Hem > Historia > Gammal hjälte på återbesök

Gammal hjälte på återbesök


Ni som gillar mina politiska utläggningar och andra funderingar får hålla er tills nästa gång. ‘

Den här gången handlar det om ett annat favoritämne. Eller snarare tre. Historia, Rom/Antiken. Och i synnerhet den mest intressanta figuren inom de parametrarna:  gladiatorn, rebellen och upprorledaren Spartakus.

Jag vet inte hur många av er som sett originalfilmen från 1960 med med Kirk Douglas i Huvudrollen. Den regisserades förövrigt av Stanley Kubrick, som senare skulle bli känd av Clockwork Orange. Jag vet inte heller hur många av er som suttit ned och läst, riktig, historia för att försöka få grepp om vem Spartacus var. Så jag ska försöka ge mig på en kort liten brief om det hela.

Först börjar vi med vad som antas vara det historiska korrekta.  Det första man bör nämna är att väldigt lite är känt om honom. Romarriket försökte göra sitt bästa för att radera ut minnet av honom och det trejde slavupproret han ledde. Av förståeliga skäl. Därför är det mesta som är skrivet om honom från tiden kring upproret 70 f.kr, uppgifter från  de historiker som följde hans banemän:  Sulla, Crassus och sedemera Julius Caesar. När imperiet stabiliserat sig, och republiken försvunnit,  så försvinner de flesta uppgifter om Spartacus. Vad man dock vet är att han levde kvar som myt i Romarriket och sedemera till moderna tider.  En vandrinsgssägen om uppror, mod, rättfärdighet och militära framgångar som inspirerat otaliga uppror och tänkare sedan dess. Källor talar om att kring tiden för Roms kristnande (300 e.kr) så hotade romerska mammor sina barn att sköta sig ”annars skulle Spartakus komma och ta dom”. Det var så legenden levde vidare när de historiska böckerna under medeltiden låstes in av katolska kyrkan, som mer än gärna höll skrifterna undangömda.

Kirk Douglas som Spartacus i den suveräna filmen från 1960.

Ni kanske känner till historien i alla fall. Kort och gott, han leder historiens största uppror. Han enar slavar från hela världen och förnedrar dåtidens största militära makt. Det hela blir en episk kamp mellan han som upprorisk slav mot Crassus (Som namnet ”Krösus” kommer ifrån) som då är världens rikaste man. Det blir en legendarisk kamp som tvingar Rom att sträcka sig till det yttersta för att bibehålla sin makt. Spartakus förråds till sist av piraterna på sicillien som jag tidigare tagit upp och efter att tre arméer ringat in hans armé (och gallerna gett sig av för att ”själv ta hand om romarna”) så förlorar han slaget.

Hans kropp hittas aldrig. Alla upprorsmän korsfästs efter Via Appia, dåtidens huvudväg i Romarriket – hela vägen tll Rom. Enligt myten, och filmen, så är det Sparacus bästa vänner som korsfästs utanför Roms portar. Med en ung Julius Caesar som ser på och studerar hur Crassus fortfarande är orolig över att männen trotsar roms makt. Han hade nämligen lovat upprorsmännen att om någon pekade ut Spartacus så skulle korsfästningarna sluta. Händelsen sägs ha påverkat Caesar att anta de reformer hans styre sedan skulle slå igenom. Bland annat att öka löner för plebejer och befria ett antal tusen slavar samt jordreformer. Under hela kejsardömets första kejsare genomförs reformer. De ville inte se någon ny spartacus. Vill ni läsa mer historiskt så kan jag rekommendera wikipedia (bättre version), History.net och ja, ni kan väl googla? Annars rekommenderar jag att hålla ögonen öppna på historiska skrifter, lite nu och då dyker namnet upp.

Hermann Vogels ”Slave Rebellion – The Final Battle”. Tavla från 1700 talet.
Föreställer Spartacus fall.

Denne episka kamp har förevigats i otaliga populära verk. Allt från böcker till film. Den historiska korrektheten, precis som i verkligheten, varierar. Men i regel har författare och manuskrivare försökt hålla sig till en generell linje.

Och nu har turen kommit till en ny serie som jag, självklart, fastnat för.

Serien har just börjat visats i USA och den första säsongen är just slut. Namnet är Spartacus Blood And Sand. Jag blev inte besviken, även om den är präglad av tidens tand och liksom en annan favoritserie Rome är präglad av överdrivna sex- och våldscener. Till både historiska korrekhetens fördel (Romarriket var en väldigt promiskuös plats, och våldsam) men även till typiskt 2000-tals underghållning med överdrivna våldseffekter. Rome var ett slag i sig själv, garantera den bästa serien på 2000-talet, tyvärr verkar dock den här serien tagit en hel del influenser från skitfilmen 300. Det är ballt, men ibland för mycket, blodet sprutar friskt. Sexscenerna är dock liknande som i Rome, inget för moralkärringarna kort och gott. Men manusmässigt är Rome helt klart överlägset, där som i orginalfilmen om Spartacus sugs man in i alla turer kring republikens fall, de rikas korruption och de rävspel som sker. Hitills i serien är det mindre sånt – mer knull och slakt.

Från nya serien. Jag har en känsla av att Kirk Douglas var mer korrekt ute.

Med en sådan historisk hjälte som Spartacus borde man kunna väva in en hel del manusmässiga parametrar som skulle gjort serien riktigt radikal, men då är det också Hollywood (á 2000) som gjort serien. Filmen från 1960 innehåller dock en hel del radikalt material på den intelligenta fronten. Som sagt, Spartacus är en ytterst politisk historisk karaktär. På många plan talar vi, som Karl Marx och även socialistiska historiker som Max Beer pekar på att det lilla samhälle som byggdes kring Spartacus var präglad av fred mellan folk och krig mellan klasser, en planekonomi genomfördes, militära segrar mot dåtidens största militärmakt var vardagsmat och i de två städer som spartakus grundade (på italiens ”fot”) så migrerade tusentals slavar till i hopp om en bättre framtid. Romarrikets själva ekonomiska kärna, slaveriet, arbetet, avskaffades. Pengar förbjöds.

Att en revoltör som Spartacus blev fall för nationalromantiker är en gåta.
Han är den enda slavledare som blivit staty i de fina rummen. Detta är förmodligen baserat på den respekt som han åtnjöt t.o.m. av sina fiender.
För att vara en ”undermänniska” för tiden var han känd som motståndare som hård, ärlig, duktig och ”riddarmässig”. Detta var dock en drivkraft mer skapat av honom för att inte ”sjunka till romarnas nivå”.

Jag rekommenderar dock folk att se serien. Den har stort underhållningsvärde.  Dock kommer den nog precis som Rome offra en hel del historia och realism till fördel för underhållning (och sex och våld). Att alla gladiatorer har lånat de fåniga bröstplåtarna från 300 bör man ju dock tillägga. Men jag hälsar min kära gamla vän välkommen igen, fastän hollywood trimmat upp våldeffekterna. Nu får vi bara se om han blir en sådan skön, sympatisk, antihjälte som fiktionella Pullo i Rome.  Jag väntar dock spänt på en dokumentär om spartakus och i synnerhet hans historiska arv i marxismen, spartakisterna i tyskland, socialdemokratiska bildningförbunden, populärmusiken och hans evigt levande myt som de rikas största baneman genom tiderna. Nu är han här igen. Och han kommer återkomma hela tiden.

Pullo. Rebellen. Fyllbulten. Slagskämpen. Proletären.
. Man sörjer varenda gång man påminns om att de la ned Rome.
Skälet? För mycket sex. för dyrt.  Kommer ”nya” spartakus vinna samma plats i mitt hjärta?

De rika får helt vänja sig, minnet kring spartakus lever vidare.

Kategorier:Historia
  1. januari 12, 2011 kl. 9:58 f m | #1

    hejsan, intressant inlägg, hjälpte mig mycket med att skriva om hjältar inom litteratur och film ! hoppas du gillar serien :P

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: