Om Invandring. Intervju med Frances Tuuloskorpi, 1982

Nu har jag ”hittat” en riktigt pärla. Intervjun nedan las upp på socialism.nu för ett tag sedan. Med med tanke på att forum kan försvinna, men bloggmaterial är bestående tänkte jag föreviga den här likaväl, bifogade med vissa kommentarer och länkar till liknande material. Intervjun i sig är strålande och är enligt mig den enda korrekta analysen kring invandringspolitiken som icke-liberal socialist. Intressant i sammanhanget är att detta är första gången jag stött på liknande åsikter i Sverige som inte formerat sig efter 2000-talets början. Denna intervju med Frances, känd som fackkämpe från Bagarn och folkrörelselinjen, gjordes som sagt 1982 i tidningen ”Kommunistiska Arbetartidningen”. Att notera är att Frances själv, som bidragit med materialet till internet, har skurit ned artikeln något.

————–

Svenskar och invandrare:  STÄLL KRAV PÅ VARANN!

Rasistiska grupper har blivit mindre ljusskygga. Åtminstone skrivs det mer om dem i pressen. Men hur ser det ut på den vanliga arbetsplatsen? Arbetartidningen träffade Frances Tuuloskorpi, klubbordförande på storbageriet Stockholmsbagarn. I sin lägenhet i nya Hagalund i Solna – ”Blåkulla” i folkmun – ger hon ett lite annorlunda perspektiv på den här frågan.
Berätta om din arbetsplats!

- Jag jobbar på Skogaholms Bröds stockholmsbageri, ”Bagarn” som vi säger. Det är en av Sveriges största brödfabriken med ca 250 arbetare och 50 tjänstemän. De flesta är svenskar. Den största invandrargruppen är jugoslaverna. Sen kommer de spansktalande, finnar, turkar och greker. Sen har vi en del udda från t.ex. arabländer, Thailand, Nepal.
På somrarna har vi många extranställda skolungdomar och många utländska studerande kommer och arbetar.

Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är ju något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är ju inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har ju mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!
Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.

Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?

- Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna. Det är tex. inte så kul för en svensk – eller för en turk – att jobba på en avdelning där alla andra talar serbokroatiska.

Modersmålsundervisning för mina arbetskamraters barn måste jag vara med och kräva – men också att arbetskamraterna ska försöka lära sig svenska ordentligt. Vi ska inte vara mesiga utan ställa gemensamma krav på varann. Svenskarna måste hjälpa invandrade arbetskamrater att lära sig svenska.

Jag skriver ju in de nya medlemmarna i facket. Jag vet att det blir problem, om de inte kan svenska. Det blir svårt att informera och få med dem i kampen. Man kan ju ha tolkar på mötena, men alla måste kunna vara med i det dagliga snacket, det är där det viktiga händer på en arbetsplats.
Själv har jag lärt mig lite serbokroatiska. Men alla kan ju inte lära sig alla språk. Svenskan måste vara det gemensamma.

Vad säger invandrarna på ditt jobb i de här frågorna?

- Vi pratar inte mer om rasism än om något annat. Men jag har märkt att precis som det förekommer förakt mot invandrare bland svenskar, så förekommer det bland invandrare förakt mot den svenska arbetarklassen. En del tycker att svenskar är slöa och dumma. Vissa hårt prövade flyktingar från tex. Latinamerika säger: ”Svenska arbetarklassen är lurad och reformistisk”. Det ligger ju nåt i det, men det är ändå en fördom. Vi måste kämpa oss bort från fördomarna och förena oss.

Invandrarna är inte nån likformig grupp. De kommer från olika kulturer. Det finns också klassmässiga skillnader. Det finns tex. invandrare som är här i avsikt att jobba en kortare tid för att kunna bli småföretagare i sitt hemland. Det finns ju även svenskar med den inriktningen. När sånt folk drar sig för att ställa upp på gemensam facklig kamp är det inte fråga om personlig elakhet eller rasolikhet, utan om olika klassintressen. De som inte räknar med att kunna lämna arbetarklassen är stabilare och ofta stridsberedda, oavsett var de kommer ifrån.

Tycker du att rasismen har ökat på senare tid?

- Nej, det tycker jag inte, jag har inte märkt det på jobbet i alla fall. Men faran får inte underskattas.

Hur fackligt/politiskt ledande personer uppträder mot invandrarna på arbetsplatsen har stor betydelse. Attityder sprids.
Inom facket är det viktigt att försöka ordna kontaktombud för alla språkgrupper. Det gör vi. Vi ska försöka få iväg några på facklig tolkutbildning.
I vår klubbstyrelse sitter en finska, en jugoslav, en turk, en grek. Några svenskar får vara med också.

Vill du tillägga något?

- Ja. Man ska inte förneka att man har vissa gemensamma intressen med folk från sin ”egen” kultur, precis som med folk av ens eget kön. Men jag har ju mycket mer gemensamt med mina manliga arbetskamrater än med en kvinnlig chef. Man måste se till huvudmotsättningen.

Vad jag menar md småborgerligt trams är uppfattningen att man först måste gilla varann jättemycket – sedan kämpa. Jag var en gång på ett möte om invandrarfrågor här i Hagalund. Då var det en finsk kvinna som sa: ”Vad är egentligen solidaritet? Det är ju inte vänskap, inte förståelse. Det är att vi håller ihop även om vi inte förstår varann eller ens tycker om varann särskilt mycket.” Det tycker jag var bra sagt. Vi måste kämpa ihop. Då blir vi också vänner och kan ha kul ihop.
Däremot ska vi inte försöka förneka invandringens problem. Vi måste som jag sa ställa krav på varann, både svenskar och invandrare. Det tror jag är bästa skölden mot rasism.

Jag ska ta ett exempel. Vi hade en städare från ett latinamerikanskt land. Han kom i bråk med en svensk äldre kvinna och var väldigt oförskämd mot henne. Hon tog förstås åt sig och tyckte att han var ”en jäkla elak utlänning”. Jag skällde ut honom för att han hade en föraktfull stil. Jag skällde lika mycket på honom som jag skulle skällt på en svensk. Det blev en öppning. Den killen blev sen kontaktombud och det blev fart på städarna.

Man behöver inte gå på tå, om man visar klart och tydligt att man är ute efter enighet.

—————

Det unika med denna intervju är att den tydligt, till skillnad från den mer liberala, omkringtrippande och ganska okritiska och mesiga vänstern tydligt sätter fokus på:
1. Klass
2. Att invandring är en del av kapitalets reproduktion och ett verktyg för att skapa mervärde och splittring
3. Att invandrare inte är en homogen grupp, att begreppet ”invandrare” ytterst är ett feltänk och en generalisering som har ett specifikt syfte: förvirra.
4. Att man måste bygga en plattform som inte är uppbyggd på ”identiteter” utan på Klass och erkänna huvudmotsättningen: arbete vs kapital.

Detta kan tycka sig vara självklarheter i sammanhanget. Tyvärr är det inte så. Tvärtom har moderna vänstern satsat oerhörda resurser för att splittra denna plattform till fördel för olika identiteter såsom kön, bakgrund, språk, religion, t.o.m. politik med mera. Resultatet är tydligt om vi studerar hur vänstern har förändrats sedan detta skett: klassen har övergivit vänstern, hundratals olika grupper (en för varje identitet), fokus har flyttats från arbetsplatser, klassperspektivet har blivit ”en av många frågor” m.m.

Mer eller mindre kan man konstatera att när vänstern behövde som mest ställa upp en egen världsbild för att möta den nyliberala vågen, så gjorde den tvärtom och istället liberaliserade sig. I många frågor blev vänstern nästan identitisk, och glömde sina perspektiv och sin världsbild, till den grad att ”kraven” mot nyliberalismen snarare handlade om att ”göra utsugningen schysst”, erkänna reglerna, och låta det ske istället för erbjuda ett alternativ. Någon kritik mot det som hände t.e.x. under massinvandringen under 90-talet, mitt under en kris, på klassmässig grund genomfördes aldrig. Konsekvenserna känner vi mycket väl till.

Det är intet för intet som många sedemera såg vänstern som lika liberal, och som en okritisk dum massa, som följde efter råkapitalisernas krav utan att problematisera ett jota kring saker som rör populationspolitik, t.e.x. invandringens roll (d.v.s. drastiska populationsökningar) i lönedumpningar, bostäder, splittring av arbetarkollektiv, centralisering, sekulära frågor etc. Vänstern blev medlöpare för en arbetarklass som var djupt oroad över utvecklingen.

Istället för att behandla dessa frågor från ett klassperspektiv, och faktiskt erkänna problemen som det innebar, och att spelplanen förändrades i takt med att kapitalet (som alltid) utvecklade sin marknad, började högerextrema grupper istället utnyttja vakuumet som kapitalets spelregler ställt upp – samma spelregler som vänstern alltid pratat om men nu helt prompt ignorerade för att det var ”kontroversiellt”. Man kan ju fråga varför, men väldigt flummiga analyser kring imperialism (öst vs väst m.m.), liberala tendenser från 60-talet med främst humanistiskta och idealistiska drivkrafter (istället för marxistiska och materalistiska) samt en hell röra kring begreppet ”nation” och ”gränster” och en oupdaterad analys kring detta (och vilka och vad som skapar dom, och hur gränser förändras, ekonomin i det hela) kan sägas vara delar av boven i sammanhanget till varför universiella sanningar om hur kapitalet fungerar, och alltid har gjort,  glömdes bort på en dag.

Vips var som sagt vakummet där som hela den bruna rörelsen i Europa har utnyttjat. Med lögner, spä på skillnader (allierat sig med multikultimaffian), överdrifter, myter och kritik mot detta felsteg från vänstern som medel, har de generellt sett nått framgångar som vi inte sett sedan det fascistiska uppsvinget som påbörjdes på -20 talet. Gärna i direkt relation till att folk tappade tilltron till vänstern och blev alienerade. ”Röda fästen” över hela Europa har nu, 20 år senare, blivit ”Bruna fästen”.

Allt detta kan direkt återkopplas till att den gemensamma plattformen, arbetarklassen, skrotades till fördel för identitetspolitiken. Som inte bara är ett verktyg som vänstern själv använt sig av för att genomföra politisk harakiri, och splittrat historiens största och mäktigaste rörelse, utan även är en direkt länk till den bruna rörelsen som, just det, baserar sig helt och hållet på sekundära identiteter såsom t.e.x. kulturell bakgrund. Vänstern gav dom referensramarna, teorin och praktiken för detta. Dess egna praktik blev ett verktyg för brun reorganisering. Det är inte för inte som många av dessa vänsterflummare från 60-talet anses vara referenslitteratur för ”geopolitiska” organisationer och dylika strömningar som befinner sig på högerpolitikens yttersta vinge.

Frances hållning i den här frågan så pass tidigt går bara att politiskt jämnföra med två av mina favoritorganisationer när det gäller politiskt teori, Red Action och Independent Working Class Association. Båda dessa grupper har direkt anknytning till (militant) antifascism vilket gör det ännu mera hedersvärt att de i ett tidigt stadium också ställde sig upp och kritiserade den liberala vänstern och dess ”antirasism” samt den nyliberala multikultiarismen (idenitetsrörelsen) samt annan identietspolitik. Allt på klassmässig och radikal socialistisk grund. Detta gör dessa organisationer till, i sammanhanget antirasism och antifascism, få av de riktigt socialistiska intiativen. Medans mycket annan antifascism och antirasism baserat sig på den liberala analysen kring dessa frågor, baserad på idealism, humanism och ren ignorans kring saker som kapitalismens marknadsregler och dess påverkan på en mer och mer osäker arbetarklass, så erkände Red Action och IWCA, precis som Frances, de faktiska problemen som detta innebär. Att kapitalismen består, och att med den så består också problem, och att det alltid är arbetarklassens som kommer drabbas av den.

Det är ingen slump att massinvandring ofta sker i ekonomiska kriser vilket göder politiska krafter som är extremhöger, det är ingen slump att intergrationen är obefintlig (och upprättahålls av multikultimaffian), det är ingen slump att arbetare ställs mot arbetare i frågor om jobb och bostäder och skräms till att misstänkliggöra varandra på kulturella och etniska premisser, det är ingen slump att religionen återigen är på tapeten mot det sekulära, mer inkluderande, samhället. Allt är delar i en process i att försvaga arbetarrörelsen så mycket som möjligt. Att krossa fackförbunden, solidariteten och gemenskapen – kollektivet. Att dra tillbaka klockan till en tid då det var ”sköt dig själv, skit i andra” och på sin höjd ”hjälp dom av din egen kast/by/bakgrund”. Allt för att vi till sist ska ”stå vid vår läst”, sakna egna kollektiva ytor att enas på för att springa till de som överheten erbjuder oss i form av kyrkan/moskén/synagogan som byggs på ruinerna av folkets hus/abf/kulturhus.

Invandring är och kommer vara, så länge som liberaler kan använda sig av den som ett marknadsmedel och ett verktyg, ett arbetarklassproblem. Och vår roll måste vara att ha mandatet i frågan och motverka alla former av uppslitningar av våra gemensamma ytor. Som sagt, under kapitalismen kommer inga flyktingsförläggningar byggas på Djursholm, de kommer byggas i orter som Vännäs där arbetslösheten redan är stor och oron hög arbetarna, Resultatet, konflikten, splittringen, är något liberalerna jublar åt bakom kullisserna. Vårat mål måste vara att riva undan kulisserna och peka ut liberalerna för de cyniska as de faktiska är.

Det är bara på de analyser som Frances, IWCA och Red Action erbjuder som vi kan bygga upp ett reelt, trovärdigt motstånd och sätta grunderna för en omdaning i den antirasistiska rörelsen till en socialistisk grund och erbjuda ett alternativ istället för att gräva våran egen grav med liberala argument i frågan. Det är bara då vi på allvar kan slänga oss med fraser som ”krossa rasismen”.

Jag rekommenderar alla att noga gå igenom IWCA och Red Actions material:
Red Action – Race And Class Archive

IWCA

Intressant diskussion om V, SAP, Mp, SD m.m.

Som följd på mitt tidigare inlägg om vad jag ska rösta på i valet, och varför jag gör det, samt lite hur jag ser på parlamentarismen så följde en väldigt intressant diskussion på Facebook. Här följer den i sin helhet.

PF:
Det spelar ju egentligen ingen roll om man röstar på V eller S.
Men sossarna ska straffas för att de valde Mona till partiledare. Men du kan ju inte mena allvar med att du tror på ett nytt parti till vänster.

Vandringsmyran:
Det spelar absolut ingen roll på vad man röstar på i riksdagsvalet. Om jag tror på ett nytt parti till vänster, oklart, jag vet bara att om V försvann skulle någonting nytt behöva formeras och en hel del olika krafter som varit i gång i allt från fackligt håll till folkrörelser som blivit ignorerade skulle kunna träda in. Röra om i grytan, för såsom vi har det idag. Som sagt jag skriver ”formera en arbetarrörelse” inte ”arbetarparti”

PF:

Jag tror det skulle kunna bli ännu sorgligare faktiskt. Om inte nåt nytt samlande skulle träda fram,så skulle det kunna bli totalt menlös oppositionsarbete inom SAP.SSU,LO-TCO av hela skiten. Och då är vi kokta. Tänk dig bara ett block enbart bestående av Mp och SAP. Då skulle vi nog ha ett högerpopulistparti på runt 10% som ett brev på posten. Men nåt annat istället för V eller ett kraftigt förändrat V vore ju bra.

Vandringsmyran:

Och det är ju just  det ”nåt annat istället för V” som jag har i åtanke, inte att pyssla med entrism i S. Det är ju ungefär lika döfött som att infiltrera vilka fanatiker som helst, som sagt, sveriges mest centralstyrda parti..

Ett kraftigt förändrat V känns också out of reach. Inte minst för att de har fullt upp att ta hand om högertendenser i partiet (VVV etc). Om det är någonstans V går, så är det högerut.

Faktum är att om V åker ut – så försvinner V helt då de enbart har parlamentarisk praktik, det öppnar isåfall för att mer praktiska tendenser, utanför parlamenten, skulle kunna få en chans att formulera något med de vettiga rester av V som då skulle kunna hamna i rörelse.

Själva grundproblemet är ju just det, rörelse, i dag står vi still och då torskar vi, det handlar om att hamna i rörelse, och det tror jag sker om V åker ut. Högerpopulistiska partier däremot har V inte med att göra alls enligt mig, där står (S) helt i skuld.
De heter väl inte ens SAP längre, A:et i delen tog de bort 2006 om jag inte minns helt fel.

PF:

Säg åt alla andra att opposition i sosseorganisationerna är menlöst.

Jag skulle säga att V har större problem än sina högertendenser,om du inte räknar in LO dyrkarna i högertendenser för då är jag med.
Klart de försvinner om de åker ut. jag tror dock att de vettiga resterna i V skulle börja en ökenvandring i SP eller hamna i Mp.

Om V försvinner så riskerar sossarna att balla ur ännu mer och då har vi ett högerpopulistparti på 10%.

Det är ett högt spel att vilja krossa V. Jag väntar nog ett tag till och ser om de fattar att de måste ändra på sig.

Vandringsmyran:
Det är menlöst i den grad att det enda värde som finns av det är att få folk att sträva efter något nytt. Faktisk förädring är hopplöst. Propaganda kan funka.

Tror du verkligen att de skulle gå till SP eller MP, ja det beror väl på väljarbasen. V’s moderna medelklass/storstadsbaserade röster skulle garanterat gå till MP men jag tror nog att en hel del, äldre, krafter skulle kunna komma igång.

Jag tror inte som du att V förhindrar att S ballar ur. Jag tror S ger blanka fan i vad V vill och tycker, de vet ändå att de har situationen under kontroll.

Klart att det är ett högt spel. Det är det alltid. Men någonting måste göras och då måste man vara drastisk.

PF:

Det finns ju ett gäng lokala sossepartier(vänsterpartier). De skulle nog få ett tillskott

Vandringsmyran:

Ja, en decentralisering skulle vara en fullt logisk konsekvens, vilket är bra överhuvudtaget. Då skulle mer praktiska saker som folk begriper vara en logisk konsekvens i sin tur. Behovet från att gå från botten och uppåt skulle stärkas.

PF:

S är maktpolitiker. Det gör att de måste ha V som stöd i nuläget. Utan den rollen så tror jag S ballar ur än mer.
Ett skräckscenario är ju att F! skulle växa drastiskt.

Vandringsmyran:

Den oron delar jag helt med dig, eller att MP skulle v… Visa meräxa till sig. Vilket också skulle innebära en högerdragning, men man kan inte heller komma ifrån att själva V också drar till höger för att få sitta i den fina salongerna och anpassar sig till en sådan politik. Samma påverkan som SD kan genomföra, som ett hot och opinionsmakare, mot de borgeliga partiernas invandringspolitik (och S) kan V knappast kunna göra när det gäller vänsterpolitik på resten av de rödgröna. Vi behöver någonting som är precis lika hotfullt som SD, fast klassbaserat och socialistiskt, då kan vi prata om att påverka S, innan dess är V inget annat än en knähund som, när den nu gnäller, helst gör det om afghanistan.

PF:

V har ju gjort en väldigt konstig bedömning av sin roll. Och de är ute och cyklar.
Annars håller jag med.

Därför röstar jag på socialdemokraterna ..

”Nu går fan på torra land”, ”Nu har han väl ändå tappat allt vett i huvudet”, ”Har han blivit helt fullkomligt dum i huvudet?”, ”Han har ju inte gjort annat än att skälla på dom?”

Nej kamrater och vänner, helt upp mot väggarna har jag inte blivit än, snarare tvärtom.

Först ska jag bara klargöra en sak: jag är fullt medveten om vad sossarna ställt till för elände sedan, ja sedan deras start har det mer eller mindre varit olika delar jag stört mig på, och i synnerhet hur de stått i bräschen för välfärdens nedmontering sedan 80-talet, och hur de medvetet, metodiskt och övertygat förberedd marken för det samhälle, och det ekonomiska system, vi har idag.

Tro mig, att studera socialdemokratins förakt för sina gräsrötter och dess lögner, maktfullkomlighet, pampvälde och byråkrati är någonting jag ägnat sammanlagt säkert flera månader av mitt liv till. I allt från slitningar i partiets början till hetsjakter och utrensningar vid andra världskriget, till byråkratisering och centralisering och sedemera nyliberalism. Svenska Socialdemokraterna är, precis som så många Europeiska systerpartier till dom, huvudanledningen till varför att arbetarklassen i hela Europa tappat tron på arbetarrörelsen, fackföreningarna och välfärdsamhället. Så enkelt är det, de hade klassens förtroende en gång, de har effektivt sabbat allt sånt stöd och mandat. Majoriteten av rösterna kommer idag antingen från nya kärngrupper de riktat in sig på (se: ”sveriges småföretagerparti”) eller till oss arbetare som helt enkelt inte har något vettigare alternativ. Karriäristerna kutar upp på LO borgen och Sveavägen fullt medvetna om det här, och driver vidare utvecklingen, när man står utanför och se dem gå in är det så tydligt att det är en politisk adel, som ser efter varandra, vi har att göra med.

Ta till exempel vår tilltänkta nya statsminister Mona Sahlin (Förr: Mona Andersson) som tillhör den högerfalang som klev in i SAP på 80-talet och stått i bräschen både för bemanningsföretag, privatiseringar och att skjutsa socialdemokratin mot en medelklassbaserad bas. Hon är en av de värsta människorna jag känner till. Jag tål inte hennes röst, allt kring den kvinnan andas Thatcherism, hyckleri, svek och trams. Sämre politiker har jag aldrig skådat. När SD hade partidebatt med Mona så torskade hon helt och hållet, helt överkörd, hennes avskyvärda politiska korrekthet målade in henne i ett hörn hon inte kunde ta sig ut ifrån och hon fick stryk av de erkänt sämsta debattörerna i branschen. En vettigare sosse, från någon tidigare generation, fastän jag säkert skulle kritisera denne ändå, hade helt enkelt använd enkla klassfrågor och på så sätt nedmonterat resonomanget totalt. Men inte Mona, såklart. Hon har inget intresse av sånt, hon intresserar sig bara för makten i sig, ett fullkomligt praktexempel på hur den politiska adeln nu börjar komma upp sig och snart sitter på reela maktpositioner, inte bara i LO, utan även snart i Sverige.

Katastrofen inför valet är därför ett faktum hursomhelst. Det finns inga vinningar att vänta. Men varför röstar jag på detta ”arbetarparti” jag i åratal dissikrerat i allt från Gotha Konferensen, till 1909, till korporatism och sedemera Olof Palmes avskyvärda arbetsmarknadspolitik (Se: gruvstrejken på LKAB). Ja, varför då?

Lås oss resonera lite kring det här.

Hur jag än väljer att rösta som socialist kommer min röst gå till Mona Sahlin (man ska inte få för sig att de går till gräsrötterna). Detta är ett faktum oavsett om jag nu väljer V, som jag ska dissikera snart, eller de ”politiska hemorojjderna” i MP.

Prioriteringar då: röstar jag enbart för att få bort nuvarande regeringen, som så många resonerar. Helt begripligt med tanke på senaste årens samhällsutveckling.

Självklart vill jag få bort alliansen, men nej jag röstar inte bara för det, läget är för allvarligt för att sikta kortsiktigt, jag röstar därför för att ställa i ordning pjäserna för en omdaning. Fullt förstående, och med fullt medvetande, att parlamentarism för det mesta är trams, ljug och ineffektivt. Ekonomin styr samhället som sagt, inte parlament. Argument som ”Du kan påverka!” biter inte på mig, jag kan inte påverka det jag vill påverka, det enda jag kan påverka är diverse olika procentenheter för den rödgröna nyliberala enheten var fjärde år. På sin höjd, om det nu fanns något sådant, skulle jag lokalt kunna få fram en kandidat som är vettig. Men det här är stockholm, och i stockholm är de mest vänsterut sådana som skulle ses som mittenliberaler i övriga landet.

Detta kan te sig paradoxalt. På många olika sätt. ”varför röstar du inte på V då?”, ”varför röstar du inte alls då”, ”om du inte tror på parlamentarismen, varför bryr du dig?”
Och det är detta jag resonera vidare kring.

För det första: En röst på V är en bortkastad röst.

Vänsterpartiet är idag ett av sveriges största medelklasspartier, vilket säger mycket för ett parti som ligger på gränsen att få vara kvar. Frågorna de idag driver är långt ifrån någon form av klasspolitik. Som högst har de inom klasspolitiken pysslat med vad man kan avskriva som ”plakatpolitik”. Fokus för V har varit de senaste 10 åren på frågor som klassen själv vänt sig ifrån: utrikespolitik, hbt-frågor, och andra frågor man kan tilldela den kulturella vänstereliten, inklusive den väldigt farliga och effektiva segregation som skett i samhället som konsekvens av en liberal multikulturalism. Utöver det har V placerat sig under direkt styre från S och varit dess partners i alla nedskärningar vi har sett sedan 90-talet. Vänsterpartiet har, fullt medvetet, dragit ned på skolor, sjukhus (Se: spontana protester mot privatiseringen i Sundsvall), stött privatiseringar, massavskedningar med mera. Inte ett ljud av protester har hörts från V, istället har de stått när valen närmat sig och förnekad sig, försökt undvika detta faktum och kommit med frasradikala lögner om deras politik. Ett exempel på hur långt det har gått är att på en vänsterkongress, detta är faktum från en vän som varit aktiv i partiet, diskuterade fokusområden så glömdes klassfrågorna bort till den grad att en person till sist sträckte upp handen och sa ”Vad ska vi göra åt Arbetarfrågan då?”. För att vara parti som kallar sig marxistiskt saknas det ord på en sådan form av politik. Då har man verkligen gått långt från sin bas, när arbetarnas befrielse, själva socialismen blivit en fråga bland andra..och måste påminnas om från en av deltagarna..

Man behöver inte tillägga att på detta så saknar Vänsterpartiet alla former av faktisk praktisk politik i vardagen när de inte kampanjar. Vänsterpartiets yttersta roll idag är således att vara en spärr, en mur, ett hinder för en socialistisk vänster att formera, updatera och organisera sig. Bara när dessa pajassocialister har nedmonterats och de fått fly in i den politiska adelsn trygga famnar och lämnat ”vänstern” fritt så kan vi få en chans att göra något. För att någon opposition mot (S) har de då aldrig varit. Därför hoppas jag att vänsterpartiet åker ut ur riksdagen helt och hållet. Därför röstar jag på socialdemokraterna.

Att en stor del, men knappast som förr, av arbetarklassen faktiskt också gör det spelar också en stor roll. Och bara det är ett tydligt bevis på hur V misskött sina kort. Förtroendet är slut nu V. En annan aspekt av det hela är att förtroendet ökar markant för någon som är socialist och röstar på sossarna än på (V) – då man allt som oftast tolkas och döms i förväg som en jävla idiot. Ett synsätt jag allt mer delar.

För det andra: Röstar jag inte alls så kan inte vänsterpartiet åka ut. Och jag riskerar Reinfeldt.

Behövs väl inte förklaras djupare. Trots att parlamentarismen är ett jävla skämt, och att jag knappast skäller på någon som inte röstar, utan ser det som fullt logiskt idag så kommer jag att rösta. För många lever på marginalerna för att riskera ytterligare en borgelig regering. Men som jag skrivit tidigare, om vi pratar om takten i samhällets förfall, så är det ett val mellan HIV och AIDS. Detta är jag fullt medveten om. Jag är inte naiv, jag tror inte att de Rödgröna på något sätt kommer underlätta för oss socialister, snarare tvärtom, risken finns att för många köper detta regeringsskifte och slappnar av. Vi får aldrig tveka på denna fråga, den rödgröna alliansen är inte våra vänner, spelplanen kommer förändras ytterst lite efter de tagit makten. Vi har alltid en uppförsbacke att tänka på, plakatpolitik, valfläsk och annat jix och jox de slänger på oss får inte få oss att tro något annat. Inget av de partier som existerar idag är socialister, detta måste vi har klart för oss.

Situationen är ganska förenklat: Den primära kraften i denna rödgröna allians är Socialdemokraterna som driver en långsammare nyliberal politik än de borgeliga alliansen, V agerar mur mot en nyformering av vänstern och gör som (S) säger, MP står i välfärdsfrågan nästintill höger om (S) men tillhör alliansen (eller gör dom det? vem vet?) för tillfället för att nyliberaler inte bryr sig om miljö.

MP då?

Miljöpartiet är om än mer än (V) ett medelklassparti. Detta är tydligt i den politik som förs av partiet, och i många frågor är MP mer högerut än t.o.m. (S). Majoriteten av MP’s röster är från storstäder ändå uttalar de sig om små bruksorters ”miljöproblem” och är fientligt inställda till t.e.x. bilar, billig el etc. I samma grad som MP är ett medelklassparti är de också oerhört fientligt inställda till en majoritet av sveriges arbetarklass förhållande och referensramar helt enkelt. De saknar helt någon form av klass eller samhällsanalys utan har en enda prioritetsfråga: miljön. Vilket säger sig själv, detta är väl bra i sig, men utan en klassanalys på miljöproblemen så kommer man inte bli något mer än ett parti för tunnelbaneåkande stockholmare som tycker fluffiga djur är söta och kärnkraft (trots att det är det bästa alternativet idag tills ”altenrativa” energikällor tagits fram) är ”det hemskaste som finns”. I synnerhet i bilfrågan, som alltså majoriteten av alla arbetare använder dagligen för att åka flera mil till sina redan prekära jobb, visar MP på en ytterst reaktionär hållning och uppvisar en skattepolitik mot låginkomsttagare som får självaste Margaret ”Poll Tax” Thatcher att njuta.

Men Sverigedemokraterna kommer ju in!

För det första kan man ju dra lite på smilbanden. På samma sätt som MP’s röster kommer från storstäder där det knappt finns någon miljö, så kommer SD’s röster från orter där det knappt existerar en mångkultur. En slump? Faktum är att, ja, SD kommer nog in. Och det är vi som får skylla oss själva. Så fort pajaspartier som SD vinner mark betyder det bara en sak: vi har misslykats!

Allt tyder dock på att SD, som redan har lyckats per se med den påverkan de gör på (S) och (M) samt (FP) och (C) i invandringspolitiken, ej kan etablera sig i riksdagen ännu. Deras politik bedrivs redan och trots att SD är betydligt mer utvecklade och organiserade än ”lapplisepartiet” Ny Demokrati betvivlar jag att de kan sitta kvar mer än en mandatperiod då de helt och hållet saknar en välfärdspolitik.

Läser man deras ekonomiska program är skillnaderna till (S) och (M) fruktansvärt få, det är liberalt rakt igenom med en kraftigt sväng åt ren kapitalanarki i vissa fall. Faktum är att de som röstar fram SD nu, vilket en majoritet är misslyckade och förvirrade gråsossar från arbetarklassen, förlorar starkt på den politik SD kommer ställa sig bakom. Vårt mål måste vara att få med oss dessa personer till vettiga alternativ och peka på RIKTIGA rebeller och alternativ istället för att förkasta dom som ”dumma rasister”. SD kommer själv, med stöd från antingen (S), (MP) eller (M), (FP) själva bedriva en sådan politik så att deras gräsrötter kommer lämna dom. Integrationen mellan SD och övriga partier kan man också säga är total, allt från vänsterpartister till moderater har gått ut och sagrt att de ”nu kan samarbeta med SD”. Oftast i och för sig med resultatet att de fått kicken, men när SD kommit in så har dessa tendenser redan pekat ut vad som kommer hända.

Enda sättet att motarbeta SD är med klassfrågorna och genom att analysera SD’s väljare, den svikna arbetarklassen. IF Metalls arbete mot SD har i det här fallet varit suveränt, och vi får hoppas de kör en drive till före valet. Det är enbart inom sådana fora som kampen mot SD kan göras effektivt, för vem fan tror på en politiker numera?

Partipolitik, vem fan bryr sig!

Ja vem gör det egentligen, jag måste vara ärlig och säga att trots allt det här jag skrivit så hatar jag den. Dagens parlamentarism, de partier vi har, hur de fungerar och hur de ljuger har gjort mig mer än sugen att lite nu och då velat sopa till en och annan valaktivist som stört mig i min vardagliga lunk. Jag tror inte en sekund att något parti idag, eller hur riksdag och regering fungerar, kommer lösa några större problem åt oss. Faktum är att det mesta tyder på att jag har rätt och dom har fel. Partierna har minskat kraftigt i medlemsantal i över 10 år samtidigt som de ökat sina egna anslag med flera hundra procent, de är inne i en dödskamp för att överleva, folk är fed up. Detta är fullt logiskt eftersom folk insett det uppenbara: det är ekonomin som styr. Samt att partierna ljugit sig blåa en gång för mycket under den välfärdsrasering de skött om i 20 år.

Därför är din röst, som faktiskt inte betyder så mycket, inget annat än en strategi för framtiden. Det gäller att hålla det långsiktiga målet vid liv, och det är att formera en ny arbetarrörelse. För det behöver (V) åka ut ur riksdagen, och därför röstar jag på mina ärkefiender i socialdemokraterna och på Mona. Som ändå skulle snott min röst och sagt massa dumheter i TV om ”folkligt stöd”.

Man är, om man ska tolka alla tendenser rätt, ganska precis som så många andra i det här fallet. Man hatar Mona, och vad socialdemokraterna ställt till med. Men (V) är ett jävla meck, så de får inte minst röst. Utan den går till sossarna istället. Jag undrar just hur många hundra tusen som tycker som mig i den här frågan. Jag antar att det nästan är en folkmajoritet som skulle vilja se ett rödare socialdemokraterna i alla fall. Alltid någonting när man inte har nånting, det KANSKE skulle kunna vara en plattform för reorganiseringen för vänstern. Men bara dit är det lång väg att gå kamrater. Och med den starka leninistiska tradition som råder i (S), dessa proffs på att centralisera makt och byråkrati, får vi hoppas på att det alternativ som ska ersätta (V) förhoppningsvis också kommer att ersätta dessa lupma lögnare som i höst får min röst.

Men som man säger, man spelar inte en fotbollsmatch för att förlora, man är inte socialist för att förlora heller. Vi är helt övertygade om att vi kommer att vinna när sista signalen gått. Tänk långsiktigt i valet, och kom ihåg att framförallt är det här bara en show, en teater. Praktiken för att göra en riktig förändring och ”göra sin röst hörd” är någonting vi sköter om i vardagen. De pratar om valår, parlament och tomma floskler, vi pratar om att förändra saker och ting – att gräva där vi står.

Gör inte din röst till plakatpolitik bara, tänk på det hela som ett parti schack, hur får vi bort dem vi ändå tänker ersätta? Hur bereder vi marken och spelar denna teatershow taktiskt för att få förtroende? En politiker, denna del av samhället som nästan är en egen klass, blir inte på våran sida för att de säger saker och ting som vi tycker låter bra. De kan bara vara ”bra” när de gör som vi säger.

Tuffa tider väntar, men vi har inte räknat med något annat heller, är också en tanke som tröstar en nu när valcirkusen kommer igång. Själv kommer jag nog dricka öl på en uteservering och skratta åt det hela, och om chansen dyker upp: En och en annan utskällning, som Josefin Brink bland annat fått känna på.

Tillägg: Att förtydliga: parlamentarismen är ingen lösning i sig, bara ett medel för ett alternativ att få resurser (i de absurda pengar som ges ut till parlamenten), delta i showen som bjuds (strålande tillfälle att argumentera ned sina motståndare offentligt) och bygga legimitet på. Förändringar kommer däremot inte från parlament, det kommer från gatorna. Från vanligt folk som får sin röst hörd, och ett sådant system existerar inte idag. Parlament är därför enbart en inkomstkälla och ett sätt att utnyttja de plattformar motståndarna själva bjuder på, i deras förhoppning att ni vi nöjer oss med det. Mitt alternativ är baserad på betydligt mer demokratiska premisser.