Rövslickaren, de värsta av insekter

Bror duktig, fröken fisförnäm. Som alltid skrattar med cheferna när de drar skämt, horar ut sig trots att de aldrig får betalt, höjer arbetstempot, ökar stressen, smörar in sig på firmafesterna, smiter iväg när ingen ser och konspirerar. Chefens spion, vakthund och högra hand, utan att ens belönas för det. Alltid svankande, bedjande, underlägsen. Detta liberala kryp som tror sig komma någonstans med detta avskyvärda krypande och obräckliga lojalitet mot ett företag som ändå skiter i dom. Dessa avskyvärda varelser som man kan se tassa runt, samla skvaller, samla information. Med fisförnäma näsor i vädret, svansandes förbi i tron att de är förmer än vi stackare som inser fundamentala samhällsskillnader, vi som erkänner oss själva för vad vi faktiskt är.

Dessa förrädare, detta pack, som utnämner sig själva till medelklassen på bygget, dessa avskum som vägrar organisera sig, samlar information om våra organisationer, och lovar att bryta våra strejker om vi skall tillkämpa oss rättigheter. De som villigt blir utsugna för att smöra in sig i famnen på chefen – som godtyckligt ändå kommer göra sig av med denna papegoja om den börjar ta sig ton. Och jag ska aldrig glömma hur vi log när vi såg din min när du insåg att allt ditt fjäsk var i onödan, när du fick gå. Husses hund var olydlig, du fick gå, vi fick stanna. Vi skyddade oss själva. Vi skulle aldrig skydda dig, såsom du försatt oss i problem genom de år du var bland oss. Vi skålar fortfarande över dagen du försvann. Vi skrattar fortfarande åt din förvånade blick när chefen rosenrasande kastade ut dig. Vi alla skrattade just då åt den Capo som terroriserat vår arbetsplats som en småpåve.

Alla dessa liberaler, krafsandes efter en dröm som aldrig kommer att bli besannad. Liberaler, beredda att hugga varje hederlig, trött, sjuk, förbannad arbetare i ryggen för en judaspeng. Som skriker ”arbete lönar sig” men menar bara att fjäsk lönar sig. Arbete, är knappt något de hinner med mellan varven att springa till chefens kontor för att gola, ställa sig in och visa upp sig. Vissa av oss vill inte fjäska, vi säljer bara vår tid så vi kan ha råd att bo, dricka öl och återhämta oss för nästa vecka. Vi uppskattar livet, liberalen uppskattar djungelns lag och förintandet. Vi säger: solidaritet, fjäskaren säger: jag går över ditt lik.

En gång i tiden spöade vi folk som bröt ackorden, tjärande och fjädrade strejkbrytare och kastade ut fjäskare och rövslickare från våra arbetsplatser. De splittrade, förrådde, och var ett virus i våran rörelse. Vänta bara tills den dagen kommer igen. Då kommer det påklistrade leendet och de tillgjorda skratten vid chefens bord sätta sig i halsen på detta ryggradslösa kryp. Och de kommer inse, att de är helt ensamma.

Med pubar som vapen..

Den här texten behandlar gemensamma utrymmen, social interaktion, stadsdelskamp, rekrytering och annat smått och gott. Den är mer eller mindre baserat på mina intryck utomlands och ska ses som en ”tips och trix” här i Sverige i hur man kan införa ett paradigmskifte lokalt.

Che Guevara stirrar ned på mig från väggen i den del av den annars alldagliga, nästan lyxiga, puben som brukar hyras av middagsgäster, arbetskamrater som vill se fotboll och några gånger i veckan: de som vill sitta ned när trubadurerna intar positionen framför baren och spelar folkmusik. Jag sätter mig ner och vi serveras mackor och te, ”vi tar hand om kamrater här ser du” säger en bekant och inom några minuter så är vi involverade i en politisk diskussion innan vi beger oss ut i staden på en längre promenad för att fylla våra intryck. Väl tillbaka har puben, som vanligtvis öppnat vid åtta på morgonen fyllts med vanligt folk som diskuterar allt mellan himmel och jord: allt från senaste fotbollsmatchen, till hyreshöjningar och senaste skvallret om någon familjeskandal.

Jag sätter mig och ned och tar en öl, strax dyker en gladlynt kamrat förbi, som nyligen suttit i en djup diskussion om Manchester Uniteds säsong med någon av stamgästerna och säger ”häng med upp, så får du se hur vi har inrett stället”. Jag blir fundersam, hur kan det vara något ännu större än det här? Puben storlek skulle räknas bland de större i Stockholm. Nåväl jag tas bakom baren och går upp en trappa till övervåningen. ”Här låter vi kidsen hänga, så de inte är ute på stan och knarkar och hittar på dumheter”. Ett tjugotal ungdomar i tonåren spelar biljard, dart och sitter längst väggarna och leker med sina mobiltelefoner, någon av dem ser ut att ha någon affisch under armen och piper iväg via en trappa rakt ut på gatan nedanför. Antagligen för att pryda lokala området med någon av pubens aktiviteter eller politiska möten. ”Kolla in det här då” säger min vän och öppnar en dörr. Det som ser ut som en fabrik: datorer, kopiatorer, ristografer, några datorer verkar vara till låns för ungdomarna . De står längst med väggen. Maskinerna pumpar ut propaganda. Någon av de adidasklädda ungdomarna tar en lunta och piper också ut genom dörren, nedför trappan. Stojet från nedervåningen kan höras i förbifarten: det verkar ha blivit mål i matchen.  Min vän printar ut ett tjugotal affischer och sträcker över dom, de brukar vanligtvis ramas in och säljas i baren vid olika tillställningar. ”Här ta dom här, rama in dom och sälj dom där borta”. De verkar ha fullt upp, i synnerhet domineras propagandan av olika fångkampanjer – men även mer eller mindre olika politiska möten om hyreshöjningar, vräkningar och andra lokala frågor pumpas ut. Jag har aldrig sett något liknande i Sverige, någonsin, och när jag väl kommer ned till nedervåningen så sätter jag mig ned vid bordet: beställer in en öl och förundras över effektiviteten.  Att det står klart att stället går runt, med måtta, har just bevisats för mig.

Puben fylls upp när kvällen närmar sig, framförallt är det lokalbefolkningen som kommer in hit i alla åldrar för att drista sina vardagsproblem, ta en öl efter jobbet eller kommer för någon av de aktiviteter som arrangeras här nästan dagligen. Ikväll ska en amatörmässig trubadur spela, ändå är stället fullt. ”Det är nästan fullt hela tiden” anmärker min kamrat vid bordet, ”Jag får knappt tid för något annat än att jobba här, men vi drar in pengar, och vanligt folk blir integrerade i vad vi gör, det är naturligt för folk i trakten att samlas här. Oavsett var de tycker om oss. Och förr eller senare, hänger de här, så kommer de förr eller senare i någon grad sympatisera med oss”. Trubaduren drar igång och, till skillnad från vad man ofta får uppleva på andra ställen, så sitter folk mer förnöjt och pratar och diskuterar med varandra. En politisk trubadur tillhör det vanliga utbudet. Genom folkmassan så tränger sig en söt blondin med servitiskläder igenom de män som mer eller mindre ser ut som karaktärer från ”Riff Raff” hela bunten. Hon sträcker fram en bössa som, av vad man ser, verkar ganska tung av alla dessa mynt de har över här. ”Skänk en slant till fångarna, köp en lott”. Pengarna rasslar till från hela bordet. Folk man antog inte brydde sig ett skvatt om politiken på bordet bredvid öppnar givmilt sina plånböcker. Sitter man här så skänker man pengar till fångarna, så enkelt är det. Trubaduren fortsätter och en hel drös av grabbar i min egen ålder har fått upp ögonen för att man är svensk, frågorna om svenska kvinnor slutar aldrig att hagla. Vi skrattar gemytligt, samtalen om våra länders nitbilder varvas med diskussioner om livet i allmänhet, och på något sätt blir det alltid politik i synnerhet.

Väl på fyllan så förlorar man ju omdömet litet. Såklart man ska ut och röka. Snus är det inte tal om i det här landet. Väl ute så märker jag att nästan hela gatan är full med folk som diskuterar, hänger med varandra och babblar. I synnerhet diskuteras något förslag om ökad kameraövervakning. Man får nästan southparks ”rabble rabble” klipp som närmaste jämförelse. Jag slår mig ned brevid en snubbe i min egen ålder, som står och röker och vi diskuterar. Jag frågar om det alltid är så här mycket ”Ja, jo, typ. Folk har ju inget annat att göra. Det är här alla går för att updatera sig, ta det lugnt efter jobbet och kolla på TV”. Puben är helt integrerad i lokalområdet. Folk pratar från gatan med boende i fönster som tjoar om att ”Bjuder du så kommer jag din snåla jävel” – skratt ekar genom gatan. Alla känner alla. Puben är forumet för området.

”Men om det blir bråk med snuten då?” säger jag och försöker fiska efter information om puben har haft problem tidigare. ”De är alltid här, bråkar, fotar, oftast på helgerna”. ”Men du vet, alla pubar här pratar med varandra, börjar polisen bråka på en, så ringer dom bara varandra. Det är som ett nätverk. Och då får vi tid att stänga fönster, låsa dörren och håva in folk som kan vara i problem”. Jag har sett det förut. suttit på otaliga krogar där det varit vilda spelningar. Gamla människor som dansar på bordet och hytt med vänsternävarna mot skyn, men utifrån hade det mer sett ut som en bunker. Det är ett vanligt sätt för krögare med lite mer ”speciellt” klientel att undvika trubbel med lagen. Men jag visste inte att de kommunicerade med varandra. Pubarna blir som skelett i samhället, oaser, forum, politiska centraler som alla mer eller mindre tar del av. Där byggs gemenskapen och det är där föredragen hålls, spelningarna arrangeras och tidningarna säljs. Precis när jag tänker på detta faktum kommer ett gäng lite större grabbar förbi entrén och sträcker över ett flygblad från lokala socialistpartiet ”läs det här grabben, vi lämnar några där inne, ok?” säger dom innan de försvinner in i puben. När jag väl kommit in så sitter de med något äldre par och diskuterar vad som verkar vara någon gemensam familj de känner. Det politiska är integrerat. Lokalområdet är stolt för den här verksamheten. De få ungdomar som är på plats ser jag i förbifarten smita upp på övervåningen, till ungdomsgården som drivs där, på vägen upp pryds trappan av affischer mot droger, bilstölder, våldtäkter och vandalism. Problem som präglar området, som också lider mycket av arbetslöshet, mycket. Någon öl serveras de inte, däremot finns de en läskautomat där uppe. Och man kan ju alltid få en bunt flygblad i handen av någon äldre aktivist.

Majoriteten av besökarna är över 30 år gamla, vissa är betydligt äldre. En gubbe jublar när han vann den där Che Guevaraaffischen som stirrade så drömskt på mig när jag satte mig ned på morgonen och blev serverad gratis fika av mina kamrater. Det är för övrigt få av de öppna symboler som finns i lokalen som pekar på vad detta är för ställe.  Någon annan skriker på trubaduren att ”Skärp dig fan, bättre kan du” och trubaduren kontrar med ”Jag satt fan i fängelse i 20 år, tror du jag hade en gitarr då eller?”. Det är uppenbart att det är det här han lever på, och den stora massa som samlats som kan jämföras med klientelet i vilken förortskrog som helst i Sverige lägger ned mynt och sedlar i gitarrfodralet.

Väl vid stängningsdags så slår det mig att jag missat sista bussen. ”Fan också” står jag och svär med mina utländska vänner som utbryter i ett asgarv när vi står bland hundratals andra efter vägen.

”Det är lugnt” säger dom ”Vi kontrollerar flera lägenheter i området också”. En kvinnlig kamrat strax över 20 år skrattar och ger mig en nyckel ”Jag bor där” säger hon pekar rakt framför entrén på puben ”Vi ser allt hela tiden på de här gatorna”, ”men nu struntar vi i det, kom vi går upp och dricker öl!”. Och sedan påbörjas en fest som jag fortfarande idag kan säga var den bästa på flera år.

Stadsdelskamp.

Betraktelser över demokratins förträfflighet..

I dag sket jag i jobbet, för man måste ju sjuka sig numera för att få ta tid att ingå i det ”demokratiska samtalet”. Kort och gott skulle jag gå och kolla in valrörelsen, och iakta andra delar av vad som nu sker det övriga samhället nu när ”politik” blivit populärt igen. Jag får tacka min goda vän från Lagena för att hålla hoppet uppe när vi betraktade samhället av idag, och valrörelsen i synnerhet.

Första anhalten, Folkpartiets valupptakt, Berns Salonger
Berns,  som ligger i facklig blockad som nog de flesta vet, var det ultimata stället av uppenbarliga skäl för Folkpartiet att arrangera sin valupptakt. I öppen provokation mot kollektivavtalen, LAS och all annan arbetsrätt som anstår människor. När jag kommer fram ser stället ut som en krigszon. Sedan några veckor tillbaka har polisen satt ett ”undantagstillstånd” runt Berns. Det innebär att de prioriterar att gripa flygbladsutdelare före t.e.x. utryckningar om huliganslagsmål eller liknande.  Runt själva området kring Berns så har de bland annat satt polislagar i kontinuerlig drift som vanligtvis används på toppmöten. De har också gjort de förbjudet att samlas i ”större klungor” för de tappra fackliga aktivisterna Hela området är, som vanligt avspärrat, den okända piketstyrkan i Stockholm står med spända blickar och övervakar ett 20-tal fackliga aktivister från Syndikalisterna. Som hitills i konflikten aldrig gjort ett enda lagbrott, men ändock godtyckligt blivit nedsparkade, fått ustå batongchocker och ridande polis. För att de delar ut flygblad, för någon reel blockad kan vi inte tala om. Bakom några träd försöker polisen snyggt undagömma faktumet att en majoritet av stockholms poliskår för tillfället, under valtider, övervakar ett gäng syndikalister som gör sin fackliga plikt.

Lång bakom axlarna på en polis som jag senast såg svinga en batong mot en väns huvud i något som liknande ett vilt kokainrus ser jag folkpartiets flaggor vaja. Lite nu och då tränger sig någon liberal förbi och går in på mötet. En annan liberal kommer ut och fräser sonika ”skattesänkningar!”. En kamrat som frågar ”Va? Vad sa du?” får inget svar när den äldre herren smiter iväg från sin medvetna provokation.  Han undviker samtalet, allt prat om det ”demokratiska samtalet” som dessa borgerliga herrar pumpar ut i media tar sig som oftast ton i praktiska provokationer. Vid ett flertal tillfällen under blockaden har liberala ungdomsgäng attackerat fackliga aktivister, som på sin fritid offrat hundratals timmar efter jobbet för att vilja diskutera LAS, papperslösa arbetare, bemanningsföretag och anställningsskydd.

En vän påpekar i mina funderingar att ”Fan, bara för fem år sedan kunde inte SD stå på torget, nu stå dem där som vilket parti som helst”. Ja, det är ett kallt faktum erkänner jag. När jag står och kollar ut över vad som mer påminner om ett slagfält på nordirland vid marscsäsongen coh funderar över SD’s framgångar så passerar en militärparad förbi. ”Vars i helvete är det jag bor?” tänker jag spontant, militärparader, fascister med flygblad, poliser som skyddar företag. En vän, som slickat såren efter senaste batongbehandlingen vid berns och nu återkommit, tar upp faktumet att militarismen i samhället är på återtåg. Att vi snart kommer stå som i de gamla bilderna och bekämpa den också. Tanken på vad som händer i Italien just nu, att fascister tagit makten igen, blir en påminnelse åt ens moraliska plikt att fortsätta vara socialist. Och snuten framför mig, kokainmissbrukaren, påminner mig om vad som sker framför våra ögon.

Samtidigt fortsätter blockaden, slagorden skriks, men det är lite folk. SDU’s närvaro på torget lockar mer. En blockad mot övertygade liberaler kommer inte att funka. Och om det skulle hända något så kommer en majoritet av stockholmspoliskår glädjeligen ta ut den gamla disciplinpinnen och avbryta eventuella demokratiska samtal med slag och sparkar.

Så vi avlägsnar oss från platsen. Önskar kamrater lycka till. Skrattar lite i trots åt historier om att Kommunistiska Partiet säljer proletären vid moderaternas ”torgmöten” i Skarpnäck och har tydligen slagit ned sin ”valstuga” brevid SD för att jävlas också.

Ridande polis stormar fackliga aktivister

Sergels Torg – Ombudsmannen
Väl på sergels passerar vi först något mediajippo. Sedan kommer SD’s valstuga. Utanför står SDU aktivister. Alltid samma villaungar. Tack vare mitt utseende så får jag en välmenande nick av en tjock SDU tjej, innan hon hunnit fram utbrister jag framför den polisstyrka som står och vaktar sverigedemokraterna under hela dygnet ”Fan också! KP har inte kommit ännu!”. Färgen rinner av den tjocka tjejens ansikte när jag en millisekund undersöker reaktionen. Kanske är det skräck? Hon har nog aldrig riktigt sett vad en ”kommunist” är på riktigt innan. Vanligt folk. Polisen verkar sucka ”Jävla kommunist!”. Att jag förmodligen skulle placeras som sveriges argaste socialdemokrat är en annan femma. När vi står på platsen och kollar ut över jippot med välansade politiker som ockuperat, skitat och förstört gatorna med i princip likartade budskap slår det oss att LO, facket, har också en valstuga. Dit går vi, i våran jakt efter hyfsat normalt folk som vi kan drista framtiden med. Våra kamrater i syndikalisterna, har ju fullt upp med sitt redan.

Genom vår U-sväng till att nå upp till hötorget passerar vi otaliga dårar. F! och V har stugorna längre ned, inte en käft verkar vilja diskutera med dom, eller något annat parti för den delen. Sergels Torg har blivit under fyra veckor snäppet från en TV reklam som kommit till liv. Folk vill bara spola förbi skiten och fortsätta njua av showen som respektabelt liv innebär.

När vi kommer upp efter passerat gatan utbrister min vän ”Aldrig i helvetet!”. Det visar sig vara de värsta av de värsta, Centerpartiet, som velat överlämna ett flygblad som propagerar för i princip våran egen förintelse. Vi går raskt förbi de borgerliga partierna. 300 m bort ser vi en stor sosseflagga ”Där är LO’s valstuga, där får man i alla fall kaffe” säger jag och vi pinnar på upp till socialdemokratins största verktyg i valrörelsen, LO, för om de bara använt Mona Sahlin. Ja då hade nog partiet förintat sig själv.

Väl framme vid valstugan är det Kommunal som står där. Varje dag får ett nytt förbund stå och presentera sig för sina medlemmar och intresserade. Kommunal är sveriges sämsta förbund, i särklass. Vi suckar ganska tungt när vi väl kommit fram, ”Herregud, sossarna..”  men förser oss själva med kaffe och material. En kille frågar mig ”får man ta kaffe?” jag svarar ”du tillhör för fan arbetarklassen, ta för dig bara”. Det lockar till sig en ombudsmans uppmärksamhet som kommer över och börjar diskutera med min vän, som är med i Handels, men har en tjej som tillhör kommunal. En bra diskussion fortgår, vår kritik mot kommunal kommer fram ganska bra, vi trollar bort honom från valfläsket: han börjar beklaga sig över Lundinutredningen som kommer privatisera i princip varenda busslinje i stan, och han börjar ta upp skräckexempel från London där han träffat fackliga kollegor. Vi får honom att prata jobb. Bra. Det visar sig att han jobbat 19 år som busschaufför innan, hans något mer sjabbiga utseende och ”glimten i ögat” humorn (som politiker på artificiell väg försöker framställa) tyder på att han är en ganska vanlig arbetare innan han blev ombudsman. Han sticker ut från resten av sossarna: desperat försöker han vända snacket till om att prata om valet men min vän är konsekvent i sin linje. Han pratar istället om bristen på klubbar inom kommunal, centralistiska problem, långa avstånd för att åka på möten och andra intryck hans tjej gett honom. Ombudsmannen blir till sist på våran sida, börjar diskutera Kommunals stadgar, hur man ska göra för att skapa klubb. Han erkänner att det är svårt. Nu är kaffet slut, och ombudsmannen ger oss ett visitkort ”Ring mig om det är problem, jag kan nog hjälpa till om din tjej vill skapa en klubb” säger han. Han har fått ett bra intryck av oss, vi bjuds in i socialdemkratiska gemenskapen, kontaktnätet. Socialdemokraterna, om några, är som en kartell. De slår hårt mot facklig opposition och syndikalister och andra politiska strömningar, men om de inte vet något, så får man ta del av kakan och kartellverksamheten. Vi tackar för det och beger oss av och konstaterar att det är väl såhär facklig verksamhet i framtiden i LO kommer se ut: känner du någon så kommer de hjälpa dig. Träffa en ”Made man”, och svär din lojalitet, då ställer de upp på dig. Att du sen inte kan påveka LO’s svurna lojalitet till sveriges näst största nyliberala parti är en annan femma. Det påminner nästan om kriminella gäng. Vi garvar lite när vi ser visitkortet, två händer som kramar varandra, som Arbetarsolidaritets symbol och vandrar vidare i Stockholm City, där en politiker tittar ned på dig från varje lyktstolpe.

Ungefär så mycket skrattade vi åt Kommunal

Arbetarörelsens Arkiv och Bibliotek – hopp och historia
Min vän är törstig, men då klockan är ung har ingen pub öppet, så vi beger oss till Arbetarrörelens Arkiv Och Bibliotek. Vilket paradis. Det slår mig också att trots att detta bekostas av tre institutioner: staten, socialdemokraterna och LO, så lyser det kommande valet helt med sin frånvaro. Istället så ger de ut gratis material om arbetarrörelsens historia. Vi plockar på oss grejer som småbarn, ett tiotal böcker som vi skulle köpa, får vi gratis. Det enda som köps är ”Klass i rörelse” – en bok de själva gett ut. I montern vid ingången hyllas republikanismen, och Mona Sahlins hyckleri hånas öppet. Arbetare med röda fanor står på bokhyllorna, en och annan automatkarbin pryder böckerna brevid fackliga strategier och kamp. Jag förser mig med en affisch om Ådalen 31, flertalet böcker, och en LP skiva från ett socialdemokratiskt fackligt möte på 70-talet där det sjöngs Joe Hill låtar för full hals.

När vi diskuterar med den enda som vi uppfattar som anställd på stället blir vi dock lite mörkare i blicken. Det är få ungdomar här, få socialister, de verkar glömt sin historia. De har fått göra nedskärningar, han oroar sig över hur en ny borgelig regering ska hantera detta museum, bibliotek, arkiv och affär. Detta fort i svenska arbetarklassens historia, ja, hela samhällets historia. Allting som hänt i princip, i varenda ort, sedan arkivet skapades på början av 1900-talet.  Han vill få oss aktiva, men jag berättar redan att jag är kund hos dom, och uppskattar dom mycket. Det glädjer honom, min vän blir dock än mer intressera och lovar att komma tillbaka. Ännu mer glädje. Kamrater, arbetare i lokalen. Vanligtvis huserar bara skitnödiga forskare på stället.

Glad i hågen, med en hel påse med godsaker att läsa igenom. Oppositionsdokument i LO, facklig internationalism och ett exemplar av sammanställningen Kämpa Tillsammans om autonoma vänstern – allt gratis – så skiljs jag och min vän åt efter en längre diskussion om allt mellan himmel och jord.

På väg upp genom sergels torg, så ser jag att KP vaknat till och ställt sig bredvid Sverigedemokaterna i vanlig ordning. Antagligen i ett försök att både provocera, mana till debatt och locka till sig folk. Glädjande nog så har det alltid stått folk kring dom när jag passerat deras tält. Många förbannade vänsterpartister, som nu tröttnat på partiets högervridning kommer och vädrar ut sin frustration. Att de förmodligen ändå röstar på V tvekar jag inte på. Jag plockar på mig lite material, har dock redan köpt Proletären dagen innan när de semiblockerade Moderaternas valkampanj i Skarpnäck och lyssnar på samtalen.

Plötsligt glider någar ungdomar i 16 års åldern och är hetsiga mot de 40-50 åriga äldre arbetarmän som står diskuterar välfärdsfrågor. ”Ska ni mörda miljoner människor va? Som stalin va? Som Stalin, eller hur!” och så fortsätter det. Tunga suckar över ungdomens bristande historie- och samhällsutbildning utbryter bland vi som samlats vid tältet. Tålmodigt, knappt utan resultat, svarar kommunisterna på frågorna. Jag tröttnar, jag börjar skratta öppet när ungdomarna utbryter, taget från luften ”Alla kommunister vill bara skjuta folk!” och lämnar idioterna. Jag blir så jävla trött på den bristande utbildningen i skolorna, något som knappas kommer förbättras nu när Alliansen vill ta bort dessa ämnen helt. De där kidsen har ingen aning om varken historia, samhällskunskap eller ekonomi. De har bara fått höra något från SD’s, folkpartiets elller moderaternas valtält och köpt ett paket om att Stalin själv står där borta och diskuterar skattefrågor. Jag marscherar iväg och öskar jag hade kastat mig in i leken, min första fråga hade varit ”Ursäkta, hur mycket har du jobbat i dina dar?”. Man får hoppas de lär sig med tiden, med skitjobben och försöker hitta svar på sina frågor om hur det ser ut idag.”Det är dom, som kommer få betala priset” tänker jag när går vidare och filosoferar över samhällsutvecklingen. ”Och de kommer inte ens begripa varför det ser ut som det gör”.

Fältstudie: Moderater, poliser och två nynazister
Väl framme i hembygden kliver jag av tunnelbanan bara för att inse att jag är totalt omringad av svenska säkerhetspolisen.  De sticker ut utan motstycke i det mångakulturella ghetto jag bor. Kavajer, slipade ansikten, ingen över 40, alla över två meter, öronsnäckan. De här är de snygga i styrkan, för framför mig står moderaterna och har ”torgmöte”, så det sa se respektabelt ut.

Nonchalant ställer jag mig några meter ifrån och interssant nog så kommer hela två polisstyrkor, två i varje och flankerar mig den dryga timme som jag står och beskådar spektaklet. Med säpo ungefär 5 meter ifrån ”lite snyggt” placerade i trafiken av hoodtröjor, adidasbrallor och barnvagnar som passerar. Jag skrattar åt det absurda i det hela. Att jag bara står och kollar gör dem skitnervösa, så ska inte medborgare agera. Till sist kommer en nervös moderat fram och frågar varför jag står och kollar på dom, jag svarar att jag har rätt att stå vars jag vill. På frågan om jag är här för att diskutera politik lyfter jag bara min påse och säger ”Jag är övertygad nog ska du nog se” och skrattar henne rakt i ansiktet. Dagen är räddad. Ytterligare poliser har kommit till platsen, det känns som om de förväntar sig att jag ska ta fram min Klass I Rörelse bok och klubba säl med dom allihop. Om det vore så väl, vad fan har de för problem egentligen? Till sist beger sig majoriteten av dom av, och en säpokille ställer sig nu ganska helt ogenerad brevid mig, det verkar som han vill prata med mig, men kommer på sig själv att det kan man nog inte göra i tjänst.

Det visar sig att migrationsministern har kommit ut till förorten, och moderater tll och med skriker det ut på gatan ”Kom och träffa migrationsminitern!”. Inte en käft bryr sig. Under hela tiden jag står där kommer fyra personer fram och vill prata med dom, på en timme, och absolut ingen vill prata med någon jävla politiker som står som högst ansvarig för vad många anser r ett stort lokalt problem: splittringen mellan svenskar och invandrare. Det verkar inte gå så bra för ”nya arbetarpartiet” och många av moderaterna på plats hänger läpp. Jag observerar dock till min glädje ett flertal personer, som om inte försöker fly från platsen som när man möte telefonförsäljare, nästan inte kan hålla bort sitt förakt när de väser fram ”Nej tack, inte intresserad”. En tatuerad tjej som jobbar på posten, vad man kan tyda av uniformen, verkar nästan vara i färd att slå en av de 10-tal moderatena på plats men behåller sin ilska och mer eller mindre marscherar förbi intrånget i vårt samhälle. Ögonen är helt svarta.

Plötsligt bryter det fram två nynazister i förortstrafiken ”Nu jävlar blir det kul” tänker jag och observerar polispatrullerna på plats. ”Nu vet de att migrationsministern är på plats, denna folkförrädares folkförrädare, de ska börja bråka” tänker jag och adreanalinet pumpas upp. Precis när nazisterna passerar moderaterna så tar en av liberalerna och gormar ut, med handen kupad, i ett uppenbart försök att visa sig på sin ”antirasistiska” sida att ”KOM OCH TRÄFFA MIGRATIONSMINISTERN!”. Jag hoppas ”slå dom då nazistjävlar, kom igen!” och förbereder på mig att vilt heja på när nazister,moderater och polis ska drabba samman i en våldsorgie. Bättre kan det ju inte bli. Jag är nästan nära att skrika ”På dom grabbar! Död åt ZOG!” för att se hur situationen ska urarta.

Killarna går förbi, verkar knappt lägga märke till provokationen, och går in på systembolaget. Det är uppenbart mer intressant att supa än Kampen mot mångkulturen, judarnas ockupation och gud vet fan allt. Nassarna reagerade inte ens, ölen hägrar. Jag brister ut i asgarv. Så mycket för den nationalsocialistiska idealismen och offerviljan i kampen. Det går inte så bra i den nationella befrielsen från kebab och pizza. Jag kippar nästan efter andan och min säpoagent undrar hur fan det står till i skallen på mig när jag skrattar ut den ariska rasen herremän. I hans ögon ser jag garanterat ut som en tredje nazist som tappat vettet totalt.

Strax efteråt träffar jag en ombudsman som är tillika trotskist, berättar lite av mina historier och vi ger några gliringar till moderaterna, diskuterar lite olika förslag alliansen lagt till efter valet och han visar en lokal valaffisch på han själv som sitter i orten. Jag hälsar ”ja det är bra att tuppkammen är av i alla fall” när jag ser bilden och går hem, att rösta på honom kommer det nog inte bli, hela den här cirkusen får främst behandlas som ett humorinslag. Med väldigt allvarliga konsekvenser i bakgrunden.

Vilket jävla samhälle vi lever i.

Reflektion: Förortskravaller

I dag var jag på ett föredrag arrangerat av mångkulturellt centrum i Fittja. Det första föredraget i en uppsättning som kallas ”Urbant Våld” som mer eller mindre handlar om klassamhällets brutalisering (förutom att man, självklart, inte kallar fenomenet det). Först ut var en journalist kallad Josephine Freje Simonsson som skulle redovisa en rapport om varför ungdomar kastar sten på poliser,  om vilka sociala faktorer, repressionen och så vidare som ligger bakom det hela. Hon har tidigare gjort sig känd bland annat för reportaget ”Ska vi gå på bio? Eller kasta sten på polisen?”,  ett inslag som jag för övrigt rekommenderar. Gott så, ämnet är högaktuellt och intressant och i synnerhet var hennes, fräscha, uppgifter om polisens våld, trakasserier och arbetsmetoder intressant att lyssna på.

För att recensera föredraget kort så gjordes en undersökning från ungdomarnas sida, politikernas sida och polisens sida kring dessa företeelser. Bland annat fick ungdomarna uttala sig i föredraget om visitationer, fordonskontroller, trakasserier, rasism och andra trevliga grejer som den svenska poliskåren är känd för. Inslaget från politikerna i föreläsningen var lika litet som deras faktiska engagemang i samhället i verkligheten; de d.v.s. konstaterade att problemet fanns, att det antagligen var ett klassproblem, och gick vidare med valrörelsen. Poliserna mer eller mindre sa att ungdomarna attackerar dom för att det var kul. Ungdomarna själva sa att de gjorde de för att de var uttråkade, förbannade och kränkta på polisens beteende.

I kort var det inga större nyheter om man följt samhällsutvecklingen i stort, förutom att ren statistik hade tagits fram om b.l.a. de visitationer som genomförs mot arbetarungdomen i gottsunda, rosengård och fittja. Av 500 visitationer förra året, med  en stor mörkessumma i bakgrunden på faktiska antalet, påträffades 2 vapen. D.v.s. 0,5 procent av alla visitationer har lett till någon form av fynd. Att observera här är också att regeringsformen, vår grundlag, faktiskt förbjuder visitationer på människor.

Förutom det tog hon också upp b.la. det livliga användet av PL13 och PL19, samt PL20a (rätta mig om jag har fel) som flitigt nu används i jäsande arbetarområden. Förstnämnda används för att skicka dig 3 km bort, sistnämnda innebär att åka bil och dessutom kanske få sitta en stund om du vägrar bli muddrad och uppge ditt namn, sistnämnda används för att stanna dig i en bil, fotografera dig, gå igenom bilen och stanna dig. En checkpoint helt enkelt. Något som hon själv, som blondin, blivit med orden ”Varför umgås du med dom här din jävla blattehora?” när hon puttrade runt med sina två invandrade kompisar. Hennes fullständigt svenska pressleg hade tydligen fått tyst på dom.

Utöver det gick hon igenom lite egna erfarenheter som reporter i b.l.a. rosengårdskravallerna. Om kids som får stryk av polisen i bilen, som stänger dörren när de begriper att journalister är på plats. Om primadonnor från SVD som trippar runt i Rosengård och vågar inte intervjua kidsen, med mera. I allra högsta grad en nyttig föreläsning helt enkelt.

Sen kom analyserna.  Och det är väl här man reagerar, och bör kommentera hur analysmodellerna för dessa händelser ser ut. Allt för ofta vrids debatten åt ett liberalt synsätt, ett förenklat synsätt, som försöker delvis rättfärdiga ungdomarnas ilska, delvis rättfärdiga polisernas vrede, och i synnerhet rättfärdiga samhället i sig som skapat denna konflikt. Jag ska försöka bena ut lite argument, i den debatt som fördes efter föredraget, och ge min syn på saken.

Myt 1) Individer kan lösa problemen
Många lösningar, inomkapitalistiska tåls väl knappt att nämnas, så lyfts den liberala idén upp att bygga upp relationer, oavsett övrig samhällskontext för att visa på ”människans goda sidor”. Förortsungar som pluggar och blir något ska ”lyftas upp som föredömen”. Fakta om socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital åsidosätts för att skapa symboler, myter om det liberala samhällets förträfflighet. Samtidigt vill de öka integrationen mellan poliser och boende, och ta upp de ”snälla” poliserna. Tommy som kidsen känner. Anna som pratar med kickerstjejerna på dagen. Att polisen är en del av staten, och dess roll i denna stat, förbises medvetet. Varför det ser ut som det gör, logiken bakom de bakomliggande problemen, kastas åt sidan. Individen är i fokus. Hjälten. Symbolen. Som krasst nog inte har ett dyft att säga till om i de stora förändringar som sker i samhället i takt med de ekonomiska förändringarna.

Myt 2) Fler poliser löser problemen
”Fler och bättre poliser”, ”Mer invandrare i kåren”, ”Mer bögar och flator i kåren”. S.k. progressiva skriker det här i kör, mängder av åtgärdsprogram lanseras (som snutarna ignorerar). Men tänk efter, med så många invandrare som poliser, bögar, flator – det är ju fortfarande poliser. Addera detta med krav på mer poliser generellt. Mer kameraövervakning, hårdare straff. Det spelar ingen roll om det är en svart flata i varenda gatuhörn som är polis – det är likförbannat en polisstat. En ockupation, som i Rosengård, med helikoptrar, tysta bilar som rullar nedför gatorna, trakasserier, visiteringar. Poliser gör sitt jobb först och främst. Det är inte en svart kvinna som är muslim först och främst om det är en mässingknapp på mössan: Det är en snut! Att skrika efter sådana lösningar är i realiteten att skrika efter mer polis för att hantera de växande klassproblemen. D.v.s. man trappar upp konflikten istället för att ta tag i bakomliggande problemen, t.e.x. ett fallande välfärdssamhälle.

Myt 3) Detta är en ny företeelse
Här är ett det ett feltänk av rang, på samma sätt som det är att rasifiera frågan och göra det till ett ”invandrarproblem”. Arbetarklassen har alltid slagits mot poliser och betett sig på det här sättet i tider av ekonomiskt kaos, politisk oro och misär.  Jag behöver nog inte utveckla mig mer än hänvisa tlll dikten här under. Som är över 100 år gammal, och bara berör etniska svenskar. Och vi behöver inte kolla längre än norra england, skottland, irland, f.d. östtyskland och t.o.m. vännäs i norrland för att inse att det är fattiga, utnyttjade, förbannade människor som slåss med poliser. Eller för den delen studera fotbollshuliganismen, med dess armé av alienerad, mer stabil, arbetarklass. Alla dessa exempel är i nästan alla fall över 90% vit arbetarklass. Polisen, och i förlängningen staten är fienden, skälet för en missnöje. Oavsett bakgrund så är därför beteendemönstret likadant för främst unga, arga män från arbetarklassen som fått nog av samhällets paradoxer och hyckleri.

Myt 4) Det är rasism som är huvudsakliga problemet
Fel. Rasism är ett verktyg, en konsekvens av huvudproblemet. Att bara tala om rasism är rycka upp ogräset, utan att ta med rötterna. Rasismens florerar fram och tillbaka i detta gatukrig. Främst från polisen, statsmakten och dess systematiska rasism som präglar institutionerna men även bland arbetare som, tack vare vår misslyckade integrationspolitik,  gjort ”svennen” till symbol  för sin ilska. Och inte systemet. Man ska diskutera rasismen, ja, men man måste också sätta den i sin kontext.

Det enda som kan lösa detta problem, är avskaffandet av att låta detta ske, om och om igen, överhuvudtaget. Förintandet av kapitalismen genom att arbetarklassen själv tar makt över sina liv, områden, rättsapparat och produktionen.

Nedan följer en dikt. Som på många sätt har likheter, och pekar på vad jag menar;

Massans Makt
5:e Juni, 1890, Axel Danielsson, Socialdemokrat

Man vet icke vad massan är, förrän man sett gatukravall.

Och det man kallar jäsning, har man ingen aning om, innan man hört jäsningen mumla och sjuda omkring en brutal polismakt, som slår åt alla håll, arresterar och skriker och det oaktat ej förmår tysta denna dova, ödesdigra knot, vilket i ett enda ögonblick kan förvandra sig i ett vilt rytande.

Massan, pöbeln, dräggen, man må kalla det vad som helst, så är det ett underbart väsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, med säkrare instinkter än den fullkomligaste individ.

Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigtoch eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta av hatten för dem!

De synas icke under vanliga förhållanden, utan komma fram i jäsningstider och bilda revolutionens ursinnigt tappra förtrupp. Och är de så dåliga som spetsborgaren gärna tror? Vi,som tryckt deras händer i mörka bakgator och sett dem i de svarta ögonen, kunna ej tro på deras onda natur. De äro tillgängliga för alla mänskliga känslor och kunna mer än skolade socialister gripas av entusiasm  för ett högre mål.

Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelse, så ser det snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigande hat till ett samhälle, som de ej känna anna än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror.

Dessa oorganiserade, okända, ovänliga kunna dock behärskas av ett ord, en lösen, fullkomligare än de organiserade. För en Marat, som bodde i källarenvalv och svalt för att slippa sälja sig, gingo de i döden.

Och de äro alldeles lika i Malmö, som i Paris.

Vit, östtyssk, arbetarklass och dess identitet.

Invandrad, svenk, arbetarklass och dess identitet.

Ardoyne, 2010, ”invandrare?” man gör det bra om man ens hittar någon med solbränna.
Att förortsupploppen är en ryggradsreflex på ett brutalare klassamhälle, och inte kulturskillnader, borde stå klart.

Gamla godingar

Som gammal oipunk nörd och skinnskalle jublade jag lite när jag kom över dessa bortglömda alster som jag förevigade för 6 år sen till en tidning.  Man får se det som en tolkning delvis över dåtidens vänsterrörelse, och även som ett tidsdokument över älskade/hatade skinheadkulturen i sverige.

Ur ”Bosses Röst” nr 1 (1982) organ för Bossehusockupanterna (Stockholm)

När schlemmiga NRP sclank upp ur kloaken!

Vi slår oss ner på varsin sida om bordet med varsin kaffe. Ute i hallen brummar golvfläkten och sprider hemtrevlig värme. Det är vinternatt utanför Bossekåken.

Intervjuoffret sitter mitt emot mig och berättar. Till skillnad mot andra intervjuoffer är inte den här den talträngde typen som man måste dra orden ur, det är bara för mig att fatta pennan och snabbt teckna ner alla de sällsamma saker han har att berätta.

Han berättar om hur hans gamla skinheadsgäng blev infiltrerat av nazisterna.

Intervjuoffret: det var för två år sen jag började pola ihop med skinheadsen. Vi var trettio man, på den tiden var det Sveriges enda skin-gäng. Vår träffpunkt var Mosebacke pub, där vi brukade sitta och snacka. Det var inte så många av oss som var rasister, dom flesta av oss var hängivna Hammarbyfans.

Vi snackade inte så mycket nazipolitik, kamratskapet var det man märkte mest av. Vi åkte till stan tillsammans, vi gick på fotboll tillsammans och vi söp tillsammans. Då och då hände det väl att någon av oss råkade i slagsmål med nån snubbe ur nåt annat gäng, punk, rastafari eller nåt sånt där.

Det var inte så noga om vår polare hade rätt bara han hörde till vårt gäng, då skulle han beskyddas. Bråken gick mest ut på att vi tog hämnd på varandras gäng, och sådant gjorde att man tappade sugen.

Mot våren dök nya skin-ansikten upp ibland oss, plötsligt var vi 150 stycken, en enorm explosion. Många av dom var övertygade fascister. Jag började så smått ana att det var många skumma snubbar som hade letat sig dit för att använda gänget till att kunna visa sig öppet.

En gång när jag var på bio med några polare stötte jag på en skin-bekant. Han började snacka med mig om nazismen, han sa att han var medlem i nordiska rikspartiet (NRP), en liten klick Hitler-fans. Hans schweintryne lyste i extas när han under hysteriskt upphetsade flämtningar och med kuken i Hitlerhälsning som ett hammarskaft var 5:e minut med vördnad i rösten nämnde Hitlers namn.

Så stod vi och pratade ett bra tag, de högtravande hyllningarna till ”Der Führer” varvades med tjat om att han prompt ville veta namnet på mina polare. Han ville värva dom till NRP, hjärntvätta dom och göra dem lika galna som han själv.

Till slut rapade han upp ett ”Sieg Heil” och halkade iväg på sina slippriga plattfötter skrålande ”Deutschland über alles” med fyllehes röst. Det var då jag förstod var skinheadsen hade hamnat på för sida i samhället och beslöt mig för att gå ur.

(Dom svulstiga adjektiven har redak satt dit i efterhand, nu blir väl intervjuoffret förbannad. Men vad gör man inte för att mula till en
nazist?)

Av dom 30 ursprungliga är det bara 10 kvar. NRP har börjat betrakta skinnskallarna som sitt blivande SA-förbund. Attacken mot Stockholms synagogor förra året, då dess väggar klottrades fulla med nazislagord var ingen slump. Säkert organiserat av NRP, där skinnskallarna fick göra drängjobbet. Skinnskallarna i London har stöd av snuten. När det är bråk mellan skins och invandrare kommer snuten alltid försent, då dom flesta skins har hunnit sjappa. Då tar dom och syr in några invandrare istället.

Fascismen är på marsch i Europa. Skinnskallarna stöder alltid fascisterna var dom än dyker upp ur sina kloaker. T.e.x. stödde skinnskallarna Ian Paisleys 5:e armé, när dom marscherade fram under sina nattliga demonstrationer genom Belfast, till stöd för att Nordirland skall fortsätta vara en koloni åt England, avslutade intervjuoffret sin berättelse. Nu börjar andra lägga sig i snacket, som till slut spånar ut i något reggae-band som redak. fan aldrig hört talas om. Utanför Bosse-kåken har stora snöflingor sakta börjat dala ner mot marken. Skenbar trygghet?

Ur ”Revolt”, nr 1 1982 (Organ för Kommunistiska Partiet i Sveriges Ungdomsgrupper)

”Jag bröt med skinnskallarna”

Du har sett deras klotter i tunnelbanevagnarna. Uttryck som ”Sieg Heil”, ”skins are the best, fuck the rest”, brukar stå kladdat över den sönderskurna invalidplatsen. Alla vet att skinnskallarna har varit framme och svinat ner. Om du tillhör dom som brukar gå på konserter kan du inte undgå att lägga märke till dom, snaggade skitungar som vrålar ”sieg heil” och förstör spelningarna genom att gå omkring och provocera fram slagsmål.

Skinnskallekulten är fascistoid och våldsdyrkande, och skinnskallarna sprider uppmärksamhet omkring sig med det råa sätt dom misshandlar andra ungdomar på. En viss draghjälp har dom av borgarpressen, som blåser upp kultens misshandel och Hitlerdyrkan till enorma proportioner och ödslar klasslösa ”sociala” reportage över skinnissarna, där dom framställs som arbetargrabbar.

Aldrig har någon massmedia tagit upp kampen mot kulten och nazi ideologin. Revolt däremot, har intervjuat en kille som hoppade av skinnskallegängen därför att han inte stod ut med deras tilltagande nazifiering. Vi skriver om detta i hopp om att du som läser detta ska förstå det viktiga i att bekämpa nazismen.

Från början (1980) när skinnkulten kom till Stockholm, berättar han, bildades ett gäng på c:a 30 killar. Vi var ett kompisgäng som sökte oss ihop för att göra grejor tillsammans. Vi satt och häckade på Mosebacke pub, gick på konserter tillsammans. Av oss trettio killar var sådär fem stycken utpräglade nazister. Men dom snackade inte så mycket politik utan höll sig mest i skymundan. Vi var rätt så mycket för att slåss mot andra gäng. Punk, rastafari, mods, mm. Alla slagsmålen gick ut på att man skulle ta hämnd på varandras gäng. Så fort en skinnskalle hade fått på käften i nåt sammanhang, så var alla andra också tvungna att ställa upp för att slå ner någon kille från något annat gäng. Sånt gjorde att man tappade sugen.

Framemot våren 1981 blev skinnskallekulten mer känd i Sverige. Mest på grund av massmedias överreklamering av engelska skinnskallars bråk med invandrare i London. En massa ljusskygga personer som inte vågat framträda öppet tidigare med sina nazistideal sökte sig till oss i hopp om att kunna bli skyddade bakom gängets hägn. Till slut hade vi blivit 150 personer, en enorm explosion. Av dom var många öppna nazister som gick omkring och propagerade för nazismen.

En kväll var jag och några ”vanliga” inne i stan för att kolla på en rulle. Då träffade jag på en skinnskalle. Vi stannade och snackade med varandra och han började tala om Nordiska Rikspartiet (NRP). Han berättade att han och flera skinnskallar var med i NRP och i nazisternas massorganisation Bevara Sverige svenskt (BSS), som styrs av NRP. Han berättade också om NRPs politik, om hotet från invandrarna. Han och hans polare hade blivit skinnskallar för att infiltrera vårat gäng. Dom ville ha skinnskallarna som nazisternas drängar. Vi skulle göra våldsaktioner som naziledarna planerade åt oss. Skinnskallarna skulle bli nazisternas rekryteringsbas.

Till sist ville han veta namnet på mina polare, något han tjatade väldigt mycket om. När han var klar förstod jag att en organisation full med blodtörstiga galningar hade tagit makten bland skinnskallarna. Det gick upp ett ljus för mig vad jag höll på med och vad som manipulerade mig. Det var efter det som jag la av med det där och lät håret växa.

Så avslutar den f.d. skinnskallen sin berättelse.

I dessa krisens dagar sticker fascisterna upp sina stinkande huvuden i alla imperialiststater. Dom vill krossa de kommunister och arbetare som kämpar mot förtrycket. Fascismen som är monopolkapitalets verktyg strävar efter att suga upp utslagna och desperata småborgare, typ tjänstemän och egenföretagare som är på väg att slås ut i samhället. Dessa människor har lätt att falla för fascisternas lögner. I sin desperata snikenhet ser dom hotet komma från människor av annan ras, och dylika påhitt. Fascismen vill organisera dom som sin egen SA-armé i terrorn mot dom som tar kamp mot det här samhället.

Skinnskallarna är således inte framsprungna ur arbetarklassen som en del mutkolvar inom borgarpressen vill göra gällande. Majoriteten av dom är uppvuxna i småborgerliga hem och en stor del av dom tillhör sedan länge de utslagnas skara. Dom är insyltade i diverse kriminell verksamhet som bilstöld, överfall, etc.

Fascismen är ingen huvudfara i Sverige idag. Det är inget vi måste bekämpa främst av allt, och skinnskallarna är inget att darra i knävecken för.
Idag är dom bara en skock pajasar i maskeradkläder som springer omkring och för oväsen. Faran ligger i att dom nu har börjat organisera sig och att dom har börjat att värva ungdomar. Detta är två viktiga förutsättningar för att dom skall kunna utöva sin terror i masskala. Under 20-talet var det många som kallade Hitler pajas, ord som de senare skulle få äta upp! Historien kan upprepa sig!

I framtiden kan de komma att bli en allvarlig fara för arbetarklassen, som ungdomsförbundet och partiet måste satsa sina bästa krafter på att bekämpa.

Så därför! Ge inte fascisterna en chans att sticka upp sina stinkande huvuden. Attackera då dom säljer sina tidningar, attackera dom när dom har sina offentliga möten. Använd tomater, ruttna ägg och knytnävar. Dom flesta medel är tillåtna.

Aktiv kamp mot fascismen! Död åt fascismen, frihet åt folken!

Internationalism – när vänstern smutskastar ordet

Följande lilla passage är baserad på en växande frustration över flera olika ingredienser som berör ämnet internationalism, och hur detta begrepp delvis dras i smutsen av populism . Men även hur sund internationalism kan se ut. Varför det ser ut som det gör, vad man kan göra åt saken, och ett resonerande till varför vissa grupper inom ”vänstern” använder sig av ämnen som får många i klassen känns helt främmande. Eller åtminstone förbannat långt bort.

Som jag har berört innan så har ”vänstern”, och då i synnerhet grupper baserade i marxist-leninistisk tradition och med inspiration från FNL rörelsen, nu sedan 70-talet använt sig av internationella frågor (Ska ej förväxlas med internationalism i mitt tycke) för att försöka locka till sig anhängare. Detta i ett försök att växa som politisk kraft då majoriteten av dessa grupper är marginaliserade i stort från den svenska arbetarklassen. I vissa fall, så är det uttänkta taktiker för att locka till sig olika politiska invandrarorganisationer.  Relativt ofta, och i synnerhet om borgerlig media beskriver något förfärligt utomlands, så har dessa frågor tidvis tagit helt överhanden över de politiska organisationerna. Här kan nämnas b.l.a. Kommunistiska Partiets arbete med Palestina, flera trotskistiska gruppers arbete med Venezuela och de flesta partiers arbete med Irak och Afghanistan. Det kan tyckas så att desto längre bort, desto mer ska frågan uppmärksammas. Det vill säga, desto säkrare det är, desto större chans att man slipper göra något, desto längre bort från konfliktetflödet man är. Där verkar vänstergrupperna koncentrera sin energi. Med tiden har också själva politiken fallit undan för en anti-imperialism som snarare är baserade kring den borgeliga nationalismen än det politiska innehållet i de strömningar man stödjer.  Eller som en europeisk socialist från Nordirland beskrev det hela under 70-talet ”Hur vi får vänstern att bry sig? Vi tar och flyttar öjäveln till Chile. Då ska ni fan se på solidaritet!”. Men hur blev det såhär? Och vad innebär internationalism, egentligen?

Låt oss ta en titt på vad de faktiskt uträttar, vilka det är som lockas av dessa frågor, samt vilken relevans det har för arbetarklassen.

1. Vad uträttas? Antiimp mot Internationalism!
Majoriteten av det ”internationalistiska” arbetet idag sker främst genom två olika former av arbete; tycka synd om artiklar/demonstrationer och olika gruppers arbete med just sin international (eller kommitée för en international). Det förstnämnda berör varken saker som solidaritetsarbete (då det saknar en praktik) utan existerar främst för att rekrytera till sig personer som attraheras av frågorna (se 2). Det sistnämnda kan nästan te sig som ett skämt. Det existerar idag, om jag nu räknat rätt, 6 stycken internationaler där olika strömningar ska samordna sin verksamhet. De största torde vara, folk får gärna rätta mig, jag är ingen anhängare av dessa strömningar själv: fjärde internationalen, femte internationalen och CWI. Som jag antar vill ha en sjätte international. Vad dessa nu faktiskt gör vet nog få. Förutom att de ibland delar RSS flöden och sen så har de en, eller två, proffspolitiker i organisationen som kan skickas världen runt vid någon intern politisk kris i partiet. Som engelskan som blev panikkallad till Umeå när dessa bröt sig ur RS. Någon kontakt med klassen har dessa ”internationaler” inte. man får ha i åtanke att jag som skriver det här tolkas som en ”vänsterextremist” i många olika forum i samhället. Och jag tolkar det här som ett skämt. Det existerar inga ”internationaler” eftersom det inte är rörelser som byggt upp dessa, utan självutnämnda partier. Avantgardister, som i desperation över att de blir ignorerade inte bara hakar på trenden med att skriva om långtbortistan reguljärt i sina tidningar (inte allt för sällan där de själva saknar anknytningar), utan även är så pass desperata efter lite ryggdunkar att de drar iväg ett mail till varandra nu och då.

Sedan existerar såklart också den rent ut sagt dåraktiga ”internationalismen” som bland annat, tyvärr, tar sig uttryck av stöd till allsköns idioter och reaktionärer. Oförmögna att erkänna att många konflikter idag, i synnerhet i mellanöstern, har skiftat fokus från politisk karaktär till religiös, så har vänstern ställt sig skyldiga till att sponsra, hylla och bejubla de bödlar som varje dag avrättar kamrater. Här tänker jag bland annat på det uppsving av stöd till Hamas och Hezbollah som man kan ses uttryckas i främst marxist-leninistiska traditionen. Att det är just marxist-leninister som får på stryken titt som tätt av dessa organisationer, och tvingas till att underställa sig dem (Se PFLP’s utveckling) tenderar att bli en sekundär fråga. Antiimperialismen, såsom den förenklat och ytligt presenteras för vänsteranhängare, tenderar att skapa en världsbild som rent utav skrämmande. På samma sätt som man kan se många andra ”vänstertendenser” (se: ekologismen, i vissa fall feminismen och i särklass alla fall av primitivismen) glömmer bort det mest elementära i Marxismens läror; arbetarklassen, så hänfaller sig också dessa anti-impare till irrläror som snarare ger rysningar av religiös eller av reaktionär nationalistisk karaktär (här vill jag dock hävda att nationalism i sig kan innehålla både positiva, socialistiska,  och negativa, reaktionära, egenskaper).

Motståndet som man som alltid höjs till skyarna är så gott som alltid numera islamistiska dårar, samma dårar som krossade t.e.x. den socialistiska republiken i Afghanistan, eller för den delen vattnade ur PLO’s socialistiska agenda. Inte minst är det skrämmande att i deras världsbild tolka vi i väst som ”mindre förtryckta” och i USA verkar det inte ens finnas en arbetarklass, än mindre en arbetarrörelse. USA är bara av ondo, punkt. Den ekonomiska analysen, trots att dessa partier har hyllmetrar med historiematrealism och marxism, är helt raderat från analysen. Slutprodukten blir ett lika tramsigt förtryckspajaseri som b.l.a. återfinns i triple oppression eller andra plågor man fått stå ut med. Det är Idealism, inte matrealism. Än värre är det att dessa strömningar också växer idag, man får anta att det är på grund av en mer  och mer utmanövrerad kulturvänster/medelklass. Som medvetet ställer sig utanför klasskampen och flyr iväg till påhittade fantasier om tappra afghanska motståndsmän i byarna i krig mot den onde. Att nazister börjat beröra dessa frågor på jakt efter rekryter, och att dårar som Andreas Malm började med böneutrop på den syndikalistiska tidningen Arbetaren innan han drog sig undan för ”att det var för mycket fackliga frågor”  ter sig fullt logiskt när man studerar vidare i hur världsbilden på en antiimpare ter sig.

Och det mest skrattretande i hela den här soppan är att vissa delar av denna ”internationalism” dessutom är mot s.k. ”arbetskraftsinvandring”. När nästan hela deras 1 Maj tåg är flaggviftande invandrargrupper (som dessutom som oftast flytt islamister!). Man håller sig för pannan! Paradoxerna, och det politiska självmordet som nu sker, bland våra kära leninister är så uppenbart så man nästan kan sätta sig på sidan och se det hela som ett absurt avsnitt av benny hill.

Intressant nog har Europeiska nationella befrielserörelser ett uppsving för tillfället. IRA är på uppsving och med en klar socialistiska agenda, kanske klarare än på 70-talet, börjat dyka upp och sabba Europas antagna fredlighet och liberala välde. Och på samma sätt som arbetarkampen, som jag kommer till, verkar vänstern utgå från att Internationalism betyder att man minst ska komma till Istanbul innan det är intressant (Greker är iofs ganska hypade just nu). Jag skulle vilja fråga de leninister som är så brinnande för reaktionär nationalism, varför stödjer ni då inte positiv nationalism, som t.o.m är baserad på internationalism och socialism? Ni vet, som före allt blev religion, trams och lerhyddor?  3 timmar bort? Logiken fallerar.
Jag står kvar med ett hånflin i ansiktet på multikultikärringarna.

Nu får folk inte övertolka det här. Och gorma om döda barn i Gaza, sådant vet jag mycket väl om. Jag följer noga vad som sker t.e.x. i Palestina, det borde texten i sig avslöja, och angående nationella befrielserörelser och deras förändring de senaste 40 åren kan jag leverera en uppsats om jag så vill. Men nu är det inte det som vi ska diskutera.

Men det existerar ju också mera konkreta sätt, mera positiva sätt av utbyten av internationell karaktär. Tyvärr måste man se det i mörkret av att de är försvinnande få. Rent klasspolitiska frågor är i absolut minoritet i jämförelse med nationella rörelserna runtomkring i världen (minus Europa såklart..det är ju jobbigt när de står runt hörnet!) Fackliga utbyten är i särklass den bästa formen av mer praktisk internationalism idag. De strävanden som görs för fackligt samarbete över gränserna, som mellan tyska och engelska fackföreningar får stå som en stormfackla i ett annat internationalistisk mörker. En annan form av praktisk solidaritet måste bildning vara, att träffas, utbyta erfarenheter om konflikter som rör klassen är A och O för att man, om det behövs, ska kunna samarbeta i framtiden om något sker.

Ett annat strålande bevis på praktisk solidaritet (till skillnad från meningslösa stöduttalanden och symboliska demonstrationer) är monetära stöd till kamrater utomlands, eller innanför våra gränser som drabbats av den globala kapitalismen. Och ställts utanför våra egna arbetarorgan. När allt kommer omkring väger ord lätt i jämförelse med resurser. I synnerhet är detta aktuellt i en mer och mer globaliserad, och utnyttjad, arbetsmarknad där vi i arbetarklassen mer eller mindre hetsas mot varandra. Här måste man värdera, vad är det som är bra internationalism, då finns det bara ett bra svar. Praktik: allt från brev till fångar, till pengar till organisationer, till ”know how” hjälp till stödaktioner och gemensamma kampanjer och strategiupplägg är vad som kallas Praktik. Att skriva 100 artiklar i ämnet men ändå inte göra ett skit, är inte det. I takt med världens globalisering, som för det mesta bar a innebär skit, så har tack och lov kommunikationssvårigheterna med andra arbetare förminskats. Det finns chanser nu, som aldrig förr, att börja skissa upp olika tillvägagångssätt för att stärka klasspolitiken. Det måste vi utnyttja.

Och vi måste bli mycket bättre. Det är en skam att så mycket energi från ”vänstern” (virrpannorna) har ägnats åt antiimperialismens dödsryckningar istället för att kolla runt hörnet på vårat eget hus. Vi kan pumpas med otaliga artiklar om allt möjligt, men när finska pappersarbetare strejkar är det tyst. När finska hamnarbetare strejkar är det tyst. När danska arbetare strejker, likväl tyst. Eventuellt om någon fransk bonde häller ut gödsel utanför Paris får vi höra det från de mer progressiva krafterna inom anti-imp lägret. De kamper som vi enklast, snabbast, och framgångsrikast skulle kunna hjälpa till konkreta vinster – och t.o.m. bygga arbetarfederationer av -  har fått stå i skuggan för vad borgerlig media rapporterar om. På andra sidan jordklotet!

Och ska man vara krass, så är det praktiska sätt som vi måste hantera internationalismen.Det är på så sätt man bygger äkta ”International” (även om man reflexmässigt ryggar tillbaka av ordet). Genom klassrörelse! Inte genom parti! Alla former av större organisationer byggs upp underifrån, så även en facklig international eller än bättre, och vad vi har behov av, en internationell stridsfond och arbetarfederationer och konferenser för att stödja våra positioner.

1 maj tal från vänsterpartiet 2010.
Det här är INTE internationalism. Det här är trams!
Talaren berör inte med ett ord attackerna mot den svenska arbetarklassen.
Medelklasspolitik – Medelklassparti!

2. Vilka lockas av antiimperialismen?

Antiimperialismen är en produkt av 70-tals vänstern. Före dess lansering på universitet runtomkring Europa så existerade inget sådant begrepp i större utsträckning än att räddfärdiga att sovjet ville spöa skiten ur USA, eller att Kina skulle ta tibet, för att inte tala om rätten för Nordkorea att hävda att Det Är Det Riktiga Korea. Intressant nog så användes begreppet inte i revolutionen på Kuba i större utsträckning då det var mer en socialdemokratisk nationell revolution. Det store uppsvingen kom i och med Vietnamkriget, och det är ungefär där som rörelsen stannade också. Att tillägga är också att Europeiska nationella rörelser under denna tid, som irländska befrielsekampen inte heller ville beskaffa sig med ordet som var för intimt förknippat med Lenin, det förhindrade dock varken utbyte med dåtidens ANC, eller sydamerikanska, sydeuropeiska eller andra gerillor. De nöjde sig med det äldre, och mer korrekta ordet, internationalism. Begreppet antiimperialism  har därför först och främst använts av leninister. Och måltavlan har alltid varit medelklassen. Medvetet, oavsett om sjävla produkten från universiteten förnekat sin influens från leninismen (eller rent utsagt haft andra politiska ambitioner) förefaller det så denna världsbild är en leninistisk produkt. Och har därför gett sitt intryck.

Så det är en målgrupp: marxist-leninister-(insätt valfri diktator här om det behövs). Det sagt innebär det inte att dessa personer är arbetare. Ibland förefaller det sig så att arbetare också gillar skumma idéer. Det var en ganska populär grej före 1989.

Låt oss då studera varifrån denna rörelse kom. Som jag berört tidigare är detta uppsving i direkt relation till arbetarrörelsens förfall. Och det var inte bittra arbetare som i miljontals ställde sig bakom parollerna som antiimparna lyfte (Ungern 56, Tjecken 68 hade lärt dom det) även om man måste tilldela en viss procent arbetare till denna rörelse under dess första år. Ledarskapet var och är dock fortfarande idag ett tryggt mellanskikt som bryr sig om frågorna eftersom de själva inte berörs av direkta klassfrågor i sin vardag. Vilket även förklarar bristen på Praktik. Hade det formerat sig en lika stark klassrörelse 1968 som den antiimperialistiska vågen, så hade internationella arbetarfederationer sedan länge formerat sig. Intressant när man diskuterar just 68- rörelsen är att nutida fascister, som Lasse W (fd Vänsterpartiet), inte heller släppt den romantiserade bilden på 1968. Och tjatar om den alltjämt. Han liksom många i den nya ”identitära” rörelsen, dessa medelklassens kvasi-intellektuella dyngskallar, delar samma fascistion för anti-imp och 68 som ”vänstern”. Bara slump? Skulle inte tro det.  De går väl dit idealismen och dess klassbakgrund alltid fört dom, och det där landet långtbortistan man ska brinna för först och främst.

Denna bakgrund förklarar synen på dessa frågor som mobiliserande för klassen. Vilket i sin tur förklarar varför de använder sig av dessa frågor taktiskt för att bygga sina Partier och Internationaler. att klassen för det mesta oroar sig mer för A-Kassan, nedläggningar och korrupta socialdemokrater och är vanliga människor som ser till sitt eget bästa bespottas som ”reaktionärt”. När marxismen lugnt förklarar att egenintresset är en drivande kraft i den materialistiska analysen

Dessa dårar saknar helt enkelt  studentrörelsen, och studentvänstern, och har svårt att begripa eller förstå den enkla devisen att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk! Något de dock käckt kan ropa, bara dom får leda. De drömmer sig bort till ett -68 som så gott som aldrig vara lika romantiskt som de vill föreställa sig. De har ingen koll, eller intresse, i regel av arbetarrörelsen och att delta i den faktiska matrealistiska kampen. De är i behov av att hantera frågor på avstånd, säkert avstånd, där man kan tycka vad man vill utan mothugg. Där man slipper tampas med personer och frågor som på någon timme kan stirra dig rakt i ansiktet och undra vad fan du pysslar med. Det är helt enkelt ytterligare en till strömning inom ”vänstern” som formerade sig efter arbetarrörelsens död. Och utan tvekan den mest romantiska i sina utsvävningar.

Det sagt, så är jag ingen radikal klasseperatist. Även om jag har mina dagar. Det är naturligt att mellanskikten t.e.x. i en kris svär sin lojalitet till mer socialistiska rörelser. Man får tolka mellanskikten för det är; en ambivalent del av arbetarklassen som till viss del (inom vissa branscher och roller) är kapitalismens försvarsmekanism. De kommer också få vara med. Men då får de fan inte 1) Kontrollera arbetarrörelsen eller 2) koncentrera sig på bekväma frågor, såsom antiimperialismen gör.

Arbetarklassen då?
Självfallet är arbetarklassen i behov, kanske större behov än någonsin, av internationalism. Det är vårat vapen, vårat verktyg, för att kunna bemöta kapitalismen ständiga anfall, omorganiseringar och utveckling. Det är bara när vi kan arbeta lika globaliserat som kapitalismen som vi har en chans. Överklassen har ju alltid varit snäppet bättre internationalister än oss. Just därför är internationalismen ett av våra vassaste verktyg om vi ska nå någonstans. Men vi får aldrig förväxla vår tradition av internationalism och internationell solidaritet med att 1) sätta internationella frågor i huvudfokus i våra organisationer, vi är inte röda korset 2) förväxla internationellt samarbete mellan arbetare med att stödja reaktionära svin 3) förlita oss på att dessa frågor har något som helst intresse i våran klass 4) romantisera 5) hänfalla oss till symbolpolitik och hypande. Vi har ett eget jobb att utföra. Och vi måste börja från början igen i våran strävan efter en radikal arbetarrörelse. Idag innebär det att vår huvudfokus måste vara att mobilisera arbetarklassen lokalt, i våra områdetn, på våra arbetsplatser, i våran stad. För att sedan sträcka ut händerna till våra kamrater mellan våra branscher, våra organisationer och våra länder. Då kan vi börja prata praktisk internationalism på level 2. Tills dess är bästa vägen framåt att skänka det stöd vi kan till vanligt folk, precis som oss, som behöver resurser för att stå emot nyliberalismen anfall. Praktisk solidaritet, praktisk internationalism!

Såsom den gamla syndikalistiska arbetardevisen säger. Gräv där du står. Eller arbeta lokalt – tänk globalt. Och framförallt – tänk före du talar. När det gäller våra vänner i lustiga bandanas.

Här kommer en liten undersökning. Gjort lunchtid idag. Om politiska organisationers, tidningars och fackföreningars fokus. Vissa storknar man åt. Vissa förvånas man över att det var så balanserat. Vissa kopplar tydligt internationalism med lokala frågor. Naturligtvis betyder inte det här att det alltid ser ut såhär: Man kan ju komma ihåg att det är val!

Organisationer:

Arbetarnakt
10 huvudnyheter, 1 rör sverige. Får man vara så fräck att anmärka att det för en gångs skull inte vara raljerande om en annan vänstergrupp i den inhemska nyheten?

Kommunistiska Partiet:
Nio huvudnyheter, fyra rör palestina, fyra rör partiet, en rör sverige

Socialistiska Partiet:
9 huvudnyheter, 8 rör valet eller sverige, en rör fjärde internationalen

RS, rättvisepartiet socialisterna:
20 huvudnyheter, fyra rör utlandet (1 om CWI), 1 berör mordet på Leo Trotskij, resten är inrikes

Socialisterna:
9 huvudnyheter, 2 rör valupptakten resten lokala frågor

Förbundet Arbetarsolidaritet:
10 huvudnyheter, ingen utrikesnyhet även om internationella frågor berörs i t.e.x. hamnarbetarnas blockad av israeliska varor

Tidningar:

Proletären:
6 huvudnyheter, en rör utrikesnyheter, en rör tidningsprenumation

Internationalen:
24 huvudnyheter:, 8 rör utriket, 1 rör tidningen, resten rör valet och sverige

Flamman:
5 huvudnyheter, samtliga rör valet eller sverige

Arbetaren:
10 huvudnyheter, två är katerogiserade som ”utrikesnyheter”. Dessa berör konflikten på Berns.

Socialisten;
Fem huvudnyheter, 2 utrikesnyheter, 2 svenska nyheter och en bokrecension

Fackföreningar:
SAC:
9 huvudnyheter, samtliga berör inhemska fackliga frågor (SAC har inget Interionationellt utskott längre att anmärka)

LO:
30 + huvudnyheter, ingen berör internationella frågor

Plankning / Station 31

En kortare essä om vardagen, och vägen till jobbet.

Det tar mig en och en halv timma, dörr till dörr, att ta mig till mitt arbete. Sammanlagt tre timmar per dag.  Jag jobbar med tele-marketing. Ett jobb jag tog då jag för första gången i Stockholm erbjöds fast arbete. Jag slängde bort mina slitna, söndriga, dammtäckta blåbrallor och drog på mig en livsstil av kutryggat datorknappande och spontant ljugande i telefon istället – allt för att jag för första gången skulle njuta av en betald semester.

Varje morgon jag vaknar upp sker följande på rutin. Jag dricker mitt kaffe, sedan tar jag min morgonsnus, kollar av facebook och mailen, och så sakteliga drar jag på mig mina adidasbrallor (mina jeans är pajade), tar fram dagens bok (oftast av ren slump, i regel hinner jag ju läsa över 100 sidor på resvägen) sedan lämnar jag lägenheten med samma invanda suck.

Där påbörjas dagens katt- och råtta lek. Jag plankar, har inte råd med annat. Det innebär att jag befinner mig i krig med kontrollanter i över  en timma framöver.

Efter att ha bökat mig förbi spärrarna åker jag upp för rulltrappan, på perrongen tokar mina ögon av alla som befinner sig där. I synnerhet granskar jag över de bortre ändarna på perrongen. De brukar gömma sig där. Det tog att inse, med de rödklädda fascisterna som trampar runt, kontrollerar inte biljetter. De misshandlar svartskallar och fyllon. Jag har alltid klarat mig från deras uppmärksamhet. Istället kollar jag efter ansiktet jag kommer ihåg; mannen med det vita skägget, den korta negressen. Kontrollerar så de inte gömmer sig i civila kläder.

Snart kommer tåget in. När det passerar går allt fruktansvärt långsamt. Jag placerar mig alltid ganska långt bak. varenda fönster gås igenom, alla som står upp i tåget blir jag av naturen misstänkt mot. Jag har exakt 31 stationer att åka till arbetet. Och 31 st till att åka igenom när jag åker hem.

På varenda en av dessa stationer rycks jag upp när tunnelbanan närmar sig. Specifikt håller jag utkik i de glaskurar som rulltrappan går upp i. De brukar gömma sig där, för att sedan kuta in i en befintlig vagn. De har sina tricks. Varenda människa på perrongen analyseras från topp till tå när jag åker förbi. I synnerhet är jag misstänksam mot hopar som samlat sig. Ibland ser jag någon enskild kontrollant. Adrenalinet tänder till, vad händer nu? Men jag har lärt mig att de inte arbetar ensamma, de är flockdjur. Och när de slår till kommer de från överallt. Allt som oftast är det någon som förvirrat sig, en ensam liten bror duktig. Tanken har infunnit sig mer än en gång att locka det dumma lilla djuret i en brutal fälla och slita av det där förbannade securitasmärket från uniformen, skälla ut honom för den parasit han är på vanligt hederligt folk på väg till arbetet.

Och så gott som alltid känner denna lilla, förvirrade, ensamma kontrollant som åker i sin ensamhet, sig alltid som den minsta människan i världen när den sitter bland vanliga resenärer som han vanligtvis kan behandla hur som helst. Några förotskillars blickar går inte att förväxla med något annat än fullständigt förakt. En gammal tant vägrar att ge plats åt honom. Hon måste känna sig rånad på pensionen när hon ska ta tunnelbanan till sina barnbarn eller vårdcentralen tänker jag.

Deras basstationer: Alvik, Thorildsplan, Centralen, Skärholmen, Gullmarsplan är alltid ställen där man känner sig som i ett ockuperat land. Överallt väntar lede fi på att ta ut extraskatt på en, som medeltidens indrivare beskattade bönder som gick på sina egna vägar. Och jag måste alltid kliva av på en av dessa stationer och byta på min långa marsch mot lönearbetet. Det tär på psyket att alltid vara på helspänd.

Mer än en gång har man lekt katt och råtta med dem, hoppat av när de klivit på, studerat dem på avstånd och sett vilken tub de ska ta, försökt räkna ut arbetsscheman. Hur många stationer hinner de med innan de kommer till tåget efter?  Att springa från dom är lönlöst, de arbetar i flock, däremot kan man klara sig om man kan imitera sin norrländska, östgötska eller skånska bra och hävda sig vara en turist. Mest av allt skulle man vilja kunna personuppgifterna på någon kändis, rikemansunge eller det allra bästa vore nog SL’s ledning.

Och hela tiden, alla resenärer kan vara potentiella hot. Hela tiden går ögonen som en radar över perrongen och vagnen. Att en vän som jobbar i branschen, som modern dadda i kollektivtrafiken på MTR, avslöjat att nya målsättningen är att bygga glasdörrar som når taket  (tänk på den utgiften!) istället för att satsa pengar på billigare månadskort muntrar inte upp i resan till arbetet. Dagens glasdörrar når ju bara en och halv meter upp. Nu vill de spärra in oss som djur. Man funderar vad som skulle ske om det utbröt en brand i tunnelbanan med sådana väggar? Man undrar också varför de inte bygger ut säkerheten: de senaste åren har antalet dödsfall bland resenärer ökat markant. Facket rasar, resenärer rasar, SL spärrar in, tystar ned och höjer priserna. Höjer priserna för arbetare, höginkomsttagare är en försvinnande liten minoritet av stockholms kollektivresenärer.

I Sverige bär de batong, en kamrat säger att ”i Paris bär de pistoler”. ”Oj vad konstigt” att senaste tidens upplopp skett i tunnelbanan där borta. Man tänker förstrött på att de faktiskt stängt ned Tensta stationen vid åtminstone ett tillfälle i flera månader. ”Problem med säkerheten”. Man undrar förstrött om statens stöd till SL, som nu ändå  går till glasdörrar, kunde varit 10 ungdomsgårdar, 20 och en hel del pengar till drogrehab?

Utvecklingen, jakten på profiten, kommer spinna vidare. Vanligt folk kommer inte kunna ta sig till arbetet utan att stånga sig igenom en hel arsenal av poliser, väktare, kontrollanter, glasdörrar, kameror, lejda småmiliser i gula jackor, högre priser och sämre service. Det är inte vi resenärer som brutaliserar tunnelbanan, företagen har fullt upp med att förverkliga våta drömmar om arbetsläger. Jag undrar hur inspärrade överklassen känner sig när de lojt dyker in till sina arbeten, tre, fyra eller till och med fem timmar efter sina anställda börjat sina dagar.

Och i detta absurda stadium, konstant läsande av din bok, och vaksamma ögon på varje station så tar man alltid och läser tidningen. En till meningslös gratistidning, fullspäckad med ytlig skit och stockholmsnyheter, meddelar att socialdemokraterna vill införa butlers i tunnelbanan, som kan ta hand om lyxresenärerna. Jag undrar om vi får se butlers i Tensta, Alby, Hässelby Gård, Skarpnäck, Fittja? Att de överhuvudtaget har fräckheten att föreslå butlers i tunnelbanan, istället för att ta tag i alarmerande dålig säkerhet, prislättnader (butlers lär ju driva upp priset något så in i helvete!) och förseningar är  vad ”arbetarpartiet” föreslår. Man kastar alltid de där gratistidningarna på golvet i ren frustration över dumheterna som sker.

Och inte fan kommer de någonsin i tid heller. Vad är det vi betalar för egentligen, när man väl har månadsbudgeten för det?

När jag väl kommit fram till Station 31 och hoppar av så sprids sig en frihetskänsla. Bort från labyrinten, bort från den typiska kalla naturen i vagnen som är karismatisk för stockholm, upp för rulltrappan fort som fan. Hoppas på att de inte står där uppe. Som tur är brukar det alltid stå Lugna Gatan istället för kontrollanter där jag hoppar av. De leker hellre med sina Iphones än bryr sig om något annat. Jag har t.o.m. sett folk få stryk framför deras ögon utan att de bryr sig nämnvärt, kommunala insatser för att ge folk jobb kan man anta.

Frihetskänslan när man äntligen är framme, dörrarna går upp och man tittar ut över en till värdelös förort men ändå  andas friskt luft  är total.

Tills man inser att man gått igenom allt det här bara för att komma till jobbet.
Tills man inser att det är bara några timmar tills man ska bege sig ut igen i den urbana djungeln under stockholms gator igen.
Tills man inser hur förbannat enkelt det skulle vara att bara betala lite mer skatt för att slippa eländet.
Tulls man inser att man betalar förmodligen mer, som låginkomsttagare, på sitt förbannade månadskort än vad höginkomsttagarna någonsin kommer betala för sina arbetsresor.

Och sen är det dags igen att ge sig ut i Europas och kanske världens dyraste kollektivtrafik.
Jag, och hundratals, om inte tusentals andra vanliga arbetare en helt vanlig arbetsdag i Stockholm.

”Vänstern”, ”Autonoma Rörelsen” eller Arbetarrörelsen?

Den här texten är på mångt och mycket baserad på mina erfarenheter i snart 10 år inom vad media kallar den ”utomparlamentariska vänstern”, eller som den själv kallar sig ”den autonoma rörelsen”. Och det är till anhängarna till denna ”rörelse” texten först och främst vänder sig. Att få läsare förmodligen hänger med i vissa begrepp är logiskt, med tanke på rörelsens litenhet och brist på expansion de senaste 20 åren. Ändock kan det vara intressant för er att läsa igenom texten, inte minst för den också tillgodoser en tidslinje, självklart ganska ofullständigt, över svenska arbetarklassen kämpande historia.

Experter, proffstyckare, poliser och förvånansvärt många inom vad som kallas utomparlamentariska vänstern’ är eniga. Vi är en brokig skara som samlas under begreppet ”Autonoma Vänstern”. Där samlas allt ifrån djurrättsfrågor, feminism, antifascism till klasskamp i en splittrad skara organisationer och nätverk. Vi klumpas ihop där, trots att vi ibland är rent utsagt motståndare till varandra, och inte alltför sällan har helt olika syner på strategi, taktik, politik och så vidare. Det enda som verkar ena oss utåt är borgerliga ledarskribenters oro över att det överhuvudtaget existerar en ”vänster” utanför riksdagen som är beredd att göra något mer praktiskt åt situationen i samhället.

Men frågan är, vars kommer detta begrepp ifrån, vad innebär det? Och varför används det? Och vilka tjänar på en sådan ihopklumpning och generalisering? Hur kom den till? Och varför existerar den fortfarande? Och vad är dess målsättning?

För att svara på den frågan måste vi dissekera ordet i sig.

Vars kommer vänstern ifrån?

Vänstern är en produkt skapad av, och i direkt relation, till den socialdemokratiska arbetarrörelsens avkall på radikal politik i slutet av 60-talet. Innan dess existerade det ingen enskild enhet i samhället, fristående från arbetarrörelsen, som gick under begreppet ”vänstern” eller ”utomparlamentariska vänstern” såsom idag. I stället existerade i princip olika fraktioner av rörelsen; vänstersossar, kommunister, syndikalister. Det som var skillnaden då, jämfört med nu, är dock att alla dessa ansågs vara en integrerad del i arbetarrörelsen – som omfattade den absoluta majoriteten av arbetarklassen i Sverige.  Direkt i fackföreningar, politiska förbund eller indirekt i bildningsrörelsen (ABF), fritidsorganisationer, idrottsrörelsen, nykterhets- eller konst- och kulturarbetet, det existerade, om än politiskt bakbunden och passiviserad, en dubbelmakt i samhället.

Alla utomparlamentariska aktioner under denna tid, från Röda Front Förbundet som slogs med nassarna under 20- till 30-tal till solidaritetsarbetet för spanska republiken till våldsamma kravaller med polis i Klemenäs, Ådalen, Västervik och storstäderna tillhörde också denna rörelse. Dessa utbrott av radikal klasskonflikt gick i direkt relation med kampen för dagis, sjukvård, a-kassa, semester och pensionssystemet. Historieskrivare vill gärna undvika detta faktum; att som en skugga över bygget ”välfärdssverige” huserar inmurade poliser i Västervik, spöade strejkbrytare i Sundsvall, skottväxlingar mellan strejkbrytare och arbetare, gatustrider i gamla stan med mera. Den version vi levereras om ”arbetarrörelsen” är ett urvattnad, politisk korrekt, version. Det är upp till oss att påpeka att välfärden föddes ur konflikt, en konflikt som bragt uppemot 100 svenska arbetare livet i direkt konfrontation med polis. Fem döda i Ådalen, och uppemot 10 andra nedskjutna av svensk militär i andra konfrontationer mellan de som gav oss semester och A-Kassa och statens repressionapparat.

Dessa händelser och historier, och många tusentals andra under 1900-talet, är idag utdöende från det kollektiva arbetarminnet i Sverige i takt med att generationerna dör av, och ”vänsterns” okunskap.

Vad vi dock inte kan frångå ifrån är några direkta faktum:
1) Dessa utomparlamentariska aktioner var fullständigt integrerade i rörelsen
2) Dessa utomparlamentariska aktioner var flera nivåer mer radikala, och målmedvetna, än idag
3) Trots motgångar, och högre repression än idag, så accepterades de i överlag av arbetarkollektivet i sverige. Oavsett socialdemokratiska partitoppars vilja.
4) Ideologi och partibyggande var alltid sekundärt, det primära var alltid klassen, arbetarrörelsen, en enighet existerade för att konflikter existerade som omöjliggjorde de splittringar ”Vänstern” sedemera skulle lida av. ”Söndrade vi falla” som uttrycket säger.

För de få som bryr sig fortfarande, så utspelades en av Europas hårdaste klassrörelser i de bruksorter vi idag flyr från för skitjobb i storstan. Och jag frågar er som läser: Ställ detta i jämförelse med dagens ”vänsterrörelse”, hur långt har vi nått idag i jämförelse?

Varför misslyckades denna rörelse då?
Svaret på det är lika givet som alltid; de kommunistiska elementen, tack vare sovjetunionen, vägrade bryta kontrollen från Kreml och bygga en rörelse med lokala förutsättningar vilket körde in en kil i rörelsen mellan andra vänsterelement som var skeptiska mot Sovjets statsbygge. Jag kommenterar inte SAC i större grad då den syndikalistiska rörelsen i Sverige mellan slutet av 40-talet till början av 00-talet mer eller mindre varit obefintlig. Samtidigt förändrades socialdemokratin märkvärdigt, med start 1938 i Saltsjöboo och i synnerhet under 50-talet till ett mer och mer toppstyrt projekt som gjorde avkall efter avkall på socialismen till förmån, först för ”folkhemmet” sedermera, i tid för ”vänsterns” utbrytning påbörjades en liberalisering som på 80- och 90-talet övergick till borgerlig politik. Partiet som arbetarklassen, åtminstone den stora majoriteten, hade svurit sin lojalitet till förrådde dem. Och sakta började folk fly från Partiet i samma takt som  nätverket av dubbelmakt som byggts upp, på folkets hus, i allmänna bibliotek, i allmän sjukvård raserades av socialdemokratiska politiker som glömt sin egen historia, eller bara helt enkelt med fullt medvetande rev för att de nu var politiska högermän.

Arbetarrörelsens koma påbörjades med ”vänsters” skapande på 70-talet och vid början av 90-talet hade liket slutat andats. Det politiska kaoset i dess vakuum var totalt, och det är där vi såg de nationalistiska krafterna växa till sig och dagens situation formeras.

Arbetarrörelsen koma 1970 innebar vänsterns födelse.
Arbetarrörelsens död 1990 innebar fascismens återkomst.

Vad hände med ”vänstern” då?

”Vänsterns” födelse kan redan från en första början dras till att vara en splittrad och svag historia. Men några huvudströmningar måste pekas ut till varför en, i stora drag, från klassen separat rörelse skapades.

1) Sovjetunionens bevarande, Maoismen, Komintern och den auktoritära vänsterns bevarande
I takt med den långdragna konflikten med SAP, lojaliteten till utländska intressen, och i synnerhet i kamp LO’s kommunistskräck så marginaliserades den tidigare integrerade kommunistiska rörelsen i Sverige (SKP). Vid 70-talets början så splittrades hela denna rörelse i olika partier svurna till olika idéströmningar inom kommunismen – den enhet som tidigare existerat som en motpol till socialdemokratin blev därför splittrad och har sedan dess befunnit sig kvar som en marginaliserad rörelse. ”Vänsterns” födelse är i allra största grad ”avantgardets” övergivande av arbetarrörelsen till fördel för Maoismen, Stalinismen, Titoismen etc. Efter 1989 så har dessa i rörelser tappat i princip allt stöd från klassen, om än litet, som de tidigare haft och hamnat i en djup kris p, deras strategi och taktik funkade. Därav deras överdrivna fokus på frågor som de under sina födelseår, 70-talet, gjorde dem stora:  ”kriget långt där borta” – antiimperialismen. Något som man nästan kan tolka som en förolämpning, då man kan tycka att vi har aktuella frågor rakt framför näsan på oss!

2) Socialdemokraternas förräderi avmaskeras.
1969-1970 krossas LKAB strejken av nyss valda Olof Palme med Socialdemokrater och Vänsterpartister (VPK) i spetsen. Detta förräderi från ”arbetarrörelsen”, som ivrigt skickat in statliga spioner (IB) mot arbetarna uppmärksammas över hela landet, med hundratals demonstrationer som följd från gräsrötterna i SAP och VPK, och efterföljs av hundratals vilda strejker över hela landet som tagit LKAB arbetarna som förebild. Flera mindre organisationer uppstår av radikala arbetare som vill kämpa för en radikal arbetarrörelse igen, första stridsfonden formeras och embryot till en klassrörelse, och återgång till radikal arbetarrörelse, planteras. Trots sina goda förutsättningar så dör rörelsen bort, främst för att den socialdemokratiska numera ”arbetarrörelsen” fortfarande lever på gamla meriter. Chansen för en ”andra revolution” i arbetarrörelsen försvinner iväg, kvar står en klassbaserad vänstern som sedermera skulle göra intryck på modernare socialistiska partier, som dock aldrig fått någon form av större stöd. Någon klassrörelse baserade sig dock inte igen. Luften går ur de vilda strejkerna på slutet av 70-talet, och vid det laget har större delen av ”vänstern” slutat bry sig (om den någonsin gjorde det): till förmån för kärnkraft, miljöfrågor, Vietnam. Första stora avhoppet från socialdemokraterna sker, VPK blir ett marginaliserat parti. Krafterna för att stå emot 80-talets ”satsa på dig själv” våg, och socialdemokratins totala förfall, stod förrådda, slutkörda och bittra och de få som fortsatte tro på en arbetarklassbaserad rörelse inom socialdemokratin får finna sig, fortfarande idag, att befinna sig i ett nästan hopplöst tillstånd. Denna process, av förräderi som skapat alienation, upprepas nu konstant. Socialdemokratin tar medvetet, eller omedvetet livet av sig själv genom att ignorera sina gräsrötter.

3) Alternativrörelsen tar form, inspirerade av hippierörelsen i USA, och är redan från början ointresserade av klassfrågor. ”Vänstern” i vild identitetskris efter socialdemokratins påbörjade förändring påbörjar sakta att arbeta med frågorna, efter 1989 har de mer och mer ersatt klassfrågorna helt och hållet. Här skapas också embryot för vad som sen kom att kallas ”autonoma vänstern”, där enfrågeorganisationer och nätverk börjar skapas – sedermera bryter sig ”autonoma vänstern” mer, eller mindre, fri från alternativrörelsen i samband med våldsanvändandet som börjar med husockupationsrörelsen. Från enheten ”vänstern” som bröt med arbetarrörelsen, så sker nu en brytning även från denna enhet friställd från klassen och i det tumultet kommer enskilda frågor på tal, ”Rörelsen” blir ett samlingsnamn för flera olika svaga tendenser istället för dess tidigare innebörd, som mer eller mindre inneburit hela svenska arbetarklassens mobiliseringskraft.. ”Moderna vänstern”, ”Autonoma Rörelsen”, skapas i slutet av 80-talet och ”vänstern” ingår sin moderna fas av total splittring, förvirring och sökande efter en ny identitet. Här kom husockupationerna att i sig föra vidare sig frön till den moderna antifascistiska rörelsen och antiglobaliseringsrörelsen. Teoretiskt börjar den moderna feminismens historia även i dessa forum, tack vare bristerna i den tidigare arbetarrörelsen som tappat ideologisk luft efter socialdemokratins utrensningar mot syndikalister och kommunister sedan 50-talet.

Vad är då ”Autonom”?
”Autonom” betyder rakt av självständig. Autonoma rörelsens historia är dock knappt 20 år gammal, begreppet i sig är ett tecken på de historiska förutsättningarna vid dess formering. Det betyder rakt av att man är självständigt mot de kommunistiska partierna (”gamla vänstern”) som formerade sig på 70-talet och socialdemokratin (”gamla arbetarrörelsen”) som vid 80-talet mer eller mindre var ett borgerligt projekt. Där står vi idag, med svagare resurser, mindre stöd och mer desperata än någonsin.

Mer än så kan man inte säga. Om man inte ska göra kopplingar till den rådsbaserade, tidvis terroristiska rörelsen i Italien, som måhända har inspirerat dagens autonoma rörelser (Liksom black panthers, tyska husockupanter och Greenpeace m.m.), dock är avståndet till Italien och fabriksockupationer på FIAT och dagens situation så pass avgrundsdjupt så det blir fånigt att dra paralleller. Det vore som att jämföra ockupationen av Aspuddsbadet med Free Derry på Nordirland. Däremot är det tacksamt för våra motståndare att dra sådana paralleller.

I övrigt är ”Autonoma rörelsen” idag i princip all form av vänsterpolitik mer vänsterut än socialdemokratin (”vänsterpartiet” inräknat per definition) som inte formerat sig som ett ”parti”. Och tyvärr är vår historielöshet, vår okunskap av tidigare strider och kamper, ett hinder i för våran utveckling. Tyvärr har ”autonoma rörelsen” nästan blivit självförverkligande i sig själv, men högre genomgång av aktivister än någon tidigare ”vänsterrörelse” historiskt sett. Medelåldern av en svensk aktivist är idag mellan 20-25, utomlands är den högre, men i jämförelse med den radikala arbetarrörelsens livslånga aktivister så faller sig våra trevande försök platt.  Rent ideologiskt har ”vår rörelse” också visat sig vara oerhört trendkänslig, på drygt 20 år har den genomgått, traditionellt också med dess medlemskap en ideologiskt utveckling som sträckts sig från en väldigt ytlig anarkism, till frihetlig socialism, till autonom marxism, som nu lever alla bredvid varandra och oförmögna att samarbeta med varandra i större grad. För att inte tala om virrvarret av primitivister, olika schatteringar inom ovan nämnda strömningar och så vidare. Det autonoma projektet har visat sig på 20 år vara en svag konstruktion, som gett få segrar. Jämför man perioden 1899 – 1919 i svensk arbetarrörelse, som i likhet med vår tid var en period av politisk turbulens i samhället, hårda angrepp mot arbetarklassen och som historien säger ”en klass i rörelse” och intensiva klasstrider (för våran del, överklassens kamp mot oss!) så kan vi inte annat än skämmas.
Och det ska vi, vår oförmåga är kapitalisternas välgång! Och de vet de mycket väl! Är det inte dags att vi också ger oss ut för att skapa historia och exempel på motstånd?

Våra motståndare är dock  väldigt nöjda, de har lyckats dra tillbaka klockan nästan precis till den period jag pratar om. Utan att möta samma fanatiska motstånd och rörelse som de gjorde förra gången har de självsäkert monterat ned de vinster som arbetarrörelsen gav oss genom hård kamp under hundra års strider. Daglöneri, hemlöshet, svaga fackföreningar, våld från statens repressionsapparat, militarism. Allt vi ser framför oss är det fullskaliga klasskriget, deras krig.

Kan autonoma rörelsen skapa en arbetarrörelse?

Autonoma Rörelsen kommer inte ifrån en arbetarrörelse, faktum är att i och med tidens tand så är själva deltagarna i ”utomparlamentariska vänstern” ganska oförstående inför begreppet, och dess vikt. De flestas intryck av ”arbetarrörelsen” för en genomsnittlig aktivist i 20 års åldern idag är att på sin höjd är gamla, om inte antika, historier. Om inte ett grått, mossigt, intryck av någon socialdemokratisk politiker på 1 maj. Det förfaller sig därför logiskt att många progressiva socialister befinner sig i autonoma rörelsen, alternativen för någon som lessnat på samhällets utveckling är lätträknade. Hycklande politiker, att bidra till högervridningen,  eller det virrvarr och trendkänslighet som utgör ”autonoma vänstern” ter sig som de enda alternativen. Att dra sig till utomparlamentariska vänstern idag faller sig därför logiskt, trots sin svaghet är den det sista vi har kvar. Och det här vi måste börja igen också.

Man kan inte frångå faktumet att i ”autonoma vänsterns” drygt 20 åriga historia så måste det till en förändring. Kortsiktiga lösningar fungerar inte längre, enskilda frågor kan inte komma på tal när vi blir anfallna överallt, ”autonoma vänsterns” taktik hittills har varit förödande, på samma sätt som ”vänsterns” taktik har varit ineffektiv så har också vi radikaler misslyckats. Vi kan rada upp våra misslyckanden väldigt enkelt, att göra det vore dock att ta lusten ur mina läsares kämparglöd. Vi vet alla vad som sker i samhället, vår oförmåga som arbetarkraft att stå emot nyliberalismen, fascismen och samhällets sönderfall har visat sig tydligt på dessa 20 år.

Vad behöver göras?

Vi måste, hur vi än vrider och vänder på saken, inse allvarligheten i dagens tillstånd och börja studera vad som fungerade förr. Varför studera våra misslyckanden när vi kan studera våra segrar? Våra motståndare har vridit tillbaka klockan. Tillståndet idag har mer likheter med 1910 än med 1990 när vi bröt oss fria från stalinister, försökte formera något efter murens fall och bröt med hippierörelsen. På bara 20 år har spelbordet förändrats totalt och vi har varit oförmögna att hänga med, av det enkla skäl att vi inte kom från arbetarrörelsen, vi tillhörde inte den traditionen. När vi föddes, fördes de sista striderna i de vilda strejkerna mot socialdemokratins fall, när vi var tonåringar och gick igenom 90-talet såg vi allt falla för våra ögon i det mest dramatiska decennium Sverige haft sedan 1920-talet, nu när vi är vuxna och vill kämpa så har vi befunnit oss i en konstant kris.

Vi har inte råd med det här, vi har en plikt att studera sätt vi vinner på, det här är ingen lek. Vi har en plikt att bygga en ny arbetarrörelse. Att kämpa till oss välfärd och allt det som vi nu ser att överklassen tar i från oss. Vi har också en plikt  att kämpa för att våra barn, som nu börjar växa upp, får en framtid vi anser dom värdiga. Hur ser du på framtiden för ditt barn idag? Att förråda våran egen klass i detta läge, på det sätt som socialdemokraterna gjort, är att inte inse lägets allvar. Att kämpa är det enda alternativet.

Trots att vi inte kommer från den traditionen, arbetarrörelsen, så har vi kvar våra identiteter som arbetare, som socialister, det förpliktigar att vi hedrar vår egen historia som arbetarklass och återigen sätter en kurs på att bygga en rörelse av och för arbetarklassen och av och för vår egen befrielse. Här har reorganiseringen i SAC,  Syndikalistiska fackföreningen, under tidigt 2000-tal visat ett föredöme, både i arbetarhistoria, strategi och taktik med lanseringen av den gamla Registermetoden. Det finns hundratals mer tips och trix att ta vara på, allt från kampanjer mot droger till bildning till rena konfrontationer.

Vi måste lära oss att slåss igen, och tack och lov, så har vi ett skelett som sossarna lämnat efter sig där vi kan börja bygga upp vårat motstånd. Vi har folkets hus, ABF, nykterhetsrörelser och andra forum som socialdemokratin idag lämnat för att ruttna. De ska vi ta över. Och vi har en historia fylld med tips i hur det ska gå till.  Vi måste börja bygga vår dubbelmakt igen, stärka våra positioner, strejka, bilda oss. Det är ingen rolig framtidssyn. Att gå igenom ett nytt Ådalen, att återigen ställas mot polis och militär, att dessutom kämpa mot Partiet som svek oss tillkommer vår lott.

Men vi har inget val, vad händer om vi inte gör något? Ingen kommer lösa våra problem för oss om inte vi, som vanligt folk, börjar göra motstånd. Vad kommer ske härnäst, kommer semestern tas in? A-Kassan avskaffas? Syndikalisterna förbjudas, som i Tyskland? Fascisterna ta makten, som i Italien? Har man en någorlunda analysförmåga bör man inse stundens allvar, och börja fundera på konkreta sätt att vinna på igen. Varenda liten vinst räknas, om det så bara är att diskutera vid fikabordet om de här frågorna, om våra barns framtid, om arbetets framtid, om hur det blir när vi blir pensionärer? Kommer ens pensionen finnas kvar?

Och det är enkelt att göra motstånd: diskutera, arrangera, agitera, bråka, läs på, strejka, organisera dig. Prata mer än gärna med gamlingarna som nu ruttnar bort i sina bölder på ålderdomshemmen. De kommer ihåg hur folk förut slogs för sin rätt, prata inte med dina föräldrar. De tillhör den bekväma generationen, de som fick kakan, de fick ”folkhemmet”. Vi tillhör en annan generation än dom. Vi är mer lika farfarsfar än våra föräldrar. Så snabbt har det gått!

”Autonoma Vänstern” är det dags att vi alla tar livet av nu. Tack för kaffet, men vi ska hem igen dit vi tillhör. Vi får se de tidigare 20 åren som en testperiod för en generation som föddes när våra föregångare dog ut på ålderdomshemmen. ”Den Autonoma Rörelsen” blev tyvärr i slutändan inget annat än en fars. Det mest positiva som kom ur 20 års kamp var delvis att antifascismen formerades, att feminismen kunde få luft under vingarna och att arbetarrörelsens historiska tradition, myterna och legenderna, ändå fick leva vidare i skymundan av andra frågor, ibland rent bespottade. Det tog 20 år, men till sist fick denna strömning som b.l.a. FAM och Folkmakt fört vidare, äntligen fotfäste mellan turerna av slagsmål med nynazister och krossade bankfönster. Nu känns det som en generation kommit till som faktiskt kommer att stanna, som har värderat situationen,  som kastat av sig all självgodhet och identitet  som ”autonom” till fördel för att se fördelarna i de tidigare striderna och börjar rikta in sig på en kamp som kan komma att vara i över 100 år till. Fullt medvetna om att de inte är del i någon ”radikal vänster” utan ett led i en stolt tradition av vanliga arbetare som en gång i tiden nästan omformade Sverige för all framtid och nästan störtade det kapitalistiska samhället i grunden.  Det är en tradition av radikala arbetare  som blev förråda, och nästan helt utdöda,  men nu återigen är på marsch för sin egen överlevnads skull och går medvetet och hat i blicken mot Herrarnas högborgar där de kunnat sitta nu i 40 år bekvämt utan att känna sig hotade.

Det är dags att vi lanserar Den Nya Arbetarrörelsen och det är dags att vi nu på allvar sätter oss ned och bereder verktygen för att återta vår värdighet och våra liv. Det finns ingen ”vänster”, det finns ingen ”radikal vänster”,  det finns bara arbetarrörelsen!

Och det är den sammanlagda kraften i all vår bildning, arbetsplatskamp, praktiska lösningar på vardagsproblemen och mobiliseringsstyrkan vi kan uppvisa.  Den kraften var en gång, och ska åter bli, den radikalaste och mest enande kraften för arbetarklassen som existerat i svensk historia.
Det är dags att vi hedrar den.

Död åt vänstern – leve arbetarrörelsen!