Den här texten är på mångt och mycket baserad på mina erfarenheter i snart 10 år inom vad media kallar den ”utomparlamentariska vänstern”, eller som den själv kallar sig ”den autonoma rörelsen”. Och det är till anhängarna till denna ”rörelse” texten först och främst vänder sig. Att få läsare förmodligen hänger med i vissa begrepp är logiskt, med tanke på rörelsens litenhet och brist på expansion de senaste 20 åren. Ändock kan det vara intressant för er att läsa igenom texten, inte minst för den också tillgodoser en tidslinje, självklart ganska ofullständigt, över svenska arbetarklassen kämpande historia.
Experter, proffstyckare, poliser och förvånansvärt många inom vad som kallas utomparlamentariska vänstern’ är eniga. Vi är en brokig skara som samlas under begreppet ”Autonoma Vänstern”. Där samlas allt ifrån djurrättsfrågor, feminism, antifascism till klasskamp i en splittrad skara organisationer och nätverk. Vi klumpas ihop där, trots att vi ibland är rent utsagt motståndare till varandra, och inte alltför sällan har helt olika syner på strategi, taktik, politik och så vidare. Det enda som verkar ena oss utåt är borgerliga ledarskribenters oro över att det överhuvudtaget existerar en ”vänster” utanför riksdagen som är beredd att göra något mer praktiskt åt situationen i samhället.
Men frågan är, vars kommer detta begrepp ifrån, vad innebär det? Och varför används det? Och vilka tjänar på en sådan ihopklumpning och generalisering? Hur kom den till? Och varför existerar den fortfarande? Och vad är dess målsättning?
För att svara på den frågan måste vi dissekera ordet i sig.
Vars kommer vänstern ifrån?
Vänstern är en produkt skapad av, och i direkt relation, till den socialdemokratiska arbetarrörelsens avkall på radikal politik i slutet av 60-talet. Innan dess existerade det ingen enskild enhet i samhället, fristående från arbetarrörelsen, som gick under begreppet ”vänstern” eller ”utomparlamentariska vänstern” såsom idag. I stället existerade i princip olika fraktioner av rörelsen; vänstersossar, kommunister, syndikalister. Det som var skillnaden då, jämfört med nu, är dock att alla dessa ansågs vara en integrerad del i arbetarrörelsen – som omfattade den absoluta majoriteten av arbetarklassen i Sverige. Direkt i fackföreningar, politiska förbund eller indirekt i bildningsrörelsen (ABF), fritidsorganisationer, idrottsrörelsen, nykterhets- eller konst- och kulturarbetet, det existerade, om än politiskt bakbunden och passiviserad, en dubbelmakt i samhället.
Alla utomparlamentariska aktioner under denna tid, från Röda Front Förbundet som slogs med nassarna under 20- till 30-tal till solidaritetsarbetet för spanska republiken till våldsamma kravaller med polis i Klemenäs, Ådalen, Västervik och storstäderna tillhörde också denna rörelse. Dessa utbrott av radikal klasskonflikt gick i direkt relation med kampen för dagis, sjukvård, a-kassa, semester och pensionssystemet. Historieskrivare vill gärna undvika detta faktum; att som en skugga över bygget ”välfärdssverige” huserar inmurade poliser i Västervik, spöade strejkbrytare i Sundsvall, skottväxlingar mellan strejkbrytare och arbetare, gatustrider i gamla stan med mera. Den version vi levereras om ”arbetarrörelsen” är ett urvattnad, politisk korrekt, version. Det är upp till oss att påpeka att välfärden föddes ur konflikt, en konflikt som bragt uppemot 100 svenska arbetare livet i direkt konfrontation med polis. Fem döda i Ådalen, och uppemot 10 andra nedskjutna av svensk militär i andra konfrontationer mellan de som gav oss semester och A-Kassa och statens repressionapparat.
Dessa händelser och historier, och många tusentals andra under 1900-talet, är idag utdöende från det kollektiva arbetarminnet i Sverige i takt med att generationerna dör av, och ”vänsterns” okunskap.
Vad vi dock inte kan frångå ifrån är några direkta faktum:
1) Dessa utomparlamentariska aktioner var fullständigt integrerade i rörelsen
2) Dessa utomparlamentariska aktioner var flera nivåer mer radikala, och målmedvetna, än idag
3) Trots motgångar, och högre repression än idag, så accepterades de i överlag av arbetarkollektivet i sverige. Oavsett socialdemokratiska partitoppars vilja.
4) Ideologi och partibyggande var alltid sekundärt, det primära var alltid klassen, arbetarrörelsen, en enighet existerade för att konflikter existerade som omöjliggjorde de splittringar ”Vänstern” sedemera skulle lida av. ”Söndrade vi falla” som uttrycket säger.
För de få som bryr sig fortfarande, så utspelades en av Europas hårdaste klassrörelser i de bruksorter vi idag flyr från för skitjobb i storstan. Och jag frågar er som läser: Ställ detta i jämförelse med dagens ”vänsterrörelse”, hur långt har vi nått idag i jämförelse?
Varför misslyckades denna rörelse då?
Svaret på det är lika givet som alltid; de kommunistiska elementen, tack vare sovjetunionen, vägrade bryta kontrollen från Kreml och bygga en rörelse med lokala förutsättningar vilket körde in en kil i rörelsen mellan andra vänsterelement som var skeptiska mot Sovjets statsbygge. Jag kommenterar inte SAC i större grad då den syndikalistiska rörelsen i Sverige mellan slutet av 40-talet till början av 00-talet mer eller mindre varit obefintlig. Samtidigt förändrades socialdemokratin märkvärdigt, med start 1938 i Saltsjöboo och i synnerhet under 50-talet till ett mer och mer toppstyrt projekt som gjorde avkall efter avkall på socialismen till förmån, först för ”folkhemmet” sedermera, i tid för ”vänsterns” utbrytning påbörjades en liberalisering som på 80- och 90-talet övergick till borgerlig politik. Partiet som arbetarklassen, åtminstone den stora majoriteten, hade svurit sin lojalitet till förrådde dem. Och sakta började folk fly från Partiet i samma takt som nätverket av dubbelmakt som byggts upp, på folkets hus, i allmänna bibliotek, i allmän sjukvård raserades av socialdemokratiska politiker som glömt sin egen historia, eller bara helt enkelt med fullt medvetande rev för att de nu var politiska högermän.
Arbetarrörelsens koma påbörjades med ”vänsters” skapande på 70-talet och vid början av 90-talet hade liket slutat andats. Det politiska kaoset i dess vakuum var totalt, och det är där vi såg de nationalistiska krafterna växa till sig och dagens situation formeras.
Arbetarrörelsen koma 1970 innebar vänsterns födelse.
Arbetarrörelsens död 1990 innebar fascismens återkomst.
Vad hände med ”vänstern” då?
”Vänsterns” födelse kan redan från en första början dras till att vara en splittrad och svag historia. Men några huvudströmningar måste pekas ut till varför en, i stora drag, från klassen separat rörelse skapades.
1) Sovjetunionens bevarande, Maoismen, Komintern och den auktoritära vänsterns bevarande
I takt med den långdragna konflikten med SAP, lojaliteten till utländska intressen, och i synnerhet i kamp LO’s kommunistskräck så marginaliserades den tidigare integrerade kommunistiska rörelsen i Sverige (SKP). Vid 70-talets början så splittrades hela denna rörelse i olika partier svurna till olika idéströmningar inom kommunismen – den enhet som tidigare existerat som en motpol till socialdemokratin blev därför splittrad och har sedan dess befunnit sig kvar som en marginaliserad rörelse. ”Vänsterns” födelse är i allra största grad ”avantgardets” övergivande av arbetarrörelsen till fördel för Maoismen, Stalinismen, Titoismen etc. Efter 1989 så har dessa i rörelser tappat i princip allt stöd från klassen, om än litet, som de tidigare haft och hamnat i en djup kris p, deras strategi och taktik funkade. Därav deras överdrivna fokus på frågor som de under sina födelseår, 70-talet, gjorde dem stora: ”kriget långt där borta” – antiimperialismen. Något som man nästan kan tolka som en förolämpning, då man kan tycka att vi har aktuella frågor rakt framför näsan på oss!
2) Socialdemokraternas förräderi avmaskeras.
1969-1970 krossas LKAB strejken av nyss valda Olof Palme med Socialdemokrater och Vänsterpartister (VPK) i spetsen. Detta förräderi från ”arbetarrörelsen”, som ivrigt skickat in statliga spioner (IB) mot arbetarna uppmärksammas över hela landet, med hundratals demonstrationer som följd från gräsrötterna i SAP och VPK, och efterföljs av hundratals vilda strejker över hela landet som tagit LKAB arbetarna som förebild. Flera mindre organisationer uppstår av radikala arbetare som vill kämpa för en radikal arbetarrörelse igen, första stridsfonden formeras och embryot till en klassrörelse, och återgång till radikal arbetarrörelse, planteras. Trots sina goda förutsättningar så dör rörelsen bort, främst för att den socialdemokratiska numera ”arbetarrörelsen” fortfarande lever på gamla meriter. Chansen för en ”andra revolution” i arbetarrörelsen försvinner iväg, kvar står en klassbaserad vänstern som sedermera skulle göra intryck på modernare socialistiska partier, som dock aldrig fått någon form av större stöd. Någon klassrörelse baserade sig dock inte igen. Luften går ur de vilda strejkerna på slutet av 70-talet, och vid det laget har större delen av ”vänstern” slutat bry sig (om den någonsin gjorde det): till förmån för kärnkraft, miljöfrågor, Vietnam. Första stora avhoppet från socialdemokraterna sker, VPK blir ett marginaliserat parti. Krafterna för att stå emot 80-talets ”satsa på dig själv” våg, och socialdemokratins totala förfall, stod förrådda, slutkörda och bittra och de få som fortsatte tro på en arbetarklassbaserad rörelse inom socialdemokratin får finna sig, fortfarande idag, att befinna sig i ett nästan hopplöst tillstånd. Denna process, av förräderi som skapat alienation, upprepas nu konstant. Socialdemokratin tar medvetet, eller omedvetet livet av sig själv genom att ignorera sina gräsrötter.
3) Alternativrörelsen tar form, inspirerade av hippierörelsen i USA, och är redan från början ointresserade av klassfrågor. ”Vänstern” i vild identitetskris efter socialdemokratins påbörjade förändring påbörjar sakta att arbeta med frågorna, efter 1989 har de mer och mer ersatt klassfrågorna helt och hållet. Här skapas också embryot för vad som sen kom att kallas ”autonoma vänstern”, där enfrågeorganisationer och nätverk börjar skapas – sedermera bryter sig ”autonoma vänstern” mer, eller mindre, fri från alternativrörelsen i samband med våldsanvändandet som börjar med husockupationsrörelsen. Från enheten ”vänstern” som bröt med arbetarrörelsen, så sker nu en brytning även från denna enhet friställd från klassen och i det tumultet kommer enskilda frågor på tal, ”Rörelsen” blir ett samlingsnamn för flera olika svaga tendenser istället för dess tidigare innebörd, som mer eller mindre inneburit hela svenska arbetarklassens mobiliseringskraft.. ”Moderna vänstern”, ”Autonoma Rörelsen”, skapas i slutet av 80-talet och ”vänstern” ingår sin moderna fas av total splittring, förvirring och sökande efter en ny identitet. Här kom husockupationerna att i sig föra vidare sig frön till den moderna antifascistiska rörelsen och antiglobaliseringsrörelsen. Teoretiskt börjar den moderna feminismens historia även i dessa forum, tack vare bristerna i den tidigare arbetarrörelsen som tappat ideologisk luft efter socialdemokratins utrensningar mot syndikalister och kommunister sedan 50-talet.
Vad är då ”Autonom”?
”Autonom” betyder rakt av självständig. Autonoma rörelsens historia är dock knappt 20 år gammal, begreppet i sig är ett tecken på de historiska förutsättningarna vid dess formering. Det betyder rakt av att man är självständigt mot de kommunistiska partierna (”gamla vänstern”) som formerade sig på 70-talet och socialdemokratin (”gamla arbetarrörelsen”) som vid 80-talet mer eller mindre var ett borgerligt projekt. Där står vi idag, med svagare resurser, mindre stöd och mer desperata än någonsin.
Mer än så kan man inte säga. Om man inte ska göra kopplingar till den rådsbaserade, tidvis terroristiska rörelsen i Italien, som måhända har inspirerat dagens autonoma rörelser (Liksom black panthers, tyska husockupanter och Greenpeace m.m.), dock är avståndet till Italien och fabriksockupationer på FIAT och dagens situation så pass avgrundsdjupt så det blir fånigt att dra paralleller. Det vore som att jämföra ockupationen av Aspuddsbadet med Free Derry på Nordirland. Däremot är det tacksamt för våra motståndare att dra sådana paralleller.
I övrigt är ”Autonoma rörelsen” idag i princip all form av vänsterpolitik mer vänsterut än socialdemokratin (”vänsterpartiet” inräknat per definition) som inte formerat sig som ett ”parti”. Och tyvärr är vår historielöshet, vår okunskap av tidigare strider och kamper, ett hinder i för våran utveckling. Tyvärr har ”autonoma rörelsen” nästan blivit självförverkligande i sig själv, men högre genomgång av aktivister än någon tidigare ”vänsterrörelse” historiskt sett. Medelåldern av en svensk aktivist är idag mellan 20-25, utomlands är den högre, men i jämförelse med den radikala arbetarrörelsens livslånga aktivister så faller sig våra trevande försök platt. Rent ideologiskt har ”vår rörelse” också visat sig vara oerhört trendkänslig, på drygt 20 år har den genomgått, traditionellt också med dess medlemskap en ideologiskt utveckling som sträckts sig från en väldigt ytlig anarkism, till frihetlig socialism, till autonom marxism, som nu lever alla bredvid varandra och oförmögna att samarbeta med varandra i större grad. För att inte tala om virrvarret av primitivister, olika schatteringar inom ovan nämnda strömningar och så vidare. Det autonoma projektet har visat sig på 20 år vara en svag konstruktion, som gett få segrar. Jämför man perioden 1899 – 1919 i svensk arbetarrörelse, som i likhet med vår tid var en period av politisk turbulens i samhället, hårda angrepp mot arbetarklassen och som historien säger ”en klass i rörelse” och intensiva klasstrider (för våran del, överklassens kamp mot oss!) så kan vi inte annat än skämmas.
Och det ska vi, vår oförmåga är kapitalisternas välgång! Och de vet de mycket väl! Är det inte dags att vi också ger oss ut för att skapa historia och exempel på motstånd?
Våra motståndare är dock väldigt nöjda, de har lyckats dra tillbaka klockan nästan precis till den period jag pratar om. Utan att möta samma fanatiska motstånd och rörelse som de gjorde förra gången har de självsäkert monterat ned de vinster som arbetarrörelsen gav oss genom hård kamp under hundra års strider. Daglöneri, hemlöshet, svaga fackföreningar, våld från statens repressionsapparat, militarism. Allt vi ser framför oss är det fullskaliga klasskriget, deras krig.
Kan autonoma rörelsen skapa en arbetarrörelse?
Autonoma Rörelsen kommer inte ifrån en arbetarrörelse, faktum är att i och med tidens tand så är själva deltagarna i ”utomparlamentariska vänstern” ganska oförstående inför begreppet, och dess vikt. De flestas intryck av ”arbetarrörelsen” för en genomsnittlig aktivist i 20 års åldern idag är att på sin höjd är gamla, om inte antika, historier. Om inte ett grått, mossigt, intryck av någon socialdemokratisk politiker på 1 maj. Det förfaller sig därför logiskt att många progressiva socialister befinner sig i autonoma rörelsen, alternativen för någon som lessnat på samhällets utveckling är lätträknade. Hycklande politiker, att bidra till högervridningen, eller det virrvarr och trendkänslighet som utgör ”autonoma vänstern” ter sig som de enda alternativen. Att dra sig till utomparlamentariska vänstern idag faller sig därför logiskt, trots sin svaghet är den det sista vi har kvar. Och det här vi måste börja igen också.
Man kan inte frångå faktumet att i ”autonoma vänsterns” drygt 20 åriga historia så måste det till en förändring. Kortsiktiga lösningar fungerar inte längre, enskilda frågor kan inte komma på tal när vi blir anfallna överallt, ”autonoma vänsterns” taktik hittills har varit förödande, på samma sätt som ”vänsterns” taktik har varit ineffektiv så har också vi radikaler misslyckats. Vi kan rada upp våra misslyckanden väldigt enkelt, att göra det vore dock att ta lusten ur mina läsares kämparglöd. Vi vet alla vad som sker i samhället, vår oförmåga som arbetarkraft att stå emot nyliberalismen, fascismen och samhällets sönderfall har visat sig tydligt på dessa 20 år.
Vad behöver göras?
Vi måste, hur vi än vrider och vänder på saken, inse allvarligheten i dagens tillstånd och börja studera vad som fungerade förr. Varför studera våra misslyckanden när vi kan studera våra segrar? Våra motståndare har vridit tillbaka klockan. Tillståndet idag har mer likheter med 1910 än med 1990 när vi bröt oss fria från stalinister, försökte formera något efter murens fall och bröt med hippierörelsen. På bara 20 år har spelbordet förändrats totalt och vi har varit oförmögna att hänga med, av det enkla skäl att vi inte kom från arbetarrörelsen, vi tillhörde inte den traditionen. När vi föddes, fördes de sista striderna i de vilda strejkerna mot socialdemokratins fall, när vi var tonåringar och gick igenom 90-talet såg vi allt falla för våra ögon i det mest dramatiska decennium Sverige haft sedan 1920-talet, nu när vi är vuxna och vill kämpa så har vi befunnit oss i en konstant kris.
Vi har inte råd med det här, vi har en plikt att studera sätt vi vinner på, det här är ingen lek. Vi har en plikt att bygga en ny arbetarrörelse. Att kämpa till oss välfärd och allt det som vi nu ser att överklassen tar i från oss. Vi har också en plikt att kämpa för att våra barn, som nu börjar växa upp, får en framtid vi anser dom värdiga. Hur ser du på framtiden för ditt barn idag? Att förråda våran egen klass i detta läge, på det sätt som socialdemokraterna gjort, är att inte inse lägets allvar. Att kämpa är det enda alternativet.
Trots att vi inte kommer från den traditionen, arbetarrörelsen, så har vi kvar våra identiteter som arbetare, som socialister, det förpliktigar att vi hedrar vår egen historia som arbetarklass och återigen sätter en kurs på att bygga en rörelse av och för arbetarklassen och av och för vår egen befrielse. Här har reorganiseringen i SAC, Syndikalistiska fackföreningen, under tidigt 2000-tal visat ett föredöme, både i arbetarhistoria, strategi och taktik med lanseringen av den gamla Registermetoden. Det finns hundratals mer tips och trix att ta vara på, allt från kampanjer mot droger till bildning till rena konfrontationer.
Vi måste lära oss att slåss igen, och tack och lov, så har vi ett skelett som sossarna lämnat efter sig där vi kan börja bygga upp vårat motstånd. Vi har folkets hus, ABF, nykterhetsrörelser och andra forum som socialdemokratin idag lämnat för att ruttna. De ska vi ta över. Och vi har en historia fylld med tips i hur det ska gå till. Vi måste börja bygga vår dubbelmakt igen, stärka våra positioner, strejka, bilda oss. Det är ingen rolig framtidssyn. Att gå igenom ett nytt Ådalen, att återigen ställas mot polis och militär, att dessutom kämpa mot Partiet som svek oss tillkommer vår lott.
Men vi har inget val, vad händer om vi inte gör något? Ingen kommer lösa våra problem för oss om inte vi, som vanligt folk, börjar göra motstånd. Vad kommer ske härnäst, kommer semestern tas in? A-Kassan avskaffas? Syndikalisterna förbjudas, som i Tyskland? Fascisterna ta makten, som i Italien? Har man en någorlunda analysförmåga bör man inse stundens allvar, och börja fundera på konkreta sätt att vinna på igen. Varenda liten vinst räknas, om det så bara är att diskutera vid fikabordet om de här frågorna, om våra barns framtid, om arbetets framtid, om hur det blir när vi blir pensionärer? Kommer ens pensionen finnas kvar?
Och det är enkelt att göra motstånd: diskutera, arrangera, agitera, bråka, läs på, strejka, organisera dig. Prata mer än gärna med gamlingarna som nu ruttnar bort i sina bölder på ålderdomshemmen. De kommer ihåg hur folk förut slogs för sin rätt, prata inte med dina föräldrar. De tillhör den bekväma generationen, de som fick kakan, de fick ”folkhemmet”. Vi tillhör en annan generation än dom. Vi är mer lika farfarsfar än våra föräldrar. Så snabbt har det gått!
”Autonoma Vänstern” är det dags att vi alla tar livet av nu. Tack för kaffet, men vi ska hem igen dit vi tillhör. Vi får se de tidigare 20 åren som en testperiod för en generation som föddes när våra föregångare dog ut på ålderdomshemmen. ”Den Autonoma Rörelsen” blev tyvärr i slutändan inget annat än en fars. Det mest positiva som kom ur 20 års kamp var delvis att antifascismen formerades, att feminismen kunde få luft under vingarna och att arbetarrörelsens historiska tradition, myterna och legenderna, ändå fick leva vidare i skymundan av andra frågor, ibland rent bespottade. Det tog 20 år, men till sist fick denna strömning som b.l.a. FAM och Folkmakt fört vidare, äntligen fotfäste mellan turerna av slagsmål med nynazister och krossade bankfönster. Nu känns det som en generation kommit till som faktiskt kommer att stanna, som har värderat situationen, som kastat av sig all självgodhet och identitet som ”autonom” till fördel för att se fördelarna i de tidigare striderna och börjar rikta in sig på en kamp som kan komma att vara i över 100 år till. Fullt medvetna om att de inte är del i någon ”radikal vänster” utan ett led i en stolt tradition av vanliga arbetare som en gång i tiden nästan omformade Sverige för all framtid och nästan störtade det kapitalistiska samhället i grunden. Det är en tradition av radikala arbetare som blev förråda, och nästan helt utdöda, men nu återigen är på marsch för sin egen överlevnads skull och går medvetet och hat i blicken mot Herrarnas högborgar där de kunnat sitta nu i 40 år bekvämt utan att känna sig hotade.
Det är dags att vi lanserar Den Nya Arbetarrörelsen och det är dags att vi nu på allvar sätter oss ned och bereder verktygen för att återta vår värdighet och våra liv. Det finns ingen ”vänster”, det finns ingen ”radikal vänster”, det finns bara arbetarrörelsen!
Och det är den sammanlagda kraften i all vår bildning, arbetsplatskamp, praktiska lösningar på vardagsproblemen och mobiliseringsstyrkan vi kan uppvisa. Den kraften var en gång, och ska åter bli, den radikalaste och mest enande kraften för arbetarklassen som existerat i svensk historia.
Det är dags att vi hedrar den.
Död åt vänstern – leve arbetarrörelsen!