Socialismen, konsten och romantiken

Det kan te sig paradoxalt att prata om socialism och romantiken, idealismen, myten, samtidigt. Det är det inte. Människan har ett naturligt behov av myter, idealism och romantik. Det göder våra djupare och mer primitiva sidor och ändock på så många sätt vackra och ologiska uttryck. Vi är inga maskiner. Socialismen strävar efter att inte stanna därhän, sant, vi sätter realism mot romantik – men bara för det – så betyder det inte att vi inte ska diskutera, erkänna och bländas i våra romantiska och idealistiska sidor. Dessutom tenderar gårdagens Realism, bli morgondagens Romantik vilken vi också sett i arbetarkulturen.  Men frågeställningen öppnar också upp för mer tabubelagda frågor som: Vilken pojke har inte drömt om krig? Vilken flicka har inte drömt om sagobröllop? Vilka av oss har inte suttit i vacker natur och spejat rakt in i våran nationalistiska/romantiska  ådra? Vi ska ha klart för oss, att allt detta har vi också hängett oss till under historiens gång.

Det är när dessa känslor och drömmar snarare blir ett problem, och formerar sig i en politisk verklighet, som vi ska påminna varandra om att vi befinner oss på det matrealistiska och realistiska planet.  Men vi ska inte skämmas för våran längtan någon annanstans eller hänfallenhet för symboler, hjältar eller heroism. Eller rent utav det vackra och mystiska som romantiken kan bjuda på.  Historien har visat oss, att om vi gör detta, undertrycker dessa känslor, så kommer vi helt enkelt bara skapa nya ritualer som göder våran barnsligt romantiska och ologiska sida. Otaliga propgandaaffischer från t.e.x. Röda Armén eller Spanska inbördeskriget står som bevis för även vår fascination för t.e.x. heroism och offervilja. Länge var bilden på den lyckliga familjen, en socialistisk produkt av arbetarrörelsen och skryt över dess välfärdsframgångar.

Sovjetisk realism – också en form av arbetarromantik

Det är helt enkelt en del av att vara människa att ha sådana ”skavanker”. Och i fallet av symboler, hjältar och andra historiska bevis på våran framgång så är de till och med nödvändiga för att vi ska kunna formera en ihågkomst av vad som skett. Alla statyer, böcker, affischer och sånger från spanska inbördeskriget och den tidiga arbetarrörelsen är t.e.x. ypperliga bevis på socialismens romantiska sida som vi efterlämnat oss för att dagens generationer ska kunna minnas, hedra och diskutera kring. Inte minst har vi ett behov av hjältar, förebilder och tapperhet när vi står inför en ganska brutal samtid. Att vänsterrörelsen i Sverige därför t.e.x. börjat fira Anton Nilsson och Amaltheadådet, och att vissa organisationer i större drag producerar t-shirts på forna arbetarkämpar idag, samt återkomsten av t.e.x. blodiga kampsånger som ”A Las Barricadas” och Marseljäsen  är tydliga bevis på att vi, liksom våra föregångare, gärna och nödvändigt hänger oss åt heroism och symboler för våran kamp. Symboler är inte realism, det ska vi har klart på oss, det är bara en yta utan faktisk påvekan. Men om den inspirerar till dåd hos människan, så är det ett mäktigt vapen.

Den fallne kamraten – den pågående kampen.
Klassisk krigskonst som repeterats av alla olika former av politiska och nationella uttryck.

Men om romantiken tar sig ton inte bara i klassiska tragiska och kärlekskranka sagor som Den Unge Werthers Lidanden. Men som vi också vet i form av politik som t.e.x. i Nationalismens historiska konstruktioner och bländande skönhet av harmoniska naturlandskap, som ganska ofta även vi tagit till oss och gjort eget, hur tar den sig ton för oss som radikal kraft? Som framtidsprodukt, som något eget, och ej kopierat från nationalismens uttryck från 1700 och 1800-tal  som vi dock måste erkänna varit vår primära inspirationskälla historiskt?

Ja, förutom att en hel del av oss också kan finna både Werthers lidanden, kärleksfilmer och vikingasagor, för att inte tala om vacker natur,  både gripande och intressanta – precis som vilken sund kulturell människa som helst så fäller vi en tår över en vacker saga – så är socialismen som ideologi främst en framtidsideologi. Och därför så är våran romantik snarare en realism och en framtidsprodukt. Eller som det gamla idealistiska slagordet säger, ”Från mörkret, stiga vi mot ljuset”.

I kulturell mening är vi därför revolutionära. Som individer är vi såklart präglade av vår samtid, men vår ideologi är revolutionär, och i synnerhet radikal i jämförelse med nutidens nästan kulturella förfall (som måste även sägas vara ett förfall i historisk mening). I regel är ju även t.e.x. nationalistisk kultur på ytan radikal i jämförelse med den skräpkultur som präglar det liberala samhället. Ändock så är den ofta just bara det, ett skimmer av falska föreställningar som t.e.x. orimliga myter om vikingahorn och dess blodtörstighet eller vackra slott i djupa dalar som i verkligheten täcktes av förfallna skjul där de livegna bodde. Vår radikalitet i konsten är därför mer teknologisk, precis som vår ideologi i övrigt är överstående nationalismens barnsliga uttryck. Vi accepterar den, och erkänner dess charm, vi har ju t.e.x. en hel del sådant kring egna ikoner smo Che Guevara, men som politik är det lika barnsligt och enkelt som dess konst och kultur. Vår strävan är djupare.

”Kontroversiella” Arbetarkafé av Amelin, 1936

Man kan därför tala om att socialistisk konst och kultur främst framkommer på två sätt. Främst genom realismen, porträtterad inte minst i arbetarkulturen av otaliga konstnärer och författare som försökt sig på att skildra verkligheten. Utan romantikens skimmer. Det paradoxala i detta är att denna verklighet som porträtterades då, har sedemera faktiskt blivit romantik för senare generationer arbetare som tittat tillbaka och beundrat verken. Typiska exempel på detta är bland annat verken av svenska Albin Amelin som inte bara gjort de klassiska konstverken kring händelserna i Ådalen 1931 (Arkebuseringen) och andra framstående händelser, utan även porträtterat kontroversiella konstverk som ”arbetarfiket i hamnen” (Arbetarkafé) som för några år sedan blev attackerat av etablissamanget för att konsten ”saknade kvinnor och invandrare”.  Det verkar dock som dessa kritiker, varav samtliga var liberaler, helt verkar glömt kontexten i verket. Faktum var att i hamnen i göteborg, vid lunchtid, befann sig väldigt få invandrare och kvinnor i närheten. Att Amelin även gjorde de mest framträdande svenska antifascistiska konstverken verkar dock helt gått dem förbi. Han var realist först och främst. Per Olof Zennström har givit ut en bok vid namn ”Amelin” på förlage Arbetarkultur som jag håller varmt om hjärtat och rekommenderar.

I överlag kryllar arbetarhistorien av duktiga realister som trots sin egen vilja att frångå romantiken och det storslagna, i efterhand skapade en romantisk produkt. Även i rent dokumentära sammanhang kan det i efterhand framställas som extremt konstnärligt. Sara Lidmans fotobok Gruva står ut här i sina skildringar av arbetarna på LKAB under 60-talet. Nu när denna konst skall raderas av liberala krafter, såsom vi sett över Folkets Hus över hela landet, faller det ill våran lott att behålla och vårda detta realistiska arv.

Agitatorn, klassisk svensk socialistisk realism.
Föreställande August Palm på sin turné genom Sverige.

 

Futurismen står oss också  nära. Både i klassisk konstmening men även i moderna framställningar över ett rättvist och fungerande samhällssystem med en komplettare människa, som inte minst är mer kulturellt bevandrade och tyder djupare intelligens än den liberala. Inte minst lever den enbart för att förbättra sig själv, men samtidigt aldrig på andras bekostnad.

En ypperlig sådan framställning tas t.e.x. fram i sci-fi serien Star Trek där människan löst alla sina problem med hjälp av tekniken och därför enbart hänger sig åt att bli smartare, djupare, och att uppfylla sin enda primära roll med livet: att växa och hedra sitt eget liv i total harmoni. Den primära uppgiften blir därför att utforska nya ställen, få nya erfarenheter och lära sig nya saker om sig själv och om andra.  Serien är i princip en hyllning till den socialistiska övermänniskan.

Andra typiska futuristiska framställningar av socialismen, om än något närmare våran samtid, och ganska ofta makabra med den historiska vitboken i handen  är den propaganda som kommunistiska länder framställde.

Det kan tillägga att den tidigare socialistiska futurismen inte bara tog sig konstnärliga uttryck som ovan, utan även i arkitektur, stadsplanering och litteratur. Bland annat präglas t.e.x. Brasilien och flera länder i Östeuropa  av flertalet futuristiska och likväl socialistiska byggnader liksom även planerna på det socialdemokratiska miljonprogrammet. Som dock förföll i takt med att grundidéerna vaskades ur. Romantiken tog sig här en samhällelig form, en dröm om det fullständigt perfekta boendet. Nära arbete, bostad och centrum likväl som konstnärliga ambitioner.
Vi har dock även ett visst drag av surrealism i det historiska bagaget. Bland annat måste vi säga att fascisternas bombning av staden Guernica som avbildades av Picasso för evigt kommer att stå som Kubismens främsta symbol, även om liknande konst får vara lite av ett minoritetsuttryck i den socialistiska historien:

Här finns det dock inget utrymme för romantik eller realism. Tavlan verkar nästan snarare bara skrika lidande, smärta och hopplöshet. Vilket nog också var Picassos intention. Den utstrålar bara det sinnesjuka i krigets vansinne.  Bombningen av Guernica anses för sin tid som brutal, det var den första staden som fick känna på en modern bombning mot civila mål. På vissa sätt står den som en symbol för det moderna krigets intrång i historien.

Majoriteten av den surrealistiska konsten och realistisk hållen postmodern  ”pop art” och modern konst kan dock ibland ha en  kritisk hållning i allmänhet som lockar både liberaler och socialister, men som politiskt uttryck för romantik, framtidstro och all dess barnslighet och idealism är den tämligen ointressant. Vissa realistiska konstnärer finns dock som kan tyckas intressanta.  Den tenderar att ändras med tiden, efter hur ”aktuell” en kamp kan vara  och är en högst individuell fråga i form av smak och tycke. Någon romantik skådas sällan, utan är som oftast en djupt mörk historia. Inte allt för sällan kan samhällsproblem skildras, men ytterst sällan så finns det något djupare än det ytligt och slående bizarra. Något större djup och eftertanke bjuds det inte på.  Viss modern feministisk konst kan räknas in här (även om det finns ypperliga tidiga sådana alster av mer futuristisk art), som t.e.x. tavlor enbart bestående av fittor eller helt sonika misshandlade kvinnor som skriker ut sin frustration. Självfallet kan konsten ge en politisk effekt, inte minst blir man illa berörd i dess realism, men som konst, är det lika djupt som en bild tagen av fotokamera i min mening. Realism tar sig därför bättre ton som faktisk politik i min mening, även om chockeffekten kan skapa ett ifrågasättande och kritiskt tänkande. Anna Odells infiltration av den fallerande psykvården i sverige kommer till en som ett exempel av just ”chockkonst” även om jag personligen tror att en bra dokumentär som t.ex ”Dom kallar oss Mods” kan ha större socialpolitiskt värde.

En kort passage kan dock nämnas om viss surrealistisk konst av mer subkulturell art. Jag finner en viss njutning i den provokativa konst som b.l.a. punk och hardcorerörelsen framställde. Trots sin surrealism, bittra realism och parodi så finns det på sina håll slående konstverk som är ypperliga bevis på samtidens södnerfall och nihilism, inte minst tar sig den ofta till en knivass kritik mot samhället. Det räknas såklart inte som ”konst” eftersom det är i princip bara besutten medelklass inom vissa kretsar som avgör sånt. Men det kan vara ytterst värdefullt för att, precis som i serier, skåda sin samtid. Inte minst är den intressant för den aldrig skapades för att hängas upp och studeras, utan var en praktisk produkt skapad för skivomslag och affischer.  Men romantik? Nej. Realism? Nej. Nihilism, ja. Cynism och parodi, absolut.

Ja i detta ämne kan man fortsätta för evigt. Men det är bara att dra ut på tiden och diskutera saker i all evighet. Folks smaker är olika, men socalismen som sådan förblir kulturellt delvis en futuristisk framtidsvision samtidigt som den har klara drag av klassisk romanticism. Vad vi dock alla kan enas om är att konst och kultur är intressant och något man bör sätta sig in i djupare när man får tid och eftertanke nog.  Och som socialister och människor, får vi helt enkelt finna oss i att lockas av både våra spirituella, romantiska och idealistiska sidor likväl som våran rationella, logiska, och realistiska sida där vi formerar våran politik. Det viktiga är att komma ihåg vilken sida vi står på. Och njuta av kultur, det är trots allt det i mångt och mycket så som vi behåller vår egen historia och världsbild i en tidsera när allt sådant skall raderas till förmån för kapitalistisk skräpkultur.

Historia skrivs idag

Från många håll hävdas det att vi lever inte bara i en postmodern tid, utan även en ren posthistorisk tid. Att historien tagit slut, och att detta bevisas delvis genom traditionens sönderfall, ideologiernas död och att historia överlag har slutat vara en grunduppfattning i våran analys över samvärlden. Självklart är detta en uppfattning som lätt uppstår i en tid av social oro och revolutionär nyliberalism, ändock är den helt felaktig. Ja det är till och med reaktionärt att påstå sådana dumheter. Självklart har historien inte tagit slut, däremot måste denna känsla av uppgivenhet kommenteras. Denna känsla av att tappat parametrarna till omvärlden omkring oss, vår civilisations bakgrund och den rotlöshet som nypt sig fast i samhället och manifesteras av olika former av framväxande identitetspolitik, varesig det manifesteras i nationalistiska partiers framgångar eller olika ”normbrytande” livsstilar. Ja allt detta måste kommenteras, därför det är, utan tvekan, en känsla i samhället som är vida spridd. Känslan av hopplöshet och av rotlöshet. Men med lite djupare eftertanke, så står vi förmodligen i en period där klassrörelserna är på marsch igen. Och en historisk konfrontation återigen närmar sig.

Om vi då börjar med det mest uppenbara. Hela tiden sker det saker som vi, eller våra barn, kommer läsa om i historieböcker. Det är dom som lättare kommer kunna sätta oss i samtidskontext, på ett sätt som inte ens vi kan begripa då vi är för upptagna med allt omkring oss ändå. Det är dom som kommer se också effekterna av vad vi gör idag, hur samhällets utvecklas och de kommer säkerligen ge vissa av våran samtids uttryck legendarisk status på samma sätt som vi idag kollar tillbaka på början av 1900-talet och förundras och dras med i tappra och djupa äventyr mot övermakt och förtryck. På samma sätt som Anton Nilsson nog aldrig ens kunde fundera ut just hur pass djupt amaltheabomben skulle eka genom historien, eller hur djupt de unga socialdemokraterna i Ungsocialisterna skulle påverka historien i formeringen av en radikal arbetarrörelse så kommer vi aldrig till fullo begripa oss på just hur djupgående våra egna val och öden kommer vara inför framtiden.

Vad kommer framtidens barn skriva om vårat samhälle? Ja, de kommer inte i alla fall skriva att det var en period av samhälleligt lugn och en känsla av hopplöshet för de få radikaler som levde. Nej, de kommer prata om att detta var en brytningstid. Att det var en nyliberal revolution, en revolution som bröt upp det tidigare socialdemokratiska samhället inom alla områden, och de kommer berätta om motståndet mot det. Och konsekvenserna. De kommer skriva om naturkatastrofer, ockupationskrig, döende imperium, de största folkvandringarna på hundratals år, om svält och elände – socialt förfall, om droger, självmord, hemlöshet och misär. Men också om en radikal arbetarrörelse – som leder en kamp mot denna liberala revolution och allmänna samhällsförstörelse. Kamper som manifesteras idag nästan hela tiden runtomkring oss. Men just det är något vi ej ser eller kan se, vi ser enbart att vi förlorar och klöser naglar av oss mot kravallsköldarna som trycks i våra ansikten. Vi hör bara våra egna skrik som ekar tomt mot en cellvägg. Vi ser aldrig att bara att vi kämpar, i sig, kommer kunna vara en inspirationskälla för kommande generationer. På samma som sätt vi idag öppnar en bok, och inspireras, lär oss och blir stolta över vår historia – så kommer också vår andas barn lära sig. Och det är precis därför vår generation också måste skriva ned våra erfareheter, intryck och vårda vårat eget minne – för kommande generationer inte ska behöva uppfinna allt igen. Kunskap måste spridas och vårdas.

För om vi är ärliga, vi kommer nog aldrig ens uppleva de målsättningar om t..e.x. en allmän välfärd vi satt upp. Det är något vi försöker tillkämpa oss våra barn, vår framtid. Det är därför vi kämpar. Just vår generation har kommit till i en brytningstid, i en tid när någon form av samhällelig stabilitet är en otänkbarhet. Vi lever i en mörk era, kanske den mörkaste sedan de första kapitalistiska nationerna formerade sig i slutet av 1800-talet. Ingen Ipod eller liknande underhållning kommer att frånta den ekonomiska, sociala och ekologiska verklighet som faktiskt existerar i vår samtid. Ytan är glansigare, på samma sätt som de i gamla fattigsverige ansåg sig mer lottade än de tidigare feodala slavar som bodde i staden, så anser vi oss ha det förmer än de historier som Strindberg skildrar så brutalt i Röda Rummet. Faktum är ju dock, att själva systemet, är slående likt. Skillnaden mellan fattig och rik är densamma, och djupet mellan dessa två klasser – arbetarklass och överklass – är densamma. De tidigare landvinningar vi fått i den socialdemokratiska eran kan vi nu rada upp på våra fingrar som historiska kuriositeter, och allt har skett på blott 20 år. Den tiden kommer aldrig mer igen. Vi är de första som stod i skottlinjen när den nya eran svepte in, kapitalismens fullständiga hämnd och återtåg till den maktfullkomlighet den så länge trånat efter i skymundan alla dessa år den lekte vänskaplig med ”arbetarledare” som glömde sin egen historia.

Så ja, Historia skrivs hela tiden. Idag, imorrn och igår. Och allt vi gör idag, kommer vi stå ansvariga inför i den historiska dom våra arvtagare kommer ge över oss. Det tål att tänkas på.

Tio år säger de är en lång tid, jag är tveksam. Historiska skeeden kan gå snabbt. Betänk att mellan 1918 och 1933 var det enbart 15 år. Då befinner vi oss i år 1995. På samma tid som tyskland genomlevde två revolutionsförsök, en hstorisk kris och ett nationalsocialistiskt maktövertagande så har nyliberalerna med samma vildhet plöjt över vårat land. Historia går snabbt, det är något vi måste förstå.

Är ideologierna döda då? Nej. Självfallet inte. Däremot, som en konsekvens av den tidsera vi råkar befinna oss i – där kapitaliet sprättar runt som det ägde stället – så är ideologierna tillbakatryckta. Och medvetet nedtystade av ett samhälle som fruktar dess återkomst. Vänstern har i den här kontexten den svagaste utgångspunkten. Tack vare det sovjetiska misslyckandet, den postmoderna kris som vänstern virat in sig i och den uppenbara socialdemokratiska döden (som en gång i tiden hade majoriteten av t.e..x Europas befolkning i ryggen) har lämnat generationer av desilluionerade arbetare, ungdomar och intellektuella som konsekvens. Vänstern är oerhört svag. Knappt ett hot. Men vad gör väl det?

Gramsci pekade en gång ut det uppenbara ”Även i en fascistisk stat, så pågår klasskampen”. Det är i den positionen vi befinner oss idag, och den ”vänster” som i princip kom till under den korta med intensiva perioden vid 1960-talets slut har spelat ut sin roll. Gramsci pekar ut den uppenbara för oss här. Det är i detta samhälles råa kapitalism, på våra arbetsplatser, i våra kvarter, på gatorna som kampen fortfarande förs – av ren automatik slåss arbetarklassen, i och omkring en arbetarrörelse som måste formeras och disciplineras, fortfarande mot orättvisorna för annars infaller det uppenbara: svält och död. Vägen för oss är därför given, vi kämpar – för att vi måste kämpa. Att haka upp sig på en svag ”vänster” som bränt sina broar är bara självömkande. Och bara personer som har råd, tid och lyxen nog om att älta detta kommer nog aldrig heller kunna inse den uppenbara i att dagens samhälles konsekvens, liksom kapitalismens konsekvens alltid har varit, är att förbereda sig på sin egen död. Levererad av oss som måste kämpa för vårat mänskliga värde.

Så nej, ideologierna är inte döda, däremot har t.e.x. socialismen ändrat sin karaktär. Skalat av sig diktaturer, misslyckad reformism och lyxuppror. Den har dragit sig tillbaka, återfunit sitt sanna jag i den tidiga arbetarrörelsen. Då den vann. Det är där vi ska vara. I den tydliga kampen mellan Arbete och Kapial som manifesteras hela tiden i vår vardag. Det är i vardagen vi vinner igen.

Och nej, inte ens våra motståndares ideologier är döda. Tvärtom. I spår av ”vänsterns” historiska sönderfall och i samklang med denna liberala revolution som river, tär och sliter sönder hela samhällen så har nationalismen och alla dess ideologiska kusiner, bröder och systrar tittat fram igen. Som en logisk konsekvens av den nya eran, så är konservatismen (gärna med en längtan till det socialdemokratiska samhället, paradoxalt nog) på stark frammarsch. Över hela Europa så marscherar en pånyttväckt nationell resning mot vad som korrekt beskrivs som samhällets sönderfall, en global kapitalism. Ändock består de felaktiga lösningarna på problemet som lockar dessa hundratusentals människor som nu marscherar och höjer sina nationsfanor mot storföretag, Eu centralism, kultursönderfall och diverse syndabockar som pekas ut för välfärdssönderfallet. Sveket mot dessa som dragit sig mot dessa rörelser och reaktion kommer nog vara lika hårt som förra gången vi såg dessa romantiker marschera runt. De kommer bli huggna i ryggen av inhemskt kapital (som långt före nationalismen ens befäste sig som idé var internationalistisk), och de kommer skickas ut i brödrakrig mot varandra för sagolika idéer som fråntar människan den kalla realismen, logiken. Nationalism är mycket likt samma sorts unerhållning som dagens samhälle tvingar på oss, det får oss att tänka på något annat. Får oss att drömma bort. Bara en stridbar arbetarklass kan dra bort våra kamrater från dessa illusioner och peka på det konkreta faktum som präglar våra liv, den sociala realismen. Vi måste skingra dimman, dessa förhoppningar, och slåss på riktigt.

De liberaler som förfäras över denna rörelses framfart ska vi vara på det klara med, förfäras bara över den för att den är ett hot på ytan mot dess struktur. Inte på djupet. Kapitalet, sönderfallet, kommer fortsätta oavsett reaktionärernas framgångar den kommande tiden. Kapitalet kommer bestå, och med det också Arbetet. Och med det också Klasskampen som betvunget måste existera så länge som nöd råder. Måhända att några symboliska reformer kommer genomföras, den vill ju efterapa den socialdemokratiska erans lugn och framväxt, men i slutändan kommer dessa nationalister ändock känna sig svikna. Daglöneriet kommer bestå, utsugningen kommer bestå, den totalitära borgeliga demokratin kommer bestå. Rotlösheten kommer bestå. Flaggans färger kommer kännas som en billig tröst när ytterligare ett företag flyttar utomlands eller ett sjukhus läggs ned. Kapitalet, som en gång i tiden gav dessa krafter makt, har sedan länge lämnat detta stadium och förpassat dessa f.d. allierade till den historiska sophögen. Det kommer bli bittert för de reationära anhängarna när de inser detta, att den reaktionära nationalismen enbart var en historisk parantes.

Den enda roll som de reaktionära nationalistiska rörelserna har, är i skenet av detta, denna uppvisning i hobbyradikalitet, att bli lakejer till samma liberaler de hatar. De kommer vända, och vänder redan eggen mot arbetarrörelsen. Den rörelse som i sanning hotar just det globala kapitalet och alla dess konsekvenser. Det är inte arbetarrörelsen som är roten till varför nyfascismen existerar, det är liberalismen, vi är botemedlet. Det matrealistiska svaret på den romantiska, ologiska, glöd som präglar dessa rörelser – som för första gången faktiskt kan se sig starkare än oss. Men man vinner inte strider med sagor, man vinner dom i verkligheten. Vi måste visa förståelse för varför dessa rörelser vinner mark, alla människor har drag av romantism i sig och en ologisk ryggradskänsla som starkt förbinder oss med tankemönster som nyfascismen utnyttjar till egen vinning. Men vi har något mer, vi accepterar sådana känslor, men det är bara en del av människan starka natur och mångfald. Och vi socialister uppvisar något djupare, visare, mer logiskt och rationellt. Vi är inte en ytlig protest, symboliserat av sagor, fanor och traditioner. Vi är något betydligt äldre än så, vi är människans faktiska skaparkraft och motstånd mot förtryck. Nationalism är en produkt av bourgseins era, vi har funnits här i tiotusentals år, sedan människan lämnade sitt apstadium och för första gången och vägrade bli piskad, rånad och förtryckt av ockrare, hövdinar eller främlingar. Det är socialismens kärna. Upproret – längtan till friheten och rättvisan. Vilket också är människans starkaste och mest hdersamma sida. Vi vill nå människans fulla potential.

Så nej, varje dag ser vi bevis på att historien lever. Tendenserna lever. Rörelserna lever. Klassen rör på sig, om än i en form som är svag och bakbunden. Så rör den sig, som en naturlag så börjar den så sakta begripa att något fruktansvärt har hänt. Historia skrivs idag, varje dag.

Och detta på en nivå som överträffar nästan de 15 år jag skrev tidigare om, denna revolutionära period före andra världskriget som var i sanning en testtid för Europa. Med hundratals revolutionsförsök och ideologier på frammarsch. Vi är där redan idag. Parametrarna har förändrats, men kapitalismens egna ohållbarhet tvingar historien att ta ytterligare ett varv med samma deltagare i en titanisk kamp. Den kommande striden får avgöra vem som vinner, vi kan dock vara på det klara med, att om kapitalismen består, så kommer även det i framtiden vara samma kamp som repeteras. Och så kommer ske, i tusentals år om det så behövs, ända tills arbetarklassen tagit sin rättmätiga plats som historiens och samhällets viktigaste klass och skapare av allt av människan byggt på denna jord. Och därav dess ägare, beskyddare och förvaltare. Om inte kapitalismen hinner förstöra planeten före dess, vilket mycket tyvärr tyder på.

Så nej, vi är inte rotlösa. Vi har en tydlig plats i historien, som kanske de som till sist efter 150 år av kapitalism, grävde dess grav. För på samma sätt som vi förpassat hövdingar, kungar, adelsmän och präster till historien. Så skall vår fiende också veta, att även den kommer förr eller senare förintas av oss.

Och även man känner sig det, så måste vi vara på det klara med att alla former av rotlöshet, förvirring och hopplöshet i dagens samhälle är en taktik, en strategi, för den nya ordningen att försöka förmildra följden av sina egna konsekvenser. Hundratals biljoner slängs ut dagligen, för att vi ska drunkna i de nöjen och underhållning som det här systemet hellre ser oss fördjupa oss i. Funktionen är densamma som på Caesars tid, bröd och skådespel, det är bara verktygen som slipats om, förbättrats, för att kväva ännu fler, förvirra ännu fler, knäcka ännu fler och inte minst fördumma och locka bort ännu fler från tron på ett nytt samhälle. Och detta är bara ett, av många, olika sätt som vi splittras och försvagas på. Ansträngningarna för att helt individualisera oss från olika former av kollektiv samvaro. På jobbet, i kvarteret, i familjen och i vårat område är andra sätt som liberalismen försöker knäcka oss på – inte minst för att detta skapar bättre gynnsamhet för en marknad som ständigt måste expandera, reorganiseras och slå nya rekord i sin omättbara glupskhet. Andra sätt är att hålla oss upptagna är i våran egen misär, att binda oss fast hemma och tvinga arbetet trötta ut oss, att fylla oss med allskönt motgångar, så vi slutar bry oss. Ja, det finns mycket i samtiden som tyder på vår moståndares brutalitet och hänsynslöshet.

I slutändan är allt detta, dessa förströelser och attacker mot oss i vardagen, bara ett sätt för en revolutionär borgelig rörelse att förskansa sig makten i en tid när den kan se sin egen undergång i spegeln. Att dess tidevarv börjar närma sig sitt slut – och får bevis för detta i den sociala oro som sprider sig som ett virus över hela planeten i samma takt som biljonerna av underhållningsapparater pumpas ut kan tes som självklart. I takt med att den splittrar oss, och river upp våra liv som den vill så verkar den också förfasas över våra trotsiga skrik till svar. Den verkar förvånas, och förfäras över att vi inte bara tyst accepterar och tackar och tar emot. Bara en enkel sak som ett ”Nej” på en arbetsplats kan släppa lös ett vansinnigt ursinne över vårat trots. Men det finns inga fina, lindriga, sätt för kapitalismen att triumfera på. Det är skrivet i blod att ett sådant system, per se, gräver sin egen undergång. Våran uppgift – är att koordinera offren för dess framfart och planera våran hämnd – och tillika i slutändan planetens faktiska räddning från undergång.

För vi måste vara klara på att vår motståndare är maskinell, inte mänsklig. Nej, det finns inget mänskligt i kapitalismen. Och därför kan den ej heller behandlas mänskligt. Det är en maskin, en evighetsmaskin, ett ekonomiskt system, som anpassar sig och klarar sig, och som maler på tills den blir stoppad. Människorna som administrerar den, medelklassen, och dess profitörer – överklassen är på så sätt nästan offer själva för sin egen skapelse. För den förbereder även deras egen undergång. Men om de sitter och förfäras i smyg, med lite samvetskval och sval humanism framför tv’n när nyheterna rullar in, så kommer de aldrig förstöra det egna system som förser dem. Det är upp till oss, de som mals sönder, krossas, fördrivs och svälter ihjäl i dess framfart att sluta ta detta system som en naturlag och behandla det för vad det är – och ta striden vars än de må vara. Inte minst där det är som mest uppenart, mitt framför näsan på oss.

Och konstigt vore väl, med detta i åtanke, om vi hade självfötroende, styrka, målmedvetenhet, och starka rötter att stå på. Det tyder ju på att vi vinner, det är ju genom att vinna, som vi bygger ett sådant beteende. Och det är med kunskap vi kan sätta oss själva i en historiskt kontext: vars vi kommer ifrån, och vars vi är på väg och vad våran historiska uppgift är. Men det är ingen idé att älta detta. Det är ju, som sagt, genom att vinna – som vi lär oss. Då är våran primära fokus just segrar. Att vinna. Att räta på ryggen. Och detta gör vi inte genom att fördjupa oss på samma sätt som nationalister i en dimma av romantik eller falsk revolutionär yra på andra sidan jordklotet eller med ögonen djupt i böcker på samma sätt som fantasynördar.

Vi gör det så det känns, vi gräver där vi står, kämpar där vi jobbar, sammansvetsar oss vid kaffekopparna och tar tjurnen vid hornen. För i slutändan, så är det en jävlig vardaglig sak att göra, och varken konstigt eller svårt, att bli en sida i historieboken och visa på lite civilkurage i en tid av total undertryckt social oro. Och jag vägrar tro att just den här tiden kommer vara något som framtidens knegarungar kommer skämmas över – snarare kommer det säga: ”Ja, det var här det började”.

Vägvalet

 

 

När jag var ung sökte jag mig genom olika politiska åskådningar innan jag till sist slog ned mig nöjd genom att rannsakat mig själv.  Det här är historien om hur jag gjorde mitt val, och varför.

 

Det är fest hos en vän, svenska flaggan pryder väggan framför oss, det är en groteskt fult variant med en viking på, på TVn snurrar Ultima Thule’s livevideo som vi fått tag på via en bekant som lämnat den nazistiska rörelsen. Vi är nästan bedövade av den sprit vi druckit och timmen är sen, hela dagen har vi rört oss som ungdomar gör genom staden på jakt efter kvinnor, äventyr (främst genom att hamna i bråk och dumheter) och nya saker att prata om. Vi är unga skinheads, på min t-shirt står det ”Class War, probably the best war in the world”, min vän har en t-shirt med ett högerorienterat oi-band som fortfarande idag lyssnas på flitigt. En tjejkompis, tillika anarkist, är på besök, vi tar fyllebilder på varandra. En av bilderna föreställer mig framför en svensk flagga, drickandes öl och heilande, med en t-shirt som pratar om det totala klasskriget.  Mer talande bild på en sökande tonåring som söker svar på frågor om samhällets förändringar har nog aldrig presterats vad jag vet. Då är jag väl kanske 17-18 år. Men det började mycket tidigare än så.

 

Samhällsfrågor hade  surrat i min och mina vänner skallar redan sedan 11-12 års åldern när vi påbörjade våran politiska skolning med de många vänsterband som punkvågen i början av 90-talet skapade, och för vissa av oss genom fackligt aktiva föräldrar och genom andra att ta emot smällen av högerregeringen i form av arbetslöshet och nedskärningar.

 

Sedan dess hade vi blivit bittra. De flesta av oss kallade oss själva ”anarkister” eller annat när vi befann oss i 14-15 års åldern, ett stadie som vi lämnat i takt med att vi kände oss främmande inför de andra politiska krafterna vi möter i staden när vi når åldern att bege oss själva ut och undersöka saken – veganer, feminister, ja allt möjligt som vi varken kan, vill eller får begripa. Vi är bruksortsungar, ungar till taxichaufförer, fabriksarbetaer och sjuksyrror.  Vi får starkt intrycket att våra ”kamrater” som vi regelbundet hamnar vilda diskussoner med, inte minst för att de struttar runt på stan, ser ned på oss med yttersta förakt. ”Vänstern” är stark i staden, och när man känner sig som en paria, så drar man sig också bortåt. Vi bryter helt enkelt normen, och vårat blod kokar av ilska av att bli fördummade hela tiden. Det som var enkelt, blev jävligt svårt.

 

I takt med att vi söker oss djupare in i skinheadkulturen tack vare inte mins filmer som Romper Stomper och ett antal äldre skins på orten  så sugs vi in, det får bli våran grej, och i takt med det konsumerar vi – allt – vad skinheadkulturen innebär. Ryktet går på stan att vi är nazister, ”bra, då är vi det då” säger vi och öppnar en till öl. Ungefär som det gamla citatet ”när någon för hundrade gången frågar om du är nazist, då heilar du”. De flesta verkar dock inse att vi inte är faktiska nazister, utan nöjer sig med att fördumma oss som de skinnskallar vi är, oavsett politiska protester från oss. Vi kunde dock inte bry oss mindre efter ett tag, vi drar oss i takt med detta till en gråzon, en mellanvärld mellan högern och vänstern.  Vi är inte rasister, nej det är inte därför högern lockar, skulle man slå ut antal invandrare vi umgås med skulle detta nog överträffa vår lede fi i den ”politiska” sfären med hästlängder. Bråk med invandrare förekommer dock, men är inget v hakar upp oss på. Konstigt vore annars. Det är något annat som lockar med högern, med texterna, musiken och detta hat mot det politisk korrekta, som verkligen är det vi suger in, men vi nöjer oss på vårat mittenläge för stunden. Senare skulle jag nog gissa på att det var ryggradskänslan, när vi tittar tillbaka, som garanterat avgjorde att vi inte blev aktiva nazister. Kalla det klasskänslan om ni vill.  Men attraheras av högern – i det här stadiet – det gör vi av rang.

 

Det är ju som gjutet. Delvis får vi ligga, vi får supa, det är kontroversiellt och det går rykten på stan om oss, folk kan inte greppa oss. Det är allt en tonårskille vill ha, och jag ångrar ingenting av det.  Samtidigt som vi kan ses gå runt med Skrewdrivertröjor på torget, så vet hela orten om att senaste gången nazister visade sig – så var det vi- inte några ”antirasister” som dängde dom, ibland förlorade vi, ibland vann vi.  Vi lever i pseudokultur, präglade av våran politiska skolning genom otal skinheadband och även våra, ibland vilda, politiska diskussioner som vi för i mer eller mindre alkoholpåvekat tillstånd. Jag tror många skulle förvånas över vilken nivå det faktiskt var på dom, flera av oss får bland de bästa betygen i samhällskunskap – även om skolan i överlag bestraffas med hög frånvaro.

 

Vi kallar oss patrioter, vi ser oss dock helt och hållet som någon form av  socialister och de flesta av oss även som antirasister, våra armar pryds av tauteringar av fornnordiska motiv samtidigt som t-shirten lika gärna kan föreställa ett AFA band från Tyskland eller ett högervridet, nationalistiskt band från östeuropa. När jag och en kamrat efter en lång helg sätter oss ned och ska försöka komma fram till vad vi faktiskt är, vad vi står för, så enas vi om någonting som vi kallade ”nationella socialister” i ungefär fem sekunder tills vi begrep att det var ett projekt som skulle gå åt helvete ganska snabbt, tack vare naziströrelsen,  vi kom dock överens om att vi var socialister, om än inte som ”dom där” med syftningar på ”vänstern” vi stötte ihop med ibland och som ibland kunde ta sig former av rena slagsmål, och dödshot. Trots att flera av våra vänner faktiskt var ”anarkister” och väldigt goda vänner också så var vi under tidpunkter väldigt mörka i vår syn. Det var ungefär som när en rasist säger att ”ja men han, pizzabagarn, är bra” – det var ganska ofta så för våra polare som vi visste hängde i det ”politiska” lägret. Från den här diskussionen skrevs sedan en liten text/manifest ned, jag skrev den själv när jag kom hem om jag minns rätt. Jag tror någon antifascist snappade upp det hela, och nästan 12 år senare får jag höra av en avhoppad nazist att vi förärade oss titeln ”sveriges första strasserister”. Något vi föga anade när man knappt är 17 år, full på folköl och surar över den jäsande politiska korrektheten. Själva grundsatsen i vad som skrevs ned: socialist men med klass, och klasskamp  i första fokus blir dock en boj jag håller mig fast i ända tills idag.

 

De äldre skinnskallarna är vid det här laget för det mesta Syndikalister av olika slag, och de flesta av dom var och fortfarande var vanliga arbetare som genomlevt ungefär samma konflikter med den ”vänster” som alienerat oss. I efterhand kan de mycket väl varit ”skyddsmuren” som inte fick oss att ”hoppa över” helt och bli nazister. De sätter saker i perspektiv för oss, och som ung skinnskalle ser man upp till de äldre, ibland nästan på ett fånigt och undergivet sätt. Alla är dock inte det, bland de äldre skymtar även skins som tidigare varit höger (och antagligen fortfarande är) men som valt att helt enkelt göra det till en privatsak. I överlag är skinnskallarna på orten ”röda” och det är känt i hela sverige – oavsett skrewdrivertröja eller ej. Ett faktum som är svårt för vissa att förstå. Men vilket vi levde i konstant.

 

Vårat band spelade covers av kända vänsterinriktade punkband (som tex EAK och The Oppressed) likaväl som Odium och Pluton Svea, radikaliteten och hatet lockade oss – det var något HELT annat än allt vi hört innan. Första gången man hör sådan musik är det som en käftsmäll, det bryter totalt samhällets normer. Ett tag hade jag via viss tur och en absurd gatukonstnär Kriegsmarinefahne uppe på pojkrummet och en nästan komplett samling Nordlandtidningar som jag plöjde igenom  – ungefär samtidigt som jag också satt i skolbiblioteket och läste igenom ”syndikalismen”, arbetaren och proletären. Det är på skolbiblioteket, och otaliga timmar, som jag faktiskt blir politiskt intresserad djupare. Mycket tack vare historia och de vilda samhällsdebatterna som förs i klassen, framförallt mellan mig och en numera ledande Moderat.En annan lärare har mycket fornordiska tatueringar, han oroar sig över mig och blir lite som en ”mentor” i politisk skolning. Trots sina åsikter, han är också moderat, så tvingas jag konstant in i diskussioner på varenda en av hans lektioner. Han begriper ganska snabbt att jag inte är nazist, jobbigare däremot med min slående EU-kritik och andra frågor. Jag undrar fortfarande idag om hur ”vänstern” på orten faktiskt skulle reagerat på alla dessa diskussioner. Antagligen hade de tappat hakan helt. Jag har dock fortfarande stor respekt för honom som person, han var, hur man än vrider på det (och svårt att tro) något av en intelligent moderat.

 

Nazismen var som inget vi tog speciellt seriöst på, trots att vid vissa specifika tidpunkter kunde vi verkligen utstråla det (jag hade b.l.a. en skum Combat 18-tshirt vill jag minnas). Det var ju roligare att bara vara skinhead, men nog fan blev det livat som satan som när Nordlandtidningarna hittades. Den vänsteraktivist (tillika vän) som kommit över dom, hade väl unegfär samma problem hemma. Men vem fan vill knulla med en nazist liksom?

 

Vi behöll våran skinheadlivsstil helig och opolitisk för mer skäl än bara politiska om vi säger så.. även om vissa högerorienterade damer fick upp intresse för en, och inte bara det,  så var ju trots allt vårat grabbliv för evigt dömt i dialektiken mellan grabbig arbetarklass och de här punk-och aktivistbrudarna som tjafsade med oss, ömsom raggade på oss. En tendens som verkar stå sig med åren, det är bara parametrarna som förändras.

 

Att stöta på nazister på våra äventyr gör vi dock. Jag har flera minnen av att jag och en tidigare flickvän, som bodde i en ort där den lokala subkulturella nazismen var hyfsat hög, springer in i dom vid otaliga tillfällen. Efter ungefär ett år låter de oss vara, jag kommer ihåg att de t.o.m. bjöd på öl en gång vid en vacker strandkant. Just den nazisten var lokala ledaren, han körde senare ihjäl sig i ett amfetaminrus. Dagen innan han skulle upp i rätten angående ett slagsmål mot en i vårat gäng. Han försökte om jag inte minns helt fel, rekrytera mig. Att han kallade min tjej ”en punkslyna” och ”AFA hora” var ju föga effektiv metod. Hon skulle senare också bli skinnskalle och det är fortfarande idag en tidsperiod jag högaktar. Att klarade av allt det där själv, på egen hand, under flera år förvånar mig fortfarande. Särskilt när man såg andra vika sig och ”if you cant beat them, join them” började sprida sig.

 

En annan nazist, som jag skulle anta var i 25 års åldern vid tidpunkten, blir stormförtjust över oss, då vi håller en mer ”traditionell” skinheadutstyrsel, han bjuder på öl, och hemma hos honom så får jag mitt första gatustridsvapen – en butterflykniv. Vi diskuterar politik i timmar, med en uppenbart nervös flickvän, fortfarande idag är det ett samtal jag uppskattade. Det satte mig på en mer kritisk kurs mot nationalismen. Folkhemstanken föreföll för mig helt absurt som barn till en industriarbetare. Jag kunde väldig lite om politik vid tllfället, och det var ju trots allt främst ett socialt besök att vi blev inbjudna hem till honom för att dricka öl. Men ibland ryter ryggraden till, att höra i en svensk bruksort, helt utan invandrare, men med stora klassproblem att invandrarna var problemet föreföll för mig absurt – vilka invandrare?! Det är väl inte dom som lagt ned busslinjen och fabriken?

 

Mot resten av nazisterna på orten och kring denna stad håller jag ett elitistiskt synsätt, för det mesta är det djupt störda människor jag stöter på, med konstiga kläder, konstigt beteende och påfallande ofta också en ren feghet. En av dom kallas till och med för ”cp-xxxx” men då han är död idag ska jag väl inte hänga ut honom så mycket, han var okänd för att aldrig lyckats skriva ”sieg heil” – som ledande nazist.  Två stycken maoistiska (!) skins blir mina allierade i staden, de sa sig vara lokala ”AFA enheten” (det var så jag träffade dom..) men med tanke på tiden detta utspelar sig har jag svårt att tro att Hoxhaanhängare släpptes in i AFA – samma AFA som vi hemma i vår stad hamnat i otaliga bråk och diskussioner med.  Att de däremot klädde sig snyggt, verkade dela samma intresse för musik och faktiskt dängde de här ”bondrassarna”  som vi kallade dom enade oss. För första gången träffade jag väl på vänsteraktivister som faktiskt verkade mer som folk, och inte som skitnödiga besserwissrar.  Jag tror en av dem är känd kampsportare idag.

 

Vid ett annat tillfälle drar jag ned själv till Stockholm, såklart på grund av en tjej som raggat på mig via nätet. Hon dyker inte upp och jag beger mig, som per automatik, till helikopterplattan där jag får en dag och natts festande, eller om det var två, med dåtidens ”sthlm skins’. Flera av dom var och fortfarande är olika variationer av nationalsocialisiter och nationalister vid den här tidpunkten. Andra har det gått riktigt illa för, jag antar att åtminstone en av dem har dött.  Det var väl sista åren HP var en ”no go area” för rödingar. Jag kan ju inte varit mer än 17 år kanske, men jag kommer ihåg att även dom satte kulturen högre än politiken när jag säger att jag ”nog är socialist”. En person lämnar sällskapet och surar (med påfallande ful svastiskatatuering) några andra säger väl ungefär ”men skit i det där nu, vill du ha en öl?” och jag får uppleva vad som måste varit kanske sista generationen faktiska ”mediatypiska skinheads” i stockholm – senare skulle antifascister helt jaga bort dem från platsen. Allt jag kommer ihåg annars är att jag hade, riktigt, riktigt, kul som ung skinnskalle i den situationen. Vi slogs, söp och levde djävulen, sprang på spår och hela grejen. Jag vaknade upp i en villa säkerligen 10 mil från där jag började, utan en aning hur jag kom dit.
Det påminde, i mångt och mycket, om per-olof sannås böcker. Efter det var jag fast, och efter det hade jag ett brinnande intresse av att resa för varenda liten peng och träffa andra skins – det tackar jag för i efterhand. Jag jobbade till och med före plugget, klev upp vid fyra om jag minns rätt för att ge mig ut efter äventyr, kvinnor, bråk och nya spelningar och band att upptäcka. I många andra städer var de av en annan uppfattning så att säga, och alla intryck påverkade mig. Min uppfattning fortfarande idag är att det gäng jag träffade på i stockholm vid denna tidpunkt i allra största grad var uttråkad arbetarungdom, sådana karaktärer som man senare kunde se i fotbollsfirmor. En karaktärstyp jag även träffade på lite mer sällan men ändå bland skinnskallar som befann sig mer ”vänsterut”. Det här är bara några av de exempel jag kan minnas.

 

I takt med att åren går, dessa vilda men helt oförglömliga tonårsår mellan 15 och 20 så börjar en process ta fart. Det politiska är inte längre bara de otaliga band man lyssnar igenom. Musiken måste ju tilldelas bland det mest politiska man kan lyssna på.  Man växer även som människa när jag, med ett brinnande intresse i musiken, börjar engagera mig. Jag börjar åka land och rike runt (på en tid när en SJ biljett ungefär kostade 150 spänn till gbg så var de värt) på spelningar och träffa folk, politiska som opolitiska. Åsikter börjar formas, i överlag förändras inte ”gråzonen” nämnvärt även om man ganska snart efter en inledande period av att dyrka allting ”skinhead” formerar sig mer som individ och söker sig till djupare svar på ens frågor än låttexter och fyllediskussioner.  Inte minst börjar jag träffa på skinheads så måhända inte är ”vänster” än, ändå drar mig åt det hållet – stilmässigt och åsiktsmässigt. Och jag börjar med dessa förutsättningar även studera samhället i stort omkring mig. Jag växte upp ganska ”politiskt” så det fann väl sig självklart att återvända. I synnerhet hatade jag EU enormt, och i takt med de skitjobb jag fick, så fick jag även upp ögonen för syndikalismen som jag berört vid flera olika tidpunkter tidigare i mitt liv, men då främst på teoretiskt plan. Och att jag visste att en hel del äldre skins var med i SAC, och de var ”rediga arbetare” så att säga och inga ”pk-hjon”. Vad hade hänt om dessa exempel inte hade funnits, ja antagligen så hade väl jag kanske blivit rekryterad, som ung och arg av någon annan politisk falang.

 

Min första politiska aktion åt vänterhållet (förutom en protest mot NyD som extremt ung)  sker under en period när vi i gänget överlag med tiden gått mer åt en ”kritisk vänster”, och börjat mer aktivt ta avstånd från just nazism (patriotism, och lokalpatriotism i synnerhet präglar oss dock markant). Slagsmålen med ”bonderassarna” och att vi börjar undersöka resten av svenska skinheadscenen påverkar oss ganska starkt i den riktningen, dessutom flyttar det in faktiska vänsteraktivister till stan som är skinheads som lockats av våra band, tidningar och det faktiska antalet skinheads i stan. De öppnar upp för första gången på allvar, att vänsteraktivister inte behöver vara idioter. En av dom ska senare ses stå på barrikaderna GBG 2001, han blir även en god ölkamrat med mig och för första gången så får jag kontakt med Folkmakt (som vid den här tiden verkade nästan distribueras via skinheads)  och Class War som starkt började så sakteliga sjunka in i mig. Jag kommer aldrig glömma den tatuering han hade, ”Klasskrig”, i nacken.  Han är vad jag vet fortfarande arbetare och medlem i syndikalisterna även om ett supporterengagemang och kampsportsintresse växt sig starkt.

 

Den blir dock nästan en katastrof,  den första aktionen, som jag kan skratta gott åt några år senare. Det var  en anti-eu protest inför det kommande EU-mötet i göteborg (eller om det var efter polisvåldet). Jag och en lokal anarkist med försmak för bomberjackor och miltärbrallor (jag hade väl ungefär liknande klädsel kan jag tänka mig) beslutar sig för att delta. När vi väl kommer ned på stan så blir det en hätsk diskussion och vi måste försvara oss att vi inte  är nazister – från början antar vi att det är det gamla vanliga, att de helt enkelt inte bara gillar oss för våran  ”machoism” eller något. När vi tittar på banderollen så begriper vi dock varför. På den rödsvarta banderollen står det inte ”Sverige Ut Ur EU”, det står ”EU ut ur Sverige!”. Så pass petnoga var det. Fortfarande idag skrattar jag åt det. Det måste förstärkt de organiserade antifascisterna tro att den numera etablerade ”vänsternazismen” kommit till stan, tio år i förväg. Att vi med våran ”uniform” också täckt våra ansikten med svarta balaclavas var nog ingenting som direkt arrangörerna blev galda av. Vi måste sett ut som VAM.  Faktum var dock att vi det här tillfället är det nog första gången jag tecknade medlemskap, eller åtminstone ansökte om det i Syndikalisterna. Jag måste varit ungefär 19 år.

 

Någon ytterligare ”aktivism” var det därför inte tal om på några år, alienationen mot ”vänstern” var tidvis helt total. Fastän vi nu hade flera band och tidningar på orten som gormade om strejker och klasskamp blandat med våran inhemska kultur bestående av ”oi oi skinhead”, öldrickning, supporterkultur, och i viss mån även en oskyldig och sund nationalism som vi bearbetat i 2-3 år till en nivå som idag nog mest skulle liknas med fotbollsupportras vid svenska landskamper.

 

Diskussionerna med ”vänstern” fortsätter dock oavbrutet som anklagar oss för både ditt och datt, vissa saker var sanna, det mesta inte. Den här ramsan ”sexist, homofob, rasist!” som man nu hört i nästan 10 år ”inom” den så kallade vänstern var därför inga nyheter, så har det nog sett ut hela tiden. Att detta kunde ha puttat oss över till nynazister när vi väl blev skinheads, verkar denna falang i svensk ”vänstertradition” helt glömt bort och förnekat. Det var snarare ”sexister, rasister, homofober” som satte in ett frö av stolthet och förståelse över våran egen bakgrund som arbetarklass. En förståelse som senare skulle blomma ut i fullskaligt engagemeng för några av oss i gänget. Vad jag vet gick bara en från själva ”gänget” högerut, resten gick vänster. Åren som skinhead lärde oss stolthet, och det leder till den logiska slutsatsen att som arbetare kämpa för den faktiska framtiden och ekonomiska rättvisan – socialismen.

 

Men fram till jag var ungefär 21-22, då hade jag bott i flera delar av Sverige, så levde ändå högern kvar i mig. Inte på grund av texterna i låtarna, utan för att det var provokativt, radikalt, skoningslöst. En syn jag fortfarande delar idag. Vit makt musiken har en sällsynt skådad kraft att engagera och få arbetarungar att knyta nävarna, något liknande fenomen har nog aldrig funnits inom vänstern om vi inte ska gå tillbaka till rena stridssånger på 20- och 30-talet inom arbetarrörelsen. Och så länge som den musiken är så kraftig, kommer folk lockas av den. Och för mig så tog den sig flera uttryck under åren men började avmattas i takt med mina ökande erfarenheter. Inte minst frontalkrocken att faktiskt bo i områden där det fanns ”riktiga” nazister. Direkt började konfrontationerna och bråken, ”vilka sida står du på?”, ”är du en jävla bögsharpare”, ”jävla kommunist, vem fan är du?” och så vidare.

 

Man får ge dom, att de inte speciellt bra på rekrytera. Och att denna generation nazister tydligen helt glömt bort hur BNP arbetade en gång i tiden, tur var väl det. Bröliga, fulla och hycklande nazister blev en nästan stående inslag av att bråka med. Många gånger med skinheads som ändå såg sig som ”höger” sida vid sida med skinheads som såg sig som ”vänster” som enades mot nazisterna. I synnerhet kring vissa festivaler bubblade det upp till ytan och nästan rena kravallsituationer uppstod mellan skinheads och nazister. Som grädde på moset kom vi också ofta i konflikt med unga antifascister som höll på kasta sten och skit på oss, det måste tett sig förvirrande för dom, för att i nästa sekund komma och be om hjälp mot en lokal NSF enhet som attackerade punkare. Allting peakar i ett stort bråk där kravallpolis sätts in i en liten håla, jag har faktiskt glömt om det var skinheads vs nazister, eller skinheads vs ”AFA”. Flera andra liknande bråk utbröt även på spelningar och i vissa städer. Man vann flera goda vänner på de här bråken, tyvärr verkar många av dem försvunnit iväg numera. Vad man dock kan säga är såklart att sådant sätter spår. Både roliga, nästan fantastiska historier, och andra mindre roliga.

 

Resultatet av alla dessa bråk blir en politisering i svenska skinheadrörelsen av stora mått. Flera skinheads som de senaste åren ”gått åt vänster” i bråken börjar röra sig mot antifascistiska rörelsen, andra skins rör sig högerut. Skinheads som varit polare i många år, säger upp sin vänskap med varandra. Många börjar även röra sig mot fotbollshuliganismen, som snart får många rekryter. Det enda man kan säga är väl att vänstern inte begrep vad som hände och konflikterna mot skinheads som ändå var ”vänster” i någon mån, nästan så gott som alltid p.g.a. klassåsikter, fortsatte trots att i princip flera hundra skinheads faktiskt sympatiserade med åtminstone antirasismen och några av dem även med socialismen. Som exempel kan tas att jag under lång tid var misstänkt nationalsocialistiskt sympatisör och infiltratör i den svenska vänstern – allt jag gjorde var bara att vara mig själv som jag alltid varit. Jag skrattar gott åt minnet när jag fick höra det första gången.

 

Allting kulminerar, som så ofta förr, med ett bråk med de lokala nynazisterna. Min flickvän hotas av en kamphund, vi får retirera. De har väntat i bakhåll på oss. Nästan 15 stycken mot 3. Jag känner igen flera av dom, bland annat för att de gör knarkaffärer med invandrarna vid konsum. Några av dem har jag även blivit hotad av vid flera tillfällen, och minst en av dem har jag slagits med.  Strax efteråt sker ett till bråk, varav en nazist skadar sig allvarligt. Jag får känslan att det nästan förs urbant krig nu mellan mig själv och en hel avdelning nazister som gett sig fan på att jag är medlem i RKU (Vid det här tillfället så var jag rent politiskt HELT ointresserad av någon jävla stalin, jag var fortfarande relativt opolitisk utåt, min favoritskiva vid tillfället var mina Skrewdrivervinyler om någon frågade svarade jag helt enkelt ”min ensak” privat hade väl Folkmakt börjat gro).

 

Strax efteråt så tog jag upp min läsning igen, men den här gången inte om skinheads, fotbollshuliganer eller något annat. Jag börjar läsa om den enda form av vänsteraktivist som jag faktiskt kunnat identifiera mig med – vit arbetarklass med klasskamp i fokus. Början blir att jag köper en tidning av Folkmakt, som på något sätt är den enda tidning från vänstern jag stöter på som ”opolitisk”, och sedan fortsätter jag med andra alster av liknande natur.  En vänster som inte tog skit, inte bad om ursäkt för vilka de var och som faktiskt gjorde något, en jordnära rörelse. Det mest akuta för mig, förutom att flytta, var att se till att överleva vardagen, och mitt dåtida jobb höll på göra mig vansinnig. Det fick bli ledorden, igenkännande. Det funkade.

Efter något år började jag också tröttna på en skinheadscen (som jag dock fortfarande befinner mig, på något sätt, fortfarande) som mer och mer var utdöende och klyschig. Det saknade djup. Jag skickade ut signaler om att jag ville träffa likartade, berättade om vem jag var och att jag ville lära mig mer. Jag var tydlig om mina ståndpunkter, att jag inte skulle skämmas, varken som arbetare, svensk eller något annat. Skulle jag nu ta tag i saken och bli socialist – så var gränsen mellan mig och den ”vänster” jag upplevt fortfarande avgrundsjup. Och höll sig så i flera år. Fortfarande idag kan jag ha svårt för mycket av den politiken.

 

Strax efteråt så stod det ett gäng likartade killar som mig, några dock med betydligt stiligare kläder, som skakade min hand och tog min rygg. Flera var gamla skinheads.  De tog mig för den jag var och flertalet hade exakt samma sorts liknande historier som mig.  Och på den vägen är det. Det var nästan 10 år sedan.

 

Men grunderna har inte förändrats, ja förutom att jag skiter fullständigt i några nazister numera, dessutom har de (verkar det som) gjort sig av med det mesta av patrasket i överdoser, inernslagsmål och kriminalitet. Den ”nationella rörelsen” skulle inte ens vara på tapeten om vi hade en fungerande arbetarrörelse är min fasta åsikt. Dagens våg av SDs framgångar, och nationella rörelsens framväxt bakom den, är helt sammankopplad med välfärdsamhällets förfall, socialdemokratins svek och nyliberalernas hegenomi/marknadens diktatur.

Så var det sagt. Tar vi hand om det, så finns det ingen grogund.

 

Jag tackar ändå mina år som skinnskalle för de värderingar jag delvis fick testa mig själv på, delvis utvecklas ifrån. Jag ser fortfarande inget fel i svenska flaggor, eller att jag har en ståndpunkt om att hela arbetarklassen måste enas, utan 5 miljoner uppdelningar i olika etniciteter, kulturer, kön och allt möjligt om vi ska komma någonstans. Åsikter jag kommer ihåg att jag pratade om som tonåring, men väldigt grovkorning och ofullständigt. Nu däremot är kniven vass.

 

I mångt och mycket är jag samma person som då, det känner jag inombords att jag är, men tusentals erfarenheter rikare och säkerligen hundratals böcker och diskussioner senare. Grunden har bestått och är hård som granit när jag tänker tillbaka. Det har i princip varit samma dialektik hela tiden, olika parametrar och forum för det dock.

 

Jag tackar inte ”vänstern” för något, jag kunde lika gärna blivit nynazist under en viss period tack vare dom, jag ställer mig dock enormt tacksam till mina kamrater i Sverige och en hel del i andra länder för att de tog in mig och begrep vad min oerhörda ilska handlade om, satte namn på det – klassamhället, och lärde mig att tänka själv kring de här frågorna. Jag blev aldrig tvingad till att läsa marx eller något annat, jag gjorde det frivilligt för att få svar i en evig pågående process av nya frågor och svar för att begripa min omvärld. På samma sätt som jag också läst igenom flera av liberala och konservativa författare, dock utan att ändra ståndpunkt nämnvärt.

 

Och då började jag begripa, för många år sedan, att jag nog alltid varit socialist. Minnen började komma till liv om det jag sett som väldig ung och tonåring, alla dessa skitjobb man haft, alla nedskärningar, den borgerliga regering som satt på makten under 90-talet, aktiv i skolstrejker, bevittnat självmord, droger, socialt förfall och så vidare. Det var jag som var socialist, och det var ”vänstern” som stängt ute sådana som mig för att delta av rädsla för det främmande. Mina värderingar, som jag burit i alla dessa år i min ryggrad, efter uppväxt, klassbakgrund och allmänna åsikter var röda – ofta rödare än några av mina gamla nemesis jag bråkat med inom vänstersfären. Det var bara det att det här var gamla åsikter, de pekade på moderna vänstern, jag pekade på arbetarrörelsen.

Och från första dagen jag hörde av mig om de här frågorna för att bilda och organisera mig, för så länge sedan så det känns som en evighet sen, så  hörde jag en grabb säga:

”Skit i vänstern, vi måste bygga något annat, något för arbetarklassen”.

Den sanningen består fortfarande idag. Och är viktigare än någonsin.