Hem > Historia > Regionalism och politik (Del 2: Ångermanland, Västerbotten)

Regionalism och politik (Del 2: Ångermanland, Västerbotten)

Bild från Höga Kusten, Ångermanland

Här kommer del 2 av 3 i en serie om regionalism, politik och historia om övre Norrland. Del 3 kommer uteslutande behandla Norrbotten på grund av den stora vidden av information och intressanta händelser i området.

Allmänt om övre norrland, Ågermanland, Västerbotten, Norrbotten och Lappland

Övre norrland är i särklass bland de vackraste områden som finns i Europa idag, från Höga kustens dramatik till de djupaste nordiska skogarna till fjällvärldens berg, dalar, tundror och dramatik. Förutom det är också övre norrland det ekonomiskt fattigaste området i sverige, starkt präglat av avbefolkning, arbetslöshet och sociala problem. Det är också i övre norrland som fler etniska grupper än svensk är som starkast, lapparna har sitt sameting här – sätet för hela lappland som innefattar norge, sverige, ryssland och finland. Tornedalningarna har nu fått en egen nationsfana och traditionellt sett har befolkningen i överlag haft mer att göra med finnar än med sörlänningar (varav även den norrländska fanan har ett vitt bakgrundsfält).

Historiskt så har produktionen främst kunnats delas in i några basområden: kusten med sin pappersindustri, sågverk och tunga fabriker, inlandet med sin skogsnäring och gruvindustri. När järnvägen drogs var det också här en stark syndikalistiskt rörelse bland rallarna.  Majoriteten av alla vattenkraftsverk  i Sverige ligger också i området (1/3 – del av Sveriges totala elkonsumtion), och på senare tid även en betydande del av vindkraftverken. Detta leder till att området i sig exporterar betydligt mer än vad det drar in i form av stöd av svenska staten, såsom Norrland som helhet, även om det här blir som tydlgast ekonomiskt, men även geografiskt.  Detta har tagit sig, och fortfarande tar sig olika uttryck av missnöje och seperatism. Här kan bland annat Kirunas säregna politiska karta nämnas.

Genom historien har flera slag inom svenska arbetarrörelsen stått i övre norrland och det är även här den har blivit som mest dramatisk. ”Norrbottenskommunismen” med sin starka stalinistika men ändå regionala prägel, morden i Ådalen, attentatet mot Norrskensflamman, kravallerna i Klemensnäs, gruvstrejken i Kiruna/Svapavaara och koncentrationslägret i Storsien talar sitt tydliga språk även om man kan säga att det är socialdemokratisk ”urmark” man står på – området i sig har varit stabilt rött i över 100 år med få lokala undantag till en bonderörelse som även på senare år börjat mullra mot ”stureplanscenterns” påtagliga nyliberalism. Det är även i Norrland som t.e.x. Socialistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna (RS), Knegarkampanjen och flertalet andra vänsteristiska projekt ofta nått god jordmån. Men vi kommer återkomma till flera av dessa exempel – vi tar det län för län.

Ångermanland – Kampen i Ådalen

Ångermanland var länge den nordligaste delen av statsbygget Sverige, först på sent 1500-tal fortsatte expansionen norrut till Lappland och västerbotten. Ångermansälven gav ypperliga anledningar för flera sågverk och området var tidigt industrialiserat med både skogsarbete, sågverk. När svenska arbetarrörelsen började formera sig blev området bubblande av aktivitet och i hundratals strider fram till det historiska klimaxet i Ådalen, när sverige nästan trycktes till revolution,  så var Ångermanland i centrum för den svenska stridbara arbetarklassen.

Kampen i Ådalen varken började eller slutade med morden på de fem arbetarna, det ska man vara klar med. De tusentals arbetare som mötte svensk militär med maskingevär 1931 hade i nästan 50 år stridit för sina rättigheter och långt efter händelserna var området livaktigt med en stark arbetarrörelse, inte minst manifesterat i hamnarbetartrejken 1970. En strålande sammansättning av områdets kampvilja finns förevigat i bokform. Nu till de mest dramatiska händelserna kanske i svensk historia överhuvudtaget.

Minnesmonument över Ådalen 1931

Mycket har skrivits om Ådalen, och jag kommer inte och ska inte heller leka expert på ämnet, man kan bara konstatera att det är här grunden för moderna svenska samhället läggs. Fredliga arbetare, i sympati med kämpande arbetare söderut, blev obeväpnade nedskjutna av svensk militär. Dagen innan hade strejkbrytare stoppats att arbeta, vilket resulterade i våldsamheter. Fem dödades av kulorna från svensk militär, fyra är begravda i kramfors. Den femte, en syndikalist, ligger begravd i Västervik. Före händelserna hade flera konfrontationer skett mot strejkbrytare efter hela den norrländska kusten, vissa med resultatet att militär tillkallats i omgångar för att jaga bort den svenska arbetarrörelsen. Ibland fick militären fly själva. Ibland blev strejkbrytarna tjärade och fjädrade och tillbakaskickade ofta till södra sverige där de skickats ifrån. Allt som oftast skedde konfrontationer i hamnstäder då fabriksägare ofta ville kunna förskansa strejkbrytare på ”säkra ställen” då lokalbor ofta vägrade dem husrum eller mat.

Efter händelserna utbröt vilda strejker och en planerad storstrejk över hela norrland och även stora delar av södra Sverige. Över hela landet skedde även solidaritetsaktioner och massmöten som svar, som bland annat arbetarkonstnären Amelin förevigat. Detta katalyserade konfrontationer i Västerbotten där polis öppnade eld och sköt ned minst tre arbetare som dock klarade livhanken samt flertalet kravaller på mindre orter som slogs ned av svensk polis med sablar och batonger. Detta i sin tur katalyserade ytterligare konfrontationer mot den svenska staten. 1931 var året som Sverige stod som närmast en revolution efter de hårda sammandrabbningarna 1917.  Men ådalen påverkade också Socialdemokratin djupt, och det var här som de, av rädsla för fortsatte konfrontationer, började anpassa sig mer till reformismen och helt enkelt hota sig fram mot makten (”Vill ni verkligen se ett nytt ådalen?”) vilket i sin tur ledde till det ”välfärdssverige” som existerade mellan 1950 och 1980. Tack vare sin dominans lyckades också SAP lugna de revolutionära arbetarna, även om detta också ledde till att norrlands kommunister gick starkt framåt. Många kunde aldrig förlåta SAP för att ha ”övergett offren i Ådalen”.  ”Svensk välfärd”, det vill säga klassfreden skapad i saltsjö-boo 1938,  är således byggt på gravarna på de arbetare som mördades av svensk militär.  Efter sammandrabbningarna i Norrland skulle det dröja till Göteborg 2001 innan polisen öppnade eld på demonstrationer igen, då i en tid där detta ”välfärdsexpriment” hade fallit och samhället återigen närmat sig råbarkad kapitalism.

Fyra av de begravna, socialdemokrater, ligger här.
Den femte, syndikalist, förvägrades att begravas med dessa och ligger i sin födelsestad Västervik.

Ådalen kunde också förfallit annorlunda om arbetare tagit till vapen, både kommunister och syndikalister, då i starka positioner främst i Norrland uppmanade till allmän beväpning av den svenska arbetarklassen efter händelserna (I tåget sägs flera ropat ”Hämta gevären, hämta gevären, de skjuter på oss!” efter militären öppnat eld). SAP lyckades dock lugna ned känslorna med utlovade reformer samt en hätsk positionering mot kommunisterna, som alltid problemet att relateras till sovjetryssland. Självklart förklaras Ådalen av borgeliga historiker som en ”tragedi” medans socialister snarare ser en grym logik i det som utspelades. Vid tidpunkten var Sverige det land i Euroa  som hade den radikalaste arbetarklassen, SAP ådrog sig efter händelserna att kväsa denna i utbyte för reformer. Något som de också lyckades med.

Ådalen får stå som ett praktbevis över hur klasstriderna alltid kommer att eskalera, och det kommer också stå i bakgrunden för kommande strider.  I särklass är det kanske den viktigaste händelsen i svensk modern historia. Hela sveriges nutida historia, relationen mellan parterna på arbetsmarknaden, och politikens utformning står i blodet efter svenska statens mord på obeväpnade demonstranter.

Demonstrationståget
Syndikalister, kommunister och socialdemokrater gick i enad front

Jag tänker inte fylla på mer om händelserna, det finns många experter, lokala som pålästa i ämnet samt litteratur i ämnet:
Intervjuer med deltagare i demonstrationen
Hemsida om händelserna (en av flera googla gärna)
Wikipedia

Artikel från Sveriges Kommunistiska Parti
Artikel från Folkmakt
Suverän artkel från Transportarbetaren ”Kampen om historian”
Fritjof Lagers bok ”Ådalen 1931″ på PDF
Liknelser mellan Ådalen 1931 och Göetborg 2001

Jag kan även reommendera boken ”Ådalen 1931″ av Birger Norman (Boken ovan av Lager är dock från en som var på plats) samt även mängder av artiklar i ämnet. Jag kommer avsluta dessa händelser med två dikter. Den första är skriven på gravstenen ovan, den andra blev publicerat av tidningen Socialdemokraten direkt efter händelserna.

Till de stupade
Av Josef Kjellgren

Idag har allt blivit så tyst, så mörkt och meningslöst.
I dag, kamrater, finns inga ord för vår sorg och smärta.
Era bleka ansikten stirrar emot oss, nära, nära, anklagande.
Först stod ni, främst föll ni, okända i går är era namn
kampsymboler i dag.

Med vårens första bud gick ni till skuggorna.
Döda – ? Nej – .
Ni skall alltid leva,
och vi skall alltid, alltid minnas er.

Här vilar en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.
- Erik Blomberg

Beriden polis på väg till Klemensnäs 1932 efter att 1200 arbetare gjort uppror

Västerbotten
Västerbottens politiska historia är i mångt och mycket en dragkamp mellan det socialdemokratiska partiet och kommunisterna även om någon utpräglad ”västerbottenskommunism” skapats såsom i fallet längre norrut. Dock är det märkvärt att västerbotten fortfarande 2010 härbärgar det största stödet för det moderna Vänsterpartiet.  Var tioende västerbottning la sin röst på ett parti som i andra delar av Sverige har haft stora problem att tas seriöst på grund av sitt kommunistiska förflutna.

Bland de första fackliga aktiviteterna i området kan härledas så långt tillbaka som till 1880-talet och i början av 1900-talet besöktes området främst av socialdemokratiska agitatorer men efter första världskriget även av kommunister. Syndikalisterna verkar dock gett upp ett aktivt rekryterade vid de större industrierna vid 20-talet, och satsade under sin storhetstid på att organisera främst skogsarbetare, flottare och rallare.

I övrigt präglas västerbotten av ofta gamla socialdemokratiska nästen, med nästan en majoritet av dem i socialdemokratiskt styre sedan SAP blev ett legala nog att ingå i sveriges riksdag, även om det är noterbart att socialdemokraterna länge hade stora problem att etablera sig i länet. I övrigt kan det vara värt att notera att syndikalistiska framgångar främst var bland skogsarbetarna inåt i landet och bland rallarna. De flesta anteckningar som förts från syndikalistiskt håll om just kuststäderna, Umeå och Skellefteå är historier över delvis en stark radikal socialdemokratisk tradition men också om att kommunisterna länge legat i opposition mot socialdemokraterna och ”sugit upp” radikala arbetare. Att syndikalismen också traditionellt fått större jordmån bland mindre byar, lantbruk och ”friare folk” är en annan parantes som spelar in. En syndikalistisk agitator på besök i Umeå sammanfattade det hela med ”Det skulle behövas dynamit för att väcka Umeås arbetare ur sin socialdemokratiska slummer”. Ändock vann hans agitation, i detta fall i Holmsund, att lokala rallare anslöt sig till SAC. Just detta LS höll i sig så länge rallarna befann sig i området.

Lokalt fanns det dock aktiva kommunister som vid sågverken i Holmsund och Obbola hade en viss, våldsam, verksamhet vid sidan av att vara en oppsition inom LO. Vid minst ett tillfälle bröt de sig bland annat in och misshandlade ”småborgare” beväpnade med påkar och maskerade. Vad man kan anta är samma ”liga” eller vad man nu kan kalla dom stod också som maskerade vakter som ofta höll också fackmöten fria från spioner från ledningen. Sista aktiviteten som sägs härledas till kommunisterna vid umeå älvs utmynning i Obbola och Holmsund var att hålla en tysk antifascist gömd i Obbola i drygt ett år från Umeåpolisen. Till sist skvallrade en socialdemokrat på tyskens gömställe och han skickades hem för vad vi kan anta är en säker död. Det är oklart om dessa personer också var inblandade i handgemäng i Umeå mot lokala nazistiska etableringsförsök, men det är rimligt att anta att så var fallet. Just detta område kommer jag garanterat återkomma till framöver, då jag förbereder en bok i ämnet. Från fackliga anteckningar från perioden 1920-1940 kan dock en avsevärd andel av arbetarna i Holmsund och Obbola också varit medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) men ändock trogna LO’s taktik och strategi på arbetsmarknaden och mindre radikala än de SKP medlemmar som befann sig mer norrut. Det är inte en gissning som är tagen ur luften att man kan anta att i södra västerbotten så gick en politisk gränsdragning mellan en stor kommunistisk rörelse som kunde agera självständigt, och en mindre som hade en oppositionell roll under första halvan av 1900-talet.

Det kan också vara värt att notera, så här efter kuriosa inlägg, att två av de åtta inerneringsläger som byggdes i Sverige under andra världskriget för att låsa in radikala arbetare, också byggdes i Västerbotten; i Vindelen och Stensele. Bara Norrbotten härbärgade mer läger, men det återkommer vi till.

Med en produktion i länet mångt och mycket helt baserat på skogen så låg en spelplan färdig under första halvan av 1900-talet. På samma sätt som i stora delar av norrland så låg ved på brasan för en mycket aktiv och radikal arbetarrörelse. Inte minst kring storstrejken 1909 så var stämningarna höga kring kustindustrierna,  vars nederlag också skapade en inledande stor syndikalistisk aktivitet i länet. Lossmen-Ekträsk-konflikten måste räknas bland tidiga SAC’s längsta och mest radikala strider. Sammanlagt rasade striden i närmare 7 år och är Sveriges längsta lockout. Arbetarna klarade sig nästan helt och hållet på en kämpande solidaritet från andra norrländska arbetare som i stora antal, upp emot 500, begav sig till området för att ge sig ut i skogarna och jaga bort strejkbrytare som bolaget kallat in.

Och under hela 10,20 och 30-talet fortsatte konflikterna i Västerbotten, i princip varenda bransch, varenda fackklubb i Västerbotten har en egen historia att berätta här. Författaren Per Runesson ställer en korrekt fråga över tidsandan när han i sitt verk om syndikalismen i västerbotten skriver ”Frågan är om det någonsin i Sverige fördes en sådan våldsam facklig-politisk kamp som i Västerbotten under mellankrigstiden.”

Och så fortsatte striderna  genom hela västerbotten fram tills arbetsfreden 1938, varav socialdemokratin inledde en hetsjakt mot länets många aktiva kommunister och radikala socialister som satt sig på tvären mot den traditionella socialdemokratin. Här kan det vara värt att nämna att under 20-talet var SSV (Vänsterutbrytning från SAP) betydligt större än SAP i länet och att Socialdemokraterna i valet 1921 enbart fick 6,4% av rösterna, snittet i resten av landet var 36,2%.

En sista strid fick dock SAC i västerbotten 1933-34 i flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal, där bland annat systematisk sabotage användes. 51 arbetare åtalades efter konflikten för varierande brott, men striden vanns.

Mellan perioden 1900-1939 utkämpades med en ytlig kunskap i ämnet (det skulle krävas en fullständig undersökning på ARBARK för varje avdelning för att få full översyn) alltså hundratals strejker, lockouter, blockader och strider i Västerbotten. Efter andra världskriget påbörjades många efterlängtade reformer och många eftersatta och urfattiga orter i Västerbotten började utvecklas i takt med industrierna, som nu kunde utnyttja sveriges ”neutrala” politik i kriget, varav en period av lugn som fortfarande idag kan sägas är hyfsat stabil fortfarande råder, ofta med de fackliga organisationerna i centrum för orternas framväxt i form av folkets hus, skolor, bibliotek och rekreationsfaciliteter. Men denna fred tillkämpades av arbetarna i Västerbotten i sitt stora slag: Klemensnäskravallerna.

Efter Ådalshändelserna 1931 så utbröt oroligheter efter hela kustlinjen (40% av skellefteås invånare var ute på gatan dagen efter ådalen i en protest mot lokala tidningens ställningstagande mot arbetarna) , och till sist kulminerade de upphetsade känslorna, inte minst i den stora pappersmassastrejken 1932 som också innefattade den betydande del hamnarbetare efter kusten. I den lilla orten Klemensnäs strax sydost om Skellefteå leddes svartfötter in vid strejken, vilket ledde till direkta konfrontationer mellan arbetare, strejkbrytrare och polis. Två arbetare fick livshotade skador efter polisen öppnat eld, flera andra arbetare sattes i fängelse efter händelserna. Hela fabriken var under  en tid ockuperad av arbetarna varav en röd fana höjdes med texten: ”Kamp mot fascism och strejkbryteri!” men trots tappra insatser från arbetarnas sida mot strejkbrytare och poliser med sablar, hästar och gevär så fick de finna sig nedslagna med våld efter att ha stormat området där svartfötterna bodde.  Att anmärka är att SAP ej deltog i dessa kravaller då de ansågs ”kommunistledda”.

Flera av de aktiva arbetarna skulle senare återfinnas i de många interneringsläger svenska staten byggde främst i Norrland mot ”subversiva element” under andra världskriget. Närheten för ett nytt Ådalen var i Klemensnäs (Och i Sandarne, där ytterligare 3 arbetare nästan dog) oerhört nära, och gav upphov till att den kommunistiska rörelsen stärkte sympatier bland arbetarna, och att socialdemokraterna (som kämpade även om liberala röster) tappade stöd. Det var inte förrän andra världskrigets slut som Västerbotten kunde sägas ligga under ”socialdemokratisk kontroll”, norrut var oppositionen fortfarande stor. Händelserna å andra sidan, som gemensamt brukar kallas i historien för Brädgårdskravallerna, påverkade socialdemokraterna till att överge den radikala politiken och söka uppgörelsen i saltsjöbaden 1938.

Nedan följer ett referat från en bok som länkas här nedan, om stormningen av fabriken:

Tisdagskvällens kommunistmöte hade samlat cirka 1.000 demonstranter utanför det fridlysta området i Klemensnäs.

När fabriksledningen och landsfiskal Gårding såg, att så mycket folk hade samlats, gavs order till strejkbrytarna att laga det förut nedrivna staketet. Filip Forsberg började att med grova skällsord trakassera fabriksledningen. Han ansåg att det var rena provokationen från fabriksledningens sida att reparera stängslet i demonstranternas åsyn. En arbetare som var närvarande berättade sedan för Västerbottens Folkblad, att han hade hört en arbetare från annan ort säga till en kvinna: ”Då klemensnäsborna inte vill ta initiativet, är det bäst att ni kvinnor går först och visar dem vägen.” Sedan började anfallet på stängslet.
Polisen fick en svår uppgift att förhindra intrånget. Demonstrantema stormade in på bred front. De fåtaliga poliserna tvingades retirera, i första hand till strejkbrytarnas förläggning. Demonstranterna kastade sten och några var utrustade med käppar och stenslungor. Lands-sekreterare Hultman fick en sten i ryggen och disponent Scharin en sten i huvudet. Även poliser träffades av stenar. En demonstrant hade i ivern fått tag på en av de upphängda förbudsskyltarna, som han använde att slå polisen med.

Landsfogde Linell gav nu order till poliserna att skjuta, mot marken eller i luften. Demon-stranterna överraskades av skottlossningen, men någon i vimlet skrek: ”Var inte rädda, det är bara lösa skott.” En kvinna blottade sin byst och skrek: ”Se här mitt kommunistiska bröst! Skjut i mitt kommunistiska bröst!” En demonstrant fick en kula genom sin ”knallhatt”, endast några centimeter från huvudsvålen. Han tog omedelbart av sig hatten och visade upp kulhålet för de omkringstående. Två demonstranter sårades. Sixten Rönnkvist från Sävenäs fick en studsande kula i ljumsken. En man från Kallholmen sårades ovanför ena ögat. Under tiden blev Filip Forsberg anhållen av landsfiskal Gårding, men en ursinnig demonstrant skrek: ”De tar Filip!” Så sprang han fram och riktade ett våldsamt slag mot landsfiskalen, som tvingades släppa Forsberg.
Sedan polisen dragit sig tillbaka mot strejkbrytarnas förläggning, höll Filip Forsberg och Carl Lindbom korta tal, där de uppmanade folket att ansluta sig till det kommunistiska partiet. Polisen såg att ställningen i längden var ohållbar och tog kontakt med sina överordnade. Landshövdingarna Rosén i Umeå och Gärde i Luleå konfererade om vilka åtgärder som borde vidtagas för att förstärka polisstyrkan på platsen. Det resulterade i att de stockholmspoliser, som var stationerade i Luleå, skulle förstärka polisen i Klemensnäs. De anlände klockan två på natten.
När demonstranterna lugnat ner sig, skickades några poliser ut för att anhålla dem som ansågs vara ledare för demonstrationerna. Filip Forsberg och Fritz Wall anhölls i Kallholmen. Där togs också Sverker Rinaldo Sundling. Dagen därpå blev Carl Lindbom anhållen i sitt hem.

Värt att notera att denna Filip Forsberg ”Röda Filip” kommer återkomma i större omfång i texten om norrbotten. Han var i sanning en man av ett särskilt virke.

Så här minns även en arbetare från trakten tiden vid konfrontationen i Klemensnäs:

Uppeldade ja, det kan man väl säga, men det var inte på kommando dom rev ner staketet. Man minns ju bara själv, hur uppriven man kunde bli. Sedan strejken hade pågått ett tag, var vi ute i en skärgårdsstuga och på vägen tillbaka får vi se, hur det ramlade kubb utifrån kubbledningen. Då förstod vi att strejkbrytare hade kommit och börjat arbeta.
Så kom vi med motorbåten in mot stranden och där stod det strejkbrytare, som drog ner timret från magasinet, och så en polis som vaktade. När jag såg den där polisen vart jag alldeles vild: ”Styr rätt på den ‘halen’ där”, sa jag till min kompis. Men han hade bättre förstånd än jag. Han körde bara alldeles nära honom, men jag passade på och fick in en spottloska på han. Man var ju absolut uppjagad och vild, när man såg såna där människor. Men stackarna som stod där förstod ju heller inte vad dom gjorde. Det var det värsta.
Jag kom till fabriken strax efter det att staketet var rivet. Man berättade då att en man med kniv hade jagat Arne Scharin och jag mötte själv en kvinna från platsen, som hade ett förkläde med sten i fickorna. Hon hade nog deltagit så gott hon kunnat.

Några år efter dessa händelser bröt kriget i Spanien ut och SKP medlemmar i hela västerbotten stegande upp sin aktivitet, inte minst med spridning av Norrskensflamman, men några gjorde även den långa resan till Spaniens skyttegravar. Centrumet i Västerbotten för denna verksamhet verkar just varit kring Klemennäs och Ursviken.

Det stora antalet frivilliga västerbottningar i kriget mot fascismen i Spanien 1936  från just området kring Skelleftehamn, Ursviken och Klemensnäs tyder på att området länge var övervägande kommunistiskt med en stark tradition både före och efter kravallerna i vid fabriken. Likaväl tyder anteckningar från SKP att industriområdet kring Skellefteå var väldigt aktivt partiområde, de kommunistiska arbetarna var i Umeå färre till antalet och till skillnad från aktiv partiverksamhet verkar ha främst satsat på att arbeta fackligt.

För att hedra västerbottens frivilliga kämpar i kampen mot fascismen följer här vad som anses som den mest korrekta listan på volontärer. Samtliga är arbetare, såsom alla frivilliga från Norrland som förts in i av alla kända källor. Ett faktum som bidrog starkt till det ”arbetarrykte” svenska frivilliga hade i Spanien. I överlag är det arbetare från kustremsan som verkar ha dragit iväg, förmodligen tack vare sina kontakter med hamnarbetare och sjömän. Det finns inga anteckningar om norrländska syndikalister i strid, SAC motsatte sig även sådan verksamhet generellt, SKP uppmanade dock sina medlemmar att delta i stridigheterna och bidrog med resehjälp. Betänk dessa arbetares uppoffringar.

Vila i frid! Arbetare, minns dem med stolthet!
Elof Abrahamsson, f. 31/10 1913, fabriksarbetare från Ursviken, organiserad i Järn och metall, var partisan,
stupade i Aragonien eller Ebro.
Oskar Berg, f. 1/1 1915, grovarbetare från Skellefteå.
Sven Brännström, f 19/4 1911, metallarbetare från Ursviken. Reste ned med Elof Abrahamsson i juni 1937.
Partisan. Deltog i 60-års jubileet 1996. Död 10/9 1998.
Gustav Adolf Edin från Bastuträsk, f. 1914. Stamanställd vid flottan i Karlskrona i 2,5 år. Bussförare organiserad i
Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet. Avreste till Spanien 18 januari 1938, stupade vid Ebro.
Olov Elis Eliasson från Vilhelmina, f. 1905, stupade vid Ebro 22 september 1938.
Ragnar Hörnqvist, f. 1/6 1906, skogsarbetare från Storuman. Avreste 20 november 1936, hemma vid jul 1938.
Sigurd Lundberg, f. i Kiruna 6/5 1913, sjöman från Holmsund, vpl i flottan, avreste maj 1938, anmäld som saknad
i strid.
Hans Ruben Ove Olofsson, f. 29/12 1914, sjöman från Umeå, stupade i Batea.
Sigfrid Sandkvist, f. 15/2 1901 i Vilhelmina, skogsarbetare bosatt i Skellefteå. Reste ner och hem med Ragnar Hörnqvist.
Hjalmar Stridsberg, f. 13/12 1908, rörmontör från Skelleftehamn, reste ner i december 1936, återkom till Sverige
i februari 1938.
Kurt Sörensen från Holmsund, endast namn finns.
Folke Olof Liljegren, f. 5/9 1909, målare, från ”Umeåstrand” (Obbola?)

En tysk-svensk brigad i Spanska Inbördeskriget.

En väldigt bra sammanfattning från arbetarhåll över händelserna i Klemensnäs kan läsas i ”Hur arbetarrörelsen kom till skelleftebygden”.

Läsvärt är också nummer #8 – 08 av tidningen Västerbotten som är ett politiskt nummer, här finner du mycket annan arbetarhistoria men även nedteckningar över frivilliga västerbottningar i kriget mot fascismen i  Spanska inbördeskriget samt lokal nazistisk historia.

Norrbotten kommer behandla b.l.a. följande
- ”Norrbottenskommunismen”, hur, varför och när den kom till som allmänt begrepp
- Attentatet mot Norrskensflamman
- Gruvorna och kampera kring LKAB
- Seperatismen och dess politiska partier
- Storsien, och koncentrationslägren
- Konflikterna och relationerna med samerna och finnarna
- Tornedalen

Kategorier:Historia
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. december 1, 2010 kl. 4:37 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: