Hem > Betraktelser > Obbola – minnen och strejk

Obbola – minnen och strejk


Historien om Obbola SCA Packagaging är egentligen historian om hela orten. Den ort jag växte upp i och håller kär. Före bruket kom till samhället, om än då helt i annan form, existerade bara i viss mån fiskeriet som syssla. Eller att några begav sig antingen mot umeå (där många jobbade med att anlägga vägar och järnväg, främst inom AK arbeten) eller till Holmsund där hamnen började ta fart. Fortfarande idag är bruket i Obbola och hamnen och sågen i Holmsund ryggraden i hela samhällstrukturen utanför Umeå, precis som så många andra ställen i Norrland.

För att göra en historisk överblick, något jag själv försökt mig på via t.e.x. Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, så skulle det krävas en mindre bok. Tidvis blir det ganska intressant. Men kortfattat kan jag säga ungefär såhär: ingenting var gratis.

Bruket har tidvis haft stora strejker, även om det mesta gått lungt till, mycket tack vare den ekonomiska makt i export/import arbetarna de facto har och har haft. Hetast stod striderna i början av 1900 talet fram till 60-talet. Då stod bland annat arbetare tidvis med påkar utanför det hus fackklubben i Obbola, avdelning 29, hade. Skälet var för att förhindra arbetsköpare att få insyn i klubbens göromål. Även slagsmål, främst i Holmsund, rapporterades till lokaltidningarna som hade kopplingarna till strider på bruket. En chef fick bland annat ”nattligt besök” av ”män från obbola” med påkar. Men nu har jag glömt det mesta, det mesta material jag antecknade ned har jag skickat till farsan.

Arbetare på Obbola ångsågverk 1904
Vänsteroppositionen i dåvarande socialdemokratin var stor på orten

I övrigt har historian varit ganska lugn, även om många mindre incidenter självfallet skett. I holmsund var det lite hetare ibland, främst pga den sektion av syndikalistiska rallare som fanns på orten och i kampen för att behålla sågen*. Obbola å andra sidan förblev ett vänstersocialdemokratisk fäste, dock med en ”stadig liga kommunister” som försvann någon gång på 50-talet (samma liga gömde säkerligen också den tyska antifascist som var på flykt i obbola från nazityskland under 30-talet, några socialdemokrater fick dock tag på denne antifascist och sannorligen såg han döden i något koncentrationsläger). I övrigt har Obbola styrts av en socialdemokratisk majoritet så länge jag har kunnat få valstatistik.

Sågverksindustrin – även den central och närstående i industriella utvecklingen vid västerbottens kustland.

Men sen gick åren och Obbola SCA blev ett föredöme i den svenska modellen. Inte ens under 70-talet blev det större konflikter. Arbetarna fick det mesta via förhandlingar och folk litade på pappers att fixa biffen.

Avdelning 29 byggde upp i princip hela orten: vägar drogs, busslinjer drogs, macken byggdes, folkets hus restes (när jag växte upp var det bio och bibliotek där..och en spelning med strebers), badhuset byggdes. Facket var den drivande kraften i samhället.

Men facken förändras, relationerna med sossarna förändras. Och framförallt förändrades socialdemokratin radikalt. Och i takt med det har tiderna också förändrats i Obbola.
När jag växte upp dominerade bruket hela orten. I princip alla jobbade på bruket vad jag kan minnas. Min dagmamma var ca 20 meter från bruket och det var i skuggan, och stanken av bruket, jag har lekt alla mina lekar som barn. Bland mina första minnen är förutom den sedvanliga guidade turen man fick där inne genom plugget, man fick säkert en tur per år, den fackliga lokalen som avd 29 hade strax utanför fabriken.

Ett fint litet hus med hall, möteslokal, kontor. Väggarna pryddes av gamla tavlor med män som marscherade med röda fanor för sin rätt för 8 timmars arbetsdag, högre lön, säkrare anställningar och så vidare. Och sen lärde jag mig spela dataspel där inne också, ett spel där man kastade bananer på massa hus. Det oklart nu hur många möten jag var på, eller snarare släpades till, men det är minnen som sitter kvar. Jag har för mig att farsan var kassör i avdelningen vid tidpukten.


I början av 2000-talet, som ett tidens tecken över de grova samhällsförändringar som skett under min livstid så revs huset. I dag är det en parkeringsplats. Om ni har vägarna förbi så är det ca 20 meter framför nedlagda konsum.

Farsan jobbar fortfarande på bruket, och de flesta av de som hälsade på vid middagar och så jobbade likaså på bruket också. Min första anställning på bruket fick jag när jag var 14 år gammal, på lagret, ett kort vikariat som man gjorde i plugget. Jag trivdes bra, en granne kollade över mig och flera vänners föräldrar jobbade där också. Mestadels gick jag runt på lagret och jobbade. Då kändes det som att det här skulle hålla, att man själv faktiskt också skulle få anställning. Det trodde vi alla från orten.I efterhand vet jag bara en enda person från min skola som jobbat där, tack vare ”effektiviseringen”. Man kan fråga sig hur våra liv sett ut om vi hade fått trygga, stabila, industrianställningar istället för att som i mitt fall flytta söderut. Några kom dock till volvo i Umeå, de fick kicken förra året..

Min andra anställning är kanske den arbetsreferens jag är stoltast över, mest på grund av den strålande kritik jag fick i efterhand av mina arbetskollegor. Jag var 18 år och jobbade på mixeriet och jag hade ett flertal olika arbetsuppgifter som sträckte sig över flera avdelningar. Allt från skotta torrlut till att jobba i cisternerna, jobba i pannan och springa ärenden till gubbarna. Jag stortrivdes och gjorde genomförliga undersökningar över hela industrin, i gamla lokaler, fikarum och skrymsel och vrån. Jag passade på att se allt. Sammanhållningen var total, alla kom bra överens och stöttade varandra. I ett sådant litet samhälle så blir det så, sammanhållningen blir god och bara man jobbar bra så får man goda belöningar i sina kollegors respekt. Jag slet på som fan, brände fötterna lite ordentligt nu och då när svetten nådde luten i dojorna men jag trivdes. I efterhand är det nog den arbetsplats jag trivds bäst på. Men allt tar ett slut. Efter det var det skitjobb som gällde inom städbranschen. Ingen sammanhållning, inget fack, inga stöttande ord från kollegorna.

Om det var enkelt att bli industriarbetare förr så är det svårt idag. Det krävs en massa utbildningar och sådant, man kan inte bara ställa sig i kö och gå till arbetet. Jag tror, kan inte svära på det, men bara under min levnadstid i min hemort, tills jag var 19 år, drogs anställningarna ned med flera hundra personer. Utöver det så har fabriken konstant varit hotad och det var inte förrän förra året som de kunde känna sig bättre till mods när de lyckades köpa in en ny panna som de slapp hotet helt. Tack vare den så lever fabriken, och med det också hela orten, vidare. Det är den som man ser på bilden här ovan, en stor blå sak, värd flera miljarder. Ett patent på fortsatt liv i Obbola.

Idag går gubbarna ut i strejk för att slåss för Pappers avtalskrav ska gå igenom och inte bli lika urtvättade och lama som t.e.x. IF Metalls.

Pappers har tagit striden när resten av LO har backat. Jag blev lite förvånad måste jag säga, Obbola SCA’s arbetare har fått sina segrar främst genom förhandling och genom den makt de har i produktionen. Arbetsköparna har alltid legat lite i skräck för arbetare med ekonomisk makt över exporten. Men nu har de fått nog och har föredömligt visat vägen för motstånd i ett läge i svensk historia när arbetsrätten blivit kraftigt tillbakatryckt. Nu går de solidariskt ut för att slåss gemensamt för sina krav. Jag är stolt, på riktigt stolt, över att bruksorterna i norr till sist, med all kraft de har, börjat surna på att konstant ge eftergifter. För i slutändan rör det inte bara löner, bemanningsföretag och anställningstryggheten. Alla vet att det här också är kamper för samhället i sig, livsnaven i alla dessa orter. Man får bara hoppas att förhandlarna inte ställer till det.

Och Obbola behöver det. Sedan jag var liten spoling har mycket hänt. Konsum har lagt ned, macken har lagt ned, banken hade nog redan hunnit lägga ned, posten las ned, ja det mesta har försvunnit. Och nu har samma sak hänt i Holmsund. Det är bara fabriken, och anrika ICA som står kvar. (Om jag minns rätt är min gamla, fula, graffitimålning med ”klass mot klass” fortfarande kvar på ICA’s vägg).

Senaste satsningen överhuvudtaget (förutom att de byggt ut plugget nå så enormt) verkar varit den bro som band samman de konkurreande brädsgårdsindianerna i holmsund med de illaluktande obbolaborna och färjan som då las ned (den har jag åkt i stockholm förövrigt, den går till ekerö idag). Den invigdes i mitten av 90-talet. Obbola behöver lite action. Och gubbarna behöver lite vila. Hoppas de tar sig en tur ut och fiskar i vårvädret. Eller drar till strömpilen (några mil bort i umeå) där närmaste systembolag finns. Efter att systemet också las ned. Annars kan de ju alltid dra till pizzerian, men jag har hört rykten om att öppettiderna dragits ned ganska rejält.

Tamefan den enda nyhet i övrigt från Obbola är att en god vän flyttat dit och nu är coach över obbolatjejernas fotbollslag i OIK (jag har beställt en dräkt, såklart), de flesta andra jag växte upp med bor inte kvar. Trots storheten i det lugn och för mig själv, historia, som bruksorten ger.

Idag går mitt stöd till min farsa och hans kollegor, och till mina f.d. kollegor på Obbola SCA Packaging f.d. Linerboard. Kämpa på!

Pappersarbetaren, dock inte i Obbola.

Jag hoppas jag kan återkomma med mer anekdoter om arbetarrörelsen i Obbola och Holmsund. Den förtjänas att minnas. Och som vi också sett, den kommer att fortsätta så länge utloppet till Umeå älv fortfarande härbärgar obbolas massaindustri och holmsunds hamn och sågverk.

* = Kampen om Holmsunds sågverk är en historia för sig själv. Min goda vän som nu coachar tjejerna i OIK jobbar inom äldreomsorgen och har kommit i kontakt med en änka till en av de ledande i striden om sågen. Många historier fick jag höra som jag vill dokumentera nästa gång jag är uppe. Men jag kan redan nu säga att när denna man begravdes , flera år efter han slutat som fackordförande och arbetare på bruket, så slöt en stor skara arbetare från obbola och holmsund upp och la en stor, fin krans i respekt för hans kampvilja som räddade sågen kvar. Tyvärr har hans namn glidit ur mitt minne, men jag ska ta reda på det hela snarast. Denne vän har även träffat en hel del andra härliga gamlingar från Obbola och Holmsund som har både det ena och andra att säga om dagens politiska läge.


Länkar:
Obbola

Om industrin om i området

Hembygdsföreningen

SCA Obbola tas ut i strejk

Annonser
Kategorier:Betraktelser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: