Hem > Funderingar > 1 Maj – Tragedi eller kontaktyta för politik?

1 Maj – Tragedi eller kontaktyta för politik?

Vi har redan börjat gå..

Så var det dags igen. Första maj. Tanken slog mig när läste igenom den jubileumsskrift socialdemokratin släppte om första maj på dess 100 års dag om hur pass drastiskt denna dags betydelse har förändrats, förminskats och korrumperats över åren. Och det började tidigt.

Historia – från kravaller till splittringar, svenska fanor och 68-vänstern

I början fanns det bara socialdemokratin, det ska vi vara det klara med, och från slutet av 1800-talet till 10-talet är första maj en enighetsuppvisning av sveriges samlade arbetarrörelse – oavsett hur dessa internt kämpar mot varandra för den kommande politiska linjen i Sveriges Arbetarparti. Tågen har ofta över 10 000 deltagare även i mindre industriorter och i storstäderna kommer första maj tågen upp till summor och procentenheter som idag skulle få Stockholms samlade första maj tåg att blott kunna utgöra en bransch eller t.o.m. avdelning. I dagens läge kan det nästan talas om fantasisummor. Det är på riktigt, vad som idag dock fortfarande hävdas av alla parter, en styrkeuppvisning.

1 maj demonstration i Sundsvall 1890
Huvudtalare är socialdemokratiska radikalen Axel Danielsson
Första gången 8 timmars arbetsdagkraven lanseras efter inspiration från Australien
1890 går de första 1-maj tågen i Sverige. Stockholm och Sundsvall dominerar i uppslutning.
I stockholm talar Branting (Högersosse), Palm (Vänstersosse) och Hinke Bergegren (Ungsocialist sedemera anarkist)
40.000 arbetare samlas på gärdet i stockholm, 20.000 samlas i Sundsvall.

1 Maj tågen tenderar att på denna tid att kunna påverka direkta politiska beslut och det existerar ofta, och blossar ofta upp, direkta konfliktelement med staten och polismakten. Som kuriosa kan man nämna att socialdemokraterna fortfarande idag har rekord i antal tillslag mot paroller och fanor som brutit mot svensk grundlag (på denna tid då främst kritik mot kyrkan och kungamakten, samt militarismen). I några fall förekommer även dödsfall efter regelrätta slagfält mot ridande polis. Det här är före socialdemokratin också centraliserats till den grad som råder idag, agitatorer befinner sig ofta mitt i striderna och eldar upp arbetarmassorna med hetsiga tal om att via alla tänkbara medel på sikt störta staten. Denna är guldåldern för svenskt 1 majfirande.

Striderna inom svenska arbetsmarkanden fortsätter, under många många år innehar Sverige rekordet i antal strejker. Till den grad att t.o.m. radikala ledare inom Socialdemokratin börjar oroa sig att rörelsen håller på att ”strejka sönder sig” – håller på att bränna ut sig. Denna epok sträcker sig från 1880-talet tills storstrejken 1909. Då band annat Axel Danielsson’s farhågor besannas: Strejken blir en katastrof. LO, dåtidens samordningsorganisation för sveriges alla arbetare tappar mängder av arbetare som tappat hoppet, devlis på de fackliga strategin, delvis på socialdemokratins strategi.

Följden blir att efter strejken så bildas den första, externa, splittringen från socialdemokraterna: Syndikalisterna, SAC.

SAC’s första kongress 1910.
Snabbt växer det nya fackförbundet med hjälp av vänsterfalangen i socialdemokratin.

Syndikalisterna firar med samma eld 1 maj som i den tidiga socialdemokratin länge, mycket tack vare massakern på anarkisterna vid Haymarket. Trots det så präglas åren från deras bildning 1910 till 30-talet av ganska bra förbindelser, en kamratskapsanda, med många socialdemokrater på golvet. Främst i mindre orter i norrland och låglönebranscher. På sina håll är Syndikalisterna t.o.m. fler än socialdemokraterna i deras första majfiranden. Även om dessa exempel så gott som alltid är från norrlands inland.

Det här brukar ses som Syndikalismens guldålder, SAC har på 20-talet uppemot 40.000 medlemmar. Långt i från LO men dominansen inom vissa branscher som rallare, skogsindustrin och bland stenhuggare är stor för SAC. Syndikalisterna bibehåller denna position, och stora 1 maj tåg av vad som brukar kallas de ”manligaste arbetarna i svensk historisa” tills 30-talets slut. Delvis för uppkomsten av nya splittrare från socialdemokratin, kommunisterna, men också i takt med fascismens segrar och socialdemokratins intrång som dominerande kraft i samhället. Man måste konstatera faktumet att bittra strider mellan LO och SAC (som vann många segrar med sitt registersystem) påverkade likaväl som att de industrier där SAC då var starka var på utgångi samhället i stort.

Syndikalistiska anläggningsarbetare, 1910

Klimax blir SAC’s arbete för de spanska arbetarna som slåss mot Franco 1936, då är SAC på höjden av sin makt och respekteras genom hela samhället (av sympatisörerna d.v.s.) för sitt resoluta stöd. Bland annat har SAC vid denna tidpunkt många radikala socialdemokrater i leden och även stöd från delar av riksdagen (Georg Branting, prominent socialdemokrat som vill sälja tanks och luftvärnskanoner till republiken är bland de främsta). Efter andra världskriget förpassas syndikalisterna, och får en historisk dom som ett liten ”mysko” fackförening, som håller i sig än idag. Oppositionen mot socialdemokratin kommer hädanefter till 70-talet ugöras av sovjetkontrollerade SKP.

SKP (nej jag tänker inte ta upp alla splittringar, falanger etc i dess skapelse, precis som jag inte nämnt splittringar i syndikalisterna hitills eller de många falanger som existerat vänsterut i socialdemokratin) kan man kortfattat skapas när ryska revolutionen slagit igenom 1917och striderna i Finland påbörjas. Som en splittring av socialdemokratin så blir dock relationerna med sossarna betydligt kyligare än de föregående kontakterna mellan sossar och syndikalister. Främst av politiska skäl som både rör sovjets politiska strävanden, internationell politik, socialdemokraternas vacklade strategi i och med inbördeskriget i finland och och inte minst den första internationalens sönderfall 1914 och den internationella våg av utbrytningar från socialdemokraterna som skapar i princip 100-tals kommunistpartier över hela världen.

1 Maj, 1917, Stockholm
Före andra splittringen. Syndikalister gick gemensamt i antikrigsdemonstrationer med SAP.

Relationerna blir ganska direkt nästintill fientliga mellan socialdemokratin och kommunisterna, även om man bör påpeka. Och det ska man. Att på det stora hela så var det naturligtvis inte en fiendeskap som sträckte sig till individuell nivå. På många mindre orter höll folk, syndikalister, kommunister och vänstersossar ihop – Ådalen 31 och all kamp mot bemanningsföretagen på denna tid står som exempel för detta.

Ådalen 1931 – kampen mot bemanningsföretagen enade de olika fraktionerna
i arbetarrörelsen. Bilden föreställer demonstrationen som blev beskuten av militär
och fundamentalt förändrade huvudparten, socialdemokraterna, i en riktning
mot ”samförståndet”. En av de sista maktuppvisningarna i svensk arbetarhistoria.

Kommunisternas första maj tåg blir dock en ganska tragisk historia. Från början går det ganska bra, efter att kommunisterna uteslutits från att delta i sossarnas tåg, men i takt med det nötande ”kriget” med socialdemokratin, främst inom olika arbetsbranscher, och i takt med internationella utvecklingar och i synnerhet förlusten av många av de vettigaste partifunktionärerna till kriget i Spanien på 30-talet så börjar 1 maj tågen bli mindre och mindre. På sina håll håller dock sig SKP starkt, främst i norrland där SKP har ett starkt fäste med dagstidningar och liknande. Detta krossas dock totalt under 40-talet när syndikalister och kommunister interneras av socialdemokratin i b.l.a. Storsien och även med de rena terrorattentaten mot bland annat Norrskensflamman så raderas stora skadrer av SKP. Kommunisterna går under jorden och ger direktiv att ”ta ned banderollerna, gå i socialdemokraternas tåg tillsvidare”. Detta håller i sig till slutet av 60-talet, trots det relativa uppsving SKP får efter andra världskriget. I takt med sovjets utveckling så sker också en politisk förbittring som håller i sig till ”68-vänstern”. Arbetarklassen har efter 40-talet i stort sett vänt kommunisterna ryggen, även om det måste sägas att fram tills dess så utgjordes partiet av till största del arbetare inom industrin (En appell om ”intellektuella personer sökes för teoriutbildningar” i deras dagstidningar ger en konkret hänvisning i hur läget låg före SKP’s partistruktur slogs sönder under 40-talet. Om man läser biografierna från de drygt 500 – 550 SKP’are som deltog i spanska inbördeskriget antecknas enbart ”inte ens 10 stycken” som hade akademisk bakgrund. SKP lever kvar, i liten form i hamnstäderna och i metallindustrin, och försöker påverka socialdemokratin inifrån och deltar därför i deras första maj tåg, trots en ständig strid mot LO.

”Fram för socialismen”, ”Bygg bostäder åt alla”
– Känns behoven igen?
Malmö 1935

För socialdemokraterna kan man säga att 1 Maj börjar tappa sin reela politiska uppgift, att mobilisera arbetare och bilda dessa, samt uppföra radikala dagsakturella krav redan i sluten av 30-talet i samband med att Saltsjö-boo avtalet skrevs på. Tills dess var de socialdemokratiska 1 maj tågen den dominerade kraften från arbetarrörelsen sedan slutet av 1800-talet. Redan då ser man hur socialdemokratin börjar så sakteliga överge 1 maj som en konkret politisk dag och under de kommande åren av fascistiskt uppsving i Europa genomförs även flera 1 maj firandet med tydlig klassamarbetskaraktär och med svenska fanan i främsta ledet. De fåtal kommunister som motsäger sig (och inte sitter i storsien) har en strategi om att socialdemokraterna är ”socialfascister” på 1 maj och följer blint direktiv från moskva, i mång och mycket är det under denna tid SKP slås sönder. Syndikalisterna är tillbaktryckta och de tenderade att gå i socialdemokraternas tåg, dock säljandes kritiska skrifter om samförståndsandan. Svenskan fanan är sedan dess ett inslag i de socialdemokratiska 1 maj tågen. Som ett påminnelse att socialdemokratin inte främst har arbetarklassens intressen, utan nationens.

1 Maj 1950, Karlstad. Polisen leder demonstrationen.
I ledet går även höga affärsmän från traken och längst bak går arbeterarna.
Folkhemmet, socialdmokratins dominans i sverige, skapas

Efter denna period, som nog bör ses som en strategi för socialdemokratin att försöka ”ena landet” under hotet av flera yttre fiender, så kan man konstatera att 1 Maj enbart som arbetarnas, och arbetarrörelsens dag, politiskt helt har raderats. 1 Maj övergår till att bli ”folkliga” firanden där ”gemensamma mål och strävanden” prioriteras under slutet av 40 och början av 50-talet, i samklang med att Branting redan på 30-talet slagit an en sträng av ”folklig” politik istället för ”arbetarpolitik” som nu brutit sig igenom det socialdemokratiska partiet Några radikala paroller syns ej till. Vilket ej är konstigt då socialdemokratin efter andra världskriget ligger konstant i ett numera nedtystat ”sabotagekrig” mot sveriges fåtal kommunister i SKP. Bland annat utfärdar LO förbud mot kommunister i facket, i synnerhet inom metall där de anses fortfarande ”vara en kraft”, och kommunisternas förbund RFF (Röda Fackförbunden, anslutna trots att då förnekade det, till komintern) förbjuds. Vid det här laget är SAC knappt existerande.

Socialdemokratin har nu ingått i den fas som kan benämnas ”storhetstiden”, SAP leder landet in i en era av välfärd, sporrat av vinsterna av att hållig sig ”neutrala” i kriget och det är nu hela den socialdemokratiska apparaten, inklusive LO, blir ”samhällsuppbärande”. 1 Maj får i den kontexten väldigt lite politisk mening, om än mer än att låta en vänsteropposition i partiet få uttala sig och föra fram godkända paroller. Men den högervridning som skett ledd av branting 20 år tidigare har skickat partiet på en så sakteliga marsch mot höger. Gamla socialdemokratiska oppositionen inom partiet, och förändringen, byts ut. Socialdemokratisk teori som är radikal försvinner. Sambandet mellan näringslivet och socialdemokratin stärks. Svenska folkhemmet byggs men inte med hjälp av arbetarskarorna som slagits för en förändring, utan av trustorkapitalister som får garantier på fortsatt profit av ledande socialdemokrater. Socialdemokratin glider åt höger, och 40 talisterna får barn.

Och under 60-talet händer det en sak. Som knappast bör förvåna.

Socialdemokraterna har märkt att det intresset för 1 maj tåg har minskat markant. Från att fått ut flera tusentals arbetare i demonstrationer över hela landet, även om sifforna sjunkit markant från rörelens start, oavsett om dessa varit i opposition i partiet mot dess ledning eller ej, så är tendensen tydlig: 1 maj har börjat tappa tusenstals deltagare i dess regi. Under denna period är det värt att påpeka att resterna av SKP går i sossarnas tåg, och även på många håll går även syndikalister i anslutning till tågen. 1 maj har blivit för opolitiskt och det skapar vakuum för protester.

1955, folkhemmet på sin höjd.
Men ingen poliik.

På bruksorter och inom industrin börjar arbetarna helt enkelt prioritera sina egna liv istället för att höra på kommande samhällsbyggen från Partiet. Att man inte får kritisera Pariet gör ju inte saken bättre. Samtidigt öppnas ett vakuum upp för ”dissidentiska” röster från vänster – det påpucklade SKP’s nya generation (som kom att leda 68 vänstern) och syndikalister som tittar fram (dock med fokus på miljöfrågor och ‘anarkistiska ideal’) från den tidigare arbetarrörelsen visar sig igen.

Om än små, så i slutet av av 60-talet får de, i synnerhet SKP, visst medialt utrymme efter att de kastat ägg och slagits med socialdemokraternas första maj tåg som de förkastar som ”kryptofascister”. På sina håll slås socialdemokratiska deltagare ned av efterföljarna till kommunistiska arbetare som blivit svartlistade och bortträngda i ”folkhemmet”. Samtidigt har produktionstakten i samhället ökat markant, ackordet har införts, stressen har ökat och näringslivet sitter bekvämt utan att känna sig hotade och börjar bekämpa löneökningar. LO, tills nu en stabil organisation, börjar muttra över moderpartiets förändringar.

Socialdemokratin måste konstatera att det bubblar under ytan. Socialdemokratins långdragna förändring mot mitten och samförståndet som skett efter de stora striderna på 30-talet har skapat en konsekvens av att yngre arbetare, och för första gången ser vi studenter, börjar utmana Partiet utifrån och väcker liv i de gamla konkurrenterna i arbetarrörelsen i en förhoppning av att, om man ska se det krasst, vilja ha tillbaka en radikal socialdemokrati som siktar på ett långsiktigt avskaffande av kapitalismen.

Socialdemokratin utvärderar situationen, de står på höjden av sin makt och ser situationen som allvarlig. De beslutar sig för att ta upp paroller som börjar beröra politik igen, antagligen i ett försök att locka ungdomarna till sig och inte till de som ”splittrar rörelsen” (sossarna). 1 maj kom att bli det vapen de skulle börja använda sig av för att ge ett radikalt sken. Men denna strategi ska visa sig få grova historiska följder: det blir internationalism, inte dagsaktuella krav och situationen i Sverige som prioriteras.

1 maj leds av Olof Palme
Det internationalistiska träder fram tydligt

Det är inte ”68-vänstern” som börjar förvilla sig bort på andra sidan jordklotet. Det är inom socialdemokratin och sökandet för att integrera en ny generation politiska radikaler, som påbörjar den processen. Samtidigt utgörs 1 maj tågen av syndikalister och av sedemera olika kommunistsekter mindre och mindre av vanliga arbetare i takt med att SKP får en generationsväxling (som kom att splittra ‘kommuniströrelsen’ i ett myller av olika ”ismer” och organisationer) och syndikalismen sedan länge tappat sin starka fort i stenhuggarindustrin, skogen och rallarna och nu övergett sin roll som fackförbund för att bli bärare av ”anarkistiska idéer”.

Sextioåttavänstern köper betet från socialdemokratin helt och hållet. Socialdemokraternas faktiska sväng åt höger och inrikespolitiska beslut står relativt ohotat. Och i takt med vietnamkriget, FNL rörelsen och miljöfrågorna skapas vad man kan kalla ”den moderna vänstern”. Socialdemokratiska Partiet behåller denna strategi ända tills Olof Palme avrättas och då har vänstern som vi ser den idag fundamentalt skapats, med alla sina splittringar och bortfall av arbetarfrågor. Att sossarna ens antog denna taktik tyder dock på att de själva ansåg sig vara en del av en arbetarrörelse, annars skulle de ej reagerat mot en radikal opposition. Som vi sett senare så slutade de bry sig helt om kritik mot partiet på 90-talet.

Dock måste man antecka att 1 maj firanden ökade inom alla fåror inom ”vänstern” under denna tid. Observera att jag ej använder ordet ”arbetarrörelse” längre. Socialdemokraternas fokus på internationella frågor kastar i princip upp Olof Palme som statsminister och fortlevandet av socialdemokratiska 1 maj tåg i samband med det hjälper till att hålla myten levande om att socialdemokraterna egentligen har mandatet över svensk arbetarklass – få lägger märke till vid tidpunkten att sossarna mest pratade om arbetarklassen i vietnam eller grekland. Kaoset i vänstern (som nu är en hel cirkusshow av olika grupper och ismer) får också ett starkt uppsving i sina 1 majfiranden och för första gången (med undantag för mindre orter i norrland på 10-20-talet) börjar de kunna utmana socialdemokratin.

SAC-tåg, Umeå, 1972
Helt otänkbart bara 10 år tidigare

Något vidare bra politisk budskap fördes dock ej fram om man ska se till en arbetarrörelsens behov. Största ljusglimten, och den är inte liten, är dock uppsvinget och stödet för de vilda strejker som präglar sverige under 70-talet och som påbörjades av LKAB arbetarnas kamp mot det socialdemokratiska parti som pratade om arbetare i grekland – samtidigt som de installerade spikar i axelhöjd i gruvorna i Kiruna för att ”arbetare inte skulle lata sig”. Dessa avdelningar i ”vänsterns” 1 maj block är dock försvinnade små i jämnförelse med den mångfald av krav som fördes fram. Chansen att bygga en ny arbetarrörelse av den första generationen som såg socialdemokraterna gå åt mitten gick åt spillo och levererade grunden till läget idag inför 1 maj 2010 där vi sett att socialdemokratin inte ens befinner sig på mitten längre, utan är förvaltare av direkt nyliberal politik. Men där ”68 orna” ändp fick till en protest, om än helt ineffektiv mot de politiska förändringar, står vi fortfarande förvirrade.

Under 80-talet förändrades det politiska klimatet enormt i sverige och 1 maj som tradtionellt arbetarfirande fick här sin dödsstöt. Inte ens ”vänstern” kunde kräva framgångar, förutom kanske ifrågan om energiproduktionen. Nu övergav socialdemokratin helt tanken på 1 maj firandet som maktuppvisning, om det nu inte var så att man var i opposition, men bibehöll sympatierna för en majoritet av sveriges dåvarande industriarbetare.

Olod Palme talar1 maj, 1982 på Gärdet i Stockholm
I över 10 år har ett motstånd mot hans politik förts från arbetare genom vilda strejker
Han minns av många som ”den sista socialisten” i Socialdemokratin.
Sanningen är nog att den sista prominenta vänstersossen försvann någon gång på 40 talet.

Under sent 80-tal fick vänstern ett visst uppsving i sina 1 maj firanden, men detta är knappast representativt för att större stöd från arbetare för vänsterpolitik. Långt bak i leden, mellan banderollerna om miljön och Afghanistan och genom dimman av den kris vänstern fick efter att de ekonomiska förändringarna i samhället och sovjets fall så hördes dock det ett svagt skrik om klasskamp och farhågorna om framtiden. Det var resterna av arbetarrörelsen som fortfarande klängde sig fast vid de döende skeppen. Veteraner från de intensiva striderna mot socialdemokratins arbetsmarknadspolitik. Hjältar som Elof Luspa och Harry Isaksson. Kriserna under 90-talet och sossarnas och vänsterns beteende såg dock effektivt till att denna ytterst lilla opposition mot dumheterna till sist gav upp, många dog också av ålder, och sedan dess har klasskampsrörelsen i sverige varit marginell.

Denna opposition försökte dock sitt bästa och kritiken blev högre och högre i takt med att en ny generation återigen såg socialdemokratin börja glida åt höger och hur kapitalistiska kriser efter varandra började nedmontera hela valfärlden i samhället under tidigt 90-tal. Vänstern begrep sig inte på det hela dock, fast i gamla rutiner så följde merparten av vänstern socialdemokratins utveckling och började också hamna på glid mot keynianismen förlovande land och genomförde en total liberalisering av huvuddelen av sin rörelse – vänsterpartiet. Splittringen från VP, radikalerna, utgjorde grunden för en nytt uppsving av anarkister, oberoende och autonoma som sedan dess försökt orientera sig hur de ska kunna agera för att påverka samhället i stort. Detta resulterade i ett uppsving främst för SAC, trotskistiska överlevare från 60-talet och i början av 2000-talet grogrunden för t.e.x. reclaim the streets.

Mitten av 90 talet och framåt
Arbetarrörelsen har dött och i takt med vänsterpartiets liberalisering, så kom nya radikaler in i bilden på 1 maj som tappat tron på ”partiet” och parlamenten.
Vid olika tidpunkter har vad som lösts kallas ”anarkister” (det stämmer inte rent teoretiskt) varit fler än tradtionella ”arbetarpartier”
Rörelsen är oorganiserad och skiftar politiskt fokus ofta men har drag av genuin arbetarkamp inom vissa falanger.

Samditigt som skriket från resterna av den radikala arbetarrörelsens – som idag utgör våra veteraner – övergick till ett rent vrål mot samhällsförändringarna som skedde, så tramasde vänstern från 68 vidare, ignorerade dessa bråkmakare, och lunkade vidare i nya tankar om tramsfrågor (något som också gav intryck på ‘anarkiströrelsen’ som aldrig riktigt skakat av sig 68a viruset). Samtidigt attackerades en stor del av sveriges arbetarklass av de första riktiga nyliberala attackerna mot välfärden i slutet av 90-talet. När det väl gällde, visade sig vänstern oförmögen att göra något åt privatiseringarna, arbetslösheten och välfärden som vi bara på 10 år setts gröpas ut totalt.

Socialdemokraterna, de fortsatte sin vandring åt höger i takt med att det internationella kapitalet förändrades och i början av 2000-talet gick de öppet ut med att ”vi är inte längre ett arbetarparti”. Tillsammans satt de båda, socialdemokrater och vänsterpartister, och tryckte på knappen ”nedskärningar”. Socialdemokraterna, till skillnad från vänstern, väldigt väl vetande och öppna med, vad de gjorde.

Följden blev dagens läge, med nya skiktningar i arbetarklassen, arbetarrörelsens död, det nyliberala samhället med allt vad det innbär. Och framförallt den moderna kapitalismens genombrott (eller om man ska vara korrekt, tillbakagång till läget kring 1920 om vi ser rent juridiskt på det). Och nu var det ingen längre som var beredd att protestera. Arbetarrörelsen ansågs död, vänstern hade blivit främst en liberal kraft och socialdemokraterna hade gått så långt åt höger att ”samhällsbärande” numera betydde underhål och upprättahållandet av marknadsekonomin. Några marginaliserade veteraner i LO och på sina håll också i små förbund och föreningar var det enda som fanns, knappast några som kunde göra första maj till en kampdag igen, men det var deras arbete som utgör stommen för – vad vi kan hoppas – är en totalförändring för arbetarrörelsen som helhet.

Följden för första 1 maj genom allt detta med socialdemokratiska förändringar, tramsvänstern och arbetarrörelsens sammanbrott? ”Arbetarnas dag”?

”Demonstrera? Det är ju let’s dance på tv!”

Ja arbetarna i sverige, vars enda moderna seger nog kan tilskrivas segern mot EMU (även om den i praktiken inte förändrade något), stod förrådda och de självutnämnda ‘arbetarpartierna’ hade bränt sina broar, det enda stället det rörde sig på var inom radikala gäng som dragit från vänsterpartiet. Men de var i en röra av oordning, olika politiska fokusområden och främst baserade på idealistiska ungdomar, som ganska ofta var medelklass. För att inte tala om att dessa verkade mer intresserade av att slåss med snutar än att jobba. Nej, det blev ingen hit för gemene arbetare som muttrade om skiten i LO och socialdemokratin.

Alienationen spred sig, och i dagsläget är det just den som dominerar vår klass, bevisen för det bör stå klart för de flesta. På mindre än 100 år hade socialdemokrater och falska profeter raderat 1 maj från en maktuppvisning till, som bäst, en dröm om ett bättre samhälle och ett minne om forna kamper. De vanliga arbetarna uteblir, som bäst är det politiska aktivster från arbetarklassen på plats. Och de kan bara konstatera i sitt arbete att den svenska arbetarklassen har:

Genomfört den totala missförtroendeförklaringen mot socialdemokratin och vänstern. Arbetarklassen vände ryggen åt 1 maj eftersom ”vänstern” och sossarna vände ryggen åt dom. 1 maj – sedan 40 talet inte ens en politisk protest – övergick till en promenaddag för politiker och en uppvisning av ”vänsterns” mångfald av aktivister. Och då i bästa fall en uppvisning av aktivister som trots en evig uppförsbacke kämpar på, majoriteten deltar dock av förpliktelse från sin lilla organisation som mer än ofta pratar om hur just dom ”företräder arbetarklassen”. Majoriteten syns för det mesta inte till resten av de 364 dagarna på året. 1 maj är inte arbetarnas dag längre. 1 maj 2010 är en symbol för det politiska läget i överlag: defensivt, förvirrat, splittrat, litet och frånvänt från klassen. 1 maj är en tragedi – d.v.s. allt vi inte vill att denna dag ska vara. 1 maj måste åter bli en dag av en maktuppvisning som påvisar all aktivitet vi för resten av året för att förbättra vår situation.

Beviset för påståendet om det inte är ”arbetarnas dag längre” (Även fast det är det, och alltid måste vara det) har de senaste åren,förutom bristen på uppslutning av en mer och mer utsatt arbetarklass som inte bara skiter i första maj tåg utan även lämnar facket, a-kassan och börjar snegla på populistpariter, även bevisat genom att 1 maj ”blivit allas dag” med applåderande sossar i bakgrunden.

Idagsläget marscherar i stockholm förutom socialdemokrater, vänsterpartister och övrig vänster även: moderater, kristdemokrater, ibland nazister och nyliberaler. I takt med denna utveckling bör vi förvänta oss att 1 maj snart också blir en tramsdag för shopping och fyndiga sms. Som alla hjärtans dag, eller importerade Halloween. Allt i takt med att myten om medelklassen sprider sig (fastän konkreta ekonomiska mätevärden går precis tvärtom) och den liberala världsbilden sprider sig. För att moverka detta måste 1 maj återigen innebära en dag av konflikt.

Det är där vi är idag. Och nu ska jag ta och sluta och rabbla historia och börja prata om 1 maj 2010.

Uppochnedvända världen. Sossar blir höger, moderater pratar om ”arbetarparti”.
1 Maj 2012?

Vad ska vi göra?
För första och främsta uppgift måste vara att göra 1 maj aktuellt igen med konkret praktik, året om, och på så sätt motverka den utveckling som nu sker. Och konsekvensen av det är att man får fler personer som faktist ser en idé i att gå runt på stan med flaggor när man annars är ledig.

För det andra måste vi begripa om vi vill ha 1 maj som arbetarnas dag igen så går detta inte att genomföra om vi inte strävar efter en ny arbetarrörelse som måste ersätta det vakuum som socialdemokratin succesivt skapat sedan 80-talet.

För det tredje måste vi kämpa för att den lilla vettiga ”vänster” som existerar måste samarbeta och se till det stora hela för att medverka till en sån rörelse. Detta innebär konrket att på 1 maj pratar man konkret politik, dagsaktuella krav, välfärdsfrågor och fackföreningspolitk och då blir 1 maj en rekryterande kraft.

För det fjärde behöver man inte gå promenader för att hedra arbetarklassen. Att stå i sin förort och bjuda folk på kaffe och snacka sossarnas senaste skandal eller vänsterpartiets förslag på att typ rädda en val fungerar lika bra. Vad är bättre? Vara med klassen, eller gå runt på stan och vråla om den? i synnerhet behövs det politiska alternativ som alla kan gå med i. Det ska vara lätt att vara socialist, inte en utmaning i att rabbla dogmer.

För det femte måste 1 maj innehålla idéer, innehåll, politik och en strategi för att skapa en konflikt mot den rådande situationen.

För det sjätte är praktik viktigare än teori.

5 minuter vid fikabordet kan skapa mer politik än en 6 timmars promenad.
Det börjar inte med 1 maj demonstrationer, det är där vi slutar 🙂

Jag ska:

Förutom skriva denna text, och traditionsenligt delta vid La Mano för att hedra de spanienfrivilliga, sälja saker för en av de projekt i dagens sverige som anspelar just på byggandet av ny oberoende arbetarrörelse, Stridsfonden.

En enkel praktik som de flesta kan ställa sig bakom, samla in pengar till de strejkande arbetarna i Sverige idag. Vi vinner inget på att presentera storslagna idéer om nya arbetarpartier eller hur vi ska avskaffa kapitalismen om vi inte börjar där vi står. Där uppvisar Stridsfonden, som sköts av ett litet gäng i Förbundet Arbetarsolidaritet ett föredöme. Inget ideologiskt tramsande, inga hybrisidéer eller självutnämnda avantgarden. Man gräver där man står, med en enkel praktik. Inga storslagna slagord som vi hört till leda, men som aldrig leder någon vart. Sånt måste vi sluta med. Så jag säljer prylar och ger stålarna till arbetare, som de i pappers eller elektrikerna, eller lagena eller på coop. Man vet aldrig när en vanlig familjeförsörjare blir sviken av LO och inte får stöd. Därför samlar jag in pengar.

En annan vän ska passa på att traska förbi sossarnas tåg och försöka få ut lite informationsmaterial om just fonden, en tredje kommer dela ut flygblad om bemanningsföretag, en fjärde kommer hålla tal om bostadsbristen. Det är praktik. Då är det ingen promenad längre, då gör vi något av 1 maj.

Och det får bli mitt tips för alla som delar min vilja att kunna gå på 1 maj med tusentals, och i stockholm, hundratusentals andra med stolthet i kroppen, som en rörelse, för att försöka förändra allt jävulskap vi stöter på dagligen.

Gräv där du står!

Annonser
Kategorier:Funderingar
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. juli 11, 2011 kl. 8:50 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: