Hem > Funderingar > Killen på tunnelbanan

Killen på tunnelbanan

En liten anekdot från en tunnelbanaresa i Stockholm. Om identitet, gemenskap, manlig psykologi och fegheten i kollektiva utrymmen.


Jag åker från Hässelby. Som vanligt går man som resenär in i ett skal när man slänger sig ned på sätet.  Mentala murar som får schengen och superstaten att avundas i människan självvalda isolering från sin omvärld. Men den här historien handlar om inte det.

Vid hässelby gård rycker jag till. Mitt territorium invaderas.  En ung kille kastar sig ned framför mig. Blixtsnabbt analyserar jag situationen. Han har kort hår, beige vindjacka, tatueringar tittar fram under jackan hans ansikte är bestämt. Han är äldre än 20, yngre än 25.  Hans ansikte är fyrkantigt som mitt. Han utstrålar aggressivitet. Han blänger på mig, skoningslöst. Vi tittar på varandra som lejon, värderar varandra. Snabbt gör jag ett överslag;  är han fotbollshuligan? Nej.  Han kan mycket väl vara en ung nazist, graffitimålare eller bara en ung kriminell. Hans utstrålning går inte att ta miste på.

Jag vinner ronden. Jag är äldre, av samma skrot och korn och utifrån ser vi inte helt olika ut. Efter en minut begriper han att han bara är valpen. Jag kan bita nacken av honom och kasta ut honom ur flocken om jag finner det intressant. Det är en tyst konflikt som råder. Han begriper att han, som vanligtvis kan kasta sig ned och ta plats på tuben, inte kan det här. Vi fortsätter analysera varandra i flera minuter. Tyst, dödstyst. Han studerar mitt utseende, mina ärr över knogarna och jag sitter tyst och funderar vem snubben kan vara. Vad är det som driver hans hat, vad är det som driver mitt? Hatar vi eller är vi bara rädda för varandra? Inte ett ord sägs. Inte en kroppsrörelse.

Tanken slår mig att han kunde lika gärna vara min en vän. En kamrat till i samma stuk. Vi verkar vara tillverkade i en fabrik numera.

Sedan kommer bomben. Vid islandtorget, mitt bland de fina villorna som omringar de få arbetarområden i västerort kliver ett helt gäng på och tar direkt platsen. Stryper luften. Tar platsen. Tar mandatet.  Ställer upp mig och min resekamrat och avrättar oss mot väggen i den uppenbara skillnaden i klass, uppfostran, språk och sociala koder.  Vi skjuts ned till tonerna av pratet av nya IPhones.

Sällskapet präglas av en lättja, en glädje, en problemfri formulering mot samhället. Väskorna glänser av de fina budskap de sytt på sina väskor, på de pins de bär. Killarna uppträder inte som de som jag och antagligen min kamrat umgås med. Om jag inte visste bättre skulle jag avskriva dem som feminina. Med åren har jag lärt mig att det har med klass att göra.  De stojar, de pratar om något jippo. De pratar om framtiden, om studier, om utlandsresor, om att hitta sig själv i indien. För mig kunde de lika gärna prata om månlandningar. Deras skratt och framtidshopp skär i min världsbild. Snälla släpp av mig från tåget.

Jag tittar förstrött ut från fönstret. Då märker jag att min kamrat tittar med en hård, skoningslös blick på våra antagonister. Han tittar nästan uppgivet, nästan ledsamt. Jag kan läsa varenda tanke i hans huvud. Sedan tittar han på mig.

Fiendskapen är bortblåst. Hans axlar faller ned. Han slappnar av och ler ett nästan osynligt leende och nickar mot sällskapet. Jag flinar så att kramsnusen sticker fram. Vi har enats. Kollektivet har börjat byggas. Han känner sig trygg när han i vanliga fall kanske sett sig själv som en misslyckad idiot i de referenseramar som nu satts upp. Förstrött sätter han på sin mp3a och flinar. Jag tycker mig höra technon och sedan slumrar jag till. Jag har också blivit lugn, den lilla dos klasshat som sipprade ut gjorde nytta för oss.  Vissa gemenskaper är skrivna i sten. Den yttre fienden kan ena parter som på ytan är fientliga mot varandra. Om det gäller för individen, undrar vad vi kan göra om hela skikt kan lyckas med samma sak.

Vid S:t Eriksplan kliver våra antagonister av. En kille i gänget ser lite oroligt på oss i förbifarten när han kliver av. De osynliga har blivit synliga när han oroar sig för att han bär smink.  Lille vän, vi bryr oss inte om det, vi skrattar åt dig för den falska verklighet du lever i.  Den falska moderstrygga vaggning ditt liv har gett dig. Den vagga som förr eller senare kommer förintas när de som du är livrädda för kommer kräva sitt rättmätiga värde.

Min kamrat verkar ha slumrat till. Vid TC kliver jag av. När jag tittar in i fönstret ser jag att han tittar på mig. För första gången ärligt och rakt. Ingen lek. Det är uppriktig blick av respekt och nästan av sorgsenhet. Han blev nyfiken. Då slår tanken mig. Varför pratade jag inte med honom?

Vi kunde blivit goda vänner, om vi tillsammans ville slå sönder murarna som håller oss så idiotiskt ifrån varandra. Murar vi själva bygger för att skydda oss själva.  Det sista jag tänker på innan jag fortsätter i den fundamentala kaos som utgör stockholm city så är det sista jag tänker på att varken jag eller han pratade med varandra. Men jag vet att om jag träffar honom igen, kanske som motståndare i något idiotiskt bråk, så vet jag vad jag kommer säga ”Har inte vi setts förr?”.  Det är där vi måste börja om vi ska göra något.

En historia om tusentals andra. En historia om våra murar. Och om gemenskap, skriven i klass och erfarenheter.

Annonser
Kategorier:Funderingar
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: