Hem > Uncategorized > Kort med koncist, poetiskt men argt. ld

Kort med koncist, poetiskt men argt. ld

Socialist. Få ord har en innebörd som är så fullt av hopp, kamplust, visioner och uppror.
Synd bara att det så jävla svårt att faktiskt få kalla sig det. Synd bara att många av de som kallar sig det är idioter.  Tyvärr.

Vi måste göra det enklare. Så mycket enklare och mer begripligare. Bort med allt trams. Tillbaka till old school. Släng allt som inte har funkat på soptippen,  avskaffa alla ”ismer”, kör ut alla livsstilister och dårar. Sätt munkavel på splittrarna. Sluta problematisera, effektivisera. Avskaffa alla papperstigrar. Avskaffa sekterna. Kasta ut iditoerna med huvudet före. Avskaffa vänsterpartiet. Täpp truten på miljöpartisterna. Behåll ni eran natur, vi vill få drägliga liv.

En rörelse som känner att den har tid att stanna upp och diskutera maträtter, eller vilket kön du nu har, eller vilket land du nu kommer ifrån,eller agerar som en terapistation för ungdomar med identitetsproblem – är en ”rörelse” som inte begriper samtidens allvarliga läge.

Det är ingen rörelse kamrater. Den är stillastående, det är en sekt. En rörelse rör på sig, går framåt, sätter mål den strävar efter.

Känner ni kamrater att rörelsen rör på sig? Nej. Den står stilla. Så jävla stilla. Och när vi försöker resa blicken kommer våran egen gestapo och skriker åt oss att fortsätta titta ned, långt ned,  i våra navlar. Det händer alltid någonting i Långbortistan, alltid något nytt ”kön” som ska diskuterats, alltid någon som svurit på inkorrekt sätt, alltid någon som faller ur de snäva ramar de politiska korrekta, systems små nyttiga idioter, satt upp. Alltid någonting som är viktigare än det vi ser, andas, och lever i varje jävla dag.

Men vi behöver inte dom, vi behöver inte ”rörelsen”, vi vänder ryggen åt den. Vår enda lojalitet är till vår klass, inte till dem som säger sig förespråka den, oss, vi.  Vi vänder ryggen åt det hela och antingen dör vi bort, fördummar oss,  eller gör vi något tillsammans.

Kamrat.
Hur länge ska vi tåla att se hur våra liv ser ut samtidigt som vi också ska tåla att de som säger sig kämpa för oss marginaliserar oss, fördummar oss, skrattar åt oss, splittrar oss. Ljuger för oss. Lever på våra pengar. På vårat slit. På våran energi.

Och kamrat. Vänner har börjat ge upp.
De pratar om SD, de pratade 2006 om moderater. De är förbisedda, förbannade, fördummade. Våra ledare har svikit oss, vår rörelse har låst in oss i en återvändsgränd. Vårat hat sjuder. Vi tänker inte klart längre.

Instängda som djur hör vi bara orden rabblas fram – ”goda idéer” – , lögner, lögner, lögner. De pratar fint och hugger oss i ryggen. Eller ger oss utopiska idéer som när vi ser på saker och ting klart, och flyttar till vår åttonde eller nionde lägenhet på ett år inte är mer än ett par jävla ord de skrivit ned på ett papper och presenterat för oss. Bläck på ett jävla papper. Stora ord. Vars är upproret? Vars är aktiviteten? Bara ord, bara ord. Vars är alla dessa ”radikaler” för att organisera våran vrede? Någon annanstans. Vi har alltid varit lite för fula för att de ska bry sig. Det enda vi behövs till är att fylla deras tjocka magar med våra röster var fjärde år, fylla någon strejkassa som aldrig används, betala någon medlemsavgift för en tidning vi aldrig läser, gå någon promenad på stan när de vill vifta med fanor. Vi är resurser.


Jag spottar ut min öl över mina korv och makaroner. En till vän som gett upp. Jag klandrar honom inte. De pratar bara strunt allihopa. Jag själv kollar inte ens på tv längre.  Han lägger sin röst på SD. Jag vet, han vet, att han skiter i invandringspolitiken. Det brinner på andra knutar i kåken så att säga.  De skulle inte finnas några problem om landsbygden levde igen, det vet vi båda. Det är storstadshelvetet själv som skapat de här problemen, inte att företag gillar billig arbetskraft. Det har vi alltid vetat. Det visste de i vitabergsparken 1890 likaväl. Det finns inga invandrare som tar jobb, om vi har jobb. Det finns inga invandrare som tar lägenheter, om vi har lägenheter. Det finns inga religiösa dårar, om vi bekämpar dom. Det finns en identitet, om vi återtar den, och är stolt för vad vi är.  Socialismen har lösningen. Innerst inne ser jag ett litet ljus att han fortfarande begriper det.

Han gör det för att han hatar dom. Alla de som ville sätta manskatt och samtidigt  avvecklar skolor och sjukhus, de som skriver skit om honom i låttexter och på kultursidor. De som satt hela 90-talet och pratade stort om hur de var på hans sida. Resultatet talar för sig själv. Och de gnäller på honom konstant, han betalade, de sparkar på honom ändå. Det är så man skapar splittringar. De som bara ser honom som en bricka i deras spel efter att, just dom, ska administrera kapitalets marknadsdiktatur. De som lämnar flygblad i hans brevlåda, han hatar dom också. Varför knackar de inte på tänker jag?

Han sörjer över graven som var välfärd och hatar, hatar så innerligt, att de ljög för oss hela tiden. Han är en socialist, men så många andra som gått runt och kallat sig det, som förstört det namnet – driver det honom till alienationens rand. I ett sisa desperat försök, dimmig i sitt huvud över den mastodontrivning som skett omkring honom i 20 år, så tror han sig kunna minska nedmontering av välfärden, kanske behålla någon krona, kanske få stopp på privatiseringarna, kanske, kanske..någonting…..SD…  Sen tröttnar han. TVn åker på. Vem fan orkar? Vem fan i helvete orkar? Att rösta 2010 är som att välja att dö av HIV eller AIDS. Det är takten som avgör.

Jag öppnar min andra öl. Ögonlocken är tunga. Sömnen svår. Det är inte energi i mina ådror längre, har inte varit det på flera år, det är trots och bitterhet. Varför i helvete skulle jag ens börja bry mig, mådde jag inte bättre när jag struntade i det hela? Politik är trams. Men jag verkar drivas att vilja få svar på mina frågor.

Jag och sverigemokraten trycker på Off framför TVn och slumrar iväg. Det sista vi pratar om när vi sågs var politik, återigen politik, och jag blir arg över att han inte begriper hur genomskinligt hans socalism pyr: högre välfärd, starkare fack, lägre skatt för vanligt folk, ner med EU, sätt dit alla jävla parasiter och politiker. Bygg bostäder, bygg framtiden, alla har rätten till ett drägligt liv. Men hans mur av bitterhet är stor. Laddad av den konservatism och rädsla som alltid kryper i oss när socialister misslyckas med sitt jobb.  Jag måste ta släggan och börja slå. Varje arbetare som lämnar oss är helt enkelt en förlust, så enkelt är det. Hans mur, min mur, miljontals murar måste ned för att vi ska hitta ytan där vi kan träffas.

Så ser det ut överallt. Vänstern spelade sina kort fel. Klassen övergav dom. Vi som är kvar, vi som är här nere och som ändå ser Socialist som det vackraste ord som finns. Vi har en lång uppförsbacke framför oss. Ingen kommer att intervjua oss (Man intervjuar inte saker och ting som är farligt), ingen komma hylla oss på kultursidor. Och vi kommer aldrig le i några TV-kanaler, aldrig sitta i en soffa. Ni kommer aldrig se våra ansikten på några affischer eller på någon pedestal. Vi sitter på nisses istället. Ni hittar oss framför ATG. Ni ser oss på fotboll eller när vi städar era fina villor. Eller när vi skickas på planet tillbaka efter att ha slavat åt er.

Vi kommer bli bespottade ända tills vi blir så många, så att vi rör oss igen. Så vi känner att våra steg känns lättare, när ögonlocken känns mindre tunga. När ett handslag med en kamrat alstrar energi – och trots. Då rör vi oss igen. Då har vi en chans. Vi måste göra allt vi kan för att få våra meddelande till våra vänner. Så att de, trots sin djupa tyngd i livet och allt vad det är, kan säga ”ok, det här är jag med på”. Varje sådan seger är mer än 10000-tals demonstrationer eller flygblad. Varje sådan seger gör så att marken känns lättare, de eviga förlusterna svagare och allt babbel mer humoristiskt. Jag längtar efter dagen när vi drar fram.

Och tro mig kamrat, den här gången kommer vi göra proceduren kort med alla hycklare.
Framåt.

Annonser
Kategorier:Uncategorized
  1. borlänge
    maj 20, 2010 kl. 3:50 e m

    Sanna, starka och inspirerande ord!
    Bra jobb!

  2. komakino
    maj 24, 2010 kl. 12:59 f m

    Känns fruktansvärt bra att få någonting man själv ofta tänker nedskrivet framför en, så det liksom bara är att få det man tänker bekräftat.

    Fortsätt så! Det är inspirerande.

  1. juli 11, 2011 kl. 8:40 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: