”Vänstern”, ”Autonoma Rörelsen” eller Arbetarrörelsen?
Den här texten är på mångt och mycket baserad på mina erfarenheter i snart 10 år inom vad media kallar den ”utomparlamentariska vänstern”, eller som den själv kallar sig ”den autonoma rörelsen”. Och det är till anhängarna till denna ”rörelse” texten först och främst vänder sig. Att få läsare förmodligen hänger med i vissa begrepp är logiskt, med tanke på rörelsens litenhet och brist på expansion de senaste 20 åren. Ändock kan det vara intressant för er att läsa igenom texten, inte minst för den också tillgodoser en tidslinje, självklart ganska ofullständigt, över svenska arbetarklassen kämpande historia.
Experter, proffstyckare, poliser och förvånansvärt många inom vad som kallas utomparlamentariska vänstern’ är eniga. Vi är en brokig skara som samlas under begreppet ”Autonoma Vänstern”. Där samlas allt ifrån djurrättsfrågor, feminism, antifascism till klasskamp i en splittrad skara organisationer och nätverk. Vi klumpas ihop där, trots att vi ibland är rent utsagt motståndare till varandra, och inte alltför sällan har helt olika syner på strategi, taktik, politik och så vidare. Det enda som verkar ena oss utåt är borgerliga ledarskribenters oro över att det överhuvudtaget existerar en ”vänster” utanför riksdagen som är beredd att göra något mer praktiskt åt situationen i samhället.
Men frågan är, vars kommer detta begrepp ifrån, vad innebär det? Och varför används det? Och vilka tjänar på en sådan ihopklumpning och generalisering? Hur kom den till? Och varför existerar den fortfarande? Och vad är dess målsättning?
För att svara på den frågan måste vi dissekera ordet i sig.
Vars kommer vänstern ifrån?
Vänstern är en produkt skapad av, och i direkt relation, till den socialdemokratiska arbetarrörelsens avkall på radikal politik i slutet av 60-talet. Innan dess existerade det ingen enskild enhet i samhället, fristående från arbetarrörelsen, som gick under begreppet ”vänstern” eller ”utomparlamentariska vänstern” såsom idag. I stället existerade i princip olika fraktioner av rörelsen; vänstersossar, kommunister, syndikalister. Det som var skillnaden då, jämfört med nu, är dock att alla dessa ansågs vara en integrerad del i arbetarrörelsen – som omfattade den absoluta majoriteten av arbetarklassen i Sverige. Direkt i fackföreningar, politiska förbund eller indirekt i bildningsrörelsen (ABF), fritidsorganisationer, idrottsrörelsen, nykterhets- eller konst- och kulturarbetet, det existerade, om än politiskt bakbunden och passiviserad, en dubbelmakt i samhället.
Alla utomparlamentariska aktioner under denna tid, från Röda Front Förbundet som slogs med nassarna under 20- till 30-tal till solidaritetsarbetet för spanska republiken till våldsamma kravaller med polis i Klemenäs, Ådalen, Västervik och storstäderna tillhörde också denna rörelse. Dessa utbrott av radikal klasskonflikt gick i direkt relation med kampen för dagis, sjukvård, a-kassa, semester och pensionssystemet. Historieskrivare vill gärna undvika detta faktum; att som en skugga över bygget ”välfärdssverige” huserar inmurade poliser i Västervik, spöade strejkbrytare i Sundsvall, skottväxlingar mellan strejkbrytare och arbetare, gatustrider i gamla stan med mera. Den version vi levereras om ”arbetarrörelsen” är ett urvattnad, politisk korrekt, version. Det är upp till oss att påpeka att välfärden föddes ur konflikt, en konflikt som bragt uppemot 100 svenska arbetare livet i direkt konfrontation med polis. Fem döda i Ådalen, och uppemot 10 andra nedskjutna av svensk militär i andra konfrontationer mellan de som gav oss semester och A-Kassa och statens repressionapparat.
Dessa händelser och historier, och många tusentals andra under 1900-talet, är idag utdöende från det kollektiva arbetarminnet i Sverige i takt med att generationerna dör av, och ”vänsterns” okunskap.
Vad vi dock inte kan frångå ifrån är några direkta faktum:
1) Dessa utomparlamentariska aktioner var fullständigt integrerade i rörelsen
2) Dessa utomparlamentariska aktioner var flera nivåer mer radikala, och målmedvetna, än idag
3) Trots motgångar, och högre repression än idag, så accepterades de i överlag av arbetarkollektivet i sverige. Oavsett socialdemokratiska partitoppars vilja.
4) Ideologi och partibyggande var alltid sekundärt, det primära var alltid klassen, arbetarrörelsen, en enighet existerade för att konflikter existerade som omöjliggjorde de splittringar ”Vänstern” sedemera skulle lida av. ”Söndrade vi falla” som uttrycket säger.
För de få som bryr sig fortfarande, så utspelades en av Europas hårdaste klassrörelser i de bruksorter vi idag flyr från för skitjobb i storstan. Och jag frågar er som läser: Ställ detta i jämförelse med dagens ”vänsterrörelse”, hur långt har vi nått idag i jämförelse?
Varför misslyckades denna rörelse då?
Svaret på det är lika givet som alltid; de kommunistiska elementen, tack vare sovjetunionen, vägrade bryta kontrollen från Kreml och bygga en rörelse med lokala förutsättningar vilket körde in en kil i rörelsen mellan andra vänsterelement som var skeptiska mot Sovjets statsbygge. Jag kommenterar inte SAC i större grad då den syndikalistiska rörelsen i Sverige mellan slutet av 40-talet till början av 00-talet mer eller mindre varit obefintlig. Samtidigt förändrades socialdemokratin märkvärdigt, med start 1938 i Saltsjöboo och i synnerhet under 50-talet till ett mer och mer toppstyrt projekt som gjorde avkall efter avkall på socialismen till förmån, först för ”folkhemmet” sedermera, i tid för ”vänsterns” utbrytning påbörjades en liberalisering som på 80- och 90-talet övergick till borgerlig politik. Partiet som arbetarklassen, åtminstone den stora majoriteten, hade svurit sin lojalitet till förrådde dem. Och sakta började folk fly från Partiet i samma takt som nätverket av dubbelmakt som byggts upp, på folkets hus, i allmänna bibliotek, i allmän sjukvård raserades av socialdemokratiska politiker som glömt sin egen historia, eller bara helt enkelt med fullt medvetande rev för att de nu var politiska högermän.
Arbetarrörelsens koma påbörjades med ”vänsters” skapande på 70-talet och vid början av 90-talet hade liket slutat andats. Det politiska kaoset i dess vakuum var totalt, och det är där vi såg de nationalistiska krafterna växa till sig och dagens situation formeras.
Arbetarrörelsen koma 1970 innebar vänsterns födelse.
Arbetarrörelsens död 1990 innebar fascismens återkomst.
Vad hände med ”vänstern” då?
”Vänsterns” födelse kan redan från en första början dras till att vara en splittrad och svag historia. Men några huvudströmningar måste pekas ut till varför en, i stora drag, från klassen separat rörelse skapades.
1) Sovjetunionens bevarande, Maoismen, Komintern och den auktoritära vänsterns bevarande
I takt med den långdragna konflikten med SAP, lojaliteten till utländska intressen, och i synnerhet i kamp LO’s kommunistskräck så marginaliserades den tidigare integrerade kommunistiska rörelsen i Sverige (SKP). Vid 70-talets början så splittrades hela denna rörelse i olika partier svurna till olika idéströmningar inom kommunismen – den enhet som tidigare existerat som en motpol till socialdemokratin blev därför splittrad och har sedan dess befunnit sig kvar som en marginaliserad rörelse. ”Vänsterns” födelse är i allra största grad ”avantgardets” övergivande av arbetarrörelsen till fördel för Maoismen, Stalinismen, Titoismen etc. Efter 1989 så har dessa i rörelser tappat i princip allt stöd från klassen, om än litet, som de tidigare haft och hamnat i en djup kris p, deras strategi och taktik funkade. Därav deras överdrivna fokus på frågor som de under sina födelseår, 70-talet, gjorde dem stora: ”kriget långt där borta” – antiimperialismen. Något som man nästan kan tolka som en förolämpning, då man kan tycka att vi har aktuella frågor rakt framför näsan på oss!
2) Socialdemokraternas förräderi avmaskeras.
1969-1970 krossas LKAB strejken av nyss valda Olof Palme med Socialdemokrater och Vänsterpartister (VPK) i spetsen. Detta förräderi från ”arbetarrörelsen”, som ivrigt skickat in statliga spioner (IB) mot arbetarna uppmärksammas över hela landet, med hundratals demonstrationer som följd från gräsrötterna i SAP och VPK, och efterföljs av hundratals vilda strejker över hela landet som tagit LKAB arbetarna som förebild. Flera mindre organisationer uppstår av radikala arbetare som vill kämpa för en radikal arbetarrörelse igen, första stridsfonden formeras och embryot till en klassrörelse, och återgång till radikal arbetarrörelse, planteras. Trots sina goda förutsättningar så dör rörelsen bort, främst för att den socialdemokratiska numera ”arbetarrörelsen” fortfarande lever på gamla meriter. Chansen för en ”andra revolution” i arbetarrörelsen försvinner iväg, kvar står en klassbaserad vänstern som sedermera skulle göra intryck på modernare socialistiska partier, som dock aldrig fått någon form av större stöd. Någon klassrörelse baserade sig dock inte igen. Luften går ur de vilda strejkerna på slutet av 70-talet, och vid det laget har större delen av ”vänstern” slutat bry sig (om den någonsin gjorde det): till förmån för kärnkraft, miljöfrågor, Vietnam. Första stora avhoppet från socialdemokraterna sker, VPK blir ett marginaliserat parti. Krafterna för att stå emot 80-talets ”satsa på dig själv” våg, och socialdemokratins totala förfall, stod förrådda, slutkörda och bittra och de få som fortsatte tro på en arbetarklassbaserad rörelse inom socialdemokratin får finna sig, fortfarande idag, att befinna sig i ett nästan hopplöst tillstånd. Denna process, av förräderi som skapat alienation, upprepas nu konstant. Socialdemokratin tar medvetet, eller omedvetet livet av sig själv genom att ignorera sina gräsrötter.
3) Alternativrörelsen tar form, inspirerade av hippierörelsen i USA, och är redan från början ointresserade av klassfrågor. ”Vänstern” i vild identitetskris efter socialdemokratins påbörjade förändring påbörjar sakta att arbeta med frågorna, efter 1989 har de mer och mer ersatt klassfrågorna helt och hållet. Här skapas också embryot för vad som sen kom att kallas ”autonoma vänstern”, där enfrågeorganisationer och nätverk börjar skapas – sedermera bryter sig ”autonoma vänstern” mer, eller mindre, fri från alternativrörelsen i samband med våldsanvändandet som börjar med husockupationsrörelsen. Från enheten ”vänstern” som bröt med arbetarrörelsen, så sker nu en brytning även från denna enhet friställd från klassen och i det tumultet kommer enskilda frågor på tal, ”Rörelsen” blir ett samlingsnamn för flera olika svaga tendenser istället för dess tidigare innebörd, som mer eller mindre inneburit hela svenska arbetarklassens mobiliseringskraft.. ”Moderna vänstern”, ”Autonoma Rörelsen”, skapas i slutet av 80-talet och ”vänstern” ingår sin moderna fas av total splittring, förvirring och sökande efter en ny identitet. Här kom husockupationerna att i sig föra vidare sig frön till den moderna antifascistiska rörelsen och antiglobaliseringsrörelsen. Teoretiskt börjar den moderna feminismens historia även i dessa forum, tack vare bristerna i den tidigare arbetarrörelsen som tappat ideologisk luft efter socialdemokratins utrensningar mot syndikalister och kommunister sedan 50-talet.
Vad är då ”Autonom”?
”Autonom” betyder rakt av självständig. Autonoma rörelsens historia är dock knappt 20 år gammal, begreppet i sig är ett tecken på de historiska förutsättningarna vid dess formering. Det betyder rakt av att man är självständigt mot de kommunistiska partierna (”gamla vänstern”) som formerade sig på 70-talet och socialdemokratin (”gamla arbetarrörelsen”) som vid 80-talet mer eller mindre var ett borgerligt projekt. Där står vi idag, med svagare resurser, mindre stöd och mer desperata än någonsin.
Mer än så kan man inte säga. Om man inte ska göra kopplingar till den rådsbaserade, tidvis terroristiska rörelsen i Italien, som måhända har inspirerat dagens autonoma rörelser (Liksom black panthers, tyska husockupanter och Greenpeace m.m.), dock är avståndet till Italien och fabriksockupationer på FIAT och dagens situation så pass avgrundsdjupt så det blir fånigt att dra paralleller. Det vore som att jämföra ockupationen av Aspuddsbadet med Free Derry på Nordirland. Däremot är det tacksamt för våra motståndare att dra sådana paralleller.
I övrigt är ”Autonoma rörelsen” idag i princip all form av vänsterpolitik mer vänsterut än socialdemokratin (”vänsterpartiet” inräknat per definition) som inte formerat sig som ett ”parti”. Och tyvärr är vår historielöshet, vår okunskap av tidigare strider och kamper, ett hinder i för våran utveckling. Tyvärr har ”autonoma rörelsen” nästan blivit självförverkligande i sig själv, men högre genomgång av aktivister än någon tidigare ”vänsterrörelse” historiskt sett. Medelåldern av en svensk aktivist är idag mellan 20-25, utomlands är den högre, men i jämförelse med den radikala arbetarrörelsens livslånga aktivister så faller sig våra trevande försök platt. Rent ideologiskt har ”vår rörelse” också visat sig vara oerhört trendkänslig, på drygt 20 år har den genomgått, traditionellt också med dess medlemskap en ideologiskt utveckling som sträckts sig från en väldigt ytlig anarkism, till frihetlig socialism, till autonom marxism, som nu lever alla bredvid varandra och oförmögna att samarbeta med varandra i större grad. För att inte tala om virrvarret av primitivister, olika schatteringar inom ovan nämnda strömningar och så vidare. Det autonoma projektet har visat sig på 20 år vara en svag konstruktion, som gett få segrar. Jämför man perioden 1899 – 1919 i svensk arbetarrörelse, som i likhet med vår tid var en period av politisk turbulens i samhället, hårda angrepp mot arbetarklassen och som historien säger ”en klass i rörelse” och intensiva klasstrider (för våran del, överklassens kamp mot oss!) så kan vi inte annat än skämmas.
Och det ska vi, vår oförmåga är kapitalisternas välgång! Och de vet de mycket väl! Är det inte dags att vi också ger oss ut för att skapa historia och exempel på motstånd?
Våra motståndare är dock väldigt nöjda, de har lyckats dra tillbaka klockan nästan precis till den period jag pratar om. Utan att möta samma fanatiska motstånd och rörelse som de gjorde förra gången har de självsäkert monterat ned de vinster som arbetarrörelsen gav oss genom hård kamp under hundra års strider. Daglöneri, hemlöshet, svaga fackföreningar, våld från statens repressionsapparat, militarism. Allt vi ser framför oss är det fullskaliga klasskriget, deras krig.
Kan autonoma rörelsen skapa en arbetarrörelse?
Autonoma Rörelsen kommer inte ifrån en arbetarrörelse, faktum är att i och med tidens tand så är själva deltagarna i ”utomparlamentariska vänstern” ganska oförstående inför begreppet, och dess vikt. De flestas intryck av ”arbetarrörelsen” för en genomsnittlig aktivist i 20 års åldern idag är att på sin höjd är gamla, om inte antika, historier. Om inte ett grått, mossigt, intryck av någon socialdemokratisk politiker på 1 maj. Det förfaller sig därför logiskt att många progressiva socialister befinner sig i autonoma rörelsen, alternativen för någon som lessnat på samhällets utveckling är lätträknade. Hycklande politiker, att bidra till högervridningen, eller det virrvarr och trendkänslighet som utgör ”autonoma vänstern” ter sig som de enda alternativen. Att dra sig till utomparlamentariska vänstern idag faller sig därför logiskt, trots sin svaghet är den det sista vi har kvar. Och det här vi måste börja igen också.
Man kan inte frångå faktumet att i ”autonoma vänsterns” drygt 20 åriga historia så måste det till en förändring. Kortsiktiga lösningar fungerar inte längre, enskilda frågor kan inte komma på tal när vi blir anfallna överallt, ”autonoma vänsterns” taktik hittills har varit förödande, på samma sätt som ”vänsterns” taktik har varit ineffektiv så har också vi radikaler misslyckats. Vi kan rada upp våra misslyckanden väldigt enkelt, att göra det vore dock att ta lusten ur mina läsares kämparglöd. Vi vet alla vad som sker i samhället, vår oförmåga som arbetarkraft att stå emot nyliberalismen, fascismen och samhällets sönderfall har visat sig tydligt på dessa 20 år.
Vad behöver göras?
Vi måste, hur vi än vrider och vänder på saken, inse allvarligheten i dagens tillstånd och börja studera vad som fungerade förr. Varför studera våra misslyckanden när vi kan studera våra segrar? Våra motståndare har vridit tillbaka klockan. Tillståndet idag har mer likheter med 1910 än med 1990 när vi bröt oss fria från stalinister, försökte formera något efter murens fall och bröt med hippierörelsen. På bara 20 år har spelbordet förändrats totalt och vi har varit oförmögna att hänga med, av det enkla skäl att vi inte kom från arbetarrörelsen, vi tillhörde inte den traditionen. När vi föddes, fördes de sista striderna i de vilda strejkerna mot socialdemokratins fall, när vi var tonåringar och gick igenom 90-talet såg vi allt falla för våra ögon i det mest dramatiska decennium Sverige haft sedan 1920-talet, nu när vi är vuxna och vill kämpa så har vi befunnit oss i en konstant kris.
Vi har inte råd med det här, vi har en plikt att studera sätt vi vinner på, det här är ingen lek. Vi har en plikt att bygga en ny arbetarrörelse. Att kämpa till oss välfärd och allt det som vi nu ser att överklassen tar i från oss. Vi har också en plikt att kämpa för att våra barn, som nu börjar växa upp, får en framtid vi anser dom värdiga. Hur ser du på framtiden för ditt barn idag? Att förråda våran egen klass i detta läge, på det sätt som socialdemokraterna gjort, är att inte inse lägets allvar. Att kämpa är det enda alternativet.
Trots att vi inte kommer från den traditionen, arbetarrörelsen, så har vi kvar våra identiteter som arbetare, som socialister, det förpliktigar att vi hedrar vår egen historia som arbetarklass och återigen sätter en kurs på att bygga en rörelse av och för arbetarklassen och av och för vår egen befrielse. Här har reorganiseringen i SAC, Syndikalistiska fackföreningen, under tidigt 2000-tal visat ett föredöme, både i arbetarhistoria, strategi och taktik med lanseringen av den gamla Registermetoden. Det finns hundratals mer tips och trix att ta vara på, allt från kampanjer mot droger till bildning till rena konfrontationer.
Vi måste lära oss att slåss igen, och tack och lov, så har vi ett skelett som sossarna lämnat efter sig där vi kan börja bygga upp vårat motstånd. Vi har folkets hus, ABF, nykterhetsrörelser och andra forum som socialdemokratin idag lämnat för att ruttna. De ska vi ta över. Och vi har en historia fylld med tips i hur det ska gå till. Vi måste börja bygga vår dubbelmakt igen, stärka våra positioner, strejka, bilda oss. Det är ingen rolig framtidssyn. Att gå igenom ett nytt Ådalen, att återigen ställas mot polis och militär, att dessutom kämpa mot Partiet som svek oss tillkommer vår lott.
Men vi har inget val, vad händer om vi inte gör något? Ingen kommer lösa våra problem för oss om inte vi, som vanligt folk, börjar göra motstånd. Vad kommer ske härnäst, kommer semestern tas in? A-Kassan avskaffas? Syndikalisterna förbjudas, som i Tyskland? Fascisterna ta makten, som i Italien? Har man en någorlunda analysförmåga bör man inse stundens allvar, och börja fundera på konkreta sätt att vinna på igen. Varenda liten vinst räknas, om det så bara är att diskutera vid fikabordet om de här frågorna, om våra barns framtid, om arbetets framtid, om hur det blir när vi blir pensionärer? Kommer ens pensionen finnas kvar?
Och det är enkelt att göra motstånd: diskutera, arrangera, agitera, bråka, läs på, strejka, organisera dig. Prata mer än gärna med gamlingarna som nu ruttnar bort i sina bölder på ålderdomshemmen. De kommer ihåg hur folk förut slogs för sin rätt, prata inte med dina föräldrar. De tillhör den bekväma generationen, de som fick kakan, de fick ”folkhemmet”. Vi tillhör en annan generation än dom. Vi är mer lika farfarsfar än våra föräldrar. Så snabbt har det gått!
”Autonoma Vänstern” är det dags att vi alla tar livet av nu. Tack för kaffet, men vi ska hem igen dit vi tillhör. Vi får se de tidigare 20 åren som en testperiod för en generation som föddes när våra föregångare dog ut på ålderdomshemmen. ”Den Autonoma Rörelsen” blev tyvärr i slutändan inget annat än en fars. Det mest positiva som kom ur 20 års kamp var delvis att antifascismen formerades, att feminismen kunde få luft under vingarna och att arbetarrörelsens historiska tradition, myterna och legenderna, ändå fick leva vidare i skymundan av andra frågor, ibland rent bespottade. Det tog 20 år, men till sist fick denna strömning som b.l.a. FAM och Folkmakt fört vidare, äntligen fotfäste mellan turerna av slagsmål med nynazister och krossade bankfönster. Nu känns det som en generation kommit till som faktiskt kommer att stanna, som har värderat situationen, som kastat av sig all självgodhet och identitet som ”autonom” till fördel för att se fördelarna i de tidigare striderna och börjar rikta in sig på en kamp som kan komma att vara i över 100 år till. Fullt medvetna om att de inte är del i någon ”radikal vänster” utan ett led i en stolt tradition av vanliga arbetare som en gång i tiden nästan omformade Sverige för all framtid och nästan störtade det kapitalistiska samhället i grunden. Det är en tradition av radikala arbetare som blev förråda, och nästan helt utdöda, men nu återigen är på marsch för sin egen överlevnads skull och går medvetet och hat i blicken mot Herrarnas högborgar där de kunnat sitta nu i 40 år bekvämt utan att känna sig hotade.
Det är dags att vi lanserar Den Nya Arbetarrörelsen och det är dags att vi nu på allvar sätter oss ned och bereder verktygen för att återta vår värdighet och våra liv. Det finns ingen ”vänster”, det finns ingen ”radikal vänster”, det finns bara arbetarrörelsen!
Och det är den sammanlagda kraften i all vår bildning, arbetsplatskamp, praktiska lösningar på vardagsproblemen och mobiliseringsstyrkan vi kan uppvisa. Den kraften var en gång, och ska åter bli, den radikalaste och mest enande kraften för arbetarklassen som existerat i svensk historia.
Det är dags att vi hedrar den.
Död åt vänstern – leve arbetarrörelsen!
Vardagsrabulist 
Hej! Intressant text som i mångt och mycket var givande. Jag har iofs några invändningar (det är väl därför man skriver kommentarer också?). Är inte texten lite idealistisk? Beror verkligen vänsterns nergång på att vänstern är så dålig? Eller beror den på någonting materiellt kanske lika mycket? T.ex att den fordistiska organiseringen av ekonomin gav oss vissa typer av organisationer (socialistiska och kommunistiska masspartier, stora fack, etc) och en postfordistisk organisering ser annorlunda ut?
Och har verkligen arbetarrörelsen varit en? Eller har det både kanske funnits en Andra arbetarrörelse av kvinnor, trasproletärer, invandrare och andra utstötta? Och sossarna har ju verkligen inte varit en med alla andra i arbetarrörelsegänget – deras funktion har ju som du väl beskriver varit just förföljelsen av resten av arbetarrörelsen.
Jag håller ju med dig i mångt och mycket och även i dina slutsatser, men behållningen med att vara ”autonom” tycker jag kanske mindre är att vara del av ett gäng som tycker samma sak och mer som en del av en tendens. I vårt fall tror jag den tendensen är förgörelsen av just socialdemokratin, det man kanske hade kunnat kalla arbetarörrelsen, och möjligheterna till frigörelse från reformismen som kanske också fanns på 70-talet men som autonoma vänstern varit en del av som tendens på 90 och 00-talet. Vad finns kvar av äldre arbetares yrkesstolthet och arbetaridentitet idag? Inte så mycket, och det kanske är någonting bra. Där tror jag den autonoma vänstern kan vara en del av att formulera om den splittrade kritiken från 90-talet till ett positivt bekräftande av en anti-socialdemokratisk konfrontativ kommunistisk rörelse.
Hej Dacke!
Vad kul med ett seriöst, djupgående, och vidareutvecklande svar! Det bäddar för bra diskussion och förklaringar, fördjupningar och nya intryck i olika delar i texten.
Texten kan tyckas vara idealistisk, ja, det håller jag delvis med om. Och som du pekar ut har jag inte berört de matrealistiska förändringar (t.e.x. mindre arbetsplatser/mindre arbetarkollektiv, men även hegonomiverktyg som t.e.x. TV) i större grad i texten, så jag passar väl på att göra en enklare förklaring nu:
Självklart har förutsättningarna förändrats. Kapitalismen, liksom klasskampen, är alltid i förändring. Arbetsplatserna blir mindre, kollektiven svagare och mer splittrade och i stor grad så har industrisamhället (med dess organiseringsformer) förflyttats till andra sidan jordklotet. Det är något jag borde pekat ut tydligare i texten, detta kan vara för att jag själv ser dessa parametrar som självklara när man försöker sig på en kampanalys. Det är ju svårt som sagt att se världen utifrån samma ögon som t.e.x. en industriarbetare i början av seklet. När det gäller _organiseringsformer_ som du tar upp t.e.x. stora fackföreningar och partier (jag har aldrig trott på den former fö.) så anser jag dock den första formen fortfarande har, och måste ha just en volymmässig stor, organiseringsform. Vi har inget i min mening på att tjäna på små fackföreningar, vars styrka alltid måste mätas i antal. Det sagt, så förlitar jag mig inte heller helt och hållet på fackföreningar – som vi sett i flera exempel förråda sina arbetare. Jag tror snarare på oberoende arbetarkamp utifrån arbetarkollektivens (inte fackens dvs) styrka. Partiet/partiernas organiseringsform avskriver jag personliegn p.g.a dess brister i behov av centralisering för arbetarklassen, och då också dess tillbakahållning och passivisering för ”partibyggandets” bästa.
”Och har verkligen arbetarrörelsen varit en? Eller har det både kanske funnits en Andra arbetarrörelse av kvinnor, trasproletärer, invandrare och andra utstötta?”
Jag känner inte att det finns ett behov att prata om en ”andra” arbetarrörelse. Kvinnor, invandrare, trasproletärer var i största mån aktiva inom arbetarrörelsen i allt från ungsocialistiska organisationr, till bröduppror, kravallande sossar i norrland till kampen mot strejkbryteriet. Att börja dela upp arbetarrörelsen på sådant sätt kan vara nyttigt att diskutera, i maktförhållande med andra dela av rörelsen, men kan även vara skadligt om man går så långt så man börjar särskilja dem från huvudfåran – d.v.s. arbetarrörelsens kollektiva kamp.
Och japp, socialdemokratin (och här menas deras ledare, som i ett tidigt skede blev sveriges mest leninistiska organisaton d.v.s. toppstyre) är skälet till att dessa grupper även marginaliserades till sist, särskilt vid tiden efter andra världskriget när de delvis krossat SAC och gick på avancemang mot SKP’s fackliga organisationer.
”Vad finns kvar av äldre arbetares yrkesstolthet och arbetaridentitet idag? Inte så mycket, och det kanske är någonting bra.”
Här håller inte jag med dig: Jag skulle säga att vi inte är stolta för att vi inte har något vi kan vara stolta över snarare, i jämnförelse med tidigare generationer. Man får inte förväxa ”stolthet” dock med en stolthet som ”arbetstagare” utan snarare som en medlem i en rörelse som genererar vinster.
Angående Autonoma Vänstern som förintare av den socialdemokratiska politiken så tror jag det är höga förhoppningar, det vore dock oerhört kul om autoväntern kunde formera sig så pass mycket att det kunde bli en tendens, i samklang med det sosseskelett som måste resas (och bli ett vapen mot sossarna själva) i skapa ett paradigmskifte i svensk ”vänsterpolitik”. Jag tilldelar inte autovänstern varken den kraften, disciplinen eller motivationen idag. Jag tror bestämt att vi har mycket att lära av arbetarrörelsens historia och guldgruva av tips och trix i praktisk kamp (SAC’s registermetod som jag nämnde i texten är ju b.l.a. en sådan metod). Hitills har autovänstern i princip bytt färdriktning i snitt varannat år, generellt, med vissa strömningar helt levande av sig själv i periferin (och här får man väl erkänna att ”klasslinjen” eller ”arbetarister” befunnit sig m.a.o mig själv), medans en större del av autorörelsen svängt både hit och dit i olika kampanjer och idéer. Däremot säger jag högt att jag tror den har möjligheten att kunna generera många driftiga människor i att försöka bereda marken för ett sådant paradigmskifte jag nämnde tidigare. Trots allt är oftast många av de mer övertygade socialisterna idag inblandade i autorörelsen, och kan då, om man slänger av sig självgodheten som ”autonom”, och närmar sig arbetarpolitiken och funderar ut vägar att applicera gamla metoder i en ny väröd förbereda socialdemokratins förintelse och en återgång till en mer levande, och radikal, arbetarrörelse. ”Autonoma Vänstern” kommer dock aldrig kunna göra detta på egen hand, det är en rörelse som är minst sagt marginell, utan det måste ske i samklang med att stora delar av den alienerade, förbannade och förrådda klassen också börjar röra sig. Och då kommer autonoma vänstern redan vara överflödig.
Hoppas på svar!
Författaren
Hej hej. Om jag glömmer svara är det förmodligen mer för att jag tappat bort länken till bloggen eller glömt bort det. Men fortsätter nu iaf. 😛
Jag håller ju med dig i mångt och mycket och ditt svar bekräftade ju det i stor grad. Det jag menar jag tyckte var problematiskt i din text är väl just att jag tycker att när man pratar om arbetarrörelsen/välfärden/hur bra det var förr så tenderar man att bli socialdemokrat eller behöva prata om socialdemokraterna som något bra, som myten om vänstersossarna som en dag ska rädda oss alla – vare sig i formen av SAP eller Västervikssocialisterna eller vilka det nu må vara. Det ”vanliga folket” som Bygger Landet. Jag menar att det rent objektivt också går att spåra den ideologin i stora delar av autonoma vänstern, och framförallt i partivänstern och att den är en del av arbetarrörelsens (sic!) stockholmssyndrom, att vi är fast i en viss bild som omsorgsfullt skapats av sossarna men också av andra reformistiska organisationer (V t.ex.) och där de tagit över (rekupererat) den radikala historien som faktiskt finns under ton av socialdemokratisk ideologi. Kanske är vår roll som kommunister att just försöka finna den röda tråden i konflikter och kamper från 1800-talet till idag mot sossarna, mot staten, mot facket och mot kapitalet och försöka väva in det i en modern klassrörelse. På det planet tycker jag ”den andra arbetarrörelsen” kan vara ett bra begrepp, även om det såklart inte vore möjligt att bygga en revolution på bara skikt ur klassen.
Det du skriver om stolthet tror jag dock är komplext, det hänger ihop med den skötsamme arbetaren som ideal. Som aldrig skulle bråka förutom att kanske slå näven i bordet på ett fackmöte. Jag kan inte känna igen mig i hur min pappa som är rallare pratar om sitt jobb och järnvägen och hur viktigt det är, och den där känslan han har av att ha gjort rätt för sig och äntligen få den där pensionen han har längtat efter så länge. Jag kan inte känna någon lojalitet till någonting – förutom just då kanske kamraterna egentligen och det bandet man bär på därigenom.
Jag tror verkligen inte heller den autonoma vänstern är kapabel till att göra de sakerna. Men jag tror det kan vara just en del av en allmän klassrörelse som bryter upp från 80 år av socialdemokratisk pacifisering, och det är det jag tror händer i förorterna med deras ‘kontinentala’ bilbrännande och kravaller eller även med ‘apolitiska’ tendenser som flykten från den etablerade politiken och dess partier och organisationer och så vidare. Det är inte mycket direkt, det är bara rännilar just nu, men i resten av Europa har situationen kommit längre, som i Grekland 2008 eller Frankrike 2005… Och vad är det Marx skrev om att alla mindre avancerade nationer ser sin framtid i de mer framåtskridna?
Väldigt intressant inlägg! Huvudlinjen tror jag är korrekt, men jag är inte så säker på om förklaringen du ger är helt övertygande.
En alternativ, strukturell förklaring ges i denna artikel:
http://go2.wordpress.com/?id=725X1342&site=forskarnatverket.wordpress.com&url=http%3A%2F%2Fforskarnatverket.files.wordpress.com%2F2010%2F04%2Fzachariah_socialdemokrati.pdf&sref=http%3A%2F%2Fforskarnatverket.wordpress.com%2Fpapersessioner-pa-2010-ars-konferens%2F
Hej igen Dacke, kul med svar 🙂
Du får väl ta och bokmärka bloggen, det här kan ju ta ett tag, förhoppningsvis blir det dock en givande debatt!
”Myten om vänstersossarna som ska rädda oss alla”
Jag tror man måste skilja här på den smått idealistiska syn som b.l.a. trotskister har om den ”uppvaknande sossen” och vad jag menar med begreppet. För det första tror jag inte på socialdemokratin överhuvudtaget i modern tappning, även om jag kan se både taktiska, strategiska och teoretiska fördelar i den rörelse som fram till 1917 kan kallas ”socialdemokrati” (men innefattade allt från ungsocialister, till anarkister och kommunister). Axel Danielsson är t.e.x en författare jag rekommenderar, om än också ställer mig kritisk till.
Det jag menar med att ”använda socialdemokraterna egna vapen” och studera äldre strategier är inte i förhoppning att vänstermässiga socialdemokratin (som idag nästan måste studeras vid olika tidpunkter för att begripa vad begreppet innehåller) är inte en återkomst av socialdemokratisk politik, utan en radikalisering. Vi står idag inför ett historiskt vägval i arbetarrörelsen, socialdemokratin har bevisat sig över hela världen vara otillräckligt. Vad vi ska arbeta med då är ju att peka ut dess fel och brister och förespråka en radikalisering av politiken i sig. Det sagt, betyder det inte att vi ska förkasta allting socialdemokrater har gjort. Taktik och strategi kan delas av många politiska opponenter, utan att det betyder att de tar intryck av det politiska innehållet i sig. Autonoma Vänstern och nazirörelsen delar t.e.x. olika taktiker och strategier. Jag tycker vi har mycket att lära av kulturarbetet, nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen, abf m.m. Tillämpa ett sådant bygge med radikal politik så bereder vi vägen för en våldsam expansion av radikal politik och en breddning och acceptans av våra åsikter. Målet är ju att delvis, kortsiktigt, att ”vänstersossarna” ska bli många fler, men långsiktigt också att de ska radikaliseras.
”Kanske är vår roll som kommunister att just försöka finna den röda tråden i konflikter och kamper från 1800-talet till idag mot sossarna, mot staten, mot facket och mot kapitalet och försöka väva in det i en modern klassrörelse”
Absolut. Och det är precis därför jag heller vill att vi använder oss av begrepp som ”arbetarrörelsen” och ägnar tid till att studera den, noggrant. Gör konfliktstudier likaväl som att studera förutsättningarna, rörelsens styrkeförhållanden etc. Faktum är att vi kan nog inte annat än att studera den, moderna vänstern har ju fatalt misslyckats. I synnerhet vill jag sätta ett fokus på oberoende arbetarkamp, på arbetarkollektiven som reser kampen just mot de saker du nämner. Det är där arbetarrörelsen byggs. Inte i facklokaler, olika partier eller sektvänstern. Det sagt, så anser jag självklart att man måste ha moderna glasögon på sig i sitt undersökande och inte fastna i romantisering och stagnation. Även om romantisering, symbolism och utropandet av hjältar också är ganska centralt för att hålla, vår radikala, strömning igång.
”Det andra arbetarrörelsen”
Återigen tycker jag det är en felaktig benämning. Men det kan vi nog tjabbla om länge, jag ser det snarare som ”arbetarrörelsen” = arbetarklassen samlade strategi, taktik och kamp innan ”vänsterns” födelse. Jag använder det som samlingsnamn, delvis av respekt för historien.
”Jag kan inte känna någon lojalitet till någonting – förutom just då kanske kamraterna egentligen och det bandet man bär på därigenom.”
Här tror jag vi berör ett ämne som du tog upp i förra inlägget, nämligen förändringen av samhället som sådant. Och också vad jag skulle kalla en konsekvens av vänsterns framväxt. Delvis har samhället förändrats till den grad, produktionsförhållanden förändrats, och vi har alienerats ytterligare från själva produkten vi producerar. Tidigare industriarbetare såg faktisk en produkt: en järnväg, en bil, en produkt. För dem var det lättare att faktiskt bygga en stolthet över, måhända ett löneslaveri i sig, men ändå att de var kreativa människor som åstadkom något. Inser man sin egen kreativitet, tror jag det är enklare att också att inse sitt värde och då också enklare att göra uppror. Det existerar s a s en ”positiv självbild” trots all misär.Ser man rent historiskt så är det ofta just sådana arbetsgrupper (som idag t.e.x sopåkare utgör) som gör uppror. Jag hoppas du förstår vad jag menar. Skillnaden idag är ju att vi knappt ens ser de produkter vi skapar, den flesta produktionen ter sig helt onödig (tele-marketing som exempel), servicejobb har en mycket högre grad av förvirring på oss. Vi begriper inte varför produktionen sker, för oss ter den sig ologisk. Självklart, med ologisk produktion (vilket det ofta är) så är det likväl logiskt att vi inte bygger upp en stolthet för vad vi gör, vi ser ju inget av det. Vi ser aldrig någon slutprodukt. Och på samma sätt ser vi aldrig något värde i vårat arbete. Om tidigare generationer hade en mer positiv självbild, så har vi en merdesperat och negativ bild på oss själva i ”de nya arbeten” som presenteras. Vår plats i samhällsproduktionen är helt för ologisk för att vi ska greppa vårat eget värde.
Ändock så har vi ju, som du pekar ut även i ditt citat ovan, en embryo till arbetarstolthet. Och det är som du säger våra kamrater. Det är i kollektivet i sig, över branschgränserna, som vi idag måste bygga våran klassidentitet och stolthet. Den gamla, nästan ”skråmässiga” identiteten är överspelad, till mycket nackdel, men även till viss fördel då vi kan vara mer inkluderande. Idag måste vi dra en enkel linje för att hålla synen på arbetarklassen intakt: arbetarklass eller överklass. Förut var det mer indelat efter fackliga linjer. Det kan, men behöver inte vara, öppningen för en mer radkal analys.
Angående kravallerna i södern så tycker jag det är lite överhypat och det är ett tecken i tiden att vänstern nästan tappar befattningen när det blir lite uppror. Hade vi kommit längre hade vi snarare njutit av faktumet att det är logiskt.
Hittills har de inte lett till några vidare vinster, mer än att det är upplyftande att se folk göra något form av motstånd i alla fall.Arbetarrörelsen har i alla år kravallat och bråkat, men också byggt en dubbelmakt av vanliga mer ”normala” metoder, något som inte verkarske i de mer ”spontana” uppror som bryter ut nu, vilket också i sig är ett tecken i tiden. Uppror börjar alltid av ryggradskänsla innan det formerar sig.
Och ja, det är upp till oss att peka på att kravaller också kan vara ett legitimt vapen, alla metoder kan vara det. Ingenting kan uteslutas, eller får uteslutas.
Men jag tror man ska vara försiktig att romantisera över att en snut får en sten i skallen, vi har kastat stenar i skallen på snutar i över 100 år och det är inget man ska hoppa av glädje av (hehe..kanske på rent emotionella och privata grunder kan man tycka det är rättfärdigat. Det tycker jag ofta) men vi måste vara mer kalla i vår analys och studera upproren strukturellt. Det enda som skett är att samhället igen blivit så rått så att spontana kravaller bryter ut igen i arbetarområden. Så såg det ut i nästan 50 år i Sverige, det som händer i b.l.a. frankrike nu. Och det är upp till oss att peka på det faktumet. Det är en tydlig vägvisare om kapitalismens utveckling att förvarsmekaniser som vi inte sett sedan slutet av 1800-talet återkommit i dagens samhälle.
Tack för tipset Antagonist-one förövrigt. Ska genast läsa.
Indeed 🙂
Jag håller ju med dig överlag att det är viktigt att studera både socialdemokratins historia, dess metoder och strategier och samtidigt utföra någon slags militant arkeologi över vår egen underjordiska historia. Om vilda strejker som aldrig nämns eller Båstad 68 eller vad det nu må vara för att finna något som är ‘ens eget’ i arbetarrörelsens historia.
Det jag vänder mig mot lite instinktivt i det du skriver, och det kanske är att jag är förblindad av tidigare debatter är väl kanske just tillbakatiittandet och att se positivt på arbetarrörelsen i sig, det jag då menade är en ideologi som knyter en till ett reformistiskt projekt. Vänsterpartiet är ju såna, men även Västervikssocialisterna eller vilka det nu är. Man försöker vara bättre sossar än sossarna, och det slaget går aldrig att vinna.
Jag skulle dock faktiskt säga också att vi både har vunnit och förlorat. Nu blir jag ju lite autonomisten igen som alltid tänker i kampcykler, ett stort problem som ofta gör att man blir fångad i fatalism och en nästan mekanisk syn på klasskampen om man inte är försiktig. 68 rörelsen och därefter bröt ju ner det gamla, konservativa sverige. Det är faktiskt en monumental seger som vi fortfarande känner av. Att bryta sig loss från att stå med mössan i hand, att tilltala folk ”herr” eller ”magistern”, att helt enkelt acceptera sin plats i ett hierarkiskt samhälle förstördes. De vilda strejkerna och arbetsplatskamperna som också var en stor del av det (kanske tom. ”motorn” i hela kampvågen) var en del av att kasta kapitalet i kris på en internationell nivå även om man senare blev restrukturerade till dagens postfordistiska ekonomi. Jag tror alla saker, även klasskampen, är ett dubbelsidigt mynt där man vinner och förlorar samtidigt med varje reform eller varje förändring.
Last and not least, kravallerna är begränsade till ett specifikt skikt i ett specifikt skikt (unga invandrarmän i ett visst bostadsområde). Det kanske är hypat, jag vet inte, men jag bryr mig egentligen inte om det är inne eller ute. Det är en liten sak, men det är en början på en förändring, en första sådd som kommer blomma ut när klasskampen mognar som i kampen mot CPE i Frankrike eller efter Alexis död i Grekland. Vi som kommunister kan ju nog faktiskt också göra någon skillnad där, med ödmjukhet och gemensamt utbyte med de människorna, och börja fundera kring sätt att utveckla konflikten till fler områden och till fler delar av klassen och förflytta konflikten geografiskt från fattiga arbetarområden där man mest förstör för sig själva till rikare områden.
Hej igen Dacke, kul att debatten fortsätter och jag tackar för uttrycket ”militant arkelogi”. Jävlar vilket bra och träffande begrepp för den pågående diskussionen!
Tänker svara med litet citat från dig i ditt svar, jag hoppas inte jag missat något som du anser att det vore intressant att jag svarar på.
”Man försöker vara bättre sossar än sossarna, och det slaget går aldrig att vinna.”
Men problemet idag är att sossarna är bättre oss. Inte tvärtom. Sedan håller jag med om att man inte ska flörta in sig med socialdemokratin, däremot ska man lära sig hur man når deras, nu kanske man ska börja prata om före detta, målgrupp. Och där militant arkelogi var ett strålande instrument för att vinna segrar. Socialdemokratin blev stor för att det var enorm social rörelse, som berörde hela samhället och som fyllde behov som människor behövde. Inte minst lyckades de bygga sin dubbelmakt tack vare att de kväste med radikala strömningar som försökte simma i deras fotspår. Det ska vi det klara med, och lära oss av. Och där har du en viktig poäng. Socialdemokrati per definition är anti-revolutionär. Vi måste lära oss att bli en sådan social rörelse som de var, men med radikalare målsättningar.
”68 rörelsen och därefter bröt ju ner det gamla, konservativa sverige.”
Nja, de var de första som slog sig över bröstet och började credda sig själva för det. Med vissa undantag, som influenserna från hippierörelsen i USA så var det konservativa samhället redan kratigt tillbakatryckt och döende tack vare arbetarrörelsen. 68-rörelsen satt aldrig i fängelse för kampen för abort, rätten till preventivmedel, sexualupplysning, kritik mot familjekonstellationen, rätten för homosexuella etc. Allt detta har vi haft otaliga hundra aktivister i fängelse för mellan perioden 1900 – 1970. Framförallt aktiva arbetarkvinnor var jagade av staten. Steriliseringar, lobotomi, tortyr. Det var arbetarrörelsens lott i dessa frågor. Det enda 68-rörelsen möjligtvis bidrog i allt detta med var drogliberalism, kulturmupperi, och i vissa fall skydd av pedofili (och en homosexuell rörelse på temporär tillbakagång pga det).
Utan arbetarrörelsens stora uppoffringar i kampen mot kyrka, stat och traditionalism så skulle inte ens -68 rörelsen kunnat existera, och sedemera claima att dom faktiskt gjort något!
Att sedan samhället förändrades under period håller jag med om, men det rör sig just om, att arbetarrörelsen nått positionen att de vunnit slaget mot t.e.x. kyrkan. Det var inte batikklädda ungdomarna som förberedde den segern. Utan förmodligen någon ateistisk gråsosse, 20 år äldre, som stod och kollade in i kungsträdgården och undrade varför i helvete ungdomarna klättrar i träd.
Sedan måste man erkänna att, ja, arbetarrörelsen var inga änglar. Rasism, sexism, homofobi existerade. Precis som i vilken vänsterrörelse som helst idag. Men man kan inte hålla sig med änglar om man har miljontals medlemmar, eller vill locka stora delar av klassen på klassfrågan. Organiserar man ”vanligt folk” som till stor del utgjorde både syndikalister, kommunister och socialdemokrater fick man också problemen på köpet. Problem som arbetarrörelsen försökte lösa med bildning och t.e.x. nykterhetsrörelsen.
”De vilda strejkerna och arbetsplatskamperna som också var en stor del av det (kanske tom. ”motorn” i hela kampvågen)” (Om 1968)”
Nja, här håller jag inte med dig, en klar minoritet ställde sig bakom de vilda strejkerna. Det kan man tolka genom att se hur historien skrev sig: universitetsuppror, vietnam, kulturellt uppror, sedemera kärnkraften står i historieböckerna. Sedan har de säkert också skrivits för att förringa de vilda strejkernas roll, trots allt är ju det kamp som är farlig. Jag ser snarare den första mellanskikstungdomen som motorn vid 70-talet. Första medelklassen födde sina första barn, resultatet blev ”alternativrörelsen”. Annars tror jag att en fullskalig revolt brutit ut i b.l.a. soc/dem om de vilda strejkerna haft stort stöd i samhället i stort. Fan läser man ”Gruva” av Sara Lidman ser man hur illa ställt det var. Hon intervjuar en arbetare som knappt har lön, spikar i skuldernivå (”för att inte lata sig”) och säger i förbifarten att folk dör hela tiden. Men han pratar mest om -Vietnam!!! Två år senare vände arbetarna ryggen mot ”vänstern” och inledde upproret på LKAB. De insåg väl att Vietconq klarar sig på egen hand!
”Last and not least, kravallerna är begränsade till ett specifikt skikt i ett specifikt skikt (unga invandrarmän i ett visst bostadsområde).”
Vanliga arbetarområden, ja. Är det ”invandrare” i Ardoyne? Eller vännäs? Eller glasgow? Eller tallagh? Eller på råsunda och i resten av fotbollssverige? Eller hockeyn? Det handlar om klass, Inget annat. Och att kapitalismen i sig kunnat spela så fritt så ryggradslösningar som ”välfärdsamhället” raderade har återkommit. Kapitalismen i sig brutaliserar samhället, och när underklassens procentuellt utökas, och arbetare blir underklass, så flyger gatstenar mot varenda symbol som staten kan tänkas utgöras. Det är t.e.x. mer upplopp och bråk i norra Europa än i södra, och i synnerhet i norra England och Skottland där de sparkade kolarbetarnas ungar nu växer upp. Och inga politiska aktivister från universitet. Men det är såklart vänstern ointresserad av, herregud, det är ju bara runt hörnet! De pratar ju inget exotiskt språk! (Läs mitt inlägg om internatonalism ovan)
”men det är en början på en förändring en första sådd som kommer blomma ut när klasskampen mognar”
Ja. Och samtidigt också en repetition på historien. Det är en logisk fortsättning på hur kapitalismen får härja.
”Vi som kommunister kan ju nog faktiskt också göra någon skillnad där, med ödmjukhet och gemensamt utbyte med de människorna”,
Vadå ”de människorna”. Jag tillhör för fan ”de människorna”! Jag är född arbetarklass, exilad till stockholm som underklass. Måhända inte svartskalle (och godkänt av pkmaffian som ”en av dom”) men likförbannat tillhör jag ”de människorna”. Och de tillhör fler och fler varje dag i takt med nyliberalismens härjningar. Och ja, det är genom kommunikation, samarbete, bildning som vi kan organisera oss igen, och bryta den liberala världsbild som nu pajar våra områden, våra liv, våran framtid. Vi måste bryta indivualiseringen, kriminaliteten, hopplösheten. Socialism byggs aldrig ovanifrån. Aldrig av några självutnämnda frälsare. Bara vi kan lösa våra egna problem. Och det är precis därför vi måste satsa mycket krut på att radera alla reaktionärer i våra områden nu som rekryterar ungdomar på rad. ”Vänstern” har aldrig haft en chans att rekrytera här ute, just p.g.a. sin inkompetens i klassfrågor, men det är dags att vi lär oss. Dags att vi själva skapar en rörelse. Det är god tid för det. De få som vill aktivera sig mot staten och samhället drar sig ju idag till politiska svin. Islamister, nazister, liberaler, kriminella. Det står slaget idag. Folkets Hus rörelsen har en hel del att lära i hur vi ska bemöta detta.
”och förflytta konflikten geografiskt från fattiga arbetarområden där man mest förstör för sig själva till rikare områden.”
Ja. Det är målsättningen. Och precis därför måste vi bryta dödläge och i synnerhet få bort droger, kriminalitet och annat skit från våra områden. Att paja våra egna områden leder aldrig någonstans, men man förstår reaktionen. Och precis därför måste vi nå ut mer med militant arkelogi och lära oss hur vi bygger en social rörelse igen. Där vi kan erbjuda alternativ, bildning och ge hopp om en bättre framtid.
Hehe, nu börjar det hända grejer i den här diskussionen. Ursäkta om jag missar något eller mina poster är lite röriga, vet att jag har problem att uttrycka mig koncist ofta.
Jag håller väl med dig i princip, men tror du vi kan upprepa det som skett innan i historien igen? Samhället är ju väldigt annorlunda, framförallt då på ett materiellt plan med hur produktionen ser ut, landsbygd/stad, utbildning, osv.
Sen det här med 68, tja.. Tror du det verkligen är så att den var endast en medelklassrörelse? Tror vår diskussion kanske lider en del av att vi använder klassbegreppet lite olika, mellanskikt brukar jag tycka är en bättre term och väljer nog helt att förkasta begreppet ‘underklass’ men ser gärna klassen som någon sammansatt av olika skikt som har olika politiska och kulturella uttryckssätt, i enlighet med någon sorts klassammansättningsteori. Så med det i bakhuvudet, det jag skulle säga ’68 handlar om är industriproletariatets kamphöjdpunkt i hela västeuropa (eller ja, i Sovjet också i en viss grad) där massorganisationerna i facken och de reformistiska kommunistiska eller socialdemokratiska partierna skapat underlaget (arbete åt alla, t.ex) för stora reformer som når sin kulmen under sent 60-tal tidigt 70-tal och kastar kapitalismen i kris, en kris som proletariatet inte är kapabelt att förvandla till kommunism tyvärr. Där tror jag upproriskheten sprider sig i hela samhället och radikaliserar en massa skikt av den. Men visst, jag håller ju med dig överlag om anti-imperialismen och mellanskiktens dominans, speciellt i ‘kultur’-delen som hippiesarna och som till stor grad har gjort vänstern till välgörenhets/idealismprojektet det är idag. Men som sagt, det finns ju intressanta tendenser kring 60/70-tal, som det du skriver om LKAB. Hur ser du förresten på din diskussion kring jobbaren som pratar om Vietnam i någon intervju och sedan övergången till att arbetarna överger vänstern kring LKAB?
En kommentar är också att även om jag inte vet så mycket om stödet för LKAB-strejken eller de vilda strejkerna är att ibland så är en konflikt avantgardistisk (på det bra sättet då) även utan att folk i sig gillar den i sitt vardagliga medvetande. Alltså typ, någon går fram till en lirare på stan och frågar ”Vad tycker du om Berns-konflikten?” ”Näe, jag vet inte, det är dåligt att bråka…” som jag kan tänka mig många tycker, men när striden väl är vunnen så kommer det skapa en sådan förskjutning av möjligheter och kamper (”hegemoni”) att den där jobbaren kanske plockar upp strejkvapnet när den hamnat i samma situation. Inte för att jag inte tror att du inte håller med mig, men kände någon behov av att skriva det…
Sen till RG.. Jag tror du missförstår mig. Jag refererar alltså till själva området Rosengård (eller Herrgården snarare mer specifikt) och inte till någonting annat, och ”de människorna” som ”de som kravallar”, inte i ett försök att positionera dem som något annat än mig, eller dig för den delen. Handlar ‘bråk’ om klass? JA! Men det vi de facto i Sverige ser idag är att just en viss del av klassen, unga invandrarmän, är involverade i de kravallerna. Det vi vill se är ju som i exemplet ovan kring LKAB att de vinner de striderna (och de har lite redan gjort det, miljoner och åter miljoner pumpas in i Herrgården för att rusta upp det nu) och sprider kampmetoden till andra skikt av arbetarklassen för att normalisera det och skapa en situation som du säger i sydeuropa där man tar saken i sina egna händer och angriper staten.
Håller med dig om resten också. 🙂
Hej igen debattkamrat!
”men tror du vi kan upprepa det som skett innan i historien igen? Samhället är ju väldigt annorlunda, framförallt då på ett materiellt plan med hur produktionen ser ut, landsbygd/stad, utbildning, osv.”
Jag är fullständig övertygad att delvis så kan vi göra det, delvis att vi måste göra det, annars är det som att erkänna att Ja: liberalerna vann. Och vad vi ser idag är på många sätt snarare att kapitalisterna repeterar historien. Då kan vi också göra det, med vetskapen om våra misstag. När arbetarrörelsen flyttade från bondesamhället in till stan så var det industraliseringen, nu när industriarbetarna flyttar till stan och prekariseras är det den nya former. Nytt produktionsätt, samma process. På många sätt är det bara produkterna (som vi knappt ser logik i) som förändrats,. Inte förutsättningarna och produktionsförhållandet. Vågen av bemanningsföretag, splittrade fack etc är ju en historisk tillbakagång, vi har sett allt det här förut
’68 handlar om är industriproletariatets kamphöjdpunkt i hela västeuropa (eller ja, i Sovjet också i en viss grad) där massorganisationerna i facken och de reformistiska kommunistiska eller socialdemokratiska partierna skapat underlaget (arbete åt alla, t.ex) för stora reformer som når sin kulmen under sent 60-tal tidigt 70-tal och kastar kapitalismen i kris, en kris som proletariatet inte är kapabelt att förvandla till kommunism tyvärr.
Delvis så håller jag med dig, det är lite av peaken i arbetarrörelsen. Men i det stycke du skrev så är det ju intressanta: varför misslyckades det? Vad hände, förutom socialdemokratins teoretiska karaktär, det är där jag sätter stöten mot -68 rörelsen. För det du pratar om, erkänner jag inte som en del i -68 rörelsen. Det är en del av arbetarrörelsen. I synnerhet upproren i Sovjet.Ooch det är väl något vi skiljer oss åt i våra tolkningar. Även om våra målsättningar och åsyftningar säkert är likadana. Jag frågar mig: ”vad gick fel,” och jag finner att det inte bara är socialdemokratins fel, utan sneglar på den ungdom som skulle föra vidare arvet och konstaterar: ”visst ja, ‘vänstern’ föddes visst..:”.
Hur ser du förresten på din diskussion kring jobbaren som pratar om Vietnam i någon intervju och sedan övergången till att arbetarna överger vänstern kring LKAB?
Jag ser det som oerhört befriande att de slutade prata vietnam och började prata om att de dog som flugor, självklart, och via sina aktioner skapade en våg av uppror i arbetarrörelsen. Att han pratar om vietnam ser jag inte som ett bevis av politisk övertygelse överhuvudtaget, t.o.m. Olof Palme pratade om de frågorna. Och dessutom mer om det än arbetarnas situation på LKAB. Fanns ju skäl till varför de lackade ur på Palme, som heller pratade vietnam än deras situation, så att säga.. Att arbetaren i fråga diskuterade vietnam i boken tolkar jag också som att det är sprunget ur ett politiskt intresse som existerade i samhället (tack vare arbetarrörelsen) på de tiden. Före den liberala segern över samhällsdiskursen.
Och ja, jag håller till fullo med om din passage om vilda strejkers vikt som framförhållnig, där du t.e.x. nämnde berns som exempel 🙂 Bra att du skriver överhuvudtaget, då läsare säkert uppskattar den! Självklart erkänner jag vilda strejkers vikt! Det är ju nästan A och O i den politiska position jag förespråkar! 🙂
Det” vi vill se är ju som i exemplet ovan kring LKAB att de vinner de striderna (och de har lite redan gjort det, miljoner och åter miljoner pumpas in i Herrgården för att rusta upp det nu) och sprider kampmetoden till andra skikt av arbetarklassen för att normalisera det och skapa en situation som du säger i sydeuropa där man tar saken i sina egna händer och angriper staten.”
Jag säger som en gammal socialist sa: Allt medel vi segrar med ska vi sprida. Men det handlar om rätt situation, tidpunkt och rätt avgörande i medel för att vinna. Kravaller funkar i RG för att liberala batikhäxor inte erkänner kidsen som arbetarklass utan som en specifik enhet, till skillnad från oss som ser dem som kamrater, och dessutom en enhet som det ska gullas med för att liberalerna måste bevisa att det kapitalistiska systemet, och globala ekonomin – förflyttandet av arbetskrat – fungerar inom dess människofientliga och vidriga system, det är därför miljonerna kommer in. Herregud, bråkar blattarna så pekar det ju på att de inte är nöjda! Trots att liberalerna varit ”så snälla” med dom. ”Köp upp dem!” vrålar poltikerna i takt. Antik kapitalistisk taktik för att försöka tysta motstånd. Men det förtar inte deras seger, absolut inte. De har ju lärt sig att trycka på knappen så herrarna ger de pengar. De kan gott fortsätta göra det medans vi andra kommer på egna sätt peka ut samhällets paradoxala system och peka ut bristerna, och människofientligheten, i det. Och visst, det kan innebära kravaller. Men om vi gör det på exakt samma sätt kommer de gnälla om den hemska vita arbetarklassen – rednecksen – och det är inga batikhäxor som kommer tycka synd om oss. Vi måste därför komma på egna sätt att slita öppningarna och bristerna i det fallerande kapitalistiska systemet bredare. och djupare. Som alla delar i vår klass måste vi utforma egna, unika, angreppsvinklar.
Bra diskussion förövrigt!
Hej hej.
Tror just att det är här vi kanske börjar skilja oss åt. Är det verkligen tillbaka till 1900-talets början? På sätt och vis så är det kanske så, men det är ju samtidigt en helt annorlunda situation om man tänker på bara ett par snabba faktorer som: – proletariatets utbildningsnivå, -avsaknaden av en bondeklass som proletariseras, – just-in-time produktion med en internationell arbetsdelning, – 100 år av arbetarrörelse, – en ‘mjuk’ stat som skapar statsinvånare/statssubjekt.
Och det är bara ett par saker som är annorlunda, tack och lov är ju många av de sakerna jävligt positiva. Existensen av en tidigare historisk rörelse för fördelning (hur reformistisk den än är) och kommunikationsteknologins framsteg och popularisering ger en bakgrund till nya former av revolter som nog kan bli starkare och djupare än tidigare när det tog veckor att distribuera en pamflett i landet och man inte hade någon sorts teoretisk/politisk bakgrund.
Så då är frågan jag ställer till egentligen: tror du vi kan upprepa historien? Och isf, tror du vi kan upprepa den bättre? Alltså inte bli sossar efter vi formerat klassrörelsen.
”Delvis så håller jag med dig, det är lite av peaken i arbetarrörelsen. Men i det stycke du skrev så är det ju intressanta: varför misslyckades det? Vad hände, förutom socialdemokratins teoretiska karaktär, det är där jag sätter stöten mot -68 rörelsen. För det du pratar om, erkänner jag inte som en del i -68 rörelsen. Det är en del av arbetarrörelsen. I synnerhet upproren i Sovjet.Ooch det är väl något vi skiljer oss åt i våra tolkningar. Även om våra målsättningar och åsyftningar säkert är likadana. Jag frågar mig: ”vad gick fel,” och jag finner att det inte bara är socialdemokratins fel, utan sneglar på den ungdom som skulle föra vidare arvet och konstaterar: ”visst ja, ‘vänstern’ föddes visst..:”.”
Men är inte det också lite schematiskt? Är alla bra kamper 68-75 ”arbetarrörelsen” och alla dåliga kulturkonflikter 68? För att återvända till ett personligt exempel, och det är ju alltid lite shady, men det illustrerar hur jag tänker. Farsan växte upp på landet i en mycket konservativ familj, min farfarsfar satt bland annat i KF för nazistpartiet (!) på 30-talet. Han jobbade på ett byggföretag och gjorde montrar som 16-17 åring och började sedan på banverket efter några år där han jobbade fram till pensionen som rallare. Han var med i SSU och ”hade alltid Maos lilla röda i bröstfickan”, han hade långt hår och körde motorcykel och mina farföräldrar trodde han var homosexuell pga håret. Han var en del av ett (industri)proletariat som bröt sig loss från kyrkan, från hur man skulle se ut, från hur man skulle uppföra sig mot äldre, från konservativ smak och hierarki. Och det kan ju verka ganska futtigt på sätt och vis i jämförelse med kraven för högre lön och lägre takt, men för honom var det nog ingen sån uppdelning, det var båda en del av kampen för befrielse på något sätt. Då menar jag inte på något flummigt hippiesätt utan rent konkret makten över sitt eget liv.
Sen håller jag ju med dig om vänstern som alltid letar efter någon att stödja långt bort i tid och rum och om mellanskikten som bärare av en massa frågor som förflyttar perspektiven från kampen. Men för att återvända till den militanta arkeologin som vi pratade om innan så tror jag det är få tidpunkter som så mycket behöver en utgrävning av arbetarkampen som 60/70-talet, lika mycket från Marcus Birro som från Per Gudmundsson eller från Vänsterpartiet.
Jag håller med dig om resten förresten. Och har jävligt roligt, kul med en bra diskussion som inte bara blir pajkastande. 🙂
Hej igen Dacke, nu börjar det bli lite rundgång. Ska vi köra ett sista varv? Diskussionen i sig är givande och vi har nog nått vägs ände, för den här gången 🙂
”Är det verkligen tillbaka till 1900-talets början? På sätt och vis så är det kanske så, men det är ju samtidigt en helt annorlunda situation om man tänker på bara ett par snabba faktorer som: – proletariatets utbildningsnivå, -avsaknaden av en bondeklass som proletariseras, – just-in-time produktion med en internationell arbetsdelning, – 100 år av arbetarrörelse, – en ‘mjuk’ stat som skapar statsinvånare/statssubjekt.”
Det är lite av en historisk paradox vi lever i kan jag känna. Delvis: enorm utveckling. Delvis: enorm regression. Alla dessa faktorer du tar upp arbetar nästan åt två håll. Men om vi pratar det rent ekonomiskt så är det, till en majoritet en regression vi ser. Även om vi också kan skönja början på en regression i t.e.x.utbilningsnivån bland arbetarklassen, som ivrigt frammanas av den borgerliga politiken idag. ”Stå vid din läst” är ju nästan helt reintroducerat om t.e.x. förslagen lagda i år går igenom, där praktiska linjer fråntas t.e.x. litteraturhistoria (när tar de all historia? och samhällskunskap?) och förslagen att i tidig ålder ”välja sim karriär”. Angående bondeklassens proletarisering, så är det ju liknande processer igång idag också, som jag nämnde tidigare, med industriproletariets prekarisering som sker, med liknande geografiska omflyttningar etc. Men som sagt, vi båda är ju inne på att ett verktyg för att tolka detta är ju just ”militant arkelogi” 🙂
”Existensen av en tidigare historisk rörelse för fördelning (hur reformistisk den än är) och kommunikationsteknologins framsteg och popularisering ger en bakgrund till nya former av revolter som nog kan bli starkare och djupare än tidigare”
Här håller jag med dig till 100% vi har mycket bättre förutsättningar, om vi lyckas bygga en radikal arbetarrörelse igen, att stå emot de problem, och t.e.x. socialdemokratiska partiets vetorätt och reformistpoltik, idag än våra föregångare. Vi har bättre förutsättningar, därför ska vi lära oss av det som funkade förr, studera våra segrar, och använda våra moderna verktyg, med våran anrika historia i bakgrunden som recept när vi går vidare.
”Så då är frågan jag ställer till egentligen: tror du vi kan upprepa historien? Och isf, tror du vi kan upprepa den bättre? Alltså inte bli sossar efter vi formerat klassrörelsen.”
Ja 🙂
”Men är inte det också lite schematiskt? Är alla bra kamper 68-75 ”arbetarrörelsen” och alla dåliga kulturkonflikter 68?”
Nja. Jag ser det hela bara ur rent klassperspektiv och kollar på de ytor konflikten befann sig, är det arbetarkamp det rör sig om kring perioden, ja då är det ju mer eller mindre ett bubblade uppror i den internationella arbetarrörelsen vi talar om. Som på samma sätt som hemma hos oss blev svikna. Talar vi om ytor som rör t.e.x. universitet, så är det ”vänsterns” formering eftersom det var under denna period som arbetarklassens började avancera in i sådana instutioner, och då tyvärr, tack vare arbetarrörelsens påbörjade sönderfall (tack sossarna!) vände sig ifrån rörelsen.
”För att återvända till ett personligt exempel..din far (och min fars) revolt”
Japp. Jag håller med. Men liknande uppror har skett förut också, och sker även idag. Hur tor du folk reagerade när folk började sluta gå i kyrkan, och gick till fackmöten istället? Eller när nykterhetsrörelsen bröt sig fram i en nedsupen klass? Eller när arbetarkvinnor började använda kondomer? Allt detta är tidigare exempel på sådana revolter, skillnaden var dock att våra föräldrars revolter var nästan uteslutande kulturella, medans de tidigare var mer klassmässiga. Subkulturernas framväxt, innebar ju också (för första gången) att även andra klasser kunde inkluderas i upproret. Fastän arbetarklassen fortsätter dominera i sådana formeringar.
”Men för att återvända till den militanta arkeologin som vi pratade om innan så tror jag det är få tidpunkter som så mycket behöver en utgrävning av arbetarkampen som 60/70-talet”
Självklart. Vi ska gräva överallt efter våra stoft til inspiraton 🙂
Tjena. Har inte så mycket att lägga till egentligen. Tack för en bra diskussion! Vi kanske hörs igen här på bloggen eller annars. 🙂