Hem > Funderingar > Plankning / Station 31

Plankning / Station 31

En kortare essä om vardagen, och vägen till jobbet.

Det tar mig en och en halv timma, dörr till dörr, att ta mig till mitt arbete. Sammanlagt tre timmar per dag.  Jag jobbar med tele-marketing. Ett jobb jag tog då jag för första gången i Stockholm erbjöds fast arbete. Jag slängde bort mina slitna, söndriga, dammtäckta blåbrallor och drog på mig en livsstil av kutryggat datorknappande och spontant ljugande i telefon istället – allt för att jag för första gången skulle njuta av en betald semester.

Varje morgon jag vaknar upp sker följande på rutin. Jag dricker mitt kaffe, sedan tar jag min morgonsnus, kollar av facebook och mailen, och så sakteliga drar jag på mig mina adidasbrallor (mina jeans är pajade), tar fram dagens bok (oftast av ren slump, i regel hinner jag ju läsa över 100 sidor på resvägen) sedan lämnar jag lägenheten med samma invanda suck.

Där påbörjas dagens katt- och råtta lek. Jag plankar, har inte råd med annat. Det innebär att jag befinner mig i krig med kontrollanter i över  en timma framöver.

Efter att ha bökat mig förbi spärrarna åker jag upp för rulltrappan, på perrongen tokar mina ögon av alla som befinner sig där. I synnerhet granskar jag över de bortre ändarna på perrongen. De brukar gömma sig där. Det tog att inse, med de rödklädda fascisterna som trampar runt, kontrollerar inte biljetter. De misshandlar svartskallar och fyllon. Jag har alltid klarat mig från deras uppmärksamhet. Istället kollar jag efter ansiktet jag kommer ihåg; mannen med det vita skägget, den korta negressen. Kontrollerar så de inte gömmer sig i civila kläder.

Snart kommer tåget in. När det passerar går allt fruktansvärt långsamt. Jag placerar mig alltid ganska långt bak. varenda fönster gås igenom, alla som står upp i tåget blir jag av naturen misstänkt mot. Jag har exakt 31 stationer att åka till arbetet. Och 31 st till att åka igenom när jag åker hem.

På varenda en av dessa stationer rycks jag upp när tunnelbanan närmar sig. Specifikt håller jag utkik i de glaskurar som rulltrappan går upp i. De brukar gömma sig där, för att sedan kuta in i en befintlig vagn. De har sina tricks. Varenda människa på perrongen analyseras från topp till tå när jag åker förbi. I synnerhet är jag misstänksam mot hopar som samlat sig. Ibland ser jag någon enskild kontrollant. Adrenalinet tänder till, vad händer nu? Men jag har lärt mig att de inte arbetar ensamma, de är flockdjur. Och när de slår till kommer de från överallt. Allt som oftast är det någon som förvirrat sig, en ensam liten bror duktig. Tanken har infunnit sig mer än en gång att locka det dumma lilla djuret i en brutal fälla och slita av det där förbannade securitasmärket från uniformen, skälla ut honom för den parasit han är på vanligt hederligt folk på väg till arbetet.

Och så gott som alltid känner denna lilla, förvirrade, ensamma kontrollant som åker i sin ensamhet, sig alltid som den minsta människan i världen när den sitter bland vanliga resenärer som han vanligtvis kan behandla hur som helst. Några förotskillars blickar går inte att förväxla med något annat än fullständigt förakt. En gammal tant vägrar att ge plats åt honom. Hon måste känna sig rånad på pensionen när hon ska ta tunnelbanan till sina barnbarn eller vårdcentralen tänker jag.

Deras basstationer: Alvik, Thorildsplan, Centralen, Skärholmen, Gullmarsplan är alltid ställen där man känner sig som i ett ockuperat land. Överallt väntar lede fi på att ta ut extraskatt på en, som medeltidens indrivare beskattade bönder som gick på sina egna vägar. Och jag måste alltid kliva av på en av dessa stationer och byta på min långa marsch mot lönearbetet. Det tär på psyket att alltid vara på helspänd.

Mer än en gång har man lekt katt och råtta med dem, hoppat av när de klivit på, studerat dem på avstånd och sett vilken tub de ska ta, försökt räkna ut arbetsscheman. Hur många stationer hinner de med innan de kommer till tåget efter?  Att springa från dom är lönlöst, de arbetar i flock, däremot kan man klara sig om man kan imitera sin norrländska, östgötska eller skånska bra och hävda sig vara en turist. Mest av allt skulle man vilja kunna personuppgifterna på någon kändis, rikemansunge eller det allra bästa vore nog SL’s ledning.

Och hela tiden, alla resenärer kan vara potentiella hot. Hela tiden går ögonen som en radar över perrongen och vagnen. Att en vän som jobbar i branschen, som modern dadda i kollektivtrafiken på MTR, avslöjat att nya målsättningen är att bygga glasdörrar som når taket  (tänk på den utgiften!) istället för att satsa pengar på billigare månadskort muntrar inte upp i resan till arbetet. Dagens glasdörrar når ju bara en och halv meter upp. Nu vill de spärra in oss som djur. Man funderar vad som skulle ske om det utbröt en brand i tunnelbanan med sådana väggar? Man undrar också varför de inte bygger ut säkerheten: de senaste åren har antalet dödsfall bland resenärer ökat markant. Facket rasar, resenärer rasar, SL spärrar in, tystar ned och höjer priserna. Höjer priserna för arbetare, höginkomsttagare är en försvinnande liten minoritet av stockholms kollektivresenärer.

I Sverige bär de batong, en kamrat säger att ”i Paris bär de pistoler”. ”Oj vad konstigt” att senaste tidens upplopp skett i tunnelbanan där borta. Man tänker förstrött på att de faktiskt stängt ned Tensta stationen vid åtminstone ett tillfälle i flera månader. ”Problem med säkerheten”. Man undrar förstrött om statens stöd till SL, som nu ändå  går till glasdörrar, kunde varit 10 ungdomsgårdar, 20 och en hel del pengar till drogrehab?

Utvecklingen, jakten på profiten, kommer spinna vidare. Vanligt folk kommer inte kunna ta sig till arbetet utan att stånga sig igenom en hel arsenal av poliser, väktare, kontrollanter, glasdörrar, kameror, lejda småmiliser i gula jackor, högre priser och sämre service. Det är inte vi resenärer som brutaliserar tunnelbanan, företagen har fullt upp med att förverkliga våta drömmar om arbetsläger. Jag undrar hur inspärrade överklassen känner sig när de lojt dyker in till sina arbeten, tre, fyra eller till och med fem timmar efter sina anställda börjat sina dagar.

Och i detta absurda stadium, konstant läsande av din bok, och vaksamma ögon på varje station så tar man alltid och läser tidningen. En till meningslös gratistidning, fullspäckad med ytlig skit och stockholmsnyheter, meddelar att socialdemokraterna vill införa butlers i tunnelbanan, som kan ta hand om lyxresenärerna. Jag undrar om vi får se butlers i Tensta, Alby, Hässelby Gård, Skarpnäck, Fittja? Att de överhuvudtaget har fräckheten att föreslå butlers i tunnelbanan, istället för att ta tag i alarmerande dålig säkerhet, prislättnader (butlers lär ju driva upp priset något så in i helvete!) och förseningar är  vad ”arbetarpartiet” föreslår. Man kastar alltid de där gratistidningarna på golvet i ren frustration över dumheterna som sker.

Och inte fan kommer de någonsin i tid heller. Vad är det vi betalar för egentligen, när man väl har månadsbudgeten för det?

När jag väl kommit fram till Station 31 och hoppar av så sprids sig en frihetskänsla. Bort från labyrinten, bort från den typiska kalla naturen i vagnen som är karismatisk för stockholm, upp för rulltrappan fort som fan. Hoppas på att de inte står där uppe. Som tur är brukar det alltid stå Lugna Gatan istället för kontrollanter där jag hoppar av. De leker hellre med sina Iphones än bryr sig om något annat. Jag har t.o.m. sett folk få stryk framför deras ögon utan att de bryr sig nämnvärt, kommunala insatser för att ge folk jobb kan man anta.

Frihetskänslan när man äntligen är framme, dörrarna går upp och man tittar ut över en till värdelös förort men ändå  andas friskt luft  är total.

Tills man inser att man gått igenom allt det här bara för att komma till jobbet.
Tills man inser att det är bara några timmar tills man ska bege sig ut igen i den urbana djungeln under stockholms gator igen.
Tills man inser hur förbannat enkelt det skulle vara att bara betala lite mer skatt för att slippa eländet.
Tulls man inser att man betalar förmodligen mer, som låginkomsttagare, på sitt förbannade månadskort än vad höginkomsttagarna någonsin kommer betala för sina arbetsresor.

Och sen är det dags igen att ge sig ut i Europas och kanske världens dyraste kollektivtrafik.
Jag, och hundratals, om inte tusentals andra vanliga arbetare en helt vanlig arbetsdag i Stockholm.

Annonser
Kategorier:Funderingar
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: