Hem > Funderingar > Internationalism – när vänstern smutskastar ordet

Internationalism – när vänstern smutskastar ordet

Följande lilla passage är baserad på en växande frustration över flera olika ingredienser som berör ämnet internationalism, och hur detta begrepp delvis dras i smutsen av populism . Men även hur sund internationalism kan se ut. Varför det ser ut som det gör, vad man kan göra åt saken, och ett resonerande till varför vissa grupper inom ”vänstern” använder sig av ämnen som får många i klassen känns helt främmande. Eller åtminstone förbannat långt bort.

Som jag har berört innan så har ”vänstern”, och då i synnerhet grupper baserade i marxist-leninistisk tradition och med inspiration från FNL rörelsen, nu sedan 70-talet använt sig av internationella frågor (Ska ej förväxlas med internationalism i mitt tycke) för att försöka locka till sig anhängare. Detta i ett försök att växa som politisk kraft då majoriteten av dessa grupper är marginaliserade i stort från den svenska arbetarklassen. I vissa fall, så är det uttänkta taktiker för att locka till sig olika politiska invandrarorganisationer.  Relativt ofta, och i synnerhet om borgerlig media beskriver något förfärligt utomlands, så har dessa frågor tidvis tagit helt överhanden över de politiska organisationerna. Här kan nämnas b.l.a. Kommunistiska Partiets arbete med Palestina, flera trotskistiska gruppers arbete med Venezuela och de flesta partiers arbete med Irak och Afghanistan. Det kan tyckas så att desto längre bort, desto mer ska frågan uppmärksammas. Det vill säga, desto säkrare det är, desto större chans att man slipper göra något, desto längre bort från konfliktetflödet man är. Där verkar vänstergrupperna koncentrera sin energi. Med tiden har också själva politiken fallit undan för en anti-imperialism som snarare är baserade kring den borgeliga nationalismen än det politiska innehållet i de strömningar man stödjer.  Eller som en europeisk socialist från Nordirland beskrev det hela under 70-talet ”Hur vi får vänstern att bry sig? Vi tar och flyttar öjäveln till Chile. Då ska ni fan se på solidaritet!”. Men hur blev det såhär? Och vad innebär internationalism, egentligen?

Låt oss ta en titt på vad de faktiskt uträttar, vilka det är som lockas av dessa frågor, samt vilken relevans det har för arbetarklassen.

1. Vad uträttas? Antiimp mot Internationalism!
Majoriteten av det ”internationalistiska” arbetet idag sker främst genom två olika former av arbete; tycka synd om artiklar/demonstrationer och olika gruppers arbete med just sin international (eller kommitée för en international). Det förstnämnda berör varken saker som solidaritetsarbete (då det saknar en praktik) utan existerar främst för att rekrytera till sig personer som attraheras av frågorna (se 2). Det sistnämnda kan nästan te sig som ett skämt. Det existerar idag, om jag nu räknat rätt, 6 stycken internationaler där olika strömningar ska samordna sin verksamhet. De största torde vara, folk får gärna rätta mig, jag är ingen anhängare av dessa strömningar själv: fjärde internationalen, femte internationalen och CWI. Som jag antar vill ha en sjätte international. Vad dessa nu faktiskt gör vet nog få. Förutom att de ibland delar RSS flöden och sen så har de en, eller två, proffspolitiker i organisationen som kan skickas världen runt vid någon intern politisk kris i partiet. Som engelskan som blev panikkallad till Umeå när dessa bröt sig ur RS. Någon kontakt med klassen har dessa ”internationaler” inte. man får ha i åtanke att jag som skriver det här tolkas som en ”vänsterextremist” i många olika forum i samhället. Och jag tolkar det här som ett skämt. Det existerar inga ”internationaler” eftersom det inte är rörelser som byggt upp dessa, utan självutnämnda partier. Avantgardister, som i desperation över att de blir ignorerade inte bara hakar på trenden med att skriva om långtbortistan reguljärt i sina tidningar (inte allt för sällan där de själva saknar anknytningar), utan även är så pass desperata efter lite ryggdunkar att de drar iväg ett mail till varandra nu och då.

Sedan existerar såklart också den rent ut sagt dåraktiga ”internationalismen” som bland annat, tyvärr, tar sig uttryck av stöd till allsköns idioter och reaktionärer. Oförmögna att erkänna att många konflikter idag, i synnerhet i mellanöstern, har skiftat fokus från politisk karaktär till religiös, så har vänstern ställt sig skyldiga till att sponsra, hylla och bejubla de bödlar som varje dag avrättar kamrater. Här tänker jag bland annat på det uppsving av stöd till Hamas och Hezbollah som man kan ses uttryckas i främst marxist-leninistiska traditionen. Att det är just marxist-leninister som får på stryken titt som tätt av dessa organisationer, och tvingas till att underställa sig dem (Se PFLP’s utveckling) tenderar att bli en sekundär fråga. Antiimperialismen, såsom den förenklat och ytligt presenteras för vänsteranhängare, tenderar att skapa en världsbild som rent utav skrämmande. På samma sätt som man kan se många andra ”vänstertendenser” (se: ekologismen, i vissa fall feminismen och i särklass alla fall av primitivismen) glömmer bort det mest elementära i Marxismens läror; arbetarklassen, så hänfaller sig också dessa anti-impare till irrläror som snarare ger rysningar av religiös eller av reaktionär nationalistisk karaktär (här vill jag dock hävda att nationalism i sig kan innehålla både positiva, socialistiska,  och negativa, reaktionära, egenskaper).

Motståndet som man som alltid höjs till skyarna är så gott som alltid numera islamistiska dårar, samma dårar som krossade t.e.x. den socialistiska republiken i Afghanistan, eller för den delen vattnade ur PLO’s socialistiska agenda. Inte minst är det skrämmande att i deras världsbild tolka vi i väst som ”mindre förtryckta” och i USA verkar det inte ens finnas en arbetarklass, än mindre en arbetarrörelse. USA är bara av ondo, punkt. Den ekonomiska analysen, trots att dessa partier har hyllmetrar med historiematrealism och marxism, är helt raderat från analysen. Slutprodukten blir ett lika tramsigt förtryckspajaseri som b.l.a. återfinns i triple oppression eller andra plågor man fått stå ut med. Det är Idealism, inte matrealism. Än värre är det att dessa strömningar också växer idag, man får anta att det är på grund av en mer  och mer utmanövrerad kulturvänster/medelklass. Som medvetet ställer sig utanför klasskampen och flyr iväg till påhittade fantasier om tappra afghanska motståndsmän i byarna i krig mot den onde. Att nazister börjat beröra dessa frågor på jakt efter rekryter, och att dårar som Andreas Malm började med böneutrop på den syndikalistiska tidningen Arbetaren innan han drog sig undan för ”att det var för mycket fackliga frågor”  ter sig fullt logiskt när man studerar vidare i hur världsbilden på en antiimpare ter sig.

Och det mest skrattretande i hela den här soppan är att vissa delar av denna ”internationalism” dessutom är mot s.k. ”arbetskraftsinvandring”. När nästan hela deras 1 Maj tåg är flaggviftande invandrargrupper (som dessutom som oftast flytt islamister!). Man håller sig för pannan! Paradoxerna, och det politiska självmordet som nu sker, bland våra kära leninister är så uppenbart så man nästan kan sätta sig på sidan och se det hela som ett absurt avsnitt av benny hill.

Intressant nog har Europeiska nationella befrielserörelser ett uppsving för tillfället. IRA är på uppsving och med en klar socialistiska agenda, kanske klarare än på 70-talet, börjat dyka upp och sabba Europas antagna fredlighet och liberala välde. Och på samma sätt som arbetarkampen, som jag kommer till, verkar vänstern utgå från att Internationalism betyder att man minst ska komma till Istanbul innan det är intressant (Greker är iofs ganska hypade just nu). Jag skulle vilja fråga de leninister som är så brinnande för reaktionär nationalism, varför stödjer ni då inte positiv nationalism, som t.o.m är baserad på internationalism och socialism? Ni vet, som före allt blev religion, trams och lerhyddor?  3 timmar bort? Logiken fallerar.
Jag står kvar med ett hånflin i ansiktet på multikultikärringarna.

Nu får folk inte övertolka det här. Och gorma om döda barn i Gaza, sådant vet jag mycket väl om. Jag följer noga vad som sker t.e.x. i Palestina, det borde texten i sig avslöja, och angående nationella befrielserörelser och deras förändring de senaste 40 åren kan jag leverera en uppsats om jag så vill. Men nu är det inte det som vi ska diskutera.

Men det existerar ju också mera konkreta sätt, mera positiva sätt av utbyten av internationell karaktär. Tyvärr måste man se det i mörkret av att de är försvinnande få. Rent klasspolitiska frågor är i absolut minoritet i jämförelse med nationella rörelserna runtomkring i världen (minus Europa såklart..det är ju jobbigt när de står runt hörnet!) Fackliga utbyten är i särklass den bästa formen av mer praktisk internationalism idag. De strävanden som görs för fackligt samarbete över gränserna, som mellan tyska och engelska fackföreningar får stå som en stormfackla i ett annat internationalistisk mörker. En annan form av praktisk solidaritet måste bildning vara, att träffas, utbyta erfarenheter om konflikter som rör klassen är A och O för att man, om det behövs, ska kunna samarbeta i framtiden om något sker.

Ett annat strålande bevis på praktisk solidaritet (till skillnad från meningslösa stöduttalanden och symboliska demonstrationer) är monetära stöd till kamrater utomlands, eller innanför våra gränser som drabbats av den globala kapitalismen. Och ställts utanför våra egna arbetarorgan. När allt kommer omkring väger ord lätt i jämförelse med resurser. I synnerhet är detta aktuellt i en mer och mer globaliserad, och utnyttjad, arbetsmarknad där vi i arbetarklassen mer eller mindre hetsas mot varandra. Här måste man värdera, vad är det som är bra internationalism, då finns det bara ett bra svar. Praktik: allt från brev till fångar, till pengar till organisationer, till ”know how” hjälp till stödaktioner och gemensamma kampanjer och strategiupplägg är vad som kallas Praktik. Att skriva 100 artiklar i ämnet men ändå inte göra ett skit, är inte det. I takt med världens globalisering, som för det mesta bar a innebär skit, så har tack och lov kommunikationssvårigheterna med andra arbetare förminskats. Det finns chanser nu, som aldrig förr, att börja skissa upp olika tillvägagångssätt för att stärka klasspolitiken. Det måste vi utnyttja.

Och vi måste bli mycket bättre. Det är en skam att så mycket energi från ”vänstern” (virrpannorna) har ägnats åt antiimperialismens dödsryckningar istället för att kolla runt hörnet på vårat eget hus. Vi kan pumpas med otaliga artiklar om allt möjligt, men när finska pappersarbetare strejkar är det tyst. När finska hamnarbetare strejkar är det tyst. När danska arbetare strejker, likväl tyst. Eventuellt om någon fransk bonde häller ut gödsel utanför Paris får vi höra det från de mer progressiva krafterna inom anti-imp lägret. De kamper som vi enklast, snabbast, och framgångsrikast skulle kunna hjälpa till konkreta vinster – och t.o.m. bygga arbetarfederationer av –  har fått stå i skuggan för vad borgerlig media rapporterar om. På andra sidan jordklotet!

Och ska man vara krass, så är det praktiska sätt som vi måste hantera internationalismen.Det är på så sätt man bygger äkta ”International” (även om man reflexmässigt ryggar tillbaka av ordet). Genom klassrörelse! Inte genom parti! Alla former av större organisationer byggs upp underifrån, så även en facklig international eller än bättre, och vad vi har behov av, en internationell stridsfond och arbetarfederationer och konferenser för att stödja våra positioner.

1 maj tal från vänsterpartiet 2010.
Det här är INTE internationalism. Det här är trams!
Talaren berör inte med ett ord attackerna mot den svenska arbetarklassen.
Medelklasspolitik – Medelklassparti!

2. Vilka lockas av antiimperialismen?

Antiimperialismen är en produkt av 70-tals vänstern. Före dess lansering på universitet runtomkring Europa så existerade inget sådant begrepp i större utsträckning än att räddfärdiga att sovjet ville spöa skiten ur USA, eller att Kina skulle ta tibet, för att inte tala om rätten för Nordkorea att hävda att Det Är Det Riktiga Korea. Intressant nog så användes begreppet inte i revolutionen på Kuba i större utsträckning då det var mer en socialdemokratisk nationell revolution. Det store uppsvingen kom i och med Vietnamkriget, och det är ungefär där som rörelsen stannade också. Att tillägga är också att Europeiska nationella rörelser under denna tid, som irländska befrielsekampen inte heller ville beskaffa sig med ordet som var för intimt förknippat med Lenin, det förhindrade dock varken utbyte med dåtidens ANC, eller sydamerikanska, sydeuropeiska eller andra gerillor. De nöjde sig med det äldre, och mer korrekta ordet, internationalism. Begreppet antiimperialism  har därför först och främst använts av leninister. Och måltavlan har alltid varit medelklassen. Medvetet, oavsett om sjävla produkten från universiteten förnekat sin influens från leninismen (eller rent utsagt haft andra politiska ambitioner) förefaller det så denna världsbild är en leninistisk produkt. Och har därför gett sitt intryck.

Så det är en målgrupp: marxist-leninister-(insätt valfri diktator här om det behövs). Det sagt innebär det inte att dessa personer är arbetare. Ibland förefaller det sig så att arbetare också gillar skumma idéer. Det var en ganska populär grej före 1989.

Låt oss då studera varifrån denna rörelse kom. Som jag berört tidigare är detta uppsving i direkt relation till arbetarrörelsens förfall. Och det var inte bittra arbetare som i miljontals ställde sig bakom parollerna som antiimparna lyfte (Ungern 56, Tjecken 68 hade lärt dom det) även om man måste tilldela en viss procent arbetare till denna rörelse under dess första år. Ledarskapet var och är dock fortfarande idag ett tryggt mellanskikt som bryr sig om frågorna eftersom de själva inte berörs av direkta klassfrågor i sin vardag. Vilket även förklarar bristen på Praktik. Hade det formerat sig en lika stark klassrörelse 1968 som den antiimperialistiska vågen, så hade internationella arbetarfederationer sedan länge formerat sig. Intressant när man diskuterar just 68- rörelsen är att nutida fascister, som Lasse W (fd Vänsterpartiet), inte heller släppt den romantiserade bilden på 1968. Och tjatar om den alltjämt. Han liksom många i den nya ”identitära” rörelsen, dessa medelklassens kvasi-intellektuella dyngskallar, delar samma fascistion för anti-imp och 68 som ”vänstern”. Bara slump? Skulle inte tro det.  De går väl dit idealismen och dess klassbakgrund alltid fört dom, och det där landet långtbortistan man ska brinna för först och främst.

Denna bakgrund förklarar synen på dessa frågor som mobiliserande för klassen. Vilket i sin tur förklarar varför de använder sig av dessa frågor taktiskt för att bygga sina Partier och Internationaler. att klassen för det mesta oroar sig mer för A-Kassan, nedläggningar och korrupta socialdemokrater och är vanliga människor som ser till sitt eget bästa bespottas som ”reaktionärt”. När marxismen lugnt förklarar att egenintresset är en drivande kraft i den materialistiska analysen

Dessa dårar saknar helt enkelt  studentrörelsen, och studentvänstern, och har svårt att begripa eller förstå den enkla devisen att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk! Något de dock käckt kan ropa, bara dom får leda. De drömmer sig bort till ett -68 som så gott som aldrig vara lika romantiskt som de vill föreställa sig. De har ingen koll, eller intresse, i regel av arbetarrörelsen och att delta i den faktiska matrealistiska kampen. De är i behov av att hantera frågor på avstånd, säkert avstånd, där man kan tycka vad man vill utan mothugg. Där man slipper tampas med personer och frågor som på någon timme kan stirra dig rakt i ansiktet och undra vad fan du pysslar med. Det är helt enkelt ytterligare en till strömning inom ”vänstern” som formerade sig efter arbetarrörelsens död. Och utan tvekan den mest romantiska i sina utsvävningar.

Det sagt, så är jag ingen radikal klasseperatist. Även om jag har mina dagar. Det är naturligt att mellanskikten t.e.x. i en kris svär sin lojalitet till mer socialistiska rörelser. Man får tolka mellanskikten för det är; en ambivalent del av arbetarklassen som till viss del (inom vissa branscher och roller) är kapitalismens försvarsmekanism. De kommer också få vara med. Men då får de fan inte 1) Kontrollera arbetarrörelsen eller 2) koncentrera sig på bekväma frågor, såsom antiimperialismen gör.


Arbetarklassen då
?
Självfallet är arbetarklassen i behov, kanske större behov än någonsin, av internationalism. Det är vårat vapen, vårat verktyg, för att kunna bemöta kapitalismen ständiga anfall, omorganiseringar och utveckling. Det är bara när vi kan arbeta lika globaliserat som kapitalismen som vi har en chans. Överklassen har ju alltid varit snäppet bättre internationalister än oss. Just därför är internationalismen ett av våra vassaste verktyg om vi ska nå någonstans. Men vi får aldrig förväxla vår tradition av internationalism och internationell solidaritet med att 1) sätta internationella frågor i huvudfokus i våra organisationer, vi är inte röda korset 2) förväxla internationellt samarbete mellan arbetare med att stödja reaktionära svin 3) förlita oss på att dessa frågor har något som helst intresse i våran klass 4) romantisera 5) hänfalla oss till symbolpolitik och hypande. Vi har ett eget jobb att utföra. Och vi måste börja från början igen i våran strävan efter en radikal arbetarrörelse. Idag innebär det att vår huvudfokus måste vara att mobilisera arbetarklassen lokalt, i våra områdetn, på våra arbetsplatser, i våran stad. För att sedan sträcka ut händerna till våra kamrater mellan våra branscher, våra organisationer och våra länder. Då kan vi börja prata praktisk internationalism på level 2. Tills dess är bästa vägen framåt att skänka det stöd vi kan till vanligt folk, precis som oss, som behöver resurser för att stå emot nyliberalismen anfall. Praktisk solidaritet, praktisk internationalism!

Såsom den gamla syndikalistiska arbetardevisen säger. Gräv där du står. Eller arbeta lokalt – tänk globalt. Och framförallt – tänk före du talar. När det gäller våra vänner i lustiga bandanas.

Här kommer en liten undersökning. Gjort lunchtid idag. Om politiska organisationers, tidningars och fackföreningars fokus. Vissa storknar man åt. Vissa förvånas man över att det var så balanserat. Vissa kopplar tydligt internationalism med lokala frågor. Naturligtvis betyder inte det här att det alltid ser ut såhär: Man kan ju komma ihåg att det är val!

Organisationer:

Arbetarnakt
10 huvudnyheter, 1 rör sverige. Får man vara så fräck att anmärka att det för en gångs skull inte vara raljerande om en annan vänstergrupp i den inhemska nyheten?

Kommunistiska Partiet:
Nio huvudnyheter, fyra rör palestina, fyra rör partiet, en rör sverige

Socialistiska Partiet:
9 huvudnyheter, 8 rör valet eller sverige, en rör fjärde internationalen

RS, rättvisepartiet socialisterna:
20 huvudnyheter, fyra rör utlandet (1 om CWI), 1 berör mordet på Leo Trotskij, resten är inrikes

Socialisterna:
9 huvudnyheter, 2 rör valupptakten resten lokala frågor

Förbundet Arbetarsolidaritet:
10 huvudnyheter, ingen utrikesnyhet även om internationella frågor berörs i t.e.x. hamnarbetarnas blockad av israeliska varor

Tidningar:

Proletären:
6 huvudnyheter, en rör utrikesnyheter, en rör tidningsprenumation

Internationalen:
24 huvudnyheter:, 8 rör utriket, 1 rör tidningen, resten rör valet och sverige

Flamman:
5 huvudnyheter, samtliga rör valet eller sverige

Arbetaren:
10 huvudnyheter, två är katerogiserade som ”utrikesnyheter”. Dessa berör konflikten på Berns.

Socialisten;
Fem huvudnyheter, 2 utrikesnyheter, 2 svenska nyheter och en bokrecension

Fackföreningar:
SAC:
9 huvudnyheter, samtliga berör inhemska fackliga frågor (SAC har inget Interionationellt utskott längre att anmärka)

LO:
30 + huvudnyheter, ingen berör internationella frågor

Annonser
Kategorier:Funderingar
  1. augusti 19, 2010 kl. 4:45 e m

    Tack, nu slipper jag förklara hur jag menar för folk. Kan bara länka hit istället 🙂

  2. koma
    augusti 20, 2010 kl. 10:20 f m

    Ett klockrent exempel på anti-imperialism gone wild är ju stoppa matchen 2.0 i Göteborg med Tel aviv eller vad dem heter.. Annars håller jag med, var besynnerligt att när borgarna började slakta a-kassan 2006 och en protestvåg (till viss del ursprungen ur vänstern men även inom facket) kom … så startade RKU igång en Palestinakampanj.

    Det handlar ju om att spela rätt kort i rätt tid.

  3. augusti 20, 2010 kl. 1:05 e m

    Ledsen att säga det, men du vet uppenbarligen ingenting om det du skriver. Dessutom är det löjligt motsägelsefullt. Ta det första stycket. Vad står där? Att folk som solidariserar sig med andra i olika delar av världen gör detta med nån dold agenda för att ”försöka locka till sig anhängare”. På ren svenska: Vilket vidrigt jävla sätt att dissa det arbete folk gör och som i rent konkret bemärkelse räddar människors liv! Vem i helvete är du att kalla detta för att ”försöka locka till sig anhängare”!? Just i detta nu samlar ex. Socialistiska Partiets medlemmar och anhängare in pengar till Pakistan och offren för översvämningarna där. Hjälpen går till en socialistisk organisation i landet. Ger vi dessa pengar för att ”försöka locka till oss anhängare”!? Va fan tror du!? Jag känner för helvete folk där som tidigare bott i Sverige och som nu gör fan så mycket mer vettigt än de flesta. Ska vi skita i detta? Ja, det kan man så klart tycka, men för dessa människor är pengarna direkt livsnödvändiga (fattar du? FOLK DÖR ANNARS!)

    Det blir direkt skrattretande när du efter att ha tramsat runt i texten med dina pubertala och okunniga funderingar slutar med att visa på vad tidningarna och hemsidorna tar upp. Det handlar inte om att – helt enligt dina egna undersökningar – ”vänstergrupperna koncentrerar sin energi” på internationella frågor. De finns så klart, eftersom människor i det här landet finner det intressant att inte bara stänga in sig likt en SD:are i vad som händer i det egna bostadsområdet. Detta visar inte minst att det är faktiskt just internationell solidaritet som samlat överlägset mest folk under detta årtusendet. Frånj GBG 2001, via Irakinvasionen, till Ship to Gaza. Det problemet lyckas du dock undvika. Att det är inte Septemberalliansens demo, eller varsel som samlat folk (med undantag för Volvo i Umeå som organiserades inte minst av Socialistiska Partiets medlemmar). Så vad har du att komma med? Var ”gräver du”?

    Jag vet var mina kamrater i LSP gräver. De gräver på sina arbetsplatser och i sin närhet. I Malmö har vi räddat en vårdcentral och det arbetet fortsätter (1 september 18.00 är det demo på torget f.ö.) och jag har inte sett en enda jävla autonom där under hela arbetet. De har varit puts väck. Inte en enda av dessa vittrigpettrar som bland annat spammar soc.nu med sin barnsliga desillusionering och i brist på egen praktik hittar på halmdockor om att ”vänstern bara sysslar med antiimperialism”.

    Skärp dig grabben, och ta reda på fakta innan du inför dina black-block-polare försöker leka duktig.

    Jävla ärkesvin

    • augusti 20, 2010 kl. 1:48 e m

      Hej Ulf!

      ”Att folk som solidariserar sig med andra i olika delar av världen gör detta med nån dold agenda för att ”försöka locka till sig anhängare””

      Nej, inte folk, partier. På samma sätt som alla aktuella frågor i pressen som använder sig partier av olika sätt för att locka till sig olika delar, och skikt, till sitt parti. I de internationalistiska frågorna har detta varit ett sätt att delvis locka till sig politiska invandrargrupper (dock sällan med klassfrågor). Det är vad som står.

      ”Bla bla bla du är så vidrig, folk dör, moralism moralism”

      Ja folk dör: Det är kapitalism.Och det är därför jag avskyr symbolpolitik och söker efter praktisk solidaritet. Skitbra isåfall om ni samlar in pengar till Pakistan. Kan ni skänka en slant till de häktade vietnameserna också? Det är väl ändå, från grunden, vi bygger socialismen. Inte via röda korsetverksamhet? Även om det, självklart, är en väldigt fin handling. Vilka ger ni pengar till i Pakisan föressten?

      ” Detta visar inte minst att det är faktiskt just internationell solidaritet som samlat överlägset mest folk under detta årtusendet. Frånj GBG 2001, via Irakinvasionen, till Ship to Gaza. Det problemet lyckas du dock undvika. Att det är inte Septemberalliansens demo, eller varsel som samlat folk (med undantag för Volvo i Umeå som organiserades inte minst av Socialistiska Partiets medlemmar). Så vad har du att komma med? Var ”gräver du”?”

      Ja, och det är en stor tragedi samtidigt som borgarna härjar sönder vårat land att de internationella frågorna lockar så mycket folk. Föressten kom ju faktiskt erkännandet nu att det VISST är en strategi att locka folk, där gick du i din egen fälla lite va? Jag gräver i allt från facklig engagemang till förbundet, till bildning, till en hjälpande hand i lokala (parlamentariska) politiska frågor.

      ”I Malmö har vi räddat en vårdcentral och det arbetet fortsätter (1 september 18.00 är det demo på torget f.ö.)”

      Svinbra! En seger!

      och jag har inte sett en enda jävla autonom där under hela arbetet.

      Eh, jag är inte autonom. troll. Läs på bloggen för helvete.

      Jävla ärkesvin

      Puss du ökända internetriddare!

  4. augusti 20, 2010 kl. 2:45 e m

    Men du ljuger ju, och vad det ska vara bra för kan man fråga sig. Vänstern sysslar med lokala och nationella frågor, och har alltid gjort förutom när det händer något större i världen. Vilka partier använder internationell frågor för att locka till sig nya medlemmar? Jag vet inte det själv. SP, som jag är med i, gör det inte och har aldrig gjort. Så vilka är partierna? Och hur vet du isf att dessa partier använder sig av ”uttänkta taktiker”?

    ”Ja folk dör: Det är kapitalism.Och det är därför jag avskyr symbolpolitik och söker efter praktisk solidaritet. ”

    Och vad gör vänstern när de jobbar med de här frågorna? Vet du ens det? Har du öht varit med på något möte i ett parti som arbetat med ex. palestinasolidaritet? Var får du din kunskap ifrån? Vilka är dina källor?

    • augusti 20, 2010 kl. 11:14 e m

      Jag ljuger inte. Jag är cyniker, det är inte samma sak som att fara med osanning. På sin höjd kan det kallas att utgå från sämst bara tänkbara utgångspunkt. Vilket jag också, vad jag själv anser med rätta gör, när jag undersöker partier och försöker sätta mig in i deras olika strategier att expandera och återerövra sitt existensberättigande. Jag är fullt övertygad att i många av de internationella frågor som olika partier använder sig av så är huvudmotoren i detta agerande baserat på. Som du själv framhävdar. Att det har lockat folk. Och att ha mycket folk är väl bra. Men sker någon praktik av det? Vilka är det som kommer på dessa demonstrationer? Fyller demonstrationer ens någon roll, eller är det en promenad med avancerade tidnignsförsäljningsövningar? Jag tror bestämt att det är en 70-tals plåga, en förfallen strategi, som gör att socialistpartier idag utmålar det som segrar om det kommer ditt och datt många x katastrof i världen. Hur många av dessa y antal personer bryr sig faktiskt om klassfrågor, om socialism? Jag är ganska övertygad över till varför det skapas ett sken om internationella frågor som mobiliserande är därför folk går till av humanitära skäl. Det är inte ett bevis, eller behöver inte ens vara i närheten av, att dessa personer bryr sig ett skvatt om klassfrågorna och samhället de lever i. Det kan gott och väl bara vara ett hopkok av delvis en exotiserande kulturvänster i ena fallet till faktiska aktiva reaktionärer i andra.

      Ja vänstern arbetar med nationella och internationella frågor. Vad jag är kritisk på är hur man arbetar med internationella frågor. Som sagt avvisar jag allt som inte är praktisk natur. Stöduttalanden och diverse ickefungerande (och från början felaktigt byggda) internationaler förkastar jag. Jag vill ha oberoende internationella arbetarkonferenser, fackliga utbyten och samarbeten, internationella stridsfonder etc. Allt uppbyggt på devisen att man arbetar därifrån man står och uppåt. Praktik. Annars är det inte ens värt att kallas internationalism.

      Jag har varit säkerligen kring 30-40 möten genom åren med olika partier som haft internationella frågor i fokus. Och det har varit ett jävla kaos. Inte minst för att alla partier skriker om sin egen självgodhet som frälsare av klassen. Och alla har sina egna svurna lojaliteter till olika grupper. varav vissa kan man nästan köra väggen i huvudet för när de uttalar sig om frågorna. RS historien är ju ett ganska bra bevis för det, när det skulle samlas in pengar till gaza eller vad det nu var. Ett annat tycker jag är att en av de få svenskar som faktiskt är där nere och jobbar praktiskt flera gånger per år. Vi kan kalla honom X. En gammal folkmaktare som fikat med b.l.a. svenska ambassadörer (Blev smått chockad över en annan svensk på plats vad jag hört) och representanter från olika väpnade grupper, och som ägnat åratal av att bland annat bygga sjukhus därnere är en av de få som jag faktiskt vet som gör mer, som enskild individ, än alla konstiga pengainsamlingar jag sett från partivästern. Vill man pyssla med praktisk solidaritet så det finns det snabbare vägar att gå än via partierna. Annars skulle ju t.e.x. inte Ship To Gaza finnas. Återigen: Med fungerande solidaritetsnätverk, varför satsar inte de partier som finns här i sverige, nästan all kraft på den inhemska skövlingen av välfärden? Svaret: Jo för att de tror att det lockar folk. OFastän de är sämst på den praktiska solidariteten jämnfört med nätverken. Och det är därför det kryllar av partifolk i dessa nätverk, de hatar faktumet att Partiet inte har kontroll över dem. Lämna den praktiska solidariteten till de som kan, och börja bygga från grunden med lokala frågor är mitt tips.

      vars jag får resten av min kunskap ifrån? Tja, jag är ju själv internationalist! Och har nog träffat representanter från över säkert 50 olika formeringar vid det här lager från runtomkring i vida världen. Och mitt intryck är densamma överallt: ”haka inte upp er på oss, bygg något själv istället! Vi hörs om någon behöver hjälp!”

      Gammalt inlägg om internationalism jag skrev för några år sedan btw:
      http://prolestudies.wordpress.com/2009/06/11/teoretikernas-krig-den-nationella-fragan/

  1. juli 11, 2011 kl. 8:39 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: