Hem > Betraktelser > Med pubar som vapen..

Med pubar som vapen..


Den här texten behandlar gemensamma utrymmen, social interaktion, stadsdelskamp, rekrytering och annat smått och gott. Den är mer eller mindre baserat på mina intryck utomlands och ska ses som en ”tips och trix” här i Sverige i hur man kan införa ett paradigmskifte lokalt.

Che Guevara stirrar ned på mig från väggen i den del av den annars alldagliga, nästan lyxiga, puben som brukar hyras av middagsgäster, arbetskamrater som vill se fotboll och några gånger i veckan: de som vill sitta ned när trubadurerna intar positionen framför baren och spelar folkmusik. Jag sätter mig ner och vi serveras mackor och te, ”vi tar hand om kamrater här ser du” säger en bekant och inom några minuter så är vi involverade i en politisk diskussion innan vi beger oss ut i staden på en längre promenad för att fylla våra intryck. Väl tillbaka har puben, som vanligtvis öppnat vid åtta på morgonen fyllts med vanligt folk som diskuterar allt mellan himmel och jord: allt från senaste fotbollsmatchen, till hyreshöjningar och senaste skvallret om någon familjeskandal.

Jag sätter mig och ned och tar en öl, strax dyker en gladlynt kamrat förbi, som nyligen suttit i en djup diskussion om Manchester Uniteds säsong med någon av stamgästerna och säger ”häng med upp, så får du se hur vi har inrett stället”. Jag blir fundersam, hur kan det vara något ännu större än det här? Puben storlek skulle räknas bland de större i Stockholm. Nåväl jag tas bakom baren och går upp en trappa till övervåningen. ”Här låter vi kidsen hänga, så de inte är ute på stan och knarkar och hittar på dumheter”. Ett tjugotal ungdomar i tonåren spelar biljard, dart och sitter längst väggarna och leker med sina mobiltelefoner, någon av dem ser ut att ha någon affisch under armen och piper iväg via en trappa rakt ut på gatan nedanför. Antagligen för att pryda lokala området med någon av pubens aktiviteter eller politiska möten. ”Kolla in det här då” säger min vän och öppnar en dörr. Det som ser ut som en fabrik: datorer, kopiatorer, ristografer, några datorer verkar vara till låns för ungdomarna . De står längst med väggen. Maskinerna pumpar ut propaganda. Någon av de adidasklädda ungdomarna tar en lunta och piper också ut genom dörren, nedför trappan. Stojet från nedervåningen kan höras i förbifarten: det verkar ha blivit mål i matchen.  Min vän printar ut ett tjugotal affischer och sträcker över dom, de brukar vanligtvis ramas in och säljas i baren vid olika tillställningar. ”Här ta dom här, rama in dom och sälj dom där borta”. De verkar ha fullt upp, i synnerhet domineras propagandan av olika fångkampanjer – men även mer eller mindre olika politiska möten om hyreshöjningar, vräkningar och andra lokala frågor pumpas ut. Jag har aldrig sett något liknande i Sverige, någonsin, och när jag väl kommer ned till nedervåningen så sätter jag mig ned vid bordet: beställer in en öl och förundras över effektiviteten.  Att det står klart att stället går runt, med måtta, har just bevisats för mig.

Puben fylls upp när kvällen närmar sig, framförallt är det lokalbefolkningen som kommer in hit i alla åldrar för att drista sina vardagsproblem, ta en öl efter jobbet eller kommer för någon av de aktiviteter som arrangeras här nästan dagligen. Ikväll ska en amatörmässig trubadur spela, ändå är stället fullt. ”Det är nästan fullt hela tiden” anmärker min kamrat vid bordet, ”Jag får knappt tid för något annat än att jobba här, men vi drar in pengar, och vanligt folk blir integrerade i vad vi gör, det är naturligt för folk i trakten att samlas här. Oavsett var de tycker om oss. Och förr eller senare, hänger de här, så kommer de förr eller senare i någon grad sympatisera med oss”. Trubaduren drar igång och, till skillnad från vad man ofta får uppleva på andra ställen, så sitter folk mer förnöjt och pratar och diskuterar med varandra. En politisk trubadur tillhör det vanliga utbudet. Genom folkmassan så tränger sig en söt blondin med servitiskläder igenom de män som mer eller mindre ser ut som karaktärer från ”Riff Raff” hela bunten. Hon sträcker fram en bössa som, av vad man ser, verkar ganska tung av alla dessa mynt de har över här. ”Skänk en slant till fångarna, köp en lott”. Pengarna rasslar till från hela bordet. Folk man antog inte brydde sig ett skvatt om politiken på bordet bredvid öppnar givmilt sina plånböcker. Sitter man här så skänker man pengar till fångarna, så enkelt är det. Trubaduren fortsätter och en hel drös av grabbar i min egen ålder har fått upp ögonen för att man är svensk, frågorna om svenska kvinnor slutar aldrig att hagla. Vi skrattar gemytligt, samtalen om våra länders nitbilder varvas med diskussioner om livet i allmänhet, och på något sätt blir det alltid politik i synnerhet.

Väl på fyllan så förlorar man ju omdömet litet. Såklart man ska ut och röka. Snus är det inte tal om i det här landet. Väl ute så märker jag att nästan hela gatan är full med folk som diskuterar, hänger med varandra och babblar. I synnerhet diskuteras något förslag om ökad kameraövervakning. Man får nästan southparks ”rabble rabble” klipp som närmaste jämförelse. Jag slår mig ned brevid en snubbe i min egen ålder, som står och röker och vi diskuterar. Jag frågar om det alltid är så här mycket ”Ja, jo, typ. Folk har ju inget annat att göra. Det är här alla går för att updatera sig, ta det lugnt efter jobbet och kolla på TV”. Puben är helt integrerad i lokalområdet. Folk pratar från gatan med boende i fönster som tjoar om att ”Bjuder du så kommer jag din snåla jävel” – skratt ekar genom gatan. Alla känner alla. Puben är forumet för området.

”Men om det blir bråk med snuten då?” säger jag och försöker fiska efter information om puben har haft problem tidigare. ”De är alltid här, bråkar, fotar, oftast på helgerna”. ”Men du vet, alla pubar här pratar med varandra, börjar polisen bråka på en, så ringer dom bara varandra. Det är som ett nätverk. Och då får vi tid att stänga fönster, låsa dörren och håva in folk som kan vara i problem”. Jag har sett det förut. suttit på otaliga krogar där det varit vilda spelningar. Gamla människor som dansar på bordet och hytt med vänsternävarna mot skyn, men utifrån hade det mer sett ut som en bunker. Det är ett vanligt sätt för krögare med lite mer ”speciellt” klientel att undvika trubbel med lagen. Men jag visste inte att de kommunicerade med varandra. Pubarna blir som skelett i samhället, oaser, forum, politiska centraler som alla mer eller mindre tar del av. Där byggs gemenskapen och det är där föredragen hålls, spelningarna arrangeras och tidningarna säljs. Precis när jag tänker på detta faktum kommer ett gäng lite större grabbar förbi entrén och sträcker över ett flygblad från lokala socialistpartiet ”läs det här grabben, vi lämnar några där inne, ok?” säger dom innan de försvinner in i puben. När jag väl kommit in så sitter de med något äldre par och diskuterar vad som verkar vara någon gemensam familj de känner. Det politiska är integrerat. Lokalområdet är stolt för den här verksamheten. De få ungdomar som är på plats ser jag i förbifarten smita upp på övervåningen, till ungdomsgården som drivs där, på vägen upp pryds trappan av affischer mot droger, bilstölder, våldtäkter och vandalism. Problem som präglar området, som också lider mycket av arbetslöshet, mycket. Någon öl serveras de inte, däremot finns de en läskautomat där uppe. Och man kan ju alltid få en bunt flygblad i handen av någon äldre aktivist.

Majoriteten av besökarna är över 30 år gamla, vissa är betydligt äldre. En gubbe jublar när han vann den där Che Guevaraaffischen som stirrade så drömskt på mig när jag satte mig ned på morgonen och blev serverad gratis fika av mina kamrater. Det är för övrigt få av de öppna symboler som finns i lokalen som pekar på vad detta är för ställe.  Någon annan skriker på trubaduren att ”Skärp dig fan, bättre kan du” och trubaduren kontrar med ”Jag satt fan i fängelse i 20 år, tror du jag hade en gitarr då eller?”. Det är uppenbart att det är det här han lever på, och den stora massa som samlats som kan jämföras med klientelet i vilken förortskrog som helst i Sverige lägger ned mynt och sedlar i gitarrfodralet.

Väl vid stängningsdags så slår det mig att jag missat sista bussen. ”Fan också” står jag och svär med mina utländska vänner som utbryter i ett asgarv när vi står bland hundratals andra efter vägen.

”Det är lugnt” säger dom ”Vi kontrollerar flera lägenheter i området också”. En kvinnlig kamrat strax över 20 år skrattar och ger mig en nyckel ”Jag bor där” säger hon pekar rakt framför entrén på puben ”Vi ser allt hela tiden på de här gatorna”, ”men nu struntar vi i det, kom vi går upp och dricker öl!”. Och sedan påbörjas en fest som jag fortfarande idag kan säga var den bästa på flera år.

Stadsdelskamp.

Annonser
Kategorier:Betraktelser
  1. patrik
    augusti 30, 2010 kl. 6:41 e m

    okej? men var var det… england, italien eller irland tror jag på…

  1. juli 11, 2011 kl. 8:50 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: