Hem > Funderingar > Svensk invandring och nationalism, del 1 – hotet från öst

Svensk invandring och nationalism, del 1 – hotet från öst

Den här texten är tänkt som en del i en serie om nationalism, rasism, Sverigedemokrater, invandring och allt möjligt som jag funderat länge på att nedteckna. ”invandrarfrågan” brukar den förkortas av populister och sådana som inte vill diskutera sakfrågor. Man kan säga att texterna kommer behandla kanske de mest aktuella frågorna för just denna tidsperiod, då välfärdsfrågorna, kapitalismen och den sociala nedmonteringen står som bortglömda skuggor över hela frågeställningen kring ”invandringspolitiken” som alla dessa frågor har klumpats ihop i av vissa politiska krafter.

Jag skriver också texten för att det är uppenbart att nationalismen vinner kraft, och det också därför är på plats att grundligt börja gå igenom vad som skett de senaste 30 åren. Och sätta en nödvändig klassmässig touch på en fråga som annars domineras av liberaler och kvasifascister.

Första texten kommer behandla de första invandrarna Och Sveriges kriminellaste invandrargrupp.


Sverige är inte vad det en gång var..

Följande påstående är helt sant. Och förutom att det är ett rent faktafel att påstå att alla samhällen står still i sin utveckling, samhällen är alltid i konstant utveckling åt något håll, så kan man dock utan tvekan säga att de år som gått sedan 1980-talet har varit bland de mest dramatiska i svensk historia sedan börjat av 1900-talet. Så gott som hela samhällsapparaten har grundligt förändrats, synen på ekonomi, kunskap, språk, historia, synen på nationen och begrepp som ”svensk” har helt ställt på sin ända under den här perioden. Jag kan utan tvekan säga att det samhälle jag föddes i, var samma samhälle som jag såg förfalla under min ungdom, och vars konsekvenser jag lever i idag. Så fort har det gått för överklassen att gnaga, bita och till sist mosa sig fram över samhället.

Social nedrustning, under positiva presentationer om ”valfrihet” och ”rättvisa” har stått som spö i backen och i takt med samhällets nedgående spiral har också myter och symboler skapats hos befolkningen för att kunna försvara sig, och försöka förklara, vad som faktiskt skett. Här kommer ”invandraren” in som en modern symbol och myt för samhällsförfall. Samtidigt har gamla symboler helt tappat sin mening, ord som ”solidaritet”, ”jämlikhet”, ”frihet” och ”rättvisa” är ord som idag förknippas främst med problem och nedrustningar. Myter rivs, och myter skapas, men de är också centrala bland människors syn på sig själva, samhället och försöken att kunna placera sig själv i en historisk kontext. Bland de största av dessa myterna är den om Folkhemmet, och den stabila socialdemokratiska perioden under 70-år, då välfärdsamhället tog rot.

Bland många bittra Sverigedemokrater pratas det idag om att ”ja då kryllade inte Sverige av invandrare, vi hade en välfärd och alla hade jobb”. Intressant nog i sammanhanget är dessa personer ofta dock motsätter sig samma sorts politik som byggde ”Folkhemmet”, vänsterinriktad gammalmässig socialdemokrati, då det är ”kommunism”. Men det är en annan fråga: låt oss ta en titt på invandringen till Sverige som började under denna period.

100% svensk och chilenare och sen de jävla knivfinnarna..

Under ”välfärdsåren” före 80-talets ekonomiska skiftning från mer stabil, socialdemokratisk, marknadsekonomi till riskkapitalism så etablerade sig de första invandrarna i Sverige på allvar i modern tid. Först och främst var det politiska flyktingar som flydde fascistdiktaturer som tog sig till Sverige tack vare folkhemmets tydliga profil i internationella frågor. Några större bråk har från den här tiden inte rapporterats överhuvudtaget mellan invandrare och svenskar, de flesta integrerades suveränt genom att invandringen delvis; skedde till industriorter där de fick jobb direkt ”blev en i skiftet”, skedde till områden där de kunde köpa hus, hyra lägenheter utan problem i helsvenska områden och på så sätt lärde sig språk, kultur och svennelivet och även visade en vilja att helt integreras i svenska samhället, delvis för att det fann sig naturligt då man ändå var en del av det, delvis för att flertalet hade politisk erfarenhet och snabbt kom in i samhället via fackföreningar, föreningar, sportverksamhet och så vidare.

Man får inte glömma att sverige under lång tid i efterkirgstiden sågs som den ”gyllene medelvägen” mellan socialism och kapitalism. Som ny socialist i landet, eller för den delen bara ha erfarenheter från fascistiska diktaturer, gav det nya landet en känsla av hopp och framtid.

Sveriges första invandrare dock, finnarna, som i mångt och mycket kommit efter andra världskriget men även tack vare ett samhällsklimat som var högst högervridet och därför hade en nästan ”U-lands” stämpel i sverige vid den här tiden; hög arbetslöshet, stor alkoholism och så vidare var dock ett undantag.

I södertälje drabbade svenskar och finnar ihop oftai stora raggarbråk, vid slussen i Stockholm hängde finländska gäng och rånade svenskar, och på många arbetsplatser höll sig finnarna för sig själva; såväl som på LKAB i norrland till de otaliga fabriker i södra Sverige dit det finländska arbetarklassen etablerade sig. Som exempel kan man nämna att Maraboufabriken i Upplands-Väsby, som nu hotas av nedläggelse, och har uppemot 50% finska arbetare fortfarande, har svenska och finska skyltar på varenda maskin, toalett, och anslagstavla.

Någon liknande eftergift för en invandrargrupp har jag då aldrig hört talas om hittills i svensk historia, även om vissa religiösa eftergifter kan närma sig.

Finnarna ville verkligen inte bli Svenskar helt enkelt.

Kanske måhända över Sveriges tidigare ockupation av landet i några hundra år, kanske också för att språken är så fatalt olika, men även också för att samhällen i sig skapar människor av sin avbild, och Finland var ett starkt nationalistiskt land med djupa sociala problem till följd av sin 1900-tals historia. Till skillnad från många senare invandrargrupper så var finnarna också till en absolut majoritet arbetarklass, och det var också i dåtidens storindustri en majoritet av dom började jobba – ofta med lägre löner än svenskar vilket också skapade de första debatterna om lönedumpning.

Att finska enklaver, där de bara bodde med varandra, växte fram var också en naturlig konsekvens i denna problematik.

Fackliga representanter slet sig i håret under den här tiden, de finska arbetarna ville inte kommunicera på samma språk som de svenska, och därför fortsatte bara problemen. Bara i Norrland kunde viss mark vinnas mellan grupperna då finskan var integrerad bland de olika orterna – och gränsen inte spelat så stor roll i överlag (Förutom i Hockey VM). I övriga Sverige fortsatte finnarna vara en grupp invandrare som mest höll sig för sig själva och vägrade integrera sig, något som man fortfarande ser spår idag av även om finnarna började integrera sg mer i svenska samhället vid den andra och tredje generationer. I mitten av 80-talet kan man säga att de ”började bli som folk” från att varit i princip ett hot mot allt Svenskt.

Faktum är dock, trots denna utveckling, att finnarna fortfarande är Sveriges mest kriminella invandrargrupp. Och många hävdar att det är från denna period detta härstammar från; utanförskapet mot svenskarna som hållit i sig och framförallt deras starka klassbakgrund i arbetarklassen. Trots att de erbjöds samma arbeten och gemenskap som de första utomeuropeéiska invandrarna så dög det inte, den självvalda nationalismen och chauvinismen blev ett problem som eldades på med att i princip nästan alla finnar också var dåligt betald arbetarklass. Finnarna blev de första jobbiga blattarna helt enkelt. De slogs med kniv, dumpade löner, söp, alla hade kniv och dessutom vägrade de lära sig språket enligt många svenska arbetare.

Greker, chilenare och andra blev dock en i laget på otaliga bruksorter. Även om viss alienation skapades i storstäderna, som alltid skapat en mer bitter, alienerad arbetarklass.

Men, mer om storstädernas funktion som förbittrare sen. En rolig passage först: inte minst fick vänstersnubbar sig en gladare min under dessa år när tråkiga svenska ”rödstrumpor” fick finna sig i att framstå som otroligt moraliska och stela jämfört med sin sydamerikanska systrar, som kom i hundratals med högklackat och kjol, som mer än gärna framhävde sin sexualitet för sina nyvunna kamrater. En gammal feminist sa en gång till mig att ”före chilenskorna kom trodde vi verkligen att alla kvinnor skulle bränna BH:s och vägra sminka sig, att vi skulle krossa normer och allt sånt, sen kom det ju massa kvinnliga, riktiga, revolutionärer som mer än gärna snodde våra karlar som muttrandes sett oss hålla på i några år med att försöka uppfostra dem”. Kanske en parantes, vänstern var ju redan förlorad, eller snarare skapad vid tiden, men ändock en rolig parantes.

Jag har svårt att tänka mig att den vanliga ”svennebanenen” hade några större klagomål på det hela heller. I dagsläget kan dessa historier om dessa invandrargrupper te sig kanske onödigt för t.e.x. en nationalist som läser detta ”Ja men det var fortfarande inte fan Irak!?”. Men låt mig då gå vidare i resonemanget; hur ser denna grupper på sig själva idag? Finnarna, dessa ”knivfinnar” som fortfarande idag kan mötas i vissa delar av den svenska arbetarklassen som ”ett alkoholiserat jävla pack” (Har man hört liknande jargong senare?) är idag inte helt integrerade, främst tack vare språkförbistring, men att de ser sig som svenskar, eller svensk/finnar, eller för den delen Europeér är en självklarhet.

I synnerhet bland nationalistiska grupper verkar finnar ha en ganska stark representation, kanske tack vare just ”den finländska sisun”, som tidigare var ett hjälpande myt och verktyg när man skulle råna svennar. Övriga invandrargrupper från denna generation har idag bott över 30 år i Sverige, majoriteten av dessa ser sig som helsvenska, har ofta fasta jobb inom industri och områden i arbetarklassen som är stabila och brukar kallas ”arbetararistokratin” av dagens mer osäkra arbetare. Majoriteten av dem har aldrig ens reflekterat över en identitet som ”invandrare” i Sverige, utan har i sådant fall kallat sig t..e.x. Svensk, Chilenare, Grek eller liknande. Inte så få ”socialist” har man också hört.

Konflikten ”svenne vs invandrare” och vad dessa epitet innebär idag har ej etablerat sig, helt enkelt för att det är löjligt att kriga mellan radhus med varandra. Och det är fånigt att påstå att grannen odlar potatis i hallen om det är ditt skyddsombud du jobbat med i 30 år. En i längden ohållbar socialemokratisk kompromiss: välfärdssamhället och tid, språkmässig integration och en vettig bostadspolitik har alltså visat sig kunna skapa åtminstone en generation invandrare som inte kan placeras i myten och symbolerna som lyfts upp idag.

De är invandrarna som aldrig blev ”invandrare” riktigt i dagens mening.

Att jag behöver nämna att just den socialdemokratiska ekonomin, de små dragen av socialism, som var en absolut nödvändighet för allt detta att fungera torde till och med ett litet barn förstå. ”Ja men det är ju inte idag!” säger någon arg sverigedemokrat som följd. Sant, men då vet jag lösningen på det hela. Eller åtminstone i vilken ände vi ska börja arbeta. Summan är dock given: Vettig integration förutsätter ett samhälle byggt på andra stolpar än hejdlös kapitalism.

Men mer om det sen, och varför det är helt andra förutsättningar idag. Det tål även att påpekas, att just tack vare en fungerande integration, att det är även bland dessa grupper som SD också finner röster idag, då samhällets brutalisering i sig, gör dessa grupper rädda för utvecklingen. Precis som vilken svennearbetare, eller för den delen person i arbetarklassen, som helst det vill säga. Har man något, så är man rädd att förlora det. Det är basic marxistiskt förståelse.

Och därför, tack vare nyliberalismens framfart, måste man se en viss logik i framgångarna som nationalistiska partier får. Men det viktigaste från denna text är det här: hur kan det komma sig att dessa invandrare inte är ”invandrare” idag, och vad har skapat den situationen? Vad är den moderna ”invandraren”? Och vilka liknelser, skillnader finns. Och framförallt, vad hände i samhället? Och vad kan vi göra för att skapa en fungerande integration igen? Vad bör vara de historiska lärdomarna?

Nästa text kommer behandla 80 och 90-talet. Och då kommer vi också kunna se hur ett annat samhälle, och andra förutsättningar växer fram för populationspolitiken och integrationen, och hur andra ekonomiska drivkrafter börjar växa fram i samhället i stort. Och hur kapitalistiska kriser kom att sammanfalla med massinvandringen medvetet och välplanerat. Framförallt ser vi hur ”invandraren” börjar ta form som ett yttre hot, och symbol, för en välfärd som håller på att spåra ur. Som sagt, myter skapas och symboler skapas för samtidens historiska kontext. Och där har ”invandraren”, trots att detta är ett ord som nästan är löjligt brett, djupt och mångfaldigt, med allt från religiösa reaktionärer till vanligt folk och progressiva krafter, blivit ihopklumpat till en symbol för samhällets förfall, i alla möjliga frågor, för en stor del av befolkningen. Samtidigt har samhällsförändringen, själva frågorna som sådana, som arbetslöshet, bostadslöshet, sekulära samhället och så vidare hamnat i bakgrunden, och helt fallit bort i analysen. Symbolen överskuggar sakfrågorna helt enkelt.

Nästa text kommer också behandla hur moderna nationalismen börjar ta form och kommer heta ”Välfärden börjar rasa, invandraren tar form och kapitalismen krisar”.


Fotnot: Författaren är av stolt finsk / svensk härkomst – sisun sitter i blodet!

Annonser
Kategorier:Funderingar
  1. allaljuger
    september 13, 2010 kl. 2:07 e m

    Bra inlägg! Det är bra att vara kritisk mot invandringspolitiken, och att vara det på ett bra sätt, så man inte trillar över i SD-soppan.

    Finska arbetare som kommit över hit är ju en ganska väntad utveckling iom att finland varit svenskt under väldigt lång tid, då flyttar ju många mellan länderna, precis som många från sovjetiska satellit-länder flyttade till Ryssland för jobb, utbildning o.s.v.

    Vet inte riktigt vad jag kan tillföra mer, men det var bra skrivet, kanske för tidigt i historien för att jag ska kunna sitta och tycka till. Blir mer intressant när du skriver om 80-90talet. Ser fram emot det inlägget!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: