Hem > Funderingar > Vägvalet

Vägvalet

 

 

När jag var ung sökte jag mig genom olika politiska åskådningar innan jag till sist slog ned mig nöjd genom att rannsakat mig själv.  Det här är historien om hur jag gjorde mitt val, och varför.

 

Det är fest hos en vän, svenska flaggan pryder väggan framför oss, det är en groteskt fult variant med en viking på, på TVn snurrar Ultima Thule’s livevideo som vi fått tag på via en bekant som lämnat den nazistiska rörelsen. Vi är nästan bedövade av den sprit vi druckit och timmen är sen, hela dagen har vi rört oss som ungdomar gör genom staden på jakt efter kvinnor, äventyr (främst genom att hamna i bråk och dumheter) och nya saker att prata om. Vi är unga skinheads, på min t-shirt står det ”Class War, probably the best war in the world”, min vän har en t-shirt med ett högerorienterat oi-band som fortfarande idag lyssnas på flitigt. En tjejkompis, tillika anarkist, är på besök, vi tar fyllebilder på varandra. En av bilderna föreställer mig framför en svensk flagga, drickandes öl och heilande, med en t-shirt som pratar om det totala klasskriget.  Mer talande bild på en sökande tonåring som söker svar på frågor om samhällets förändringar har nog aldrig presterats vad jag vet. Då är jag väl kanske 17-18 år. Men det började mycket tidigare än så.

 

Samhällsfrågor hade  surrat i min och mina vänner skallar redan sedan 11-12 års åldern när vi påbörjade våran politiska skolning med de många vänsterband som punkvågen i början av 90-talet skapade, och för vissa av oss genom fackligt aktiva föräldrar och genom andra att ta emot smällen av högerregeringen i form av arbetslöshet och nedskärningar.

 

Sedan dess hade vi blivit bittra. De flesta av oss kallade oss själva ”anarkister” eller annat när vi befann oss i 14-15 års åldern, ett stadie som vi lämnat i takt med att vi kände oss främmande inför de andra politiska krafterna vi möter i staden när vi når åldern att bege oss själva ut och undersöka saken – veganer, feminister, ja allt möjligt som vi varken kan, vill eller får begripa. Vi är bruksortsungar, ungar till taxichaufförer, fabriksarbetaer och sjuksyrror.  Vi får starkt intrycket att våra ”kamrater” som vi regelbundet hamnar vilda diskussoner med, inte minst för att de struttar runt på stan, ser ned på oss med yttersta förakt. ”Vänstern” är stark i staden, och när man känner sig som en paria, så drar man sig också bortåt. Vi bryter helt enkelt normen, och vårat blod kokar av ilska av att bli fördummade hela tiden. Det som var enkelt, blev jävligt svårt.

 

I takt med att vi söker oss djupare in i skinheadkulturen tack vare inte mins filmer som Romper Stomper och ett antal äldre skins på orten  så sugs vi in, det får bli våran grej, och i takt med det konsumerar vi – allt – vad skinheadkulturen innebär. Ryktet går på stan att vi är nazister, ”bra, då är vi det då” säger vi och öppnar en till öl. Ungefär som det gamla citatet ”när någon för hundrade gången frågar om du är nazist, då heilar du”. De flesta verkar dock inse att vi inte är faktiska nazister, utan nöjer sig med att fördumma oss som de skinnskallar vi är, oavsett politiska protester från oss. Vi kunde dock inte bry oss mindre efter ett tag, vi drar oss i takt med detta till en gråzon, en mellanvärld mellan högern och vänstern.  Vi är inte rasister, nej det är inte därför högern lockar, skulle man slå ut antal invandrare vi umgås med skulle detta nog överträffa vår lede fi i den ‘politiska’ sfären med hästlängder. Bråk med invandrare förekommer dock, men är inget v hakar upp oss på. Konstigt vore annars. Det är något annat som lockar med högern, med texterna, musiken och detta hat mot det politisk korrekta, som verkligen är det vi suger in, men vi nöjer oss på vårat mittenläge för stunden. Senare skulle jag nog gissa på att det var ryggradskänslan, när vi tittar tillbaka, som garanterat avgjorde att vi inte blev aktiva nazister. Kalla det klasskänslan om ni vill.  Men attraheras av högern – i det här stadiet – det gör vi av rang.

 

Det är ju som gjutet. Delvis får vi ligga, vi får supa, det är kontroversiellt och det går rykten på stan om oss, folk kan inte greppa oss. Det är allt en tonårskille vill ha, och jag ångrar ingenting av det.  Samtidigt som vi kan ses gå runt med Skrewdrivertröjor på torget, så vet hela orten om att senaste gången nazister visade sig – så var det vi- inte några ”antirasister” som dängde dom, ibland förlorade vi, ibland vann vi.  Vi lever i pseudokultur, präglade av våran politiska skolning genom otal skinheadband och även våra, ibland vilda, politiska diskussioner som vi för i mer eller mindre alkoholpåvekat tillstånd. Jag tror många skulle förvånas över vilken nivå det faktiskt var på dom, flera av oss får bland de bästa betygen i samhällskunskap – även om skolan i överlag bestraffas med hög frånvaro.

 

Vi kallar oss patrioter, vi ser oss dock helt och hållet som någon form av  socialister och de flesta av oss även som antirasister, våra armar pryds av tauteringar av fornnordiska motiv samtidigt som t-shirten lika gärna kan föreställa ett AFA band från Tyskland eller ett högervridet, nationalistiskt band från östeuropa. När jag och en kamrat efter en lång helg sätter oss ned och ska försöka komma fram till vad vi faktiskt är, vad vi står för, så enas vi om någonting som vi kallade ”nationella socialister” i ungefär fem sekunder tills vi begrep att det var ett projekt som skulle gå åt helvete ganska snabbt, tack vare naziströrelsen,  vi kom dock överens om att vi var socialister, om än inte som ”dom där” med syftningar på ”vänstern” vi stötte ihop med ibland och som ibland kunde ta sig former av rena slagsmål, och dödshot. Trots att flera av våra vänner faktiskt var ‘anarkister’ och väldigt goda vänner också så var vi under tidpunkter väldigt mörka i vår syn. Det var ungefär som när en rasist säger att ”ja men han, pizzabagarn, är bra” – det var ganska ofta så för våra polare som vi visste hängde i det ”politiska” lägret. Från den här diskussionen skrevs sedan en liten text/manifest ned, jag skrev den själv när jag kom hem om jag minns rätt. Jag tror någon antifascist snappade upp det hela, och nästan 12 år senare får jag höra av en avhoppad nazist att vi förärade oss titeln ”sveriges första strasserister”. Något vi föga anade när man knappt är 17 år, full på folköl och surar över den jäsande politiska korrektheten. Själva grundsatsen i vad som skrevs ned: socialist men med klass, och klasskamp  i första fokus blir dock en boj jag håller mig fast i ända tills idag.

 

De äldre skinnskallarna är vid det här laget för det mesta Syndikalister av olika slag, och de flesta av dom var och fortfarande var vanliga arbetare som genomlevt ungefär samma konflikter med den ”vänster” som alienerat oss. I efterhand kan de mycket väl varit ”skyddsmuren” som inte fick oss att ‘hoppa över’ helt och bli nazister. De sätter saker i perspektiv för oss, och som ung skinnskalle ser man upp till de äldre, ibland nästan på ett fånigt och undergivet sätt. Alla är dock inte det, bland de äldre skymtar även skins som tidigare varit höger (och antagligen fortfarande är) men som valt att helt enkelt göra det till en privatsak. I överlag är skinnskallarna på orten ”röda” och det är känt i hela sverige – oavsett skrewdrivertröja eller ej. Ett faktum som är svårt för vissa att förstå. Men vilket vi levde i konstant.

 

Vårat band spelade covers av kända vänsterinriktade punkband (som tex EAK och The Oppressed) likaväl som Odium och Pluton Svea, radikaliteten och hatet lockade oss – det var något HELT annat än allt vi hört innan. Första gången man hör sådan musik är det som en käftsmäll, det bryter totalt samhällets normer. Ett tag hade jag via viss tur och en absurd gatukonstnär Kriegsmarinefahne uppe på pojkrummet och en nästan komplett samling Nordlandtidningar som jag plöjde igenom  – ungefär samtidigt som jag också satt i skolbiblioteket och läste igenom ”syndikalismen”, arbetaren och proletären. Det är på skolbiblioteket, och otaliga timmar, som jag faktiskt blir politiskt intresserad djupare. Mycket tack vare historia och de vilda samhällsdebatterna som förs i klassen, framförallt mellan mig och en numera ledande Moderat.En annan lärare har mycket fornordiska tatueringar, han oroar sig över mig och blir lite som en ”mentor” i politisk skolning. Trots sina åsikter, han är också moderat, så tvingas jag konstant in i diskussioner på varenda en av hans lektioner. Han begriper ganska snabbt att jag inte är nazist, jobbigare däremot med min slående EU-kritik och andra frågor. Jag undrar fortfarande idag om hur ”vänstern” på orten faktiskt skulle reagerat på alla dessa diskussioner. Antagligen hade de tappat hakan helt. Jag har dock fortfarande stor respekt för honom som person, han var, hur man än vrider på det (och svårt att tro) något av en intelligent moderat.

 

Nazismen var som inget vi tog speciellt seriöst på, trots att vid vissa specifika tidpunkter kunde vi verkligen utstråla det (jag hade b.l.a. en skum Combat 18-tshirt vill jag minnas). Det var ju roligare att bara vara skinhead, men nog fan blev det livat som satan som när Nordlandtidningarna hittades. Den vänsteraktivist (tillika vän) som kommit över dom, hade väl unegfär samma problem hemma. Men vem fan vill knulla med en nazist liksom?

 

Vi behöll våran skinheadlivsstil helig och opolitisk för mer skäl än bara politiska om vi säger så.. även om vissa högerorienterade damer fick upp intresse för en, och inte bara det,  så var ju trots allt vårat grabbliv för evigt dömt i dialektiken mellan grabbig arbetarklass och de här punk-och aktivistbrudarna som tjafsade med oss, ömsom raggade på oss. En tendens som verkar stå sig med åren, det är bara parametrarna som förändras.

 

Att stöta på nazister på våra äventyr gör vi dock. Jag har flera minnen av att jag och en tidigare flickvän, som bodde i en ort där den lokala subkulturella nazismen var hyfsat hög, springer in i dom vid otaliga tillfällen. Efter ungefär ett år låter de oss vara, jag kommer ihåg att de t.o.m. bjöd på öl en gång vid en vacker strandkant. Just den nazisten var lokala ledaren, han körde senare ihjäl sig i ett amfetaminrus. Dagen innan han skulle upp i rätten angående ett slagsmål mot en i vårat gäng. Han försökte om jag inte minns helt fel, rekrytera mig. Att han kallade min tjej ”en punkslyna” och ”AFA hora” var ju föga effektiv metod. Hon skulle senare också bli skinnskalle och det är fortfarande idag en tidsperiod jag högaktar. Att klarade av allt det där själv, på egen hand, under flera år förvånar mig fortfarande. Särskilt när man såg andra vika sig och ”if you cant beat them, join them” började sprida sig.

 

En annan nazist, som jag skulle anta var i 25 års åldern vid tidpunkten, blir stormförtjust över oss, då vi håller en mer ”traditionell” skinheadutstyrsel, han bjuder på öl, och hemma hos honom så får jag mitt första gatustridsvapen – en butterflykniv. Vi diskuterar politik i timmar, med en uppenbart nervös flickvän, fortfarande idag är det ett samtal jag uppskattade. Det satte mig på en mer kritisk kurs mot nationalismen. Folkhemstanken föreföll för mig helt absurt som barn till en industriarbetare. Jag kunde väldig lite om politik vid tllfället, och det var ju trots allt främst ett socialt besök att vi blev inbjudna hem till honom för att dricka öl. Men ibland ryter ryggraden till, att höra i en svensk bruksort, helt utan invandrare, men med stora klassproblem att invandrarna var problemet föreföll för mig absurt – vilka invandrare?! Det är väl inte dom som lagt ned busslinjen och fabriken?

 

Mot resten av nazisterna på orten och kring denna stad håller jag ett elitistiskt synsätt, för det mesta är det djupt störda människor jag stöter på, med konstiga kläder, konstigt beteende och påfallande ofta också en ren feghet. En av dom kallas till och med för ”cp-xxxx” men då han är död idag ska jag väl inte hänga ut honom så mycket, han var okänd för att aldrig lyckats skriva ”sieg heil” – som ledande nazist.  Två stycken maoistiska (!) skins blir mina allierade i staden, de sa sig vara lokala ”AFA enheten” (det var så jag träffade dom..) men med tanke på tiden detta utspelar sig har jag svårt att tro att Hoxhaanhängare släpptes in i AFA – samma AFA som vi hemma i vår stad hamnat i otaliga bråk och diskussioner med.  Att de däremot klädde sig snyggt, verkade dela samma intresse för musik och faktiskt dängde de här ”bondrassarna”  som vi kallade dom enade oss. För första gången träffade jag väl på vänsteraktivister som faktiskt verkade mer som folk, och inte som skitnödiga besserwissrar.  Jag tror en av dem är känd kampsportare idag.

 

Vid ett annat tillfälle drar jag ned själv till Stockholm, såklart på grund av en tjej som raggat på mig via nätet. Hon dyker inte upp och jag beger mig, som per automatik, till helikopterplattan där jag får en dag och natts festande, eller om det var två, med dåtidens ‘sthlm skins’. Flera av dom var och fortfarande är olika variationer av nationalsocialisiter och nationalister vid den här tidpunkten. Andra har det gått riktigt illa för, jag antar att åtminstone en av dem har dött.  Det var väl sista åren HP var en ”no go area” för rödingar. Jag kan ju inte varit mer än 17 år kanske, men jag kommer ihåg att även dom satte kulturen högre än politiken när jag säger att jag ”nog är socialist”. En person lämnar sällskapet och surar (med påfallande ful svastiskatatuering) några andra säger väl ungefär ”men skit i det där nu, vill du ha en öl?” och jag får uppleva vad som måste varit kanske sista generationen faktiska ”mediatypiska skinheads” i stockholm – senare skulle antifascister helt jaga bort dem från platsen. Allt jag kommer ihåg annars är att jag hade, riktigt, riktigt, kul som ung skinnskalle i den situationen. Vi slogs, söp och levde djävulen, sprang på spår och hela grejen. Jag vaknade upp i en villa säkerligen 10 mil från där jag började, utan en aning hur jag kom dit.
Det påminde, i mångt och mycket, om per-olof sannås böcker. Efter det var jag fast, och efter det hade jag ett brinnande intresse av att resa för varenda liten peng och träffa andra skins – det tackar jag för i efterhand. Jag jobbade till och med före plugget, klev upp vid fyra om jag minns rätt för att ge mig ut efter äventyr, kvinnor, bråk och nya spelningar och band att upptäcka. I många andra städer var de av en annan uppfattning så att säga, och alla intryck påverkade mig. Min uppfattning fortfarande idag är att det gäng jag träffade på i stockholm vid denna tidpunkt i allra största grad var uttråkad arbetarungdom, sådana karaktärer som man senare kunde se i fotbollsfirmor. En karaktärstyp jag även träffade på lite mer sällan men ändå bland skinnskallar som befann sig mer ”vänsterut”. Det här är bara några av de exempel jag kan minnas.

 

I takt med att åren går, dessa vilda men helt oförglömliga tonårsår mellan 15 och 20 så börjar en process ta fart. Det politiska är inte längre bara de otaliga band man lyssnar igenom. Musiken måste ju tilldelas bland det mest politiska man kan lyssna på.  Man växer även som människa när jag, med ett brinnande intresse i musiken, börjar engagera mig. Jag börjar åka land och rike runt (på en tid när en SJ biljett ungefär kostade 150 spänn till gbg så var de värt) på spelningar och träffa folk, politiska som opolitiska. Åsikter börjar formas, i överlag förändras inte ”gråzonen” nämnvärt även om man ganska snart efter en inledande period av att dyrka allting ”skinhead” formerar sig mer som individ och söker sig till djupare svar på ens frågor än låttexter och fyllediskussioner.  Inte minst börjar jag träffa på skinheads så måhända inte är ”vänster” än, ändå drar mig åt det hållet – stilmässigt och åsiktsmässigt. Och jag börjar med dessa förutsättningar även studera samhället i stort omkring mig. Jag växte upp ganska ”politiskt” så det fann väl sig självklart att återvända. I synnerhet hatade jag EU enormt, och i takt med de skitjobb jag fick, så fick jag även upp ögonen för syndikalismen som jag berört vid flera olika tidpunkter tidigare i mitt liv, men då främst på teoretiskt plan. Och att jag visste att en hel del äldre skins var med i SAC, och de var ”rediga arbetare” så att säga och inga ”pk-hjon”. Vad hade hänt om dessa exempel inte hade funnits, ja antagligen så hade väl jag kanske blivit rekryterad, som ung och arg av någon annan politisk falang.

 

Min första politiska aktion åt vänterhållet (förutom en protest mot NyD som extremt ung)  sker under en period när vi i gänget överlag med tiden gått mer åt en ”kritisk vänster”, och börjat mer aktivt ta avstånd från just nazism (patriotism, och lokalpatriotism i synnerhet präglar oss dock markant). Slagsmålen med ”bonderassarna” och att vi börjar undersöka resten av svenska skinheadscenen påverkar oss ganska starkt i den riktningen, dessutom flyttar det in faktiska vänsteraktivister till stan som är skinheads som lockats av våra band, tidningar och det faktiska antalet skinheads i stan. De öppnar upp för första gången på allvar, att vänsteraktivister inte behöver vara idioter. En av dom ska senare ses stå på barrikaderna GBG 2001, han blir även en god ölkamrat med mig och för första gången så får jag kontakt med Folkmakt (som vid den här tiden verkade nästan distribueras via skinheads)  och Class War som starkt började så sakteliga sjunka in i mig. Jag kommer aldrig glömma den tatuering han hade, ”Klasskrig”, i nacken.  Han är vad jag vet fortfarande arbetare och medlem i syndikalisterna även om ett supporterengagemang och kampsportsintresse växt sig starkt.

 

Den blir dock nästan en katastrof,  den första aktionen, som jag kan skratta gott åt några år senare. Det var  en anti-eu protest inför det kommande EU-mötet i göteborg (eller om det var efter polisvåldet). Jag och en lokal anarkist med försmak för bomberjackor och miltärbrallor (jag hade väl ungefär liknande klädsel kan jag tänka mig) beslutar sig för att delta. När vi väl kommer ned på stan så blir det en hätsk diskussion och vi måste försvara oss att vi inte  är nazister – från början antar vi att det är det gamla vanliga, att de helt enkelt inte bara gillar oss för våran  ”machoism” eller något. När vi tittar på banderollen så begriper vi dock varför. På den rödsvarta banderollen står det inte ”Sverige Ut Ur EU”, det står ”EU ut ur Sverige!”. Så pass petnoga var det. Fortfarande idag skrattar jag åt det. Det måste förstärkt de organiserade antifascisterna tro att den numera etablerade ”vänsternazismen” kommit till stan, tio år i förväg. Att vi med våran ”uniform” också täckt våra ansikten med svarta balaclavas var nog ingenting som direkt arrangörerna blev galda av. Vi måste sett ut som VAM.  Faktum var dock att vi det här tillfället är det nog första gången jag tecknade medlemskap, eller åtminstone ansökte om det i Syndikalisterna. Jag måste varit ungefär 19 år.

 

Någon ytterligare ”aktivism” var det därför inte tal om på några år, alienationen mot ”vänstern” var tidvis helt total. Fastän vi nu hade flera band och tidningar på orten som gormade om strejker och klasskamp blandat med våran inhemska kultur bestående av ”oi oi skinhead”, öldrickning, supporterkultur, och i viss mån även en oskyldig och sund nationalism som vi bearbetat i 2-3 år till en nivå som idag nog mest skulle liknas med fotbollsupportras vid svenska landskamper.

 

Diskussionerna med ”vänstern” fortsätter dock oavbrutet som anklagar oss för både ditt och datt, vissa saker var sanna, det mesta inte. Den här ramsan ”sexist, homofob, rasist!” som man nu hört i nästan 10 år ”inom” den så kallade vänstern var därför inga nyheter, så har det nog sett ut hela tiden. Att detta kunde ha puttat oss över till nynazister när vi väl blev skinheads, verkar denna falang i svensk ”vänstertradition” helt glömt bort och förnekat. Det var snarare ”sexister, rasister, homofober” som satte in ett frö av stolthet och förståelse över våran egen bakgrund som arbetarklass. En förståelse som senare skulle blomma ut i fullskaligt engagemeng för några av oss i gänget. Vad jag vet gick bara en från själva ‘gänget’ högerut, resten gick vänster. Åren som skinhead lärde oss stolthet, och det leder till den logiska slutsatsen att som arbetare kämpa för den faktiska framtiden och ekonomiska rättvisan – socialismen.

 

Men fram till jag var ungefär 21-22, då hade jag bott i flera delar av Sverige, så levde ändå högern kvar i mig. Inte på grund av texterna i låtarna, utan för att det var provokativt, radikalt, skoningslöst. En syn jag fortfarande delar idag. Vit makt musiken har en sällsynt skådad kraft att engagera och få arbetarungar att knyta nävarna, något liknande fenomen har nog aldrig funnits inom vänstern om vi inte ska gå tillbaka till rena stridssånger på 20- och 30-talet inom arbetarrörelsen. Och så länge som den musiken är så kraftig, kommer folk lockas av den. Och för mig så tog den sig flera uttryck under åren men började avmattas i takt med mina ökande erfarenheter. Inte minst frontalkrocken att faktiskt bo i områden där det fanns ”riktiga” nazister. Direkt började konfrontationerna och bråken, ”vilka sida står du på?”, ”är du en jävla bögsharpare”, ”jävla kommunist, vem fan är du?” och så vidare.

 

Man får ge dom, att de inte speciellt bra på rekrytera. Och att denna generation nazister tydligen helt glömt bort hur BNP arbetade en gång i tiden, tur var väl det. Bröliga, fulla och hycklande nazister blev en nästan stående inslag av att bråka med. Många gånger med skinheads som ändå såg sig som ”höger” sida vid sida med skinheads som såg sig som ”vänster” som enades mot nazisterna. I synnerhet kring vissa festivaler bubblade det upp till ytan och nästan rena kravallsituationer uppstod mellan skinheads och nazister. Som grädde på moset kom vi också ofta i konflikt med unga antifascister som höll på kasta sten och skit på oss, det måste tett sig förvirrande för dom, för att i nästa sekund komma och be om hjälp mot en lokal NSF enhet som attackerade punkare. Allting peakar i ett stort bråk där kravallpolis sätts in i en liten håla, jag har faktiskt glömt om det var skinheads vs nazister, eller skinheads vs ”AFA”. Flera andra liknande bråk utbröt även på spelningar och i vissa städer. Man vann flera goda vänner på de här bråken, tyvärr verkar många av dem försvunnit iväg numera. Vad man dock kan säga är såklart att sådant sätter spår. Både roliga, nästan fantastiska historier, och andra mindre roliga.

 

Resultatet av alla dessa bråk blir en politisering i svenska skinheadrörelsen av stora mått. Flera skinheads som de senaste åren ”gått åt vänster” i bråken börjar röra sig mot antifascistiska rörelsen, andra skins rör sig högerut. Skinheads som varit polare i många år, säger upp sin vänskap med varandra. Många börjar även röra sig mot fotbollshuliganismen, som snart får många rekryter. Det enda man kan säga är väl att vänstern inte begrep vad som hände och konflikterna mot skinheads som ändå var ”vänster” i någon mån, nästan så gott som alltid p.g.a. klassåsikter, fortsatte trots att i princip flera hundra skinheads faktiskt sympatiserade med åtminstone antirasismen och några av dem även med socialismen. Som exempel kan tas att jag under lång tid var misstänkt nationalsocialistiskt sympatisör och infiltratör i den svenska vänstern – allt jag gjorde var bara att vara mig själv som jag alltid varit. Jag skrattar gott åt minnet när jag fick höra det första gången.

 

Allting kulminerar, som så ofta förr, med ett bråk med de lokala nynazisterna. Min flickvän hotas av en kamphund, vi får retirera. De har väntat i bakhåll på oss. Nästan 15 stycken mot 3. Jag känner igen flera av dom, bland annat för att de gör knarkaffärer med invandrarna vid konsum. Några av dem har jag även blivit hotad av vid flera tillfällen, och minst en av dem har jag slagits med.  Strax efteråt sker ett till bråk, varav en nazist skadar sig allvarligt. Jag får känslan att det nästan förs urbant krig nu mellan mig själv och en hel avdelning nazister som gett sig fan på att jag är medlem i RKU (Vid det här tillfället så var jag rent politiskt HELT ointresserad av någon jävla stalin, jag var fortfarande relativt opolitisk utåt, min favoritskiva vid tillfället var mina Skrewdrivervinyler om någon frågade svarade jag helt enkelt ”min ensak” privat hade väl Folkmakt börjat gro).

 

Strax efteråt så tog jag upp min läsning igen, men den här gången inte om skinheads, fotbollshuliganer eller något annat. Jag börjar läsa om den enda form av vänsteraktivist som jag faktiskt kunnat identifiera mig med – vit arbetarklass med klasskamp i fokus. Början blir att jag köper en tidning av Folkmakt, som på något sätt är den enda tidning från vänstern jag stöter på som ”opolitisk”, och sedan fortsätter jag med andra alster av liknande natur.  En vänster som inte tog skit, inte bad om ursäkt för vilka de var och som faktiskt gjorde något, en jordnära rörelse. Det mest akuta för mig, förutom att flytta, var att se till att överleva vardagen, och mitt dåtida jobb höll på göra mig vansinnig. Det fick bli ledorden, igenkännande. Det funkade.

Efter något år började jag också tröttna på en skinheadscen (som jag dock fortfarande befinner mig, på något sätt, fortfarande) som mer och mer var utdöende och klyschig. Det saknade djup. Jag skickade ut signaler om att jag ville träffa likartade, berättade om vem jag var och att jag ville lära mig mer. Jag var tydlig om mina ståndpunkter, att jag inte skulle skämmas, varken som arbetare, svensk eller något annat. Skulle jag nu ta tag i saken och bli socialist – så var gränsen mellan mig och den ”vänster” jag upplevt fortfarande avgrundsjup. Och höll sig så i flera år. Fortfarande idag kan jag ha svårt för mycket av den politiken.

 

Strax efteråt så stod det ett gäng likartade killar som mig, några dock med betydligt stiligare kläder, som skakade min hand och tog min rygg. Flera var gamla skinheads.  De tog mig för den jag var och flertalet hade exakt samma sorts liknande historier som mig.  Och på den vägen är det. Det var nästan 10 år sedan.

 

Men grunderna har inte förändrats, ja förutom att jag skiter fullständigt i några nazister numera, dessutom har de (verkar det som) gjort sig av med det mesta av patrasket i överdoser, inernslagsmål och kriminalitet. Den ”nationella rörelsen” skulle inte ens vara på tapeten om vi hade en fungerande arbetarrörelse är min fasta åsikt. Dagens våg av SDs framgångar, och nationella rörelsens framväxt bakom den, är helt sammankopplad med välfärdsamhällets förfall, socialdemokratins svek och nyliberalernas hegenomi/marknadens diktatur.

Så var det sagt. Tar vi hand om det, så finns det ingen grogund.

 

Jag tackar ändå mina år som skinnskalle för de värderingar jag delvis fick testa mig själv på, delvis utvecklas ifrån. Jag ser fortfarande inget fel i svenska flaggor, eller att jag har en ståndpunkt om att hela arbetarklassen måste enas, utan 5 miljoner uppdelningar i olika etniciteter, kulturer, kön och allt möjligt om vi ska komma någonstans. Åsikter jag kommer ihåg att jag pratade om som tonåring, men väldigt grovkorning och ofullständigt. Nu däremot är kniven vass.

 

I mångt och mycket är jag samma person som då, det känner jag inombords att jag är, men tusentals erfarenheter rikare och säkerligen hundratals böcker och diskussioner senare. Grunden har bestått och är hård som granit när jag tänker tillbaka. Det har i princip varit samma dialektik hela tiden, olika parametrar och forum för det dock.

 

Jag tackar inte ”vänstern” för något, jag kunde lika gärna blivit nynazist under en viss period tack vare dom, jag ställer mig dock enormt tacksam till mina kamrater i Sverige och en hel del i andra länder för att de tog in mig och begrep vad min oerhörda ilska handlade om, satte namn på det – klassamhället, och lärde mig att tänka själv kring de här frågorna. Jag blev aldrig tvingad till att läsa marx eller något annat, jag gjorde det frivilligt för att få svar i en evig pågående process av nya frågor och svar för att begripa min omvärld. På samma sätt som jag också läst igenom flera av liberala och konservativa författare, dock utan att ändra ståndpunkt nämnvärt.

 

Och då började jag begripa, för många år sedan, att jag nog alltid varit socialist. Minnen började komma till liv om det jag sett som väldig ung och tonåring, alla dessa skitjobb man haft, alla nedskärningar, den borgerliga regering som satt på makten under 90-talet, aktiv i skolstrejker, bevittnat självmord, droger, socialt förfall och så vidare. Det var jag som var socialist, och det var ”vänstern” som stängt ute sådana som mig för att delta av rädsla för det främmande. Mina värderingar, som jag burit i alla dessa år i min ryggrad, efter uppväxt, klassbakgrund och allmänna åsikter var röda – ofta rödare än några av mina gamla nemesis jag bråkat med inom vänstersfären. Det var bara det att det här var gamla åsikter, de pekade på moderna vänstern, jag pekade på arbetarrörelsen.

Och från första dagen jag hörde av mig om de här frågorna för att bilda och organisera mig, för så länge sedan så det känns som en evighet sen, så  hörde jag en grabb säga:

”Skit i vänstern, vi måste bygga något annat, något för arbetarklassen”.

Den sanningen består fortfarande idag. Och är viktigare än någonsin.

Annonser
Kategorier:Funderingar
  1. Micke
    oktober 21, 2010 kl. 10:32 f m

    Känner mig i så mycket, även om jag aldrig var skin, min resa vänsterut gick snabbare och det skedde senare i historien. Keep it up!

  1. oktober 15, 2010 kl. 2:34 e m
  2. oktober 15, 2010 kl. 7:01 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: