Hem > Funderingar > Historia skrivs idag

Historia skrivs idag

Från många håll hävdas det att vi lever inte bara i en postmodern tid, utan även en ren posthistorisk tid. Att historien tagit slut, och att detta bevisas delvis genom traditionens sönderfall, ideologiernas död och att historia överlag har slutat vara en grunduppfattning i våran analys över samvärlden. Självklart är detta en uppfattning som lätt uppstår i en tid av social oro och revolutionär nyliberalism, ändock är den helt felaktig. Ja det är till och med reaktionärt att påstå sådana dumheter. Självklart har historien inte tagit slut, däremot måste denna känsla av uppgivenhet kommenteras. Denna känsla av att tappat parametrarna till omvärlden omkring oss, vår civilisations bakgrund och den rotlöshet som nypt sig fast i samhället och manifesteras av olika former av framväxande identitetspolitik, varesig det manifesteras i nationalistiska partiers framgångar eller olika ‘normbrytande’ livsstilar. Ja allt detta måste kommenteras, därför det är, utan tvekan, en känsla i samhället som är vida spridd. Känslan av hopplöshet och av rotlöshet. Men med lite djupare eftertanke, så står vi förmodligen i en period där klassrörelserna är på marsch igen. Och en historisk konfrontation återigen närmar sig.

Om vi då börjar med det mest uppenbara. Hela tiden sker det saker som vi, eller våra barn, kommer läsa om i historieböcker. Det är dom som lättare kommer kunna sätta oss i samtidskontext, på ett sätt som inte ens vi kan begripa då vi är för upptagna med allt omkring oss ändå. Det är dom som kommer se också effekterna av vad vi gör idag, hur samhällets utvecklas och de kommer säkerligen ge vissa av våran samtids uttryck legendarisk status på samma sätt som vi idag kollar tillbaka på början av 1900-talet och förundras och dras med i tappra och djupa äventyr mot övermakt och förtryck. På samma sätt som Anton Nilsson nog aldrig ens kunde fundera ut just hur pass djupt amaltheabomben skulle eka genom historien, eller hur djupt de unga socialdemokraterna i Ungsocialisterna skulle påverka historien i formeringen av en radikal arbetarrörelse så kommer vi aldrig till fullo begripa oss på just hur djupgående våra egna val och öden kommer vara inför framtiden.

Vad kommer framtidens barn skriva om vårat samhälle? Ja, de kommer inte i alla fall skriva att det var en period av samhälleligt lugn och en känsla av hopplöshet för de få radikaler som levde. Nej, de kommer prata om att detta var en brytningstid. Att det var en nyliberal revolution, en revolution som bröt upp det tidigare socialdemokratiska samhället inom alla områden, och de kommer berätta om motståndet mot det. Och konsekvenserna. De kommer skriva om naturkatastrofer, ockupationskrig, döende imperium, de största folkvandringarna på hundratals år, om svält och elände – socialt förfall, om droger, självmord, hemlöshet och misär. Men också om en radikal arbetarrörelse – som leder en kamp mot denna liberala revolution och allmänna samhällsförstörelse. Kamper som manifesteras idag nästan hela tiden runtomkring oss. Men just det är något vi ej ser eller kan se, vi ser enbart att vi förlorar och klöser naglar av oss mot kravallsköldarna som trycks i våra ansikten. Vi hör bara våra egna skrik som ekar tomt mot en cellvägg. Vi ser aldrig att bara att vi kämpar, i sig, kommer kunna vara en inspirationskälla för kommande generationer. På samma som sätt vi idag öppnar en bok, och inspireras, lär oss och blir stolta över vår historia – så kommer också vår andas barn lära sig. Och det är precis därför vår generation också måste skriva ned våra erfareheter, intryck och vårda vårat eget minne – för kommande generationer inte ska behöva uppfinna allt igen. Kunskap måste spridas och vårdas.

För om vi är ärliga, vi kommer nog aldrig ens uppleva de målsättningar om t..e.x. en allmän välfärd vi satt upp. Det är något vi försöker tillkämpa oss våra barn, vår framtid. Det är därför vi kämpar. Just vår generation har kommit till i en brytningstid, i en tid när någon form av samhällelig stabilitet är en otänkbarhet. Vi lever i en mörk era, kanske den mörkaste sedan de första kapitalistiska nationerna formerade sig i slutet av 1800-talet. Ingen Ipod eller liknande underhållning kommer att frånta den ekonomiska, sociala och ekologiska verklighet som faktiskt existerar i vår samtid. Ytan är glansigare, på samma sätt som de i gamla fattigsverige ansåg sig mer lottade än de tidigare feodala slavar som bodde i staden, så anser vi oss ha det förmer än de historier som Strindberg skildrar så brutalt i Röda Rummet. Faktum är ju dock, att själva systemet, är slående likt. Skillnaden mellan fattig och rik är densamma, och djupet mellan dessa två klasser – arbetarklass och överklass – är densamma. De tidigare landvinningar vi fått i den socialdemokratiska eran kan vi nu rada upp på våra fingrar som historiska kuriositeter, och allt har skett på blott 20 år. Den tiden kommer aldrig mer igen. Vi är de första som stod i skottlinjen när den nya eran svepte in, kapitalismens fullständiga hämnd och återtåg till den maktfullkomlighet den så länge trånat efter i skymundan alla dessa år den lekte vänskaplig med ”arbetarledare” som glömde sin egen historia.

Så ja, Historia skrivs hela tiden. Idag, imorrn och igår. Och allt vi gör idag, kommer vi stå ansvariga inför i den historiska dom våra arvtagare kommer ge över oss. Det tål att tänkas på.

Tio år säger de är en lång tid, jag är tveksam. Historiska skeeden kan gå snabbt. Betänk att mellan 1918 och 1933 var det enbart 15 år. Då befinner vi oss i år 1995. På samma tid som tyskland genomlevde två revolutionsförsök, en hstorisk kris och ett nationalsocialistiskt maktövertagande så har nyliberalerna med samma vildhet plöjt över vårat land. Historia går snabbt, det är något vi måste förstå.

Är ideologierna döda då? Nej. Självfallet inte. Däremot, som en konsekvens av den tidsera vi råkar befinna oss i – där kapitaliet sprättar runt som det ägde stället – så är ideologierna tillbakatryckta. Och medvetet nedtystade av ett samhälle som fruktar dess återkomst. Vänstern har i den här kontexten den svagaste utgångspunkten. Tack vare det sovjetiska misslyckandet, den postmoderna kris som vänstern virat in sig i och den uppenbara socialdemokratiska döden (som en gång i tiden hade majoriteten av t.e..x Europas befolkning i ryggen) har lämnat generationer av desilluionerade arbetare, ungdomar och intellektuella som konsekvens. Vänstern är oerhört svag. Knappt ett hot. Men vad gör väl det?

Gramsci pekade en gång ut det uppenbara ”Även i en fascistisk stat, så pågår klasskampen”. Det är i den positionen vi befinner oss idag, och den ”vänster” som i princip kom till under den korta med intensiva perioden vid 1960-talets slut har spelat ut sin roll. Gramsci pekar ut den uppenbara för oss här. Det är i detta samhälles råa kapitalism, på våra arbetsplatser, i våra kvarter, på gatorna som kampen fortfarande förs – av ren automatik slåss arbetarklassen, i och omkring en arbetarrörelse som måste formeras och disciplineras, fortfarande mot orättvisorna för annars infaller det uppenbara: svält och död. Vägen för oss är därför given, vi kämpar – för att vi måste kämpa. Att haka upp sig på en svag ”vänster” som bränt sina broar är bara självömkande. Och bara personer som har råd, tid och lyxen nog om att älta detta kommer nog aldrig heller kunna inse den uppenbara i att dagens samhälles konsekvens, liksom kapitalismens konsekvens alltid har varit, är att förbereda sig på sin egen död. Levererad av oss som måste kämpa för vårat mänskliga värde.

Så nej, ideologierna är inte döda, däremot har t.e.x. socialismen ändrat sin karaktär. Skalat av sig diktaturer, misslyckad reformism och lyxuppror. Den har dragit sig tillbaka, återfunit sitt sanna jag i den tidiga arbetarrörelsen. Då den vann. Det är där vi ska vara. I den tydliga kampen mellan Arbete och Kapial som manifesteras hela tiden i vår vardag. Det är i vardagen vi vinner igen.

Och nej, inte ens våra motståndares ideologier är döda. Tvärtom. I spår av ”vänsterns” historiska sönderfall och i samklang med denna liberala revolution som river, tär och sliter sönder hela samhällen så har nationalismen och alla dess ideologiska kusiner, bröder och systrar tittat fram igen. Som en logisk konsekvens av den nya eran, så är konservatismen (gärna med en längtan till det socialdemokratiska samhället, paradoxalt nog) på stark frammarsch. Över hela Europa så marscherar en pånyttväckt nationell resning mot vad som korrekt beskrivs som samhällets sönderfall, en global kapitalism. Ändock består de felaktiga lösningarna på problemet som lockar dessa hundratusentals människor som nu marscherar och höjer sina nationsfanor mot storföretag, Eu centralism, kultursönderfall och diverse syndabockar som pekas ut för välfärdssönderfallet. Sveket mot dessa som dragit sig mot dessa rörelser och reaktion kommer nog vara lika hårt som förra gången vi såg dessa romantiker marschera runt. De kommer bli huggna i ryggen av inhemskt kapital (som långt före nationalismen ens befäste sig som idé var internationalistisk), och de kommer skickas ut i brödrakrig mot varandra för sagolika idéer som fråntar människan den kalla realismen, logiken. Nationalism är mycket likt samma sorts unerhållning som dagens samhälle tvingar på oss, det får oss att tänka på något annat. Får oss att drömma bort. Bara en stridbar arbetarklass kan dra bort våra kamrater från dessa illusioner och peka på det konkreta faktum som präglar våra liv, den sociala realismen. Vi måste skingra dimman, dessa förhoppningar, och slåss på riktigt.

De liberaler som förfäras över denna rörelses framfart ska vi vara på det klara med, förfäras bara över den för att den är ett hot på ytan mot dess struktur. Inte på djupet. Kapitalet, sönderfallet, kommer fortsätta oavsett reaktionärernas framgångar den kommande tiden. Kapitalet kommer bestå, och med det också Arbetet. Och med det också Klasskampen som betvunget måste existera så länge som nöd råder. Måhända att några symboliska reformer kommer genomföras, den vill ju efterapa den socialdemokratiska erans lugn och framväxt, men i slutändan kommer dessa nationalister ändock känna sig svikna. Daglöneriet kommer bestå, utsugningen kommer bestå, den totalitära borgeliga demokratin kommer bestå. Rotlösheten kommer bestå. Flaggans färger kommer kännas som en billig tröst när ytterligare ett företag flyttar utomlands eller ett sjukhus läggs ned. Kapitalet, som en gång i tiden gav dessa krafter makt, har sedan länge lämnat detta stadium och förpassat dessa f.d. allierade till den historiska sophögen. Det kommer bli bittert för de reationära anhängarna när de inser detta, att den reaktionära nationalismen enbart var en historisk parantes.

Den enda roll som de reaktionära nationalistiska rörelserna har, är i skenet av detta, denna uppvisning i hobbyradikalitet, att bli lakejer till samma liberaler de hatar. De kommer vända, och vänder redan eggen mot arbetarrörelsen. Den rörelse som i sanning hotar just det globala kapitalet och alla dess konsekvenser. Det är inte arbetarrörelsen som är roten till varför nyfascismen existerar, det är liberalismen, vi är botemedlet. Det matrealistiska svaret på den romantiska, ologiska, glöd som präglar dessa rörelser – som för första gången faktiskt kan se sig starkare än oss. Men man vinner inte strider med sagor, man vinner dom i verkligheten. Vi måste visa förståelse för varför dessa rörelser vinner mark, alla människor har drag av romantism i sig och en ologisk ryggradskänsla som starkt förbinder oss med tankemönster som nyfascismen utnyttjar till egen vinning. Men vi har något mer, vi accepterar sådana känslor, men det är bara en del av människan starka natur och mångfald. Och vi socialister uppvisar något djupare, visare, mer logiskt och rationellt. Vi är inte en ytlig protest, symboliserat av sagor, fanor och traditioner. Vi är något betydligt äldre än så, vi är människans faktiska skaparkraft och motstånd mot förtryck. Nationalism är en produkt av bourgseins era, vi har funnits här i tiotusentals år, sedan människan lämnade sitt apstadium och för första gången och vägrade bli piskad, rånad och förtryckt av ockrare, hövdinar eller främlingar. Det är socialismens kärna. Upproret – längtan till friheten och rättvisan. Vilket också är människans starkaste och mest hdersamma sida. Vi vill nå människans fulla potential.

Så nej, varje dag ser vi bevis på att historien lever. Tendenserna lever. Rörelserna lever. Klassen rör på sig, om än i en form som är svag och bakbunden. Så rör den sig, som en naturlag så börjar den så sakta begripa att något fruktansvärt har hänt. Historia skrivs idag, varje dag.

Och detta på en nivå som överträffar nästan de 15 år jag skrev tidigare om, denna revolutionära period före andra världskriget som var i sanning en testtid för Europa. Med hundratals revolutionsförsök och ideologier på frammarsch. Vi är där redan idag. Parametrarna har förändrats, men kapitalismens egna ohållbarhet tvingar historien att ta ytterligare ett varv med samma deltagare i en titanisk kamp. Den kommande striden får avgöra vem som vinner, vi kan dock vara på det klara med, att om kapitalismen består, så kommer även det i framtiden vara samma kamp som repeteras. Och så kommer ske, i tusentals år om det så behövs, ända tills arbetarklassen tagit sin rättmätiga plats som historiens och samhällets viktigaste klass och skapare av allt av människan byggt på denna jord. Och därav dess ägare, beskyddare och förvaltare. Om inte kapitalismen hinner förstöra planeten före dess, vilket mycket tyvärr tyder på.

Så nej, vi är inte rotlösa. Vi har en tydlig plats i historien, som kanske de som till sist efter 150 år av kapitalism, grävde dess grav. För på samma sätt som vi förpassat hövdingar, kungar, adelsmän och präster till historien. Så skall vår fiende också veta, att även den kommer förr eller senare förintas av oss.

Och även man känner sig det, så måste vi vara på det klara med att alla former av rotlöshet, förvirring och hopplöshet i dagens samhälle är en taktik, en strategi, för den nya ordningen att försöka förmildra följden av sina egna konsekvenser. Hundratals biljoner slängs ut dagligen, för att vi ska drunkna i de nöjen och underhållning som det här systemet hellre ser oss fördjupa oss i. Funktionen är densamma som på Caesars tid, bröd och skådespel, det är bara verktygen som slipats om, förbättrats, för att kväva ännu fler, förvirra ännu fler, knäcka ännu fler och inte minst fördumma och locka bort ännu fler från tron på ett nytt samhälle. Och detta är bara ett, av många, olika sätt som vi splittras och försvagas på. Ansträngningarna för att helt individualisera oss från olika former av kollektiv samvaro. På jobbet, i kvarteret, i familjen och i vårat område är andra sätt som liberalismen försöker knäcka oss på – inte minst för att detta skapar bättre gynnsamhet för en marknad som ständigt måste expandera, reorganiseras och slå nya rekord i sin omättbara glupskhet. Andra sätt är att hålla oss upptagna är i våran egen misär, att binda oss fast hemma och tvinga arbetet trötta ut oss, att fylla oss med allskönt motgångar, så vi slutar bry oss. Ja, det finns mycket i samtiden som tyder på vår moståndares brutalitet och hänsynslöshet.

I slutändan är allt detta, dessa förströelser och attacker mot oss i vardagen, bara ett sätt för en revolutionär borgelig rörelse att förskansa sig makten i en tid när den kan se sin egen undergång i spegeln. Att dess tidevarv börjar närma sig sitt slut – och får bevis för detta i den sociala oro som sprider sig som ett virus över hela planeten i samma takt som biljonerna av underhållningsapparater pumpas ut kan tes som självklart. I takt med att den splittrar oss, och river upp våra liv som den vill så verkar den också förfasas över våra trotsiga skrik till svar. Den verkar förvånas, och förfäras över att vi inte bara tyst accepterar och tackar och tar emot. Bara en enkel sak som ett ”Nej” på en arbetsplats kan släppa lös ett vansinnigt ursinne över vårat trots. Men det finns inga fina, lindriga, sätt för kapitalismen att triumfera på. Det är skrivet i blod att ett sådant system, per se, gräver sin egen undergång. Våran uppgift – är att koordinera offren för dess framfart och planera våran hämnd – och tillika i slutändan planetens faktiska räddning från undergång.

För vi måste vara klara på att vår motståndare är maskinell, inte mänsklig. Nej, det finns inget mänskligt i kapitalismen. Och därför kan den ej heller behandlas mänskligt. Det är en maskin, en evighetsmaskin, ett ekonomiskt system, som anpassar sig och klarar sig, och som maler på tills den blir stoppad. Människorna som administrerar den, medelklassen, och dess profitörer – överklassen är på så sätt nästan offer själva för sin egen skapelse. För den förbereder även deras egen undergång. Men om de sitter och förfäras i smyg, med lite samvetskval och sval humanism framför tv’n när nyheterna rullar in, så kommer de aldrig förstöra det egna system som förser dem. Det är upp till oss, de som mals sönder, krossas, fördrivs och svälter ihjäl i dess framfart att sluta ta detta system som en naturlag och behandla det för vad det är – och ta striden vars än de må vara. Inte minst där det är som mest uppenart, mitt framför näsan på oss.

Och konstigt vore väl, med detta i åtanke, om vi hade självfötroende, styrka, målmedvetenhet, och starka rötter att stå på. Det tyder ju på att vi vinner, det är ju genom att vinna, som vi bygger ett sådant beteende. Och det är med kunskap vi kan sätta oss själva i en historiskt kontext: vars vi kommer ifrån, och vars vi är på väg och vad våran historiska uppgift är. Men det är ingen idé att älta detta. Det är ju, som sagt, genom att vinna – som vi lär oss. Då är våran primära fokus just segrar. Att vinna. Att räta på ryggen. Och detta gör vi inte genom att fördjupa oss på samma sätt som nationalister i en dimma av romantik eller falsk revolutionär yra på andra sidan jordklotet eller med ögonen djupt i böcker på samma sätt som fantasynördar.

Vi gör det så det känns, vi gräver där vi står, kämpar där vi jobbar, sammansvetsar oss vid kaffekopparna och tar tjurnen vid hornen. För i slutändan, så är det en jävlig vardaglig sak att göra, och varken konstigt eller svårt, att bli en sida i historieboken och visa på lite civilkurage i en tid av total undertryckt social oro. Och jag vägrar tro att just den här tiden kommer vara något som framtidens knegarungar kommer skämmas över – snarare kommer det säga: ”Ja, det var här det började”.

Annonser
Kategorier:Funderingar
  1. koma
    oktober 20, 2010 kl. 5:55 e m

    Intressant text på flera sätt. Om inte annat så är den väldigt hoppfull, när många stannar upp och hajjar att klasskamp inte är roligt i praktiken. Det går ju rakt åt helvete med det mesta, nedskärningarna, privatiseringarna osv, men i detta så föds ju kamp, eller underlag för kamp. Många av de som växer upp och blir fullständigt våldtagna nu kommer ju bli agressiva och radikala när dom blir äldre. Medan andra blir passiva och sjunker tillbaka. Men jag tror tidsandan föder väldigt mycket radikala också för den delen.

    Stycket om att ideologierna inte är döda är intressant. Ideologierna i sig är ju inte döda, men få ideologier har ju en rörelse bakom sig eller en praktik som omfamnas i större perspektiv. T.ex liberalismen lever ju fortfarande. På ledarsidorna. På bloggarna och så vidare. Men en liberal ”rörelse” har vi inte sett på länge. Det såg man ju när inte Berns klarade av att dra ihop ett par hundra som skulle stöd-festa ihop. Däremot är ju partisystemet totaldött, om man ska tänka på saker som haft en viktig innebörd för historien (såsom ideologierna har) men partierna har spelat ur sin roll helt. Och ett parti ska ju praktisera en ideologi men inga liberaler finns ju i regeringen. Folkpartiet är ju inte liberaler övht, isåfall är ju Sossarna några slags semi-liberaler men det räknas ju inte riktigt tycker jag. Är ju skillnad på vad man är och vad man säger att man är.

    Jag tror utan tvekan att vi kommer skriva historia. Det kommer inte ske över en natt och alla kommer resa sig, greppa geväret i ena handen och den röda fanan i den andra. Men ett underlag för motangrepp har vi utan tvekan framför oss. När man trycker in människor i ett hörn så låter ju inte ens instinkter en ge upp. Utan man slår tillbaka. Det viktiga är bara hur vi ska kunna slå tillbaka så det kan sätta samhället i gungning. Kids som kastar stenar i huvudet på poliser och bränner upp hus i Rosengård, Tensta osv slår tillbaka, men det är ju en droppe i havet av vad som krävs för att åstakomma något.

    Tänk dig när alla dessa hundratusentals ungdomar som föddes på 90talet ska ut i arbetslivet. Vilket jävla liv det kommer bli då.

  1. juli 11, 2011 kl. 8:39 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: