Hem > Funderingar > Socialismen, konsten och romantiken

Socialismen, konsten och romantiken

Det kan te sig paradoxalt att prata om socialism och romantiken, idealismen, myten, samtidigt. Det är det inte. Människan har ett naturligt behov av myter, idealism och romantik. Det göder våra djupare och mer primitiva sidor och ändock på så många sätt vackra och ologiska uttryck. Vi är inga maskiner. Socialismen strävar efter att inte stanna därhän, sant, vi sätter realism mot romantik – men bara för det – så betyder det inte att vi inte ska diskutera, erkänna och bländas i våra romantiska och idealistiska sidor. Dessutom tenderar gårdagens Realism, bli morgondagens Romantik vilken vi också sett i arbetarkulturen.  Men frågeställningen öppnar också upp för mer tabubelagda frågor som: Vilken pojke har inte drömt om krig? Vilken flicka har inte drömt om sagobröllop? Vilka av oss har inte suttit i vacker natur och spejat rakt in i våran nationalistiska/romantiska  ådra? Vi ska ha klart för oss, att allt detta har vi också hängett oss till under historiens gång.

Det är när dessa känslor och drömmar snarare blir ett problem, och formerar sig i en politisk verklighet, som vi ska påminna varandra om att vi befinner oss på det matrealistiska och realistiska planet.  Men vi ska inte skämmas för våran längtan någon annanstans eller hänfallenhet för symboler, hjältar eller heroism. Eller rent utav det vackra och mystiska som romantiken kan bjuda på.  Historien har visat oss, att om vi gör detta, undertrycker dessa känslor, så kommer vi helt enkelt bara skapa nya ritualer som göder våran barnsligt romantiska och ologiska sida. Otaliga propgandaaffischer från t.e.x. Röda Armén eller Spanska inbördeskriget står som bevis för även vår fascination för t.e.x. heroism och offervilja. Länge var bilden på den lyckliga familjen, en socialistisk produkt av arbetarrörelsen och skryt över dess välfärdsframgångar.

Sovjetisk realism – också en form av arbetarromantik

Det är helt enkelt en del av att vara människa att ha sådana ”skavanker”. Och i fallet av symboler, hjältar och andra historiska bevis på våran framgång så är de till och med nödvändiga för att vi ska kunna formera en ihågkomst av vad som skett. Alla statyer, böcker, affischer och sånger från spanska inbördeskriget och den tidiga arbetarrörelsen är t.e.x. ypperliga bevis på socialismens romantiska sida som vi efterlämnat oss för att dagens generationer ska kunna minnas, hedra och diskutera kring. Inte minst har vi ett behov av hjältar, förebilder och tapperhet när vi står inför en ganska brutal samtid. Att vänsterrörelsen i Sverige därför t.e.x. börjat fira Anton Nilsson och Amaltheadådet, och att vissa organisationer i större drag producerar t-shirts på forna arbetarkämpar idag, samt återkomsten av t.e.x. blodiga kampsånger som ”A Las Barricadas” och Marseljäsen  är tydliga bevis på att vi, liksom våra föregångare, gärna och nödvändigt hänger oss åt heroism och symboler för våran kamp. Symboler är inte realism, det ska vi har klart på oss, det är bara en yta utan faktisk påvekan. Men om den inspirerar till dåd hos människan, så är det ett mäktigt vapen.

Den fallne kamraten – den pågående kampen.
Klassisk krigskonst som repeterats av alla olika former av politiska och nationella uttryck.

Men om romantiken tar sig ton inte bara i klassiska tragiska och kärlekskranka sagor som Den Unge Werthers Lidanden. Men som vi också vet i form av politik som t.e.x. i Nationalismens historiska konstruktioner och bländande skönhet av harmoniska naturlandskap, som ganska ofta även vi tagit till oss och gjort eget, hur tar den sig ton för oss som radikal kraft? Som framtidsprodukt, som något eget, och ej kopierat från nationalismens uttryck från 1700 och 1800-tal  som vi dock måste erkänna varit vår primära inspirationskälla historiskt?

Ja, förutom att en hel del av oss också kan finna både Werthers lidanden, kärleksfilmer och vikingasagor, för att inte tala om vacker natur,  både gripande och intressanta – precis som vilken sund kulturell människa som helst så fäller vi en tår över en vacker saga – så är socialismen som ideologi främst en framtidsideologi. Och därför så är våran romantik snarare en realism och en framtidsprodukt. Eller som det gamla idealistiska slagordet säger, ”Från mörkret, stiga vi mot ljuset”.

I kulturell mening är vi därför revolutionära. Som individer är vi såklart präglade av vår samtid, men vår ideologi är revolutionär, och i synnerhet radikal i jämförelse med nutidens nästan kulturella förfall (som måste även sägas vara ett förfall i historisk mening). I regel är ju även t.e.x. nationalistisk kultur på ytan radikal i jämförelse med den skräpkultur som präglar det liberala samhället. Ändock så är den ofta just bara det, ett skimmer av falska föreställningar som t.e.x. orimliga myter om vikingahorn och dess blodtörstighet eller vackra slott i djupa dalar som i verkligheten täcktes av förfallna skjul där de livegna bodde. Vår radikalitet i konsten är därför mer teknologisk, precis som vår ideologi i övrigt är överstående nationalismens barnsliga uttryck. Vi accepterar den, och erkänner dess charm, vi har ju t.e.x. en hel del sådant kring egna ikoner smo Che Guevara, men som politik är det lika barnsligt och enkelt som dess konst och kultur. Vår strävan är djupare.

”Kontroversiella” Arbetarkafé av Amelin, 1936

Man kan därför tala om att socialistisk konst och kultur främst framkommer på två sätt. Främst genom realismen, porträtterad inte minst i arbetarkulturen av otaliga konstnärer och författare som försökt sig på att skildra verkligheten. Utan romantikens skimmer. Det paradoxala i detta är att denna verklighet som porträtterades då, har sedemera faktiskt blivit romantik för senare generationer arbetare som tittat tillbaka och beundrat verken. Typiska exempel på detta är bland annat verken av svenska Albin Amelin som inte bara gjort de klassiska konstverken kring händelserna i Ådalen 1931 (Arkebuseringen) och andra framstående händelser, utan även porträtterat kontroversiella konstverk som ”arbetarfiket i hamnen” (Arbetarkafé) som för några år sedan blev attackerat av etablissamanget för att konsten ”saknade kvinnor och invandrare”.  Det verkar dock som dessa kritiker, varav samtliga var liberaler, helt verkar glömt kontexten i verket. Faktum var att i hamnen i göteborg, vid lunchtid, befann sig väldigt få invandrare och kvinnor i närheten. Att Amelin även gjorde de mest framträdande svenska antifascistiska konstverken verkar dock helt gått dem förbi. Han var realist först och främst. Per Olof Zennström har givit ut en bok vid namn ”Amelin” på förlage Arbetarkultur som jag håller varmt om hjärtat och rekommenderar.

I överlag kryllar arbetarhistorien av duktiga realister som trots sin egen vilja att frångå romantiken och det storslagna, i efterhand skapade en romantisk produkt. Även i rent dokumentära sammanhang kan det i efterhand framställas som extremt konstnärligt. Sara Lidmans fotobok Gruva står ut här i sina skildringar av arbetarna på LKAB under 60-talet. Nu när denna konst skall raderas av liberala krafter, såsom vi sett över Folkets Hus över hela landet, faller det ill våran lott att behålla och vårda detta realistiska arv.

Agitatorn, klassisk svensk socialistisk realism.
Föreställande August Palm på sin turné genom Sverige.

 

Futurismen står oss också  nära. Både i klassisk konstmening men även i moderna framställningar över ett rättvist och fungerande samhällssystem med en komplettare människa, som inte minst är mer kulturellt bevandrade och tyder djupare intelligens än den liberala. Inte minst lever den enbart för att förbättra sig själv, men samtidigt aldrig på andras bekostnad.

En ypperlig sådan framställning tas t.e.x. fram i sci-fi serien Star Trek där människan löst alla sina problem med hjälp av tekniken och därför enbart hänger sig åt att bli smartare, djupare, och att uppfylla sin enda primära roll med livet: att växa och hedra sitt eget liv i total harmoni. Den primära uppgiften blir därför att utforska nya ställen, få nya erfarenheter och lära sig nya saker om sig själv och om andra.  Serien är i princip en hyllning till den socialistiska övermänniskan.

Andra typiska futuristiska framställningar av socialismen, om än något närmare våran samtid, och ganska ofta makabra med den historiska vitboken i handen  är den propaganda som kommunistiska länder framställde.

Det kan tillägga att den tidigare socialistiska futurismen inte bara tog sig konstnärliga uttryck som ovan, utan även i arkitektur, stadsplanering och litteratur. Bland annat präglas t.e.x. Brasilien och flera länder i Östeuropa  av flertalet futuristiska och likväl socialistiska byggnader liksom även planerna på det socialdemokratiska miljonprogrammet. Som dock förföll i takt med att grundidéerna vaskades ur. Romantiken tog sig här en samhällelig form, en dröm om det fullständigt perfekta boendet. Nära arbete, bostad och centrum likväl som konstnärliga ambitioner.
Vi har dock även ett visst drag av surrealism i det historiska bagaget. Bland annat måste vi säga att fascisternas bombning av staden Guernica som avbildades av Picasso för evigt kommer att stå som Kubismens främsta symbol, även om liknande konst får vara lite av ett minoritetsuttryck i den socialistiska historien:


Här finns det dock inget utrymme för romantik eller realism. Tavlan verkar nästan snarare bara skrika lidande, smärta och hopplöshet. Vilket nog också var Picassos intention. Den utstrålar bara det sinnesjuka i krigets vansinne.  Bombningen av Guernica anses för sin tid som brutal, det var den första staden som fick känna på en modern bombning mot civila mål. På vissa sätt står den som en symbol för det moderna krigets intrång i historien.

Majoriteten av den surrealistiska konsten och realistisk hållen postmodern  ”pop art” och modern konst kan dock ibland ha en  kritisk hållning i allmänhet som lockar både liberaler och socialister, men som politiskt uttryck för romantik, framtidstro och all dess barnslighet och idealism är den tämligen ointressant. Vissa realistiska konstnärer finns dock som kan tyckas intressanta.  Den tenderar att ändras med tiden, efter hur ”aktuell” en kamp kan vara  och är en högst individuell fråga i form av smak och tycke. Någon romantik skådas sällan, utan är som oftast en djupt mörk historia. Inte allt för sällan kan samhällsproblem skildras, men ytterst sällan så finns det något djupare än det ytligt och slående bizarra. Något större djup och eftertanke bjuds det inte på.  Viss modern feministisk konst kan räknas in här (även om det finns ypperliga tidiga sådana alster av mer futuristisk art), som t.e.x. tavlor enbart bestående av fittor eller helt sonika misshandlade kvinnor som skriker ut sin frustration. Självfallet kan konsten ge en politisk effekt, inte minst blir man illa berörd i dess realism, men som konst, är det lika djupt som en bild tagen av fotokamera i min mening. Realism tar sig därför bättre ton som faktisk politik i min mening, även om chockeffekten kan skapa ett ifrågasättande och kritiskt tänkande. Anna Odells infiltration av den fallerande psykvården i sverige kommer till en som ett exempel av just ”chockkonst” även om jag personligen tror att en bra dokumentär som t.ex ”Dom kallar oss Mods” kan ha större socialpolitiskt värde.

En kort passage kan dock nämnas om viss surrealistisk konst av mer subkulturell art. Jag finner en viss njutning i den provokativa konst som b.l.a. punk och hardcorerörelsen framställde. Trots sin surrealism, bittra realism och parodi så finns det på sina håll slående konstverk som är ypperliga bevis på samtidens södnerfall och nihilism, inte minst tar sig den ofta till en knivass kritik mot samhället. Det räknas såklart inte som ”konst” eftersom det är i princip bara besutten medelklass inom vissa kretsar som avgör sånt. Men det kan vara ytterst värdefullt för att, precis som i serier, skåda sin samtid. Inte minst är den intressant för den aldrig skapades för att hängas upp och studeras, utan var en praktisk produkt skapad för skivomslag och affischer.  Men romantik? Nej. Realism? Nej. Nihilism, ja. Cynism och parodi, absolut.

Ja i detta ämne kan man fortsätta för evigt. Men det är bara att dra ut på tiden och diskutera saker i all evighet. Folks smaker är olika, men socalismen som sådan förblir kulturellt delvis en futuristisk framtidsvision samtidigt som den har klara drag av klassisk romanticism. Vad vi dock alla kan enas om är att konst och kultur är intressant och något man bör sätta sig in i djupare när man får tid och eftertanke nog.  Och som socialister och människor, får vi helt enkelt finna oss i att lockas av både våra spirituella, romantiska och idealistiska sidor likväl som våran rationella, logiska, och realistiska sida där vi formerar våran politik. Det viktiga är att komma ihåg vilken sida vi står på. Och njuta av kultur, det är trots allt det i mångt och mycket så som vi behåller vår egen historia och världsbild i en tidsera när allt sådant skall raderas till förmån för kapitalistisk skräpkultur.

Annonser
Kategorier:Funderingar
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. juli 11, 2011 kl. 8:39 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: