Arkiv

Författararkiv

Regionalism och politik (Del 2: Ångermanland, Västerbotten)

november 29, 2010 1 kommentar

Bild från Höga Kusten, Ångermanland

Här kommer del 2 av 3 i en serie om regionalism, politik och historia om övre Norrland. Del 3 kommer uteslutande behandla Norrbotten på grund av den stora vidden av information och intressanta händelser i området.

Allmänt om övre norrland, Ågermanland, Västerbotten, Norrbotten och Lappland

Övre norrland är i särklass bland de vackraste områden som finns i Europa idag, från Höga kustens dramatik till de djupaste nordiska skogarna till fjällvärldens berg, dalar, tundror och dramatik. Förutom det är också övre norrland det ekonomiskt fattigaste området i sverige, starkt präglat av avbefolkning, arbetslöshet och sociala problem. Det är också i övre norrland som fler etniska grupper än svensk är som starkast, lapparna har sitt sameting här – sätet för hela lappland som innefattar norge, sverige, ryssland och finland. Tornedalningarna har nu fått en egen nationsfana och traditionellt sett har befolkningen i överlag haft mer att göra med finnar än med sörlänningar (varav även den norrländska fanan har ett vitt bakgrundsfält).

Historiskt så har produktionen främst kunnats delas in i några basområden: kusten med sin pappersindustri, sågverk och tunga fabriker, inlandet med sin skogsnäring och gruvindustri. När järnvägen drogs var det också här en stark syndikalistiskt rörelse bland rallarna.  Majoriteten av alla vattenkraftsverk  i Sverige ligger också i området (1/3 – del av Sveriges totala elkonsumtion), och på senare tid även en betydande del av vindkraftverken. Detta leder till att området i sig exporterar betydligt mer än vad det drar in i form av stöd av svenska staten, såsom Norrland som helhet, även om det här blir som tydlgast ekonomiskt, men även geografiskt.  Detta har tagit sig, och fortfarande tar sig olika uttryck av missnöje och seperatism. Här kan bland annat Kirunas säregna politiska karta nämnas.

Genom historien har flera slag inom svenska arbetarrörelsen stått i övre norrland och det är även här den har blivit som mest dramatisk. ”Norrbottenskommunismen” med sin starka stalinistika men ändå regionala prägel, morden i Ådalen, attentatet mot Norrskensflamman, kravallerna i Klemensnäs, gruvstrejken i Kiruna/Svapavaara och koncentrationslägret i Storsien talar sitt tydliga språk även om man kan säga att det är socialdemokratisk ”urmark” man står på – området i sig har varit stabilt rött i över 100 år med få lokala undantag till en bonderörelse som även på senare år börjat mullra mot ”stureplanscenterns” påtagliga nyliberalism. Det är även i Norrland som t.e.x. Socialistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna (RS), Knegarkampanjen och flertalet andra vänsteristiska projekt ofta nått god jordmån. Men vi kommer återkomma till flera av dessa exempel – vi tar det län för län.

Ångermanland – Kampen i Ådalen

Ångermanland var länge den nordligaste delen av statsbygget Sverige, först på sent 1500-tal fortsatte expansionen norrut till Lappland och västerbotten. Ångermansälven gav ypperliga anledningar för flera sågverk och området var tidigt industrialiserat med både skogsarbete, sågverk. När svenska arbetarrörelsen började formera sig blev området bubblande av aktivitet och i hundratals strider fram till det historiska klimaxet i Ådalen, när sverige nästan trycktes till revolution,  så var Ångermanland i centrum för den svenska stridbara arbetarklassen.

Kampen i Ådalen varken började eller slutade med morden på de fem arbetarna, det ska man vara klar med. De tusentals arbetare som mötte svensk militär med maskingevär 1931 hade i nästan 50 år stridit för sina rättigheter och långt efter händelserna var området livaktigt med en stark arbetarrörelse, inte minst manifesterat i hamnarbetartrejken 1970. En strålande sammansättning av områdets kampvilja finns förevigat i bokform. Nu till de mest dramatiska händelserna kanske i svensk historia överhuvudtaget.

Minnesmonument över Ådalen 1931

Mycket har skrivits om Ådalen, och jag kommer inte och ska inte heller leka expert på ämnet, man kan bara konstatera att det är här grunden för moderna svenska samhället läggs. Fredliga arbetare, i sympati med kämpande arbetare söderut, blev obeväpnade nedskjutna av svensk militär. Dagen innan hade strejkbrytare stoppats att arbeta, vilket resulterade i våldsamheter. Fem dödades av kulorna från svensk militär, fyra är begravda i kramfors. Den femte, en syndikalist, ligger begravd i Västervik. Före händelserna hade flera konfrontationer skett mot strejkbrytare efter hela den norrländska kusten, vissa med resultatet att militär tillkallats i omgångar för att jaga bort den svenska arbetarrörelsen. Ibland fick militären fly själva. Ibland blev strejkbrytarna tjärade och fjädrade och tillbakaskickade ofta till södra sverige där de skickats ifrån. Allt som oftast skedde konfrontationer i hamnstäder då fabriksägare ofta ville kunna förskansa strejkbrytare på ”säkra ställen” då lokalbor ofta vägrade dem husrum eller mat.

Efter händelserna utbröt vilda strejker och en planerad storstrejk över hela norrland och även stora delar av södra Sverige. Över hela landet skedde även solidaritetsaktioner och massmöten som svar, som bland annat arbetarkonstnären Amelin förevigat. Detta katalyserade konfrontationer i Västerbotten där polis öppnade eld och sköt ned minst tre arbetare som dock klarade livhanken samt flertalet kravaller på mindre orter som slogs ned av svensk polis med sablar och batonger. Detta i sin tur katalyserade ytterligare konfrontationer mot den svenska staten. 1931 var året som Sverige stod som närmast en revolution efter de hårda sammandrabbningarna 1917.  Men ådalen påverkade också Socialdemokratin djupt, och det var här som de, av rädsla för fortsatte konfrontationer, började anpassa sig mer till reformismen och helt enkelt hota sig fram mot makten (”Vill ni verkligen se ett nytt ådalen?”) vilket i sin tur ledde till det ”välfärdssverige” som existerade mellan 1950 och 1980. Tack vare sin dominans lyckades också SAP lugna de revolutionära arbetarna, även om detta också ledde till att norrlands kommunister gick starkt framåt. Många kunde aldrig förlåta SAP för att ha ”övergett offren i Ådalen”.  ”Svensk välfärd”, det vill säga klassfreden skapad i saltsjö-boo 1938,  är således byggt på gravarna på de arbetare som mördades av svensk militär.  Efter sammandrabbningarna i Norrland skulle det dröja till Göteborg 2001 innan polisen öppnade eld på demonstrationer igen, då i en tid där detta ”välfärdsexpriment” hade fallit och samhället återigen närmat sig råbarkad kapitalism.

Fyra av de begravna, socialdemokrater, ligger här.
Den femte, syndikalist, förvägrades att begravas med dessa och ligger i sin födelsestad Västervik.

Ådalen kunde också förfallit annorlunda om arbetare tagit till vapen, både kommunister och syndikalister, då i starka positioner främst i Norrland uppmanade till allmän beväpning av den svenska arbetarklassen efter händelserna (I tåget sägs flera ropat ”Hämta gevären, hämta gevären, de skjuter på oss!” efter militären öppnat eld). SAP lyckades dock lugna ned känslorna med utlovade reformer samt en hätsk positionering mot kommunisterna, som alltid problemet att relateras till sovjetryssland. Självklart förklaras Ådalen av borgeliga historiker som en ”tragedi” medans socialister snarare ser en grym logik i det som utspelades. Vid tidpunkten var Sverige det land i Euroa  som hade den radikalaste arbetarklassen, SAP ådrog sig efter händelserna att kväsa denna i utbyte för reformer. Något som de också lyckades med.

Ådalen får stå som ett praktbevis över hur klasstriderna alltid kommer att eskalera, och det kommer också stå i bakgrunden för kommande strider.  I särklass är det kanske den viktigaste händelsen i svensk modern historia. Hela sveriges nutida historia, relationen mellan parterna på arbetsmarknaden, och politikens utformning står i blodet efter svenska statens mord på obeväpnade demonstranter.

Demonstrationståget
Syndikalister, kommunister och socialdemokrater gick i enad front

Jag tänker inte fylla på mer om händelserna, det finns många experter, lokala som pålästa i ämnet samt litteratur i ämnet:
Intervjuer med deltagare i demonstrationen
Hemsida om händelserna (en av flera googla gärna)
Wikipedia

Artikel från Sveriges Kommunistiska Parti
Artikel från Folkmakt
Suverän artkel från Transportarbetaren ”Kampen om historian”
Fritjof Lagers bok ”Ådalen 1931” på PDF
Liknelser mellan Ådalen 1931 och Göetborg 2001

Jag kan även reommendera boken ”Ådalen 1931” av Birger Norman (Boken ovan av Lager är dock från en som var på plats) samt även mängder av artiklar i ämnet. Jag kommer avsluta dessa händelser med två dikter. Den första är skriven på gravstenen ovan, den andra blev publicerat av tidningen Socialdemokraten direkt efter händelserna.

Till de stupade
Av Josef Kjellgren

Idag har allt blivit så tyst, så mörkt och meningslöst.
I dag, kamrater, finns inga ord för vår sorg och smärta.
Era bleka ansikten stirrar emot oss, nära, nära, anklagande.
Först stod ni, främst föll ni, okända i går är era namn
kampsymboler i dag.

Med vårens första bud gick ni till skuggorna.
Döda – ? Nej – .
Ni skall alltid leva,
och vi skall alltid, alltid minnas er.

Här vilar en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.
– Erik Blomberg

Beriden polis på väg till Klemensnäs 1932 efter att 1200 arbetare gjort uppror

Västerbotten
Västerbottens politiska historia är i mångt och mycket en dragkamp mellan det socialdemokratiska partiet och kommunisterna även om någon utpräglad ”västerbottenskommunism” skapats såsom i fallet längre norrut. Dock är det märkvärt att västerbotten fortfarande 2010 härbärgar det största stödet för det moderna Vänsterpartiet.  Var tioende västerbottning la sin röst på ett parti som i andra delar av Sverige har haft stora problem att tas seriöst på grund av sitt kommunistiska förflutna.

Bland de första fackliga aktiviteterna i området kan härledas så långt tillbaka som till 1880-talet och i början av 1900-talet besöktes området främst av socialdemokratiska agitatorer men efter första världskriget även av kommunister. Syndikalisterna verkar dock gett upp ett aktivt rekryterade vid de större industrierna vid 20-talet, och satsade under sin storhetstid på att organisera främst skogsarbetare, flottare och rallare.

I övrigt präglas västerbotten av ofta gamla socialdemokratiska nästen, med nästan en majoritet av dem i socialdemokratiskt styre sedan SAP blev ett legala nog att ingå i sveriges riksdag, även om det är noterbart att socialdemokraterna länge hade stora problem att etablera sig i länet. I övrigt kan det vara värt att notera att syndikalistiska framgångar främst var bland skogsarbetarna inåt i landet och bland rallarna. De flesta anteckningar som förts från syndikalistiskt håll om just kuststäderna, Umeå och Skellefteå är historier över delvis en stark radikal socialdemokratisk tradition men också om att kommunisterna länge legat i opposition mot socialdemokraterna och ”sugit upp” radikala arbetare. Att syndikalismen också traditionellt fått större jordmån bland mindre byar, lantbruk och ”friare folk” är en annan parantes som spelar in. En syndikalistisk agitator på besök i Umeå sammanfattade det hela med ”Det skulle behövas dynamit för att väcka Umeås arbetare ur sin socialdemokratiska slummer”. Ändock vann hans agitation, i detta fall i Holmsund, att lokala rallare anslöt sig till SAC. Just detta LS höll i sig så länge rallarna befann sig i området.

Lokalt fanns det dock aktiva kommunister som vid sågverken i Holmsund och Obbola hade en viss, våldsam, verksamhet vid sidan av att vara en oppsition inom LO. Vid minst ett tillfälle bröt de sig bland annat in och misshandlade ”småborgare” beväpnade med påkar och maskerade. Vad man kan anta är samma ”liga” eller vad man nu kan kalla dom stod också som maskerade vakter som ofta höll också fackmöten fria från spioner från ledningen. Sista aktiviteten som sägs härledas till kommunisterna vid umeå älvs utmynning i Obbola och Holmsund var att hålla en tysk antifascist gömd i Obbola i drygt ett år från Umeåpolisen. Till sist skvallrade en socialdemokrat på tyskens gömställe och han skickades hem för vad vi kan anta är en säker död. Det är oklart om dessa personer också var inblandade i handgemäng i Umeå mot lokala nazistiska etableringsförsök, men det är rimligt att anta att så var fallet. Just detta område kommer jag garanterat återkomma till framöver, då jag förbereder en bok i ämnet. Från fackliga anteckningar från perioden 1920-1940 kan dock en avsevärd andel av arbetarna i Holmsund och Obbola också varit medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) men ändock trogna LO’s taktik och strategi på arbetsmarknaden och mindre radikala än de SKP medlemmar som befann sig mer norrut. Det är inte en gissning som är tagen ur luften att man kan anta att i södra västerbotten så gick en politisk gränsdragning mellan en stor kommunistisk rörelse som kunde agera självständigt, och en mindre som hade en oppositionell roll under första halvan av 1900-talet.

Det kan också vara värt att notera, så här efter kuriosa inlägg, att två av de åtta inerneringsläger som byggdes i Sverige under andra världskriget för att låsa in radikala arbetare, också byggdes i Västerbotten; i Vindelen och Stensele. Bara Norrbotten härbärgade mer läger, men det återkommer vi till.

Med en produktion i länet mångt och mycket helt baserat på skogen så låg en spelplan färdig under första halvan av 1900-talet. På samma sätt som i stora delar av norrland så låg ved på brasan för en mycket aktiv och radikal arbetarrörelse. Inte minst kring storstrejken 1909 så var stämningarna höga kring kustindustrierna,  vars nederlag också skapade en inledande stor syndikalistisk aktivitet i länet. Lossmen-Ekträsk-konflikten måste räknas bland tidiga SAC’s längsta och mest radikala strider. Sammanlagt rasade striden i närmare 7 år och är Sveriges längsta lockout. Arbetarna klarade sig nästan helt och hållet på en kämpande solidaritet från andra norrländska arbetare som i stora antal, upp emot 500, begav sig till området för att ge sig ut i skogarna och jaga bort strejkbrytare som bolaget kallat in.

Och under hela 10,20 och 30-talet fortsatte konflikterna i Västerbotten, i princip varenda bransch, varenda fackklubb i Västerbotten har en egen historia att berätta här. Författaren Per Runesson ställer en korrekt fråga över tidsandan när han i sitt verk om syndikalismen i västerbotten skriver ”Frågan är om det någonsin i Sverige fördes en sådan våldsam facklig-politisk kamp som i Västerbotten under mellankrigstiden.”

Och så fortsatte striderna  genom hela västerbotten fram tills arbetsfreden 1938, varav socialdemokratin inledde en hetsjakt mot länets många aktiva kommunister och radikala socialister som satt sig på tvären mot den traditionella socialdemokratin. Här kan det vara värt att nämna att under 20-talet var SSV (Vänsterutbrytning från SAP) betydligt större än SAP i länet och att Socialdemokraterna i valet 1921 enbart fick 6,4% av rösterna, snittet i resten av landet var 36,2%.

En sista strid fick dock SAC i västerbotten 1933-34 i flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal, där bland annat systematisk sabotage användes. 51 arbetare åtalades efter konflikten för varierande brott, men striden vanns.

Mellan perioden 1900-1939 utkämpades med en ytlig kunskap i ämnet (det skulle krävas en fullständig undersökning på ARBARK för varje avdelning för att få full översyn) alltså hundratals strejker, lockouter, blockader och strider i Västerbotten. Efter andra världskriget påbörjades många efterlängtade reformer och många eftersatta och urfattiga orter i Västerbotten började utvecklas i takt med industrierna, som nu kunde utnyttja sveriges ”neutrala” politik i kriget, varav en period av lugn som fortfarande idag kan sägas är hyfsat stabil fortfarande råder, ofta med de fackliga organisationerna i centrum för orternas framväxt i form av folkets hus, skolor, bibliotek och rekreationsfaciliteter. Men denna fred tillkämpades av arbetarna i Västerbotten i sitt stora slag: Klemensnäskravallerna.

Efter Ådalshändelserna 1931 så utbröt oroligheter efter hela kustlinjen (40% av skellefteås invånare var ute på gatan dagen efter ådalen i en protest mot lokala tidningens ställningstagande mot arbetarna) , och till sist kulminerade de upphetsade känslorna, inte minst i den stora pappersmassastrejken 1932 som också innefattade den betydande del hamnarbetare efter kusten. I den lilla orten Klemensnäs strax sydost om Skellefteå leddes svartfötter in vid strejken, vilket ledde till direkta konfrontationer mellan arbetare, strejkbrytrare och polis. Två arbetare fick livshotade skador efter polisen öppnat eld, flera andra arbetare sattes i fängelse efter händelserna. Hela fabriken var under  en tid ockuperad av arbetarna varav en röd fana höjdes med texten: ”Kamp mot fascism och strejkbryteri!” men trots tappra insatser från arbetarnas sida mot strejkbrytare och poliser med sablar, hästar och gevär så fick de finna sig nedslagna med våld efter att ha stormat området där svartfötterna bodde.  Att anmärka är att SAP ej deltog i dessa kravaller då de ansågs ”kommunistledda”.

Flera av de aktiva arbetarna skulle senare återfinnas i de många interneringsläger svenska staten byggde främst i Norrland mot ”subversiva element” under andra världskriget. Närheten för ett nytt Ådalen var i Klemensnäs (Och i Sandarne, där ytterligare 3 arbetare nästan dog) oerhört nära, och gav upphov till att den kommunistiska rörelsen stärkte sympatier bland arbetarna, och att socialdemokraterna (som kämpade även om liberala röster) tappade stöd. Det var inte förrän andra världskrigets slut som Västerbotten kunde sägas ligga under ”socialdemokratisk kontroll”, norrut var oppositionen fortfarande stor. Händelserna å andra sidan, som gemensamt brukar kallas i historien för Brädgårdskravallerna, påverkade socialdemokraterna till att överge den radikala politiken och söka uppgörelsen i saltsjöbaden 1938.

Nedan följer ett referat från en bok som länkas här nedan, om stormningen av fabriken:

Tisdagskvällens kommunistmöte hade samlat cirka 1.000 demonstranter utanför det fridlysta området i Klemensnäs.

När fabriksledningen och landsfiskal Gårding såg, att så mycket folk hade samlats, gavs order till strejkbrytarna att laga det förut nedrivna staketet. Filip Forsberg började att med grova skällsord trakassera fabriksledningen. Han ansåg att det var rena provokationen från fabriksledningens sida att reparera stängslet i demonstranternas åsyn. En arbetare som var närvarande berättade sedan för Västerbottens Folkblad, att han hade hört en arbetare från annan ort säga till en kvinna: ”Då klemensnäsborna inte vill ta initiativet, är det bäst att ni kvinnor går först och visar dem vägen.” Sedan började anfallet på stängslet.
Polisen fick en svår uppgift att förhindra intrånget. Demonstrantema stormade in på bred front. De fåtaliga poliserna tvingades retirera, i första hand till strejkbrytarnas förläggning. Demonstranterna kastade sten och några var utrustade med käppar och stenslungor. Lands-sekreterare Hultman fick en sten i ryggen och disponent Scharin en sten i huvudet. Även poliser träffades av stenar. En demonstrant hade i ivern fått tag på en av de upphängda förbudsskyltarna, som han använde att slå polisen med.

Landsfogde Linell gav nu order till poliserna att skjuta, mot marken eller i luften. Demon-stranterna överraskades av skottlossningen, men någon i vimlet skrek: ”Var inte rädda, det är bara lösa skott.” En kvinna blottade sin byst och skrek: ”Se här mitt kommunistiska bröst! Skjut i mitt kommunistiska bröst!” En demonstrant fick en kula genom sin ”knallhatt”, endast några centimeter från huvudsvålen. Han tog omedelbart av sig hatten och visade upp kulhålet för de omkringstående. Två demonstranter sårades. Sixten Rönnkvist från Sävenäs fick en studsande kula i ljumsken. En man från Kallholmen sårades ovanför ena ögat. Under tiden blev Filip Forsberg anhållen av landsfiskal Gårding, men en ursinnig demonstrant skrek: ”De tar Filip!” Så sprang han fram och riktade ett våldsamt slag mot landsfiskalen, som tvingades släppa Forsberg.
Sedan polisen dragit sig tillbaka mot strejkbrytarnas förläggning, höll Filip Forsberg och Carl Lindbom korta tal, där de uppmanade folket att ansluta sig till det kommunistiska partiet. Polisen såg att ställningen i längden var ohållbar och tog kontakt med sina överordnade. Landshövdingarna Rosén i Umeå och Gärde i Luleå konfererade om vilka åtgärder som borde vidtagas för att förstärka polisstyrkan på platsen. Det resulterade i att de stockholmspoliser, som var stationerade i Luleå, skulle förstärka polisen i Klemensnäs. De anlände klockan två på natten.
När demonstranterna lugnat ner sig, skickades några poliser ut för att anhålla dem som ansågs vara ledare för demonstrationerna. Filip Forsberg och Fritz Wall anhölls i Kallholmen. Där togs också Sverker Rinaldo Sundling. Dagen därpå blev Carl Lindbom anhållen i sitt hem.

Värt att notera att denna Filip Forsberg ”Röda Filip” kommer återkomma i större omfång i texten om norrbotten. Han var i sanning en man av ett särskilt virke.

Så här minns även en arbetare från trakten tiden vid konfrontationen i Klemensnäs:

Uppeldade ja, det kan man väl säga, men det var inte på kommando dom rev ner staketet. Man minns ju bara själv, hur uppriven man kunde bli. Sedan strejken hade pågått ett tag, var vi ute i en skärgårdsstuga och på vägen tillbaka får vi se, hur det ramlade kubb utifrån kubbledningen. Då förstod vi att strejkbrytare hade kommit och börjat arbeta.
Så kom vi med motorbåten in mot stranden och där stod det strejkbrytare, som drog ner timret från magasinet, och så en polis som vaktade. När jag såg den där polisen vart jag alldeles vild: ”Styr rätt på den ‘halen’ där”, sa jag till min kompis. Men han hade bättre förstånd än jag. Han körde bara alldeles nära honom, men jag passade på och fick in en spottloska på han. Man var ju absolut uppjagad och vild, när man såg såna där människor. Men stackarna som stod där förstod ju heller inte vad dom gjorde. Det var det värsta.
Jag kom till fabriken strax efter det att staketet var rivet. Man berättade då att en man med kniv hade jagat Arne Scharin och jag mötte själv en kvinna från platsen, som hade ett förkläde med sten i fickorna. Hon hade nog deltagit så gott hon kunnat.

Några år efter dessa händelser bröt kriget i Spanien ut och SKP medlemmar i hela västerbotten stegande upp sin aktivitet, inte minst med spridning av Norrskensflamman, men några gjorde även den långa resan till Spaniens skyttegravar. Centrumet i Västerbotten för denna verksamhet verkar just varit kring Klemennäs och Ursviken.

Det stora antalet frivilliga västerbottningar i kriget mot fascismen i Spanien 1936  från just området kring Skelleftehamn, Ursviken och Klemensnäs tyder på att området länge var övervägande kommunistiskt med en stark tradition både före och efter kravallerna i vid fabriken. Likaväl tyder anteckningar från SKP att industriområdet kring Skellefteå var väldigt aktivt partiområde, de kommunistiska arbetarna var i Umeå färre till antalet och till skillnad från aktiv partiverksamhet verkar ha främst satsat på att arbeta fackligt.

För att hedra västerbottens frivilliga kämpar i kampen mot fascismen följer här vad som anses som den mest korrekta listan på volontärer. Samtliga är arbetare, såsom alla frivilliga från Norrland som förts in i av alla kända källor. Ett faktum som bidrog starkt till det ”arbetarrykte” svenska frivilliga hade i Spanien. I överlag är det arbetare från kustremsan som verkar ha dragit iväg, förmodligen tack vare sina kontakter med hamnarbetare och sjömän. Det finns inga anteckningar om norrländska syndikalister i strid, SAC motsatte sig även sådan verksamhet generellt, SKP uppmanade dock sina medlemmar att delta i stridigheterna och bidrog med resehjälp. Betänk dessa arbetares uppoffringar.

Vila i frid! Arbetare, minns dem med stolthet!
Elof Abrahamsson, f. 31/10 1913, fabriksarbetare från Ursviken, organiserad i Järn och metall, var partisan,
stupade i Aragonien eller Ebro.
Oskar Berg, f. 1/1 1915, grovarbetare från Skellefteå.
Sven Brännström, f 19/4 1911, metallarbetare från Ursviken. Reste ned med Elof Abrahamsson i juni 1937.
Partisan. Deltog i 60-års jubileet 1996. Död 10/9 1998.
Gustav Adolf Edin från Bastuträsk, f. 1914. Stamanställd vid flottan i Karlskrona i 2,5 år. Bussförare organiserad i
Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet. Avreste till Spanien 18 januari 1938, stupade vid Ebro.
Olov Elis Eliasson från Vilhelmina, f. 1905, stupade vid Ebro 22 september 1938.
Ragnar Hörnqvist, f. 1/6 1906, skogsarbetare från Storuman. Avreste 20 november 1936, hemma vid jul 1938.
Sigurd Lundberg, f. i Kiruna 6/5 1913, sjöman från Holmsund, vpl i flottan, avreste maj 1938, anmäld som saknad
i strid.
Hans Ruben Ove Olofsson, f. 29/12 1914, sjöman från Umeå, stupade i Batea.
Sigfrid Sandkvist, f. 15/2 1901 i Vilhelmina, skogsarbetare bosatt i Skellefteå. Reste ner och hem med Ragnar Hörnqvist.
Hjalmar Stridsberg, f. 13/12 1908, rörmontör från Skelleftehamn, reste ner i december 1936, återkom till Sverige
i februari 1938.
Kurt Sörensen från Holmsund, endast namn finns.
Folke Olof Liljegren, f. 5/9 1909, målare, från ”Umeåstrand” (Obbola?)

En tysk-svensk brigad i Spanska Inbördeskriget.

En väldigt bra sammanfattning från arbetarhåll över händelserna i Klemensnäs kan läsas i ”Hur arbetarrörelsen kom till skelleftebygden”.

Läsvärt är också nummer #8 – 08 av tidningen Västerbotten som är ett politiskt nummer, här finner du mycket annan arbetarhistoria men även nedteckningar över frivilliga västerbottningar i kriget mot fascismen i  Spanska inbördeskriget samt lokal nazistisk historia.

Norrbotten kommer behandla b.l.a. följande
– ”Norrbottenskommunismen”, hur, varför och när den kom till som allmänt begrepp
– Attentatet mot Norrskensflamman
– Gruvorna och kampera kring LKAB
– Seperatismen och dess politiska partier
– Storsien, och koncentrationslägren
– Konflikterna och relationerna med samerna och finnarna
– Tornedalen

Kategorier:Historia

Regionalism i Sverige och politik (del 1, södra sverige, södra norrland)

november 10, 2010 16 kommentarer

Ta en titt på den här kartan. Det här är vad som beskrivs som Sverige.

Den här kartan är gjord utefter de tydligaste regionalistiska strömningarna i vårt land, ibland rent separatistiska,  och folkslag kombinerat med 2010 års valresultat.

Den här kartan pekar på många saker samtidigt. Både från historisk synvinkel, aktuell politisk synvinkel och den säger även något om svensk nationalism. Allting tåls att kommenteras. Serien kommer avslutas med ett inlägg om regionalism i allmänhet i sverige.

Svitjod, Storswänsken, Svearna
I slutet av vikingatiden slogs sig östgötar och västgötar sig tillsammans och bildade Svitjod, den första nationsliknande strukturen i dåtida Skandinavien tillsammans med Danerna (Danmark). Idag skulle detta område omfatta vad vi kallar ‘Mellansverige’ – Sveriges vagga om man så vill. Noterbart här är det fortfarande idag är i dessa områden som den svenska identiteten är som starkast, och det är även här man finner mest svensk historia rent kulturellt. Det är också härifrån som krigen mot Danskarna om Småland och Skåne skulle föras, likaväl som ockupationen av Norrland och Baltikum skulle organiseras ifrån. Alla svenska huvudstäder har också förlagts inom detta område i historien och är traditionellt den svenska överklassens högborg och omfattar även Stockholm, Göteborg och Örebro. Det är också här traditionellt som svenskt borgerskap har funnit en stabil, liberal, grogrund under senhistorien.

Intressant är dock så sent som alltså årets val så har historiska ‘upprorsområden’ i Svealand fortfarande  behållit sin status som ‘röda’ områden. Dalarna och Värmland har historiskt varit de fattigaste landskap som varit ‘svenska’ – och i synnerhet Dalarna har i omgångar varit okända för sin uppror mot sittande kungar och hövdingar men även för de problem kristna kyrkan hade i området. Regionalt är landskapen även mer lika Norrland i produktion (skogsindustrin, gruvorna) och även dragits med liknande sociala problem. De delar också en historia av omväxlande ockupationer av svenskar och norrlänningar. Så sent som i EMU valet så uppgick över 60% att rösta nej – siffror som annars bara kunde mätas emot Norrlänningars och Jämtlänningars bristande tro på centralstyre. Enda liknande politiska situation man finna inom Svealand är kuststäder med industri där ‘röda’ små öar har skapats, där hamnstaden Göteborg sticker ut i synnerhet som historiskt socialistiskt fäste (och även på så sätt att den har en genuin lokal kultur och identitet). Tidigare var även Bohuslän en starkt fäste för en radikal arbetarrörelse, i synnerhet bland syndikalister, där en majoritet av stenhuggarna var organiserade.

Närheten till Norge har också skapat starka särdrag hos värmlänningarna som t.e.x. språket och med dess starka vikt i svensk historia har också skapat en tydlig regionalistisk hyllningssång som annars är vanligare i t.e.x. Norrland.

Gästrikland är den tredje och sista röda området inom de områden med tydlig historisk svensk identitet. Traditionellt sett så tillhörde landskapet Uppland, som länge var Sveriges vagga och säte för överklass och feodalherrar. Gästriklands närhet till norrland, dess likheter i produktion och industri samt historia i arbetarrörelsen har dock skapat en snarlik norrländsk identitet och landskapet brukar allmänt ses som norrländskt. Bland annat så är en tydlig dialekt också en tydlig markör över att det mycket väl är gränsområdet mellan ett tydligt Svealand och Norrland.

Skåne och paradoxen Sverigedemokraterna

Den skånska flaggan och skånsk nationalism är den mest kända och på ytan mest separatistiska rörelsen inom ‘Sverige’. Slogans som ”Gräv bort skåne” och ”Ge Skåne Till Danmark”, som ofta repeteras från båda sidor, är tydliga bevis på hur djupt rotat ogillandet är mellan Skåningar och Svear är (Norrlänningar avskyr också skåningar, men av mer politiska och kulturella skäl). Detta baserar sig inte minst på de  hundratals år av krig mellan Danmark och Sverige över området, vilket framanade tack vare Svearnas förtryck  Snapphanerörelsen som förde gerillakrig mot Storswänskens invasion och slogs för ett autonomt Skåne i Dansk Regim.

Skillnaderna mellan Skåne och Sverige manifesterar sig också språkmässigt. Skånskan har fortfarande idag mer gemensamt med Danskan och äldre nordeuropeiska språk och kan för många andra te sig obegriplig.

Politiskt är Skåne dock ytterst intressant. För att vara ett område så tydligt definierat som regionalistiskt och anti-svenskt så är det häpnadsväckande att ett parti så tydligt definerat som svensknationalistiskt, Sverigedemokraterna, fått sådan maktbas i området. Detta förklaras dock ofta av historiker som en följd av den inhemska skånska kulturen. Krig, invasioner, ett nästintill aldrig industrialiserat bondesamhälle och dess ganska tidiga koppling via sjöfart till Europas kyrkliga (t.e.x kristnandet)  och nationalistiska strömningar sägs vara en stor del i förklaringen till varför just skåningar, snapphanarna och rebellerna, röstar idag på ett svenskt nationalistparti. Århundraden av ett levnadssätt skapar såklart en inhemsk kultur, och i Skåne manifesterar det med konservatism, misstro mot regering och riksdag (konstigt vore väl annars..) och lokalpatriotism – ofta med en släng av främlingsfientlighet. Självfallet manifesterar sig detta i bland annat Sverigedemokraterna, som i Skåne finner sin nuvarande maktbas. Även om lilla Skånepartiet, som är ett öppet separatistiskt parti i Sverige, är det yttersta beviset på regionens historiepolitiska kultur. Traditionellt sett har enbart Malmö varit ‘rött’ i området, omgivet av militära städer (Helsingsborg, Karlskrona m.m.)  och flottbaser och landsbygd. Skåne, trots sin historiska koppling som östra danmark, är därför den djupblåaste delen av moderna Sverige. Stödet för nationalsocialistiska och fascistiska grupper har i skåne också funnit god jormån även om södra Svealand och Småland traditionellt också varit områden där dessa ideologier fått bärkraft.

Småland – Nils Dacke och arbetarråd
Småland är mångt och mycket det spelbräde som svear och danskar använde när de i århundraden slogs för makten över södra Sverige. Själva namnet ”Småland” avslöjar dock områdets egna karaktär, som nästan kan liknas med tyska federationen. Inte minst är Småland känt för det uppror Nils-Dacke ledde mot den centraliseringsprocess och avkatolisering som Gustav Vasa genomförde. Att poängtera är att området före detta uppror förmodligen också var autonomt jämfört med övriga områden som Svearna bestämde över. Området är därför starkt präglat av decentralism (Små land = Små länder), stolthet över att just vara smålänning förekommer ofta och i hög grad och även om smålänningar anser sig numera vara mer eller mindre ”Svenska” som Svear så drar de sig inte för att påpeka att det var just i Småland som mycket ar råvarorna, industrierna (Småland var det första område i Sverige som industrialiserades)  och handeln kom ifrån för  att Svearnas skulle kunna föra ockupationskrig både inom det som kallas moderna Sverige men även utomlands i Finland, Baltikum och andra områden där Sverige lämnat historiska avtryck. Vissa språkmässiga skillnader, som dock var betydligt större förr i tiden, förekommer dock fortfarande. Att påpeka är att Kalmar tidvis har varit Sveriges största stad.

Industrialiseringen har också medfört att  Småland är påfallande ‘rött’ för att vara i södra Sverige. Träindustrin har alltid varit relativ stor i området, likväl som glas- och järnbruk förr i tiden. Upproret i Västervik (Svenska Revolutionen) är ett påfallande sånt exempel. 1917 utropades en rådsrepublik i staden, polisen spärrades in och arbetarna tog över staden i väntan på att resten av Sverige skulle följa med. Fortfarande idag är just kustremsan vid Småland och vid vissa bruksorter tidvis knallrött på kartan. I övrigt så är Småland relativt likt kulturellt och historiskt med Svealand och faktiska Sverige, man kan dock med något djupare grävande skönja att Småland har varit mer kyrkligt. Måhända för att det var i Småland som fattigdomen också slog till som hårdast, mycket tack vare den starka folkökning som skedde i området när det kommit i relativt lugn efter alla krig. Att smålänningar dock inte fullt ser sig som svenskar är dock klarlagt, även om de även ibland tenderar att t.o.m. se sig som förmer än svenskarna. Att svenskar gjort sig lustiga över smålänningar, är också klarlagt då just dessa fått utstå mest skämt. Inte allt för sällan om snålhet.

Gotland och Åland
Gotland var länge en tysk koloni (Hansan) och tidvis även ägt av Danskar och har förutom det också en gedigen lång egen tradition (b.l.a. sägs Goterna härstämma från ön). Lämningar kan spåras tillbaka till ön till tiden långt före Svitjod formerade sig, och antalet av dessa lämningar tyder att ön länge varit en central handelsplats.  Öns huvudstad, Visby, är också ett världsarv tack vare den centrala roll staden spelat i Östersjöns historia. Allt detta har gett Gotland en tydlig egen identitet som är starkt regionalistiskt. Språkmässigt skiljer sig till exempel fortfarande Svenskan och Gutiskan markant.

Gotlands flagga

Åland är ett annan ö som måste kommenteras. För det första är att alla pratar svenska där, men ön är finsk. Åland är således inte ens svenskt, utan ägs av finland (Efter kriget mot ryssland 1808) även om ön i många drag får bestämma över lagar och regler själva. Historiskt har ön ockuperats av Sverige i omgångar, och även ryssar, finnar och tyskar. Sista gången svensk trupp var på ön var så sent som i det finska klasskriget,  1918, när sverige ville återta ön så att röda garden ej kunna befästa en bas nära svensk mark.  Ön är nu därför även en helt demilitariserad zon och har många andra inslag i sin parlamentarism som sticker ut och gör ön unik. Men svensk är den inte, ön förklaras helt korrekt vara en ”autonom del av finland” såsom Karelen och Ingenmansland tidigare också var.  Planer på att återförena Åland med Sverige fanns i början av 1900-talet, men fick dock överges då Ålänningarna själva fick besämma. Lokalpatriotismen var allt för stark.

Några allmänna ord om Norrland innan vi börjar:

Norrland består av i princip av det hela rödmarkerade området på kartan ovan. Markerat så på grund av den socialdemorkatiska och vänsterpolitiska majoritet som kontrollerar området, och har också så gjort i över 100 år. Ofta med stora politiska skillnader jämfört med sina kamrater i södern, i regel har norrländska arbetarrörelsen varit radikalare och mer traditionell. Trots att Norrland har haft en betydligt mindre befolkning procentuellt, så har just händelser i Norrland för sin storlek stor plats i svensk arbetarhistoria, varav vissa delar kommer presenteras i den här texten.

Geografiskt består Norrland av Republiken Jämtland, Härjedalen/Medelpad, Hälsingland och den del som tydligt identifierar sig som Norrlänningar (Västerbotten, Norrbotten, Lappland, Ångermanland). Till storleken är Norrland ungefär lika stort som västsahara och skulle som självstyrande land hamna på 77:e plats i världen.  I och med det så innebär det också en stor multitud av olika dialekter, språk, kulturer och traditioner. De långa avståndet och den bristande infrastrukturen har också starkt påvekat till lokala kulturer.  I Norrland existerar även minoritetsfolk som Samer och Tornedalingar, som även har officiella språk i regionen, och för samerna, även en riksdag (sametinget).

I Norrland produceras även en stor del av den industri Sverige exporterar såsom pappers, trä och gruvindustrin. Utöver det så är det Sveriges rikaste region. Att dessa intäkter försvinner från området har länge varit en bidragande faktor till missnöje. Likaväl har de stora folkförflyttningar söderut som skett då föga resurser satsats på att skapa nya jobb också skapat irritaton. Sveriges fattigaste kommuner har också så länge statistik förts i ämnet, alltid varit norrländska, trots regionens rikedom. I överlag existerar en känsla av toppstyre från Stockholm. Alla dessa parametrar har starkt påverkat Norrlänningar att skapa sig en egen identitet, oftast som norrlänning eller jämtlänning. Till sidan av Skåne, så existerar också här de starkaste seperatistiska dragen. Främst manifesteras detta i den Jämtländska Republiken och i lappland av Kirunapartiet. Båda kommer vi återkomma till mer i texten.

Norrland har också en nästan homogen befolkning tack vare dess roll som försörjare av södra sverige och består därför av nästan uteslutande arbetarklass, med företagschefer och huvudkontor i södra sverige eller utomlands. Fram till mitten av 1990-talet utgick svenska försvaret, trots att ha satsat så mycket energi på att bygga försvar i Norrland, att det fanns en risk vid eventuell kommunistisk invasion av Sverige att Norrland skulle förklara sig som en fri sovjetrepublik. Krav på autonomi har helt korrekt under åren framställts, men i fallet av kommunistisk anslutning till dåvarande Sovjetunionen gäller detta främst Norrbotten och norra Lappland.

Läs mer:  För ett Autonomt Norrland


DEL 1
Södra norrland – en fri republik, syndikalistisk styre, konflikten med storswänsken och kampen i Ådalen

Södra Norrland domineras av sin närhet till Svealand. Kring kusten vid Hälsingland och Medelpad så existerar oftast rikare regioner som generellt sätt också sett sig som mer svenska, om än norrländska med sin tydliga koppling till produktion och centralstyre från Stockholm. Exempel på detta är t.e.x. Sundsvall där de första 1 maj tågen parallellt i Stockholm genomfördes. Dessa kuststäder har därför en särskild plats som socialdemokratins vagga och spelar en stor roll i arbetarrörelsens historia med sin tunga industri. Sundsvallstrejken 1879 är ett sådant exempel. Ett annat exempel på områdets vikt i historien bör vara den fängelsetid Anton Nilsson spenderade i Härnösand, när över 10 000 arbetare från hela norrland vallfärdade mot kulsprutebeväpnade militärer för att befria honom. En solidaritetsaktion som var övervägande sedan när kungen till sist benådade Anton Nilsson från den dödsdom har drog på sig i och med Amaltheabomben. Värt att nämna är också ”Röda veckan” i Söderhamn, Hälsingland, 1931 när arbetarna tog makten över orten efter dödsskjutningarna i Ådalen längre norrut.

Som en nemesis till detta har Jämtland och Härjedalen existerat i det fattigare och mindre industrialiserade inlandet och har därför helt sonika omnämt kuststäderna som ”Storswänsken”. Inte bara av rent ekonomiska skillnader, utan även på grund av politisk makt. Östersund var länge styrt från Sundsvall vilket länge var ett irritationsmoment. Kulturellt existerade också en stark skillnad mellan ett inland med tydlig inhemsk kultur och ett ibland nästintill obegripligt språk, och den norrlandsvenska som folket på kusten hade.

Inlandets produktion har främst kretsat kring skogen och skogsindustrin både i södra och norra norrland, varav termer som ”skogsarbetarkommunism” tidigare användes för att referera till en period när arbetarrörelsen var starkare. Då både syndikalister,  pragmatiska kommunister och vänsterinriktad socialdemokrati tidvis och med olika geografiska ‘strongpoints’ haft stort inflytande över branschen.  Läsvärt på ämnet är också Skogsarbetarstrejken 1975. Detta var och är en stor skillnad från de stora industrierna efter kustlandet.


Republiken Jämtland
Tack vare ekonomisk utsugning, avfolkning brist på politisk makt, centralism tll Stockholm och Sundsvall och sina starka kulturella bakgrund (B.la. ett flertal språk, med Jamska som största) så var missnöjet i Jämtland länge kokande. Inte minst för att Jämtland under nästan hela medeltiden varit självständigt och styrt över sig själv. Med egen regering och lag. Jämtarna tog även till strid mot Norge 1178 för sin självständighet, men trots att man förlorade, så behöll man ett särställning som autonomt område under norskt styre, och sedemera även danskt. I slutet av 1800-talet, under svenskt styre, börjades dock en en maktöverföring från den lokala makten till storswänsken. Riktig fart på missnöjet tilltog dock på 1950-talet då den jämtska nationen snabbt avfolkades på grund av den socialdemokratiska politiken.

1963 kokar missnöjet över och en socialist utropar Den Jämtländska Repbuliken, med sin egna befrielsearmé JRA (ej att förväxlas med NRA, kuriost är dock att JRA är äldre än IRA).  Republiken tog även till sig Härjedalen efter några år, som snabbt också tog till sig  republikens fana, som är tydligaste identitetsfaktorn mellan de två inlandsregionerna. JRA’s flagga är dock något ovanligare. Den tidigare svart/gula fanan för härjedalen används efter det enbart i Medelpad.

Även om det på många sätt var ett sätt att försöka öppna ögonen på regionens problem så fanns det, och finns, en allvarsam ton bakom orden. Eller som nuvarande presidenten, Ewert Ljusberg, och tillika syndikalisten, förde fram det ”Vår kamp är 51% humor, 49% allvar”. Klart är i alla fall att jämtar har en tydlig egen identitet som på långa vägar ej är svensk, måhända norrländsk. Under de territorium som idag anses svenska så har få en så egen nationell karaktär. I synnerhet är jämten lokalpatriotisk med egen nationalsång och andra kulturella produkter. Missnöjet med ”storswänsken” är också fortfarande stort, och inte minst manifesterar sig detta i konflikter mellan östersundsbor och sundsvallsbor. Vid ett fåtal tillfällen har det även uppblossat rent kravalliknande situationer av hundratals missnöjda jämtar när de hört att sundsvallsbor kommit för att slåss – men ej vågat dyka upp.

Jämtland firar sig självständighet traditionellt på Storsjöyran då även presidenten håller tal och nationalsången sjungs, i regel är det enda gången JRA visar upp sig också. Framförallt som fanbärare som flankerar presidenten. Allsången av Jämtlands nationalsång på Storsjöyran är i dagsläget den största politiska missnöjesmanifestationen och protesten i ”Sverige”.

Det högsta politiska målet är dock att jämtskan, eller jamskan, ska införas på skol­schemat från 7 års ålder.

– Vi tycker att jamska är ett språk, ett språk som har tagits ifrån oss. Elever som talade jamska i skolan blev straffade med pekpinne och kvarsittning. Jag tror att språket är viktigt för att stärka känslan för bygden, och alla våra nedärvda gener mår bra av att vi får prata jamska, säger Annéa Johansson.

Vill ni på allvar att Jämtland ska bryta sig ur Sverige och bli en egen republik?

– Ja, helst vill vi det men vi förstår att det ligger långt borta i tiden. Vi tror att början på det arbetet ligger i att lära barnen jamska.

JRA, i intervju


Härjedalen – oerhörd fattigdom och facklig kamp
Härjedalen, om än en del i jämtländska republiken, har en egen intressant historia. Fattigt och starkt plågat av eftersatthet under stora delar av dess historia, trots dess rikedomar i skog och mark så skapades en ytterst radikal arbetarrörelse i Härjedalen som under mitten av 1900-talet fortfarande kunde pratas om som ”Sveriges katalonien” på grund av det starka stöd syndikalistiska och kommunistiska rörelser hade.

”Den svartröda fanan vajar över Härjedalen” benämde en socialdemokratisk politiker situationen under en intensiv konflikt under SAC’s glansdagar i regionen, då runt var tioende härjedalning  var aktiv inom syndikalisterna. Ofta som skogsarbetare eller rallare.  SAC lyckades även under denna period i området genomföra årslånga strejker (byarna var ju självförsörjande) som även skulle repeteras längre norrut.  Det är därför intressant, att republiken jämtlands nuvarande president, också råkar vara syndikalist och från härjedalen. Denna tradition av facklig kamp i Härjedalen dog dock ut i takt med SAC’s konflikter med det socialdemokratiska LO, och var, liksom SAC i stort, ett minne blott efter andra världskriget. Fortfarande idag, så är dock den fackliga organiseringen i Härjedalen betydligt högre än i t.e.x. storstäder i södra sverige.

Intressant i arbetarhistorian från just Härjedalen är också ”Revolutionen i Sveg” 1918 då två bråkande arbetare (som var stupfulla) hamnde i bråk med varandra, det hela slutade i massiva kravaller och slagsmål med främst borgeliga handelsmän och bönder, tre personer blev nedskjutna i händelserna. I Härjedalen var det även vanligt under en lång tid att arbetare och bönder höll sig på sin egen kant.  Bland annat förbjöds barn bönder att gå i samma skolor som arbetarbarn.  Och trots att SAC försvann från orten, så höll sig en syndikalistiskt inspirerat parti (frihetliga kommunalfolket) sig kvar i kommunalpolitiken ända till 1991. Härjedalen är än idag ett djupt rött område.

Intressant i sammanhanget är också att Härjedalen liksom Jämtland länge var självstyrande och har i omgångar ockuperats av både norsk, dansk och svensk trupp. I synnerhet svenskarnas framfart är bevarat av historiker, som i synnerhet pekar ur deras råhet med b.l.a. massvåldtäkter mot befolkningen som straff för ”illojalitet”. Liknande metoder har använts även i Jämtland men även Skåne.

Här tar del 1 slut. Helt enkelt för att del 2 kräver en egen del.

DEL 2 OM ÖVRE NORRLAND, VÄSTERBOTTEN, NORRBOTTEN, LAPPLAND och ÅNGERMANLAND KOMMER INNEHÅLLA BLAND ANNAT:

Allmänt
– Koncentrationslägret Storsien
– Spanska inbördeskriget, volontärerna från norr
– Samerna
– Tornedalningarna
– Finnarna
– Bönder
– vad är en norrlänning

Ångermanland
– Ådalen,  1931 och kampen före och efter
– Hammaren och skäran på socialdemokratiska standar

Västerbotten
– Klemensnäskravallerna
– Var tioende västerbottning ”kommunist” 2010
– Kommunister och socialdemokrater
– Det syndikalistiska spöket
– Trä och pappersndustrin, konflikter

Norrbotten
– Norrbottenskommunismen, attentatet mot Norrskensflamman
– Gruvorna
– Seperatismen
– Hotet från Öst
– Konflikten med samerna
– Tornedalen

Kategorier:Historia

Socialismen, konsten och romantiken

oktober 21, 2010 1 kommentar

Det kan te sig paradoxalt att prata om socialism och romantiken, idealismen, myten, samtidigt. Det är det inte. Människan har ett naturligt behov av myter, idealism och romantik. Det göder våra djupare och mer primitiva sidor och ändock på så många sätt vackra och ologiska uttryck. Vi är inga maskiner. Socialismen strävar efter att inte stanna därhän, sant, vi sätter realism mot romantik – men bara för det – så betyder det inte att vi inte ska diskutera, erkänna och bländas i våra romantiska och idealistiska sidor. Dessutom tenderar gårdagens Realism, bli morgondagens Romantik vilken vi också sett i arbetarkulturen.  Men frågeställningen öppnar också upp för mer tabubelagda frågor som: Vilken pojke har inte drömt om krig? Vilken flicka har inte drömt om sagobröllop? Vilka av oss har inte suttit i vacker natur och spejat rakt in i våran nationalistiska/romantiska  ådra? Vi ska ha klart för oss, att allt detta har vi också hängett oss till under historiens gång.

Det är när dessa känslor och drömmar snarare blir ett problem, och formerar sig i en politisk verklighet, som vi ska påminna varandra om att vi befinner oss på det matrealistiska och realistiska planet.  Men vi ska inte skämmas för våran längtan någon annanstans eller hänfallenhet för symboler, hjältar eller heroism. Eller rent utav det vackra och mystiska som romantiken kan bjuda på.  Historien har visat oss, att om vi gör detta, undertrycker dessa känslor, så kommer vi helt enkelt bara skapa nya ritualer som göder våran barnsligt romantiska och ologiska sida. Otaliga propgandaaffischer från t.e.x. Röda Armén eller Spanska inbördeskriget står som bevis för även vår fascination för t.e.x. heroism och offervilja. Länge var bilden på den lyckliga familjen, en socialistisk produkt av arbetarrörelsen och skryt över dess välfärdsframgångar.

Sovjetisk realism – också en form av arbetarromantik

Det är helt enkelt en del av att vara människa att ha sådana ”skavanker”. Och i fallet av symboler, hjältar och andra historiska bevis på våran framgång så är de till och med nödvändiga för att vi ska kunna formera en ihågkomst av vad som skett. Alla statyer, böcker, affischer och sånger från spanska inbördeskriget och den tidiga arbetarrörelsen är t.e.x. ypperliga bevis på socialismens romantiska sida som vi efterlämnat oss för att dagens generationer ska kunna minnas, hedra och diskutera kring. Inte minst har vi ett behov av hjältar, förebilder och tapperhet när vi står inför en ganska brutal samtid. Att vänsterrörelsen i Sverige därför t.e.x. börjat fira Anton Nilsson och Amaltheadådet, och att vissa organisationer i större drag producerar t-shirts på forna arbetarkämpar idag, samt återkomsten av t.e.x. blodiga kampsånger som ”A Las Barricadas” och Marseljäsen  är tydliga bevis på att vi, liksom våra föregångare, gärna och nödvändigt hänger oss åt heroism och symboler för våran kamp. Symboler är inte realism, det ska vi har klart på oss, det är bara en yta utan faktisk påvekan. Men om den inspirerar till dåd hos människan, så är det ett mäktigt vapen.

Den fallne kamraten – den pågående kampen.
Klassisk krigskonst som repeterats av alla olika former av politiska och nationella uttryck.

Men om romantiken tar sig ton inte bara i klassiska tragiska och kärlekskranka sagor som Den Unge Werthers Lidanden. Men som vi också vet i form av politik som t.e.x. i Nationalismens historiska konstruktioner och bländande skönhet av harmoniska naturlandskap, som ganska ofta även vi tagit till oss och gjort eget, hur tar den sig ton för oss som radikal kraft? Som framtidsprodukt, som något eget, och ej kopierat från nationalismens uttryck från 1700 och 1800-tal  som vi dock måste erkänna varit vår primära inspirationskälla historiskt?

Ja, förutom att en hel del av oss också kan finna både Werthers lidanden, kärleksfilmer och vikingasagor, för att inte tala om vacker natur,  både gripande och intressanta – precis som vilken sund kulturell människa som helst så fäller vi en tår över en vacker saga – så är socialismen som ideologi främst en framtidsideologi. Och därför så är våran romantik snarare en realism och en framtidsprodukt. Eller som det gamla idealistiska slagordet säger, ”Från mörkret, stiga vi mot ljuset”.

I kulturell mening är vi därför revolutionära. Som individer är vi såklart präglade av vår samtid, men vår ideologi är revolutionär, och i synnerhet radikal i jämförelse med nutidens nästan kulturella förfall (som måste även sägas vara ett förfall i historisk mening). I regel är ju även t.e.x. nationalistisk kultur på ytan radikal i jämförelse med den skräpkultur som präglar det liberala samhället. Ändock så är den ofta just bara det, ett skimmer av falska föreställningar som t.e.x. orimliga myter om vikingahorn och dess blodtörstighet eller vackra slott i djupa dalar som i verkligheten täcktes av förfallna skjul där de livegna bodde. Vår radikalitet i konsten är därför mer teknologisk, precis som vår ideologi i övrigt är överstående nationalismens barnsliga uttryck. Vi accepterar den, och erkänner dess charm, vi har ju t.e.x. en hel del sådant kring egna ikoner smo Che Guevara, men som politik är det lika barnsligt och enkelt som dess konst och kultur. Vår strävan är djupare.

”Kontroversiella” Arbetarkafé av Amelin, 1936

Man kan därför tala om att socialistisk konst och kultur främst framkommer på två sätt. Främst genom realismen, porträtterad inte minst i arbetarkulturen av otaliga konstnärer och författare som försökt sig på att skildra verkligheten. Utan romantikens skimmer. Det paradoxala i detta är att denna verklighet som porträtterades då, har sedemera faktiskt blivit romantik för senare generationer arbetare som tittat tillbaka och beundrat verken. Typiska exempel på detta är bland annat verken av svenska Albin Amelin som inte bara gjort de klassiska konstverken kring händelserna i Ådalen 1931 (Arkebuseringen) och andra framstående händelser, utan även porträtterat kontroversiella konstverk som ”arbetarfiket i hamnen” (Arbetarkafé) som för några år sedan blev attackerat av etablissamanget för att konsten ”saknade kvinnor och invandrare”.  Det verkar dock som dessa kritiker, varav samtliga var liberaler, helt verkar glömt kontexten i verket. Faktum var att i hamnen i göteborg, vid lunchtid, befann sig väldigt få invandrare och kvinnor i närheten. Att Amelin även gjorde de mest framträdande svenska antifascistiska konstverken verkar dock helt gått dem förbi. Han var realist först och främst. Per Olof Zennström har givit ut en bok vid namn ”Amelin” på förlage Arbetarkultur som jag håller varmt om hjärtat och rekommenderar.

I överlag kryllar arbetarhistorien av duktiga realister som trots sin egen vilja att frångå romantiken och det storslagna, i efterhand skapade en romantisk produkt. Även i rent dokumentära sammanhang kan det i efterhand framställas som extremt konstnärligt. Sara Lidmans fotobok Gruva står ut här i sina skildringar av arbetarna på LKAB under 60-talet. Nu när denna konst skall raderas av liberala krafter, såsom vi sett över Folkets Hus över hela landet, faller det ill våran lott att behålla och vårda detta realistiska arv.

Agitatorn, klassisk svensk socialistisk realism.
Föreställande August Palm på sin turné genom Sverige.

 

Futurismen står oss också  nära. Både i klassisk konstmening men även i moderna framställningar över ett rättvist och fungerande samhällssystem med en komplettare människa, som inte minst är mer kulturellt bevandrade och tyder djupare intelligens än den liberala. Inte minst lever den enbart för att förbättra sig själv, men samtidigt aldrig på andras bekostnad.

En ypperlig sådan framställning tas t.e.x. fram i sci-fi serien Star Trek där människan löst alla sina problem med hjälp av tekniken och därför enbart hänger sig åt att bli smartare, djupare, och att uppfylla sin enda primära roll med livet: att växa och hedra sitt eget liv i total harmoni. Den primära uppgiften blir därför att utforska nya ställen, få nya erfarenheter och lära sig nya saker om sig själv och om andra.  Serien är i princip en hyllning till den socialistiska övermänniskan.

Andra typiska futuristiska framställningar av socialismen, om än något närmare våran samtid, och ganska ofta makabra med den historiska vitboken i handen  är den propaganda som kommunistiska länder framställde.

Det kan tillägga att den tidigare socialistiska futurismen inte bara tog sig konstnärliga uttryck som ovan, utan även i arkitektur, stadsplanering och litteratur. Bland annat präglas t.e.x. Brasilien och flera länder i Östeuropa  av flertalet futuristiska och likväl socialistiska byggnader liksom även planerna på det socialdemokratiska miljonprogrammet. Som dock förföll i takt med att grundidéerna vaskades ur. Romantiken tog sig här en samhällelig form, en dröm om det fullständigt perfekta boendet. Nära arbete, bostad och centrum likväl som konstnärliga ambitioner.
Vi har dock även ett visst drag av surrealism i det historiska bagaget. Bland annat måste vi säga att fascisternas bombning av staden Guernica som avbildades av Picasso för evigt kommer att stå som Kubismens främsta symbol, även om liknande konst får vara lite av ett minoritetsuttryck i den socialistiska historien:


Här finns det dock inget utrymme för romantik eller realism. Tavlan verkar nästan snarare bara skrika lidande, smärta och hopplöshet. Vilket nog också var Picassos intention. Den utstrålar bara det sinnesjuka i krigets vansinne.  Bombningen av Guernica anses för sin tid som brutal, det var den första staden som fick känna på en modern bombning mot civila mål. På vissa sätt står den som en symbol för det moderna krigets intrång i historien.

Majoriteten av den surrealistiska konsten och realistisk hållen postmodern  ”pop art” och modern konst kan dock ibland ha en  kritisk hållning i allmänhet som lockar både liberaler och socialister, men som politiskt uttryck för romantik, framtidstro och all dess barnslighet och idealism är den tämligen ointressant. Vissa realistiska konstnärer finns dock som kan tyckas intressanta.  Den tenderar att ändras med tiden, efter hur ”aktuell” en kamp kan vara  och är en högst individuell fråga i form av smak och tycke. Någon romantik skådas sällan, utan är som oftast en djupt mörk historia. Inte allt för sällan kan samhällsproblem skildras, men ytterst sällan så finns det något djupare än det ytligt och slående bizarra. Något större djup och eftertanke bjuds det inte på.  Viss modern feministisk konst kan räknas in här (även om det finns ypperliga tidiga sådana alster av mer futuristisk art), som t.e.x. tavlor enbart bestående av fittor eller helt sonika misshandlade kvinnor som skriker ut sin frustration. Självfallet kan konsten ge en politisk effekt, inte minst blir man illa berörd i dess realism, men som konst, är det lika djupt som en bild tagen av fotokamera i min mening. Realism tar sig därför bättre ton som faktisk politik i min mening, även om chockeffekten kan skapa ett ifrågasättande och kritiskt tänkande. Anna Odells infiltration av den fallerande psykvården i sverige kommer till en som ett exempel av just ”chockkonst” även om jag personligen tror att en bra dokumentär som t.ex ”Dom kallar oss Mods” kan ha större socialpolitiskt värde.

En kort passage kan dock nämnas om viss surrealistisk konst av mer subkulturell art. Jag finner en viss njutning i den provokativa konst som b.l.a. punk och hardcorerörelsen framställde. Trots sin surrealism, bittra realism och parodi så finns det på sina håll slående konstverk som är ypperliga bevis på samtidens södnerfall och nihilism, inte minst tar sig den ofta till en knivass kritik mot samhället. Det räknas såklart inte som ”konst” eftersom det är i princip bara besutten medelklass inom vissa kretsar som avgör sånt. Men det kan vara ytterst värdefullt för att, precis som i serier, skåda sin samtid. Inte minst är den intressant för den aldrig skapades för att hängas upp och studeras, utan var en praktisk produkt skapad för skivomslag och affischer.  Men romantik? Nej. Realism? Nej. Nihilism, ja. Cynism och parodi, absolut.

Ja i detta ämne kan man fortsätta för evigt. Men det är bara att dra ut på tiden och diskutera saker i all evighet. Folks smaker är olika, men socalismen som sådan förblir kulturellt delvis en futuristisk framtidsvision samtidigt som den har klara drag av klassisk romanticism. Vad vi dock alla kan enas om är att konst och kultur är intressant och något man bör sätta sig in i djupare när man får tid och eftertanke nog.  Och som socialister och människor, får vi helt enkelt finna oss i att lockas av både våra spirituella, romantiska och idealistiska sidor likväl som våran rationella, logiska, och realistiska sida där vi formerar våran politik. Det viktiga är att komma ihåg vilken sida vi står på. Och njuta av kultur, det är trots allt det i mångt och mycket så som vi behåller vår egen historia och världsbild i en tidsera när allt sådant skall raderas till förmån för kapitalistisk skräpkultur.

Kategorier:Funderingar

Historia skrivs idag

oktober 20, 2010 2 kommentarer

Från många håll hävdas det att vi lever inte bara i en postmodern tid, utan även en ren posthistorisk tid. Att historien tagit slut, och att detta bevisas delvis genom traditionens sönderfall, ideologiernas död och att historia överlag har slutat vara en grunduppfattning i våran analys över samvärlden. Självklart är detta en uppfattning som lätt uppstår i en tid av social oro och revolutionär nyliberalism, ändock är den helt felaktig. Ja det är till och med reaktionärt att påstå sådana dumheter. Självklart har historien inte tagit slut, däremot måste denna känsla av uppgivenhet kommenteras. Denna känsla av att tappat parametrarna till omvärlden omkring oss, vår civilisations bakgrund och den rotlöshet som nypt sig fast i samhället och manifesteras av olika former av framväxande identitetspolitik, varesig det manifesteras i nationalistiska partiers framgångar eller olika ‘normbrytande’ livsstilar. Ja allt detta måste kommenteras, därför det är, utan tvekan, en känsla i samhället som är vida spridd. Känslan av hopplöshet och av rotlöshet. Men med lite djupare eftertanke, så står vi förmodligen i en period där klassrörelserna är på marsch igen. Och en historisk konfrontation återigen närmar sig.

Om vi då börjar med det mest uppenbara. Hela tiden sker det saker som vi, eller våra barn, kommer läsa om i historieböcker. Det är dom som lättare kommer kunna sätta oss i samtidskontext, på ett sätt som inte ens vi kan begripa då vi är för upptagna med allt omkring oss ändå. Det är dom som kommer se också effekterna av vad vi gör idag, hur samhällets utvecklas och de kommer säkerligen ge vissa av våran samtids uttryck legendarisk status på samma sätt som vi idag kollar tillbaka på början av 1900-talet och förundras och dras med i tappra och djupa äventyr mot övermakt och förtryck. På samma sätt som Anton Nilsson nog aldrig ens kunde fundera ut just hur pass djupt amaltheabomben skulle eka genom historien, eller hur djupt de unga socialdemokraterna i Ungsocialisterna skulle påverka historien i formeringen av en radikal arbetarrörelse så kommer vi aldrig till fullo begripa oss på just hur djupgående våra egna val och öden kommer vara inför framtiden.

Vad kommer framtidens barn skriva om vårat samhälle? Ja, de kommer inte i alla fall skriva att det var en period av samhälleligt lugn och en känsla av hopplöshet för de få radikaler som levde. Nej, de kommer prata om att detta var en brytningstid. Att det var en nyliberal revolution, en revolution som bröt upp det tidigare socialdemokratiska samhället inom alla områden, och de kommer berätta om motståndet mot det. Och konsekvenserna. De kommer skriva om naturkatastrofer, ockupationskrig, döende imperium, de största folkvandringarna på hundratals år, om svält och elände – socialt förfall, om droger, självmord, hemlöshet och misär. Men också om en radikal arbetarrörelse – som leder en kamp mot denna liberala revolution och allmänna samhällsförstörelse. Kamper som manifesteras idag nästan hela tiden runtomkring oss. Men just det är något vi ej ser eller kan se, vi ser enbart att vi förlorar och klöser naglar av oss mot kravallsköldarna som trycks i våra ansikten. Vi hör bara våra egna skrik som ekar tomt mot en cellvägg. Vi ser aldrig att bara att vi kämpar, i sig, kommer kunna vara en inspirationskälla för kommande generationer. På samma som sätt vi idag öppnar en bok, och inspireras, lär oss och blir stolta över vår historia – så kommer också vår andas barn lära sig. Och det är precis därför vår generation också måste skriva ned våra erfareheter, intryck och vårda vårat eget minne – för kommande generationer inte ska behöva uppfinna allt igen. Kunskap måste spridas och vårdas.

För om vi är ärliga, vi kommer nog aldrig ens uppleva de målsättningar om t..e.x. en allmän välfärd vi satt upp. Det är något vi försöker tillkämpa oss våra barn, vår framtid. Det är därför vi kämpar. Just vår generation har kommit till i en brytningstid, i en tid när någon form av samhällelig stabilitet är en otänkbarhet. Vi lever i en mörk era, kanske den mörkaste sedan de första kapitalistiska nationerna formerade sig i slutet av 1800-talet. Ingen Ipod eller liknande underhållning kommer att frånta den ekonomiska, sociala och ekologiska verklighet som faktiskt existerar i vår samtid. Ytan är glansigare, på samma sätt som de i gamla fattigsverige ansåg sig mer lottade än de tidigare feodala slavar som bodde i staden, så anser vi oss ha det förmer än de historier som Strindberg skildrar så brutalt i Röda Rummet. Faktum är ju dock, att själva systemet, är slående likt. Skillnaden mellan fattig och rik är densamma, och djupet mellan dessa två klasser – arbetarklass och överklass – är densamma. De tidigare landvinningar vi fått i den socialdemokratiska eran kan vi nu rada upp på våra fingrar som historiska kuriositeter, och allt har skett på blott 20 år. Den tiden kommer aldrig mer igen. Vi är de första som stod i skottlinjen när den nya eran svepte in, kapitalismens fullständiga hämnd och återtåg till den maktfullkomlighet den så länge trånat efter i skymundan alla dessa år den lekte vänskaplig med ”arbetarledare” som glömde sin egen historia.

Så ja, Historia skrivs hela tiden. Idag, imorrn och igår. Och allt vi gör idag, kommer vi stå ansvariga inför i den historiska dom våra arvtagare kommer ge över oss. Det tål att tänkas på.

Tio år säger de är en lång tid, jag är tveksam. Historiska skeeden kan gå snabbt. Betänk att mellan 1918 och 1933 var det enbart 15 år. Då befinner vi oss i år 1995. På samma tid som tyskland genomlevde två revolutionsförsök, en hstorisk kris och ett nationalsocialistiskt maktövertagande så har nyliberalerna med samma vildhet plöjt över vårat land. Historia går snabbt, det är något vi måste förstå.

Är ideologierna döda då? Nej. Självfallet inte. Däremot, som en konsekvens av den tidsera vi råkar befinna oss i – där kapitaliet sprättar runt som det ägde stället – så är ideologierna tillbakatryckta. Och medvetet nedtystade av ett samhälle som fruktar dess återkomst. Vänstern har i den här kontexten den svagaste utgångspunkten. Tack vare det sovjetiska misslyckandet, den postmoderna kris som vänstern virat in sig i och den uppenbara socialdemokratiska döden (som en gång i tiden hade majoriteten av t.e..x Europas befolkning i ryggen) har lämnat generationer av desilluionerade arbetare, ungdomar och intellektuella som konsekvens. Vänstern är oerhört svag. Knappt ett hot. Men vad gör väl det?

Gramsci pekade en gång ut det uppenbara ”Även i en fascistisk stat, så pågår klasskampen”. Det är i den positionen vi befinner oss idag, och den ”vänster” som i princip kom till under den korta med intensiva perioden vid 1960-talets slut har spelat ut sin roll. Gramsci pekar ut den uppenbara för oss här. Det är i detta samhälles råa kapitalism, på våra arbetsplatser, i våra kvarter, på gatorna som kampen fortfarande förs – av ren automatik slåss arbetarklassen, i och omkring en arbetarrörelse som måste formeras och disciplineras, fortfarande mot orättvisorna för annars infaller det uppenbara: svält och död. Vägen för oss är därför given, vi kämpar – för att vi måste kämpa. Att haka upp sig på en svag ”vänster” som bränt sina broar är bara självömkande. Och bara personer som har råd, tid och lyxen nog om att älta detta kommer nog aldrig heller kunna inse den uppenbara i att dagens samhälles konsekvens, liksom kapitalismens konsekvens alltid har varit, är att förbereda sig på sin egen död. Levererad av oss som måste kämpa för vårat mänskliga värde.

Så nej, ideologierna är inte döda, däremot har t.e.x. socialismen ändrat sin karaktär. Skalat av sig diktaturer, misslyckad reformism och lyxuppror. Den har dragit sig tillbaka, återfunit sitt sanna jag i den tidiga arbetarrörelsen. Då den vann. Det är där vi ska vara. I den tydliga kampen mellan Arbete och Kapial som manifesteras hela tiden i vår vardag. Det är i vardagen vi vinner igen.

Och nej, inte ens våra motståndares ideologier är döda. Tvärtom. I spår av ”vänsterns” historiska sönderfall och i samklang med denna liberala revolution som river, tär och sliter sönder hela samhällen så har nationalismen och alla dess ideologiska kusiner, bröder och systrar tittat fram igen. Som en logisk konsekvens av den nya eran, så är konservatismen (gärna med en längtan till det socialdemokratiska samhället, paradoxalt nog) på stark frammarsch. Över hela Europa så marscherar en pånyttväckt nationell resning mot vad som korrekt beskrivs som samhällets sönderfall, en global kapitalism. Ändock består de felaktiga lösningarna på problemet som lockar dessa hundratusentals människor som nu marscherar och höjer sina nationsfanor mot storföretag, Eu centralism, kultursönderfall och diverse syndabockar som pekas ut för välfärdssönderfallet. Sveket mot dessa som dragit sig mot dessa rörelser och reaktion kommer nog vara lika hårt som förra gången vi såg dessa romantiker marschera runt. De kommer bli huggna i ryggen av inhemskt kapital (som långt före nationalismen ens befäste sig som idé var internationalistisk), och de kommer skickas ut i brödrakrig mot varandra för sagolika idéer som fråntar människan den kalla realismen, logiken. Nationalism är mycket likt samma sorts unerhållning som dagens samhälle tvingar på oss, det får oss att tänka på något annat. Får oss att drömma bort. Bara en stridbar arbetarklass kan dra bort våra kamrater från dessa illusioner och peka på det konkreta faktum som präglar våra liv, den sociala realismen. Vi måste skingra dimman, dessa förhoppningar, och slåss på riktigt.

De liberaler som förfäras över denna rörelses framfart ska vi vara på det klara med, förfäras bara över den för att den är ett hot på ytan mot dess struktur. Inte på djupet. Kapitalet, sönderfallet, kommer fortsätta oavsett reaktionärernas framgångar den kommande tiden. Kapitalet kommer bestå, och med det också Arbetet. Och med det också Klasskampen som betvunget måste existera så länge som nöd råder. Måhända att några symboliska reformer kommer genomföras, den vill ju efterapa den socialdemokratiska erans lugn och framväxt, men i slutändan kommer dessa nationalister ändock känna sig svikna. Daglöneriet kommer bestå, utsugningen kommer bestå, den totalitära borgeliga demokratin kommer bestå. Rotlösheten kommer bestå. Flaggans färger kommer kännas som en billig tröst när ytterligare ett företag flyttar utomlands eller ett sjukhus läggs ned. Kapitalet, som en gång i tiden gav dessa krafter makt, har sedan länge lämnat detta stadium och förpassat dessa f.d. allierade till den historiska sophögen. Det kommer bli bittert för de reationära anhängarna när de inser detta, att den reaktionära nationalismen enbart var en historisk parantes.

Den enda roll som de reaktionära nationalistiska rörelserna har, är i skenet av detta, denna uppvisning i hobbyradikalitet, att bli lakejer till samma liberaler de hatar. De kommer vända, och vänder redan eggen mot arbetarrörelsen. Den rörelse som i sanning hotar just det globala kapitalet och alla dess konsekvenser. Det är inte arbetarrörelsen som är roten till varför nyfascismen existerar, det är liberalismen, vi är botemedlet. Det matrealistiska svaret på den romantiska, ologiska, glöd som präglar dessa rörelser – som för första gången faktiskt kan se sig starkare än oss. Men man vinner inte strider med sagor, man vinner dom i verkligheten. Vi måste visa förståelse för varför dessa rörelser vinner mark, alla människor har drag av romantism i sig och en ologisk ryggradskänsla som starkt förbinder oss med tankemönster som nyfascismen utnyttjar till egen vinning. Men vi har något mer, vi accepterar sådana känslor, men det är bara en del av människan starka natur och mångfald. Och vi socialister uppvisar något djupare, visare, mer logiskt och rationellt. Vi är inte en ytlig protest, symboliserat av sagor, fanor och traditioner. Vi är något betydligt äldre än så, vi är människans faktiska skaparkraft och motstånd mot förtryck. Nationalism är en produkt av bourgseins era, vi har funnits här i tiotusentals år, sedan människan lämnade sitt apstadium och för första gången och vägrade bli piskad, rånad och förtryckt av ockrare, hövdinar eller främlingar. Det är socialismens kärna. Upproret – längtan till friheten och rättvisan. Vilket också är människans starkaste och mest hdersamma sida. Vi vill nå människans fulla potential.

Så nej, varje dag ser vi bevis på att historien lever. Tendenserna lever. Rörelserna lever. Klassen rör på sig, om än i en form som är svag och bakbunden. Så rör den sig, som en naturlag så börjar den så sakta begripa att något fruktansvärt har hänt. Historia skrivs idag, varje dag.

Och detta på en nivå som överträffar nästan de 15 år jag skrev tidigare om, denna revolutionära period före andra världskriget som var i sanning en testtid för Europa. Med hundratals revolutionsförsök och ideologier på frammarsch. Vi är där redan idag. Parametrarna har förändrats, men kapitalismens egna ohållbarhet tvingar historien att ta ytterligare ett varv med samma deltagare i en titanisk kamp. Den kommande striden får avgöra vem som vinner, vi kan dock vara på det klara med, att om kapitalismen består, så kommer även det i framtiden vara samma kamp som repeteras. Och så kommer ske, i tusentals år om det så behövs, ända tills arbetarklassen tagit sin rättmätiga plats som historiens och samhällets viktigaste klass och skapare av allt av människan byggt på denna jord. Och därav dess ägare, beskyddare och förvaltare. Om inte kapitalismen hinner förstöra planeten före dess, vilket mycket tyvärr tyder på.

Så nej, vi är inte rotlösa. Vi har en tydlig plats i historien, som kanske de som till sist efter 150 år av kapitalism, grävde dess grav. För på samma sätt som vi förpassat hövdingar, kungar, adelsmän och präster till historien. Så skall vår fiende också veta, att även den kommer förr eller senare förintas av oss.

Och även man känner sig det, så måste vi vara på det klara med att alla former av rotlöshet, förvirring och hopplöshet i dagens samhälle är en taktik, en strategi, för den nya ordningen att försöka förmildra följden av sina egna konsekvenser. Hundratals biljoner slängs ut dagligen, för att vi ska drunkna i de nöjen och underhållning som det här systemet hellre ser oss fördjupa oss i. Funktionen är densamma som på Caesars tid, bröd och skådespel, det är bara verktygen som slipats om, förbättrats, för att kväva ännu fler, förvirra ännu fler, knäcka ännu fler och inte minst fördumma och locka bort ännu fler från tron på ett nytt samhälle. Och detta är bara ett, av många, olika sätt som vi splittras och försvagas på. Ansträngningarna för att helt individualisera oss från olika former av kollektiv samvaro. På jobbet, i kvarteret, i familjen och i vårat område är andra sätt som liberalismen försöker knäcka oss på – inte minst för att detta skapar bättre gynnsamhet för en marknad som ständigt måste expandera, reorganiseras och slå nya rekord i sin omättbara glupskhet. Andra sätt är att hålla oss upptagna är i våran egen misär, att binda oss fast hemma och tvinga arbetet trötta ut oss, att fylla oss med allskönt motgångar, så vi slutar bry oss. Ja, det finns mycket i samtiden som tyder på vår moståndares brutalitet och hänsynslöshet.

I slutändan är allt detta, dessa förströelser och attacker mot oss i vardagen, bara ett sätt för en revolutionär borgelig rörelse att förskansa sig makten i en tid när den kan se sin egen undergång i spegeln. Att dess tidevarv börjar närma sig sitt slut – och får bevis för detta i den sociala oro som sprider sig som ett virus över hela planeten i samma takt som biljonerna av underhållningsapparater pumpas ut kan tes som självklart. I takt med att den splittrar oss, och river upp våra liv som den vill så verkar den också förfasas över våra trotsiga skrik till svar. Den verkar förvånas, och förfäras över att vi inte bara tyst accepterar och tackar och tar emot. Bara en enkel sak som ett ”Nej” på en arbetsplats kan släppa lös ett vansinnigt ursinne över vårat trots. Men det finns inga fina, lindriga, sätt för kapitalismen att triumfera på. Det är skrivet i blod att ett sådant system, per se, gräver sin egen undergång. Våran uppgift – är att koordinera offren för dess framfart och planera våran hämnd – och tillika i slutändan planetens faktiska räddning från undergång.

För vi måste vara klara på att vår motståndare är maskinell, inte mänsklig. Nej, det finns inget mänskligt i kapitalismen. Och därför kan den ej heller behandlas mänskligt. Det är en maskin, en evighetsmaskin, ett ekonomiskt system, som anpassar sig och klarar sig, och som maler på tills den blir stoppad. Människorna som administrerar den, medelklassen, och dess profitörer – överklassen är på så sätt nästan offer själva för sin egen skapelse. För den förbereder även deras egen undergång. Men om de sitter och förfäras i smyg, med lite samvetskval och sval humanism framför tv’n när nyheterna rullar in, så kommer de aldrig förstöra det egna system som förser dem. Det är upp till oss, de som mals sönder, krossas, fördrivs och svälter ihjäl i dess framfart att sluta ta detta system som en naturlag och behandla det för vad det är – och ta striden vars än de må vara. Inte minst där det är som mest uppenart, mitt framför näsan på oss.

Och konstigt vore väl, med detta i åtanke, om vi hade självfötroende, styrka, målmedvetenhet, och starka rötter att stå på. Det tyder ju på att vi vinner, det är ju genom att vinna, som vi bygger ett sådant beteende. Och det är med kunskap vi kan sätta oss själva i en historiskt kontext: vars vi kommer ifrån, och vars vi är på väg och vad våran historiska uppgift är. Men det är ingen idé att älta detta. Det är ju, som sagt, genom att vinna – som vi lär oss. Då är våran primära fokus just segrar. Att vinna. Att räta på ryggen. Och detta gör vi inte genom att fördjupa oss på samma sätt som nationalister i en dimma av romantik eller falsk revolutionär yra på andra sidan jordklotet eller med ögonen djupt i böcker på samma sätt som fantasynördar.

Vi gör det så det känns, vi gräver där vi står, kämpar där vi jobbar, sammansvetsar oss vid kaffekopparna och tar tjurnen vid hornen. För i slutändan, så är det en jävlig vardaglig sak att göra, och varken konstigt eller svårt, att bli en sida i historieboken och visa på lite civilkurage i en tid av total undertryckt social oro. Och jag vägrar tro att just den här tiden kommer vara något som framtidens knegarungar kommer skämmas över – snarare kommer det säga: ”Ja, det var här det började”.

Kategorier:Funderingar

Vägvalet

oktober 15, 2010 3 kommentarer

 

 

När jag var ung sökte jag mig genom olika politiska åskådningar innan jag till sist slog ned mig nöjd genom att rannsakat mig själv.  Det här är historien om hur jag gjorde mitt val, och varför.

 

Det är fest hos en vän, svenska flaggan pryder väggan framför oss, det är en groteskt fult variant med en viking på, på TVn snurrar Ultima Thule’s livevideo som vi fått tag på via en bekant som lämnat den nazistiska rörelsen. Vi är nästan bedövade av den sprit vi druckit och timmen är sen, hela dagen har vi rört oss som ungdomar gör genom staden på jakt efter kvinnor, äventyr (främst genom att hamna i bråk och dumheter) och nya saker att prata om. Vi är unga skinheads, på min t-shirt står det ”Class War, probably the best war in the world”, min vän har en t-shirt med ett högerorienterat oi-band som fortfarande idag lyssnas på flitigt. En tjejkompis, tillika anarkist, är på besök, vi tar fyllebilder på varandra. En av bilderna föreställer mig framför en svensk flagga, drickandes öl och heilande, med en t-shirt som pratar om det totala klasskriget.  Mer talande bild på en sökande tonåring som söker svar på frågor om samhällets förändringar har nog aldrig presterats vad jag vet. Då är jag väl kanske 17-18 år. Men det började mycket tidigare än så.

 

Samhällsfrågor hade  surrat i min och mina vänner skallar redan sedan 11-12 års åldern när vi påbörjade våran politiska skolning med de många vänsterband som punkvågen i början av 90-talet skapade, och för vissa av oss genom fackligt aktiva föräldrar och genom andra att ta emot smällen av högerregeringen i form av arbetslöshet och nedskärningar.

 

Sedan dess hade vi blivit bittra. De flesta av oss kallade oss själva ”anarkister” eller annat när vi befann oss i 14-15 års åldern, ett stadie som vi lämnat i takt med att vi kände oss främmande inför de andra politiska krafterna vi möter i staden när vi når åldern att bege oss själva ut och undersöka saken – veganer, feminister, ja allt möjligt som vi varken kan, vill eller får begripa. Vi är bruksortsungar, ungar till taxichaufförer, fabriksarbetaer och sjuksyrror.  Vi får starkt intrycket att våra ”kamrater” som vi regelbundet hamnar vilda diskussoner med, inte minst för att de struttar runt på stan, ser ned på oss med yttersta förakt. ”Vänstern” är stark i staden, och när man känner sig som en paria, så drar man sig också bortåt. Vi bryter helt enkelt normen, och vårat blod kokar av ilska av att bli fördummade hela tiden. Det som var enkelt, blev jävligt svårt.

 

I takt med att vi söker oss djupare in i skinheadkulturen tack vare inte mins filmer som Romper Stomper och ett antal äldre skins på orten  så sugs vi in, det får bli våran grej, och i takt med det konsumerar vi – allt – vad skinheadkulturen innebär. Ryktet går på stan att vi är nazister, ”bra, då är vi det då” säger vi och öppnar en till öl. Ungefär som det gamla citatet ”när någon för hundrade gången frågar om du är nazist, då heilar du”. De flesta verkar dock inse att vi inte är faktiska nazister, utan nöjer sig med att fördumma oss som de skinnskallar vi är, oavsett politiska protester från oss. Vi kunde dock inte bry oss mindre efter ett tag, vi drar oss i takt med detta till en gråzon, en mellanvärld mellan högern och vänstern.  Vi är inte rasister, nej det är inte därför högern lockar, skulle man slå ut antal invandrare vi umgås med skulle detta nog överträffa vår lede fi i den ‘politiska’ sfären med hästlängder. Bråk med invandrare förekommer dock, men är inget v hakar upp oss på. Konstigt vore annars. Det är något annat som lockar med högern, med texterna, musiken och detta hat mot det politisk korrekta, som verkligen är det vi suger in, men vi nöjer oss på vårat mittenläge för stunden. Senare skulle jag nog gissa på att det var ryggradskänslan, när vi tittar tillbaka, som garanterat avgjorde att vi inte blev aktiva nazister. Kalla det klasskänslan om ni vill.  Men attraheras av högern – i det här stadiet – det gör vi av rang.

 

Det är ju som gjutet. Delvis får vi ligga, vi får supa, det är kontroversiellt och det går rykten på stan om oss, folk kan inte greppa oss. Det är allt en tonårskille vill ha, och jag ångrar ingenting av det.  Samtidigt som vi kan ses gå runt med Skrewdrivertröjor på torget, så vet hela orten om att senaste gången nazister visade sig – så var det vi- inte några ”antirasister” som dängde dom, ibland förlorade vi, ibland vann vi.  Vi lever i pseudokultur, präglade av våran politiska skolning genom otal skinheadband och även våra, ibland vilda, politiska diskussioner som vi för i mer eller mindre alkoholpåvekat tillstånd. Jag tror många skulle förvånas över vilken nivå det faktiskt var på dom, flera av oss får bland de bästa betygen i samhällskunskap – även om skolan i överlag bestraffas med hög frånvaro.

 

Vi kallar oss patrioter, vi ser oss dock helt och hållet som någon form av  socialister och de flesta av oss även som antirasister, våra armar pryds av tauteringar av fornnordiska motiv samtidigt som t-shirten lika gärna kan föreställa ett AFA band från Tyskland eller ett högervridet, nationalistiskt band från östeuropa. När jag och en kamrat efter en lång helg sätter oss ned och ska försöka komma fram till vad vi faktiskt är, vad vi står för, så enas vi om någonting som vi kallade ”nationella socialister” i ungefär fem sekunder tills vi begrep att det var ett projekt som skulle gå åt helvete ganska snabbt, tack vare naziströrelsen,  vi kom dock överens om att vi var socialister, om än inte som ”dom där” med syftningar på ”vänstern” vi stötte ihop med ibland och som ibland kunde ta sig former av rena slagsmål, och dödshot. Trots att flera av våra vänner faktiskt var ‘anarkister’ och väldigt goda vänner också så var vi under tidpunkter väldigt mörka i vår syn. Det var ungefär som när en rasist säger att ”ja men han, pizzabagarn, är bra” – det var ganska ofta så för våra polare som vi visste hängde i det ”politiska” lägret. Från den här diskussionen skrevs sedan en liten text/manifest ned, jag skrev den själv när jag kom hem om jag minns rätt. Jag tror någon antifascist snappade upp det hela, och nästan 12 år senare får jag höra av en avhoppad nazist att vi förärade oss titeln ”sveriges första strasserister”. Något vi föga anade när man knappt är 17 år, full på folköl och surar över den jäsande politiska korrektheten. Själva grundsatsen i vad som skrevs ned: socialist men med klass, och klasskamp  i första fokus blir dock en boj jag håller mig fast i ända tills idag.

 

De äldre skinnskallarna är vid det här laget för det mesta Syndikalister av olika slag, och de flesta av dom var och fortfarande var vanliga arbetare som genomlevt ungefär samma konflikter med den ”vänster” som alienerat oss. I efterhand kan de mycket väl varit ”skyddsmuren” som inte fick oss att ‘hoppa över’ helt och bli nazister. De sätter saker i perspektiv för oss, och som ung skinnskalle ser man upp till de äldre, ibland nästan på ett fånigt och undergivet sätt. Alla är dock inte det, bland de äldre skymtar även skins som tidigare varit höger (och antagligen fortfarande är) men som valt att helt enkelt göra det till en privatsak. I överlag är skinnskallarna på orten ”röda” och det är känt i hela sverige – oavsett skrewdrivertröja eller ej. Ett faktum som är svårt för vissa att förstå. Men vilket vi levde i konstant.

 

Vårat band spelade covers av kända vänsterinriktade punkband (som tex EAK och The Oppressed) likaväl som Odium och Pluton Svea, radikaliteten och hatet lockade oss – det var något HELT annat än allt vi hört innan. Första gången man hör sådan musik är det som en käftsmäll, det bryter totalt samhällets normer. Ett tag hade jag via viss tur och en absurd gatukonstnär Kriegsmarinefahne uppe på pojkrummet och en nästan komplett samling Nordlandtidningar som jag plöjde igenom  – ungefär samtidigt som jag också satt i skolbiblioteket och läste igenom ”syndikalismen”, arbetaren och proletären. Det är på skolbiblioteket, och otaliga timmar, som jag faktiskt blir politiskt intresserad djupare. Mycket tack vare historia och de vilda samhällsdebatterna som förs i klassen, framförallt mellan mig och en numera ledande Moderat.En annan lärare har mycket fornordiska tatueringar, han oroar sig över mig och blir lite som en ”mentor” i politisk skolning. Trots sina åsikter, han är också moderat, så tvingas jag konstant in i diskussioner på varenda en av hans lektioner. Han begriper ganska snabbt att jag inte är nazist, jobbigare däremot med min slående EU-kritik och andra frågor. Jag undrar fortfarande idag om hur ”vänstern” på orten faktiskt skulle reagerat på alla dessa diskussioner. Antagligen hade de tappat hakan helt. Jag har dock fortfarande stor respekt för honom som person, han var, hur man än vrider på det (och svårt att tro) något av en intelligent moderat.

 

Nazismen var som inget vi tog speciellt seriöst på, trots att vid vissa specifika tidpunkter kunde vi verkligen utstråla det (jag hade b.l.a. en skum Combat 18-tshirt vill jag minnas). Det var ju roligare att bara vara skinhead, men nog fan blev det livat som satan som när Nordlandtidningarna hittades. Den vänsteraktivist (tillika vän) som kommit över dom, hade väl unegfär samma problem hemma. Men vem fan vill knulla med en nazist liksom?

 

Vi behöll våran skinheadlivsstil helig och opolitisk för mer skäl än bara politiska om vi säger så.. även om vissa högerorienterade damer fick upp intresse för en, och inte bara det,  så var ju trots allt vårat grabbliv för evigt dömt i dialektiken mellan grabbig arbetarklass och de här punk-och aktivistbrudarna som tjafsade med oss, ömsom raggade på oss. En tendens som verkar stå sig med åren, det är bara parametrarna som förändras.

 

Att stöta på nazister på våra äventyr gör vi dock. Jag har flera minnen av att jag och en tidigare flickvän, som bodde i en ort där den lokala subkulturella nazismen var hyfsat hög, springer in i dom vid otaliga tillfällen. Efter ungefär ett år låter de oss vara, jag kommer ihåg att de t.o.m. bjöd på öl en gång vid en vacker strandkant. Just den nazisten var lokala ledaren, han körde senare ihjäl sig i ett amfetaminrus. Dagen innan han skulle upp i rätten angående ett slagsmål mot en i vårat gäng. Han försökte om jag inte minns helt fel, rekrytera mig. Att han kallade min tjej ”en punkslyna” och ”AFA hora” var ju föga effektiv metod. Hon skulle senare också bli skinnskalle och det är fortfarande idag en tidsperiod jag högaktar. Att klarade av allt det där själv, på egen hand, under flera år förvånar mig fortfarande. Särskilt när man såg andra vika sig och ”if you cant beat them, join them” började sprida sig.

 

En annan nazist, som jag skulle anta var i 25 års åldern vid tidpunkten, blir stormförtjust över oss, då vi håller en mer ”traditionell” skinheadutstyrsel, han bjuder på öl, och hemma hos honom så får jag mitt första gatustridsvapen – en butterflykniv. Vi diskuterar politik i timmar, med en uppenbart nervös flickvän, fortfarande idag är det ett samtal jag uppskattade. Det satte mig på en mer kritisk kurs mot nationalismen. Folkhemstanken föreföll för mig helt absurt som barn till en industriarbetare. Jag kunde väldig lite om politik vid tllfället, och det var ju trots allt främst ett socialt besök att vi blev inbjudna hem till honom för att dricka öl. Men ibland ryter ryggraden till, att höra i en svensk bruksort, helt utan invandrare, men med stora klassproblem att invandrarna var problemet föreföll för mig absurt – vilka invandrare?! Det är väl inte dom som lagt ned busslinjen och fabriken?

 

Mot resten av nazisterna på orten och kring denna stad håller jag ett elitistiskt synsätt, för det mesta är det djupt störda människor jag stöter på, med konstiga kläder, konstigt beteende och påfallande ofta också en ren feghet. En av dom kallas till och med för ”cp-xxxx” men då han är död idag ska jag väl inte hänga ut honom så mycket, han var okänd för att aldrig lyckats skriva ”sieg heil” – som ledande nazist.  Två stycken maoistiska (!) skins blir mina allierade i staden, de sa sig vara lokala ”AFA enheten” (det var så jag träffade dom..) men med tanke på tiden detta utspelar sig har jag svårt att tro att Hoxhaanhängare släpptes in i AFA – samma AFA som vi hemma i vår stad hamnat i otaliga bråk och diskussioner med.  Att de däremot klädde sig snyggt, verkade dela samma intresse för musik och faktiskt dängde de här ”bondrassarna”  som vi kallade dom enade oss. För första gången träffade jag väl på vänsteraktivister som faktiskt verkade mer som folk, och inte som skitnödiga besserwissrar.  Jag tror en av dem är känd kampsportare idag.

 

Vid ett annat tillfälle drar jag ned själv till Stockholm, såklart på grund av en tjej som raggat på mig via nätet. Hon dyker inte upp och jag beger mig, som per automatik, till helikopterplattan där jag får en dag och natts festande, eller om det var två, med dåtidens ‘sthlm skins’. Flera av dom var och fortfarande är olika variationer av nationalsocialisiter och nationalister vid den här tidpunkten. Andra har det gått riktigt illa för, jag antar att åtminstone en av dem har dött.  Det var väl sista åren HP var en ”no go area” för rödingar. Jag kan ju inte varit mer än 17 år kanske, men jag kommer ihåg att även dom satte kulturen högre än politiken när jag säger att jag ”nog är socialist”. En person lämnar sällskapet och surar (med påfallande ful svastiskatatuering) några andra säger väl ungefär ”men skit i det där nu, vill du ha en öl?” och jag får uppleva vad som måste varit kanske sista generationen faktiska ”mediatypiska skinheads” i stockholm – senare skulle antifascister helt jaga bort dem från platsen. Allt jag kommer ihåg annars är att jag hade, riktigt, riktigt, kul som ung skinnskalle i den situationen. Vi slogs, söp och levde djävulen, sprang på spår och hela grejen. Jag vaknade upp i en villa säkerligen 10 mil från där jag började, utan en aning hur jag kom dit.
Det påminde, i mångt och mycket, om per-olof sannås böcker. Efter det var jag fast, och efter det hade jag ett brinnande intresse av att resa för varenda liten peng och träffa andra skins – det tackar jag för i efterhand. Jag jobbade till och med före plugget, klev upp vid fyra om jag minns rätt för att ge mig ut efter äventyr, kvinnor, bråk och nya spelningar och band att upptäcka. I många andra städer var de av en annan uppfattning så att säga, och alla intryck påverkade mig. Min uppfattning fortfarande idag är att det gäng jag träffade på i stockholm vid denna tidpunkt i allra största grad var uttråkad arbetarungdom, sådana karaktärer som man senare kunde se i fotbollsfirmor. En karaktärstyp jag även träffade på lite mer sällan men ändå bland skinnskallar som befann sig mer ”vänsterut”. Det här är bara några av de exempel jag kan minnas.

 

I takt med att åren går, dessa vilda men helt oförglömliga tonårsår mellan 15 och 20 så börjar en process ta fart. Det politiska är inte längre bara de otaliga band man lyssnar igenom. Musiken måste ju tilldelas bland det mest politiska man kan lyssna på.  Man växer även som människa när jag, med ett brinnande intresse i musiken, börjar engagera mig. Jag börjar åka land och rike runt (på en tid när en SJ biljett ungefär kostade 150 spänn till gbg så var de värt) på spelningar och träffa folk, politiska som opolitiska. Åsikter börjar formas, i överlag förändras inte ”gråzonen” nämnvärt även om man ganska snart efter en inledande period av att dyrka allting ”skinhead” formerar sig mer som individ och söker sig till djupare svar på ens frågor än låttexter och fyllediskussioner.  Inte minst börjar jag träffa på skinheads så måhända inte är ”vänster” än, ändå drar mig åt det hållet – stilmässigt och åsiktsmässigt. Och jag börjar med dessa förutsättningar även studera samhället i stort omkring mig. Jag växte upp ganska ”politiskt” så det fann väl sig självklart att återvända. I synnerhet hatade jag EU enormt, och i takt med de skitjobb jag fick, så fick jag även upp ögonen för syndikalismen som jag berört vid flera olika tidpunkter tidigare i mitt liv, men då främst på teoretiskt plan. Och att jag visste att en hel del äldre skins var med i SAC, och de var ”rediga arbetare” så att säga och inga ”pk-hjon”. Vad hade hänt om dessa exempel inte hade funnits, ja antagligen så hade väl jag kanske blivit rekryterad, som ung och arg av någon annan politisk falang.

 

Min första politiska aktion åt vänterhållet (förutom en protest mot NyD som extremt ung)  sker under en period när vi i gänget överlag med tiden gått mer åt en ”kritisk vänster”, och börjat mer aktivt ta avstånd från just nazism (patriotism, och lokalpatriotism i synnerhet präglar oss dock markant). Slagsmålen med ”bonderassarna” och att vi börjar undersöka resten av svenska skinheadscenen påverkar oss ganska starkt i den riktningen, dessutom flyttar det in faktiska vänsteraktivister till stan som är skinheads som lockats av våra band, tidningar och det faktiska antalet skinheads i stan. De öppnar upp för första gången på allvar, att vänsteraktivister inte behöver vara idioter. En av dom ska senare ses stå på barrikaderna GBG 2001, han blir även en god ölkamrat med mig och för första gången så får jag kontakt med Folkmakt (som vid den här tiden verkade nästan distribueras via skinheads)  och Class War som starkt började så sakteliga sjunka in i mig. Jag kommer aldrig glömma den tatuering han hade, ”Klasskrig”, i nacken.  Han är vad jag vet fortfarande arbetare och medlem i syndikalisterna även om ett supporterengagemang och kampsportsintresse växt sig starkt.

 

Den blir dock nästan en katastrof,  den första aktionen, som jag kan skratta gott åt några år senare. Det var  en anti-eu protest inför det kommande EU-mötet i göteborg (eller om det var efter polisvåldet). Jag och en lokal anarkist med försmak för bomberjackor och miltärbrallor (jag hade väl ungefär liknande klädsel kan jag tänka mig) beslutar sig för att delta. När vi väl kommer ned på stan så blir det en hätsk diskussion och vi måste försvara oss att vi inte  är nazister – från början antar vi att det är det gamla vanliga, att de helt enkelt inte bara gillar oss för våran  ”machoism” eller något. När vi tittar på banderollen så begriper vi dock varför. På den rödsvarta banderollen står det inte ”Sverige Ut Ur EU”, det står ”EU ut ur Sverige!”. Så pass petnoga var det. Fortfarande idag skrattar jag åt det. Det måste förstärkt de organiserade antifascisterna tro att den numera etablerade ”vänsternazismen” kommit till stan, tio år i förväg. Att vi med våran ”uniform” också täckt våra ansikten med svarta balaclavas var nog ingenting som direkt arrangörerna blev galda av. Vi måste sett ut som VAM.  Faktum var dock att vi det här tillfället är det nog första gången jag tecknade medlemskap, eller åtminstone ansökte om det i Syndikalisterna. Jag måste varit ungefär 19 år.

 

Någon ytterligare ”aktivism” var det därför inte tal om på några år, alienationen mot ”vänstern” var tidvis helt total. Fastän vi nu hade flera band och tidningar på orten som gormade om strejker och klasskamp blandat med våran inhemska kultur bestående av ”oi oi skinhead”, öldrickning, supporterkultur, och i viss mån även en oskyldig och sund nationalism som vi bearbetat i 2-3 år till en nivå som idag nog mest skulle liknas med fotbollsupportras vid svenska landskamper.

 

Diskussionerna med ”vänstern” fortsätter dock oavbrutet som anklagar oss för både ditt och datt, vissa saker var sanna, det mesta inte. Den här ramsan ”sexist, homofob, rasist!” som man nu hört i nästan 10 år ”inom” den så kallade vänstern var därför inga nyheter, så har det nog sett ut hela tiden. Att detta kunde ha puttat oss över till nynazister när vi väl blev skinheads, verkar denna falang i svensk ”vänstertradition” helt glömt bort och förnekat. Det var snarare ”sexister, rasister, homofober” som satte in ett frö av stolthet och förståelse över våran egen bakgrund som arbetarklass. En förståelse som senare skulle blomma ut i fullskaligt engagemeng för några av oss i gänget. Vad jag vet gick bara en från själva ‘gänget’ högerut, resten gick vänster. Åren som skinhead lärde oss stolthet, och det leder till den logiska slutsatsen att som arbetare kämpa för den faktiska framtiden och ekonomiska rättvisan – socialismen.

 

Men fram till jag var ungefär 21-22, då hade jag bott i flera delar av Sverige, så levde ändå högern kvar i mig. Inte på grund av texterna i låtarna, utan för att det var provokativt, radikalt, skoningslöst. En syn jag fortfarande delar idag. Vit makt musiken har en sällsynt skådad kraft att engagera och få arbetarungar att knyta nävarna, något liknande fenomen har nog aldrig funnits inom vänstern om vi inte ska gå tillbaka till rena stridssånger på 20- och 30-talet inom arbetarrörelsen. Och så länge som den musiken är så kraftig, kommer folk lockas av den. Och för mig så tog den sig flera uttryck under åren men började avmattas i takt med mina ökande erfarenheter. Inte minst frontalkrocken att faktiskt bo i områden där det fanns ”riktiga” nazister. Direkt började konfrontationerna och bråken, ”vilka sida står du på?”, ”är du en jävla bögsharpare”, ”jävla kommunist, vem fan är du?” och så vidare.

 

Man får ge dom, att de inte speciellt bra på rekrytera. Och att denna generation nazister tydligen helt glömt bort hur BNP arbetade en gång i tiden, tur var väl det. Bröliga, fulla och hycklande nazister blev en nästan stående inslag av att bråka med. Många gånger med skinheads som ändå såg sig som ”höger” sida vid sida med skinheads som såg sig som ”vänster” som enades mot nazisterna. I synnerhet kring vissa festivaler bubblade det upp till ytan och nästan rena kravallsituationer uppstod mellan skinheads och nazister. Som grädde på moset kom vi också ofta i konflikt med unga antifascister som höll på kasta sten och skit på oss, det måste tett sig förvirrande för dom, för att i nästa sekund komma och be om hjälp mot en lokal NSF enhet som attackerade punkare. Allting peakar i ett stort bråk där kravallpolis sätts in i en liten håla, jag har faktiskt glömt om det var skinheads vs nazister, eller skinheads vs ”AFA”. Flera andra liknande bråk utbröt även på spelningar och i vissa städer. Man vann flera goda vänner på de här bråken, tyvärr verkar många av dem försvunnit iväg numera. Vad man dock kan säga är såklart att sådant sätter spår. Både roliga, nästan fantastiska historier, och andra mindre roliga.

 

Resultatet av alla dessa bråk blir en politisering i svenska skinheadrörelsen av stora mått. Flera skinheads som de senaste åren ”gått åt vänster” i bråken börjar röra sig mot antifascistiska rörelsen, andra skins rör sig högerut. Skinheads som varit polare i många år, säger upp sin vänskap med varandra. Många börjar även röra sig mot fotbollshuliganismen, som snart får många rekryter. Det enda man kan säga är väl att vänstern inte begrep vad som hände och konflikterna mot skinheads som ändå var ”vänster” i någon mån, nästan så gott som alltid p.g.a. klassåsikter, fortsatte trots att i princip flera hundra skinheads faktiskt sympatiserade med åtminstone antirasismen och några av dem även med socialismen. Som exempel kan tas att jag under lång tid var misstänkt nationalsocialistiskt sympatisör och infiltratör i den svenska vänstern – allt jag gjorde var bara att vara mig själv som jag alltid varit. Jag skrattar gott åt minnet när jag fick höra det första gången.

 

Allting kulminerar, som så ofta förr, med ett bråk med de lokala nynazisterna. Min flickvän hotas av en kamphund, vi får retirera. De har väntat i bakhåll på oss. Nästan 15 stycken mot 3. Jag känner igen flera av dom, bland annat för att de gör knarkaffärer med invandrarna vid konsum. Några av dem har jag även blivit hotad av vid flera tillfällen, och minst en av dem har jag slagits med.  Strax efteråt sker ett till bråk, varav en nazist skadar sig allvarligt. Jag får känslan att det nästan förs urbant krig nu mellan mig själv och en hel avdelning nazister som gett sig fan på att jag är medlem i RKU (Vid det här tillfället så var jag rent politiskt HELT ointresserad av någon jävla stalin, jag var fortfarande relativt opolitisk utåt, min favoritskiva vid tillfället var mina Skrewdrivervinyler om någon frågade svarade jag helt enkelt ”min ensak” privat hade väl Folkmakt börjat gro).

 

Strax efteråt så tog jag upp min läsning igen, men den här gången inte om skinheads, fotbollshuliganer eller något annat. Jag börjar läsa om den enda form av vänsteraktivist som jag faktiskt kunnat identifiera mig med – vit arbetarklass med klasskamp i fokus. Början blir att jag köper en tidning av Folkmakt, som på något sätt är den enda tidning från vänstern jag stöter på som ”opolitisk”, och sedan fortsätter jag med andra alster av liknande natur.  En vänster som inte tog skit, inte bad om ursäkt för vilka de var och som faktiskt gjorde något, en jordnära rörelse. Det mest akuta för mig, förutom att flytta, var att se till att överleva vardagen, och mitt dåtida jobb höll på göra mig vansinnig. Det fick bli ledorden, igenkännande. Det funkade.

Efter något år började jag också tröttna på en skinheadscen (som jag dock fortfarande befinner mig, på något sätt, fortfarande) som mer och mer var utdöende och klyschig. Det saknade djup. Jag skickade ut signaler om att jag ville träffa likartade, berättade om vem jag var och att jag ville lära mig mer. Jag var tydlig om mina ståndpunkter, att jag inte skulle skämmas, varken som arbetare, svensk eller något annat. Skulle jag nu ta tag i saken och bli socialist – så var gränsen mellan mig och den ”vänster” jag upplevt fortfarande avgrundsjup. Och höll sig så i flera år. Fortfarande idag kan jag ha svårt för mycket av den politiken.

 

Strax efteråt så stod det ett gäng likartade killar som mig, några dock med betydligt stiligare kläder, som skakade min hand och tog min rygg. Flera var gamla skinheads.  De tog mig för den jag var och flertalet hade exakt samma sorts liknande historier som mig.  Och på den vägen är det. Det var nästan 10 år sedan.

 

Men grunderna har inte förändrats, ja förutom att jag skiter fullständigt i några nazister numera, dessutom har de (verkar det som) gjort sig av med det mesta av patrasket i överdoser, inernslagsmål och kriminalitet. Den ”nationella rörelsen” skulle inte ens vara på tapeten om vi hade en fungerande arbetarrörelse är min fasta åsikt. Dagens våg av SDs framgångar, och nationella rörelsens framväxt bakom den, är helt sammankopplad med välfärdsamhällets förfall, socialdemokratins svek och nyliberalernas hegenomi/marknadens diktatur.

Så var det sagt. Tar vi hand om det, så finns det ingen grogund.

 

Jag tackar ändå mina år som skinnskalle för de värderingar jag delvis fick testa mig själv på, delvis utvecklas ifrån. Jag ser fortfarande inget fel i svenska flaggor, eller att jag har en ståndpunkt om att hela arbetarklassen måste enas, utan 5 miljoner uppdelningar i olika etniciteter, kulturer, kön och allt möjligt om vi ska komma någonstans. Åsikter jag kommer ihåg att jag pratade om som tonåring, men väldigt grovkorning och ofullständigt. Nu däremot är kniven vass.

 

I mångt och mycket är jag samma person som då, det känner jag inombords att jag är, men tusentals erfarenheter rikare och säkerligen hundratals böcker och diskussioner senare. Grunden har bestått och är hård som granit när jag tänker tillbaka. Det har i princip varit samma dialektik hela tiden, olika parametrar och forum för det dock.

 

Jag tackar inte ”vänstern” för något, jag kunde lika gärna blivit nynazist under en viss period tack vare dom, jag ställer mig dock enormt tacksam till mina kamrater i Sverige och en hel del i andra länder för att de tog in mig och begrep vad min oerhörda ilska handlade om, satte namn på det – klassamhället, och lärde mig att tänka själv kring de här frågorna. Jag blev aldrig tvingad till att läsa marx eller något annat, jag gjorde det frivilligt för att få svar i en evig pågående process av nya frågor och svar för att begripa min omvärld. På samma sätt som jag också läst igenom flera av liberala och konservativa författare, dock utan att ändra ståndpunkt nämnvärt.

 

Och då började jag begripa, för många år sedan, att jag nog alltid varit socialist. Minnen började komma till liv om det jag sett som väldig ung och tonåring, alla dessa skitjobb man haft, alla nedskärningar, den borgerliga regering som satt på makten under 90-talet, aktiv i skolstrejker, bevittnat självmord, droger, socialt förfall och så vidare. Det var jag som var socialist, och det var ”vänstern” som stängt ute sådana som mig för att delta av rädsla för det främmande. Mina värderingar, som jag burit i alla dessa år i min ryggrad, efter uppväxt, klassbakgrund och allmänna åsikter var röda – ofta rödare än några av mina gamla nemesis jag bråkat med inom vänstersfären. Det var bara det att det här var gamla åsikter, de pekade på moderna vänstern, jag pekade på arbetarrörelsen.

Och från första dagen jag hörde av mig om de här frågorna för att bilda och organisera mig, för så länge sedan så det känns som en evighet sen, så  hörde jag en grabb säga:

”Skit i vänstern, vi måste bygga något annat, något för arbetarklassen”.

Den sanningen består fortfarande idag. Och är viktigare än någonsin.

Kategorier:Funderingar

Det blev ingen textserie.. (Om SD)

september 28, 2010 2 kommentarer

Ja som sagt. Det blev ingen textserie om invandringen i Sverige, framförallt för att i mitt allt det här så kom det förhatade valet in i bilden, sedan resultatet av det samtidigt som jag själv också tröttnade på det hela och när jag grävde djupare i frågan så var den mig övermäktig. Det skulle krävas en hel avhandling för att gå igenom allt, med allt från statistik till t.e.x. olika politiska och religiösa influenser som tillkommit sedan 90-talet som följd. Vad man kan konstatera är dock: invandringen är en del, i en väldigt stor, för att inte nästan tala om hel omdaning av svenska samhället på mindre än 20 år sedan murens fall. Jag avslutar med dom orden just kring detta ämnet och ber läsare själva försöka sätta sig in i frågan, bit för bit, och ständigt hålla sig vaksamma och kritiska till informationen i frågan.

Det tål att påminnas att den stora våg av ”antirasism” som nu sveper över landet är utpräglat liberal och ytlig, och har därför sina egna syften, de behandlar invandring som ett smörjmedel för kapitalets jakt på nya marknader först och främst, vilket inte minst syns i otaliga tidningsartiklar som nu sprutar ut,  och inte med foten i solidaritetspolitiken. Ett synsätt som t.o.m. Vänsterpartiet, detta medelklassaktiga kulturparti, också övergivit. Därför uppmanar jag folk som har en gedigen vilja att både kunna analysera rasism och även bekämpa den att hålla sig ytterst vaksamma mot idealistiskt, liberalt, trams som nu pumpas ut som ”antirasistiska argument” t.e.x. allt det här påhittet om att mångfald per definition är ett medel mot rasism. Köp det inte, det är bara icke-materialistiskt trams, det är som att tro på blodsmyter.

Ett annat är ju det skrattretande ”Ja men den ekonomiska utvecklingen kräver detta”, som socialist frågar man sig ju per definition, ”ja,vilket utveckling är vi iväg mot egentligen?”. Svaret är ju självklart och givet, oavsett om det krävs invandring för den framtida ekonomiska utvecklingen, så måste denna utveckling bekämpas. Svaga fackföreningar, socialt skyddsnät i förfall, bemanningsföretag, daglöneri, ett skolväsende som frångår kunskap till förmån för karriärism, en äldreomsorg som låter gamla människor torteras till döds, en bostadspolitik som tränger in ungdomar att bo som minkar på en minkfarm. Och det fortsätter. Om det är denna utveckling som nu alla ”antirasister” i media pekar på som argument till invandringen, så avböjer jag mig denna utveckling. Kosta vad det kosta vill, nyliberalerna måste stoppas. Som ”antirasistiskt argument” är det skrattretande, alla vet att en sådan utveckling kommer göda interna stridigheter i arbetarklassen. Där alla kommer kämpa mot alla för de små brödsmulorna från de rikas bord. Jag är helt ointresserad av en sådan ekonomisk utveckling, nej, all invandringspolitik måste basera sig på solidaritetspolitik uppbyggt av och för förmåga att skapa bra förutsättningar för alla nya medborgare. Och inte byggas på kapitalets jakt efter billig arbetskraft.

Rasism är, och det tål att påminnas, och var en struktur skapat av kapitalets vilja att splittra arbetarklassen, inte brister på irakier eller syrianer och innan invandringens tid så existerade samma strukturer fast mellan socknar, byar och landskap. Så, behåll historieanalysen, behåll kritiken mot liberalerna, och håll analysen glasklar: det är den politik som ett förvirrat socialdemokraterna och ett enat och brutalt nyliberalt block som skapat förutsättningarna för den fortsatta brutaliseringen av samhället, som är så bunden till kapitalismen. SD är bara en logisk konsekvens av samhällets förändring i över 20 år. Och för guds skull fall inte in i fällan om att SD väljare är dumma i huvudet, det är i regel vanliga arbetarklasspersoner, övervägande arbetslösa unga män från yrken i LO kollektivet som röstar fram dem. Av, återigen, logiska skäl. Att integrationspolitiken har varit ett skämt kan inte komma som en överraskning för någon förutom för det ledande skiktet i samhället som faktiskt inte ens berörts av frågan. Och nu har välfärdsraset, intergrationspolitikens kris och socialdemokretins död kommit till sin spets, klart som fan att alternativ byggs upp – och med en bristande och liten ny arbetarrörelse – så visar Sverigedemokraterna vägen genom att peka på det socialdemokratiska folkhemmet. Att sedan SD i toppen utgörs av samma sorts backslickhöger som Alliansen verkar dock våra kamrater i arbetarklassen som röstat åt detta håll, tyvärr helt glömt bort. SD vill inte ha ett folkhem, de vill bara utnyttja det. De pekar på vänsterpolitik, med sitt mytbildade om folkhemmet,  men skriver ekonomiska dokument och lösningar baserade i blåaste högern och förskansar sig som överklassbrackor på skattepengar på stureplan. Tveka inte, SD är och förblir backslickhöger, och detta kommer bevisas de kommande fyra åren när de kommer krypa till nyliberalerna för stöd. De kommer utgöra inte bara en pendling mer högerut i politiken överlag, utan även en bricka i spelet för ökade lagförändringar liknande FRA och andra ingrepp vi sett senaste fyra åren. Invandringspolitik, deras äss i rockärmen, kommer de dock inte kunna förändra. Mer än lite gnällande. De kommer vara helt i beroende status på de som skapat dom.

För att nå till botten av senaste tidens politiska utveckling måste vi därför lyfta blicken från SD, det är annars precis vad de ansvariga vill, och istället titta djupt in i nyliberalernas hycklande skaror och fastställa historiska sanningar om välfärdsamhällets sönderfall: Det är och kommer vara deras fel, inte Sverigedemokraternas, dom har bara utnyttjat chanser och utrymmen som skapats åt dem. Den stora katastrofren detta val var inte att SD utnyttjade detta vakuum, utan att för första gången sedan arbetarrörelse tillkämpade sig röstsedeln, så kom nyliberaler till makten för andra mandatperioden på rad. Det säger det mesta om vad som sker i samhället på alla nivåer. Det säger också en hel del om vad som komma skall de kommande fyra åren, på samhällsnivå i form av brutalare samhälle och oerhörda attacker på de svagast ställda, och att vi kan vänta oss att följden blir ett stärkt stöd från SD.”Kamrat, motståndet är välorganiserat” är en gammal klyscha, men ändock så sann nu när vi spår framtiden bakom dessa dimridåer av uppmärksmhet som SD utgör och påminns om attacker mot A-Kassor, privatiseringar och förfallande välfärd. Vi kan vänta oss ytterligare liknande scenario bara om någon månad. Den generation socialister som kämpar idag, möter därför en fiende som är hundra gånger starkare än förut. Med sådana utsikter finns det ingen skäl för reträtt, antingen kämpar vi, eller utsätts för det samhälle överklassen nu tvingar in oss i. Med alla dess konsekvenser.

Enda sättet att gå vidare är inte att haka upp sig på att bekämpa SD, utan att ersätta dom, att påvisa sociala rörelser som kan täcka upp deras frågor och skapa solidaritet och säkerhet i klassen igen, att skapa en arbetarrörelse som kan återge de vinster folkhemmet drev igenom, att skapa kämpande fackförbund som återigen kan skapa en trygghet åt arbetarskaror som börjat ställa sig i kö för daglöneriet igen, att börja bygga välfärd igen med alla till buds stående medel och att med detta stå som en koloss mot nyliberalernas framfart. Det är genom att segra igen, som vi visar vägen! SD vinner på att folk blir otrygga och rädda i samhället, vi vinner genom att erbjuda dem säkerhet, trygghet och sociala åtgärder. SD leker folkrörelse, för några marscherande nazister är de inte (De sitter däremot i Gnosjö som en liten sekt), vi måste visa på att det är vi – inga andra – som är den riktiga folkrörelsen.

Vi behöver våra egna rebeller, vårat ”vänster-SD”, som kan anfalla utifrån, som kan skapa liv i politiken igen, som kan förstöra, hota och skrämma etablissemanget som kommer skriva hundratals hotfulla artiklar om oss när vi rycker fram. Vi behöver alternativ som kan visa på ryggrad och konfrontationslust! Nej, vi är inte en del av det ”demokratiska samtalet”, något sånt kan ej föras med dagens klimat, vi är en del av motståndet! Vi är socialister! Vi har en klar vilja att byta ut detta samhälle mot ett samhälle präglat av jämlikhet, solidaritet och rättvisa samt att kasta ut alla dessa tjuvar och parasiter som arrangerar dessa teaterpjäser som kallas ”val” var fjärde år, men ändock står helt orörda oavsett valutgång.

Och det är bara vi som kan göra detta, sossarna och vänstern kommer inte göra det, alliansen kommer öppet bekämpa det, och SD kommer i synnerhet inte vilja se en sådan utveckling, då vi kommer slå undan fötterna på dom.

Det är bara på den vägen, via arbetarklassens styrka, som integrationspolitiken kan lösas och utvecklingen, detta brutala klassamhälle, detta fattigsverige vi ser i horisonten, kan stoppas en gång för alla.

Folkhemmet – som det faktiskt såg ut
För dåtidens, och framtidens segrar måste vi kämpa!

Kategorier:Funderingar

Svensk invandring och nationalism, del 1 – hotet från öst

september 13, 2010 1 kommentar

Den här texten är tänkt som en del i en serie om nationalism, rasism, Sverigedemokrater, invandring och allt möjligt som jag funderat länge på att nedteckna. ”invandrarfrågan” brukar den förkortas av populister och sådana som inte vill diskutera sakfrågor. Man kan säga att texterna kommer behandla kanske de mest aktuella frågorna för just denna tidsperiod, då välfärdsfrågorna, kapitalismen och den sociala nedmonteringen står som bortglömda skuggor över hela frågeställningen kring ”invandringspolitiken” som alla dessa frågor har klumpats ihop i av vissa politiska krafter.

Jag skriver också texten för att det är uppenbart att nationalismen vinner kraft, och det också därför är på plats att grundligt börja gå igenom vad som skett de senaste 30 åren. Och sätta en nödvändig klassmässig touch på en fråga som annars domineras av liberaler och kvasifascister.

Första texten kommer behandla de första invandrarna Och Sveriges kriminellaste invandrargrupp.


Sverige är inte vad det en gång var..

Följande påstående är helt sant. Och förutom att det är ett rent faktafel att påstå att alla samhällen står still i sin utveckling, samhällen är alltid i konstant utveckling åt något håll, så kan man dock utan tvekan säga att de år som gått sedan 1980-talet har varit bland de mest dramatiska i svensk historia sedan börjat av 1900-talet. Så gott som hela samhällsapparaten har grundligt förändrats, synen på ekonomi, kunskap, språk, historia, synen på nationen och begrepp som ”svensk” har helt ställt på sin ända under den här perioden. Jag kan utan tvekan säga att det samhälle jag föddes i, var samma samhälle som jag såg förfalla under min ungdom, och vars konsekvenser jag lever i idag. Så fort har det gått för överklassen att gnaga, bita och till sist mosa sig fram över samhället.

Social nedrustning, under positiva presentationer om ”valfrihet” och ”rättvisa” har stått som spö i backen och i takt med samhällets nedgående spiral har också myter och symboler skapats hos befolkningen för att kunna försvara sig, och försöka förklara, vad som faktiskt skett. Här kommer ”invandraren” in som en modern symbol och myt för samhällsförfall. Samtidigt har gamla symboler helt tappat sin mening, ord som ”solidaritet”, ”jämlikhet”, ”frihet” och ”rättvisa” är ord som idag förknippas främst med problem och nedrustningar. Myter rivs, och myter skapas, men de är också centrala bland människors syn på sig själva, samhället och försöken att kunna placera sig själv i en historisk kontext. Bland de största av dessa myterna är den om Folkhemmet, och den stabila socialdemokratiska perioden under 70-år, då välfärdsamhället tog rot.

Bland många bittra Sverigedemokrater pratas det idag om att ”ja då kryllade inte Sverige av invandrare, vi hade en välfärd och alla hade jobb”. Intressant nog i sammanhanget är dessa personer ofta dock motsätter sig samma sorts politik som byggde ”Folkhemmet”, vänsterinriktad gammalmässig socialdemokrati, då det är ”kommunism”. Men det är en annan fråga: låt oss ta en titt på invandringen till Sverige som började under denna period.

100% svensk och chilenare och sen de jävla knivfinnarna..

Under ”välfärdsåren” före 80-talets ekonomiska skiftning från mer stabil, socialdemokratisk, marknadsekonomi till riskkapitalism så etablerade sig de första invandrarna i Sverige på allvar i modern tid. Först och främst var det politiska flyktingar som flydde fascistdiktaturer som tog sig till Sverige tack vare folkhemmets tydliga profil i internationella frågor. Några större bråk har från den här tiden inte rapporterats överhuvudtaget mellan invandrare och svenskar, de flesta integrerades suveränt genom att invandringen delvis; skedde till industriorter där de fick jobb direkt ”blev en i skiftet”, skedde till områden där de kunde köpa hus, hyra lägenheter utan problem i helsvenska områden och på så sätt lärde sig språk, kultur och svennelivet och även visade en vilja att helt integreras i svenska samhället, delvis för att det fann sig naturligt då man ändå var en del av det, delvis för att flertalet hade politisk erfarenhet och snabbt kom in i samhället via fackföreningar, föreningar, sportverksamhet och så vidare.

Man får inte glömma att sverige under lång tid i efterkirgstiden sågs som den ”gyllene medelvägen” mellan socialism och kapitalism. Som ny socialist i landet, eller för den delen bara ha erfarenheter från fascistiska diktaturer, gav det nya landet en känsla av hopp och framtid.

Sveriges första invandrare dock, finnarna, som i mångt och mycket kommit efter andra världskriget men även tack vare ett samhällsklimat som var högst högervridet och därför hade en nästan ”U-lands” stämpel i sverige vid den här tiden; hög arbetslöshet, stor alkoholism och så vidare var dock ett undantag.

I södertälje drabbade svenskar och finnar ihop oftai stora raggarbråk, vid slussen i Stockholm hängde finländska gäng och rånade svenskar, och på många arbetsplatser höll sig finnarna för sig själva; såväl som på LKAB i norrland till de otaliga fabriker i södra Sverige dit det finländska arbetarklassen etablerade sig. Som exempel kan man nämna att Maraboufabriken i Upplands-Väsby, som nu hotas av nedläggelse, och har uppemot 50% finska arbetare fortfarande, har svenska och finska skyltar på varenda maskin, toalett, och anslagstavla.

Någon liknande eftergift för en invandrargrupp har jag då aldrig hört talas om hittills i svensk historia, även om vissa religiösa eftergifter kan närma sig.

Finnarna ville verkligen inte bli Svenskar helt enkelt.

Kanske måhända över Sveriges tidigare ockupation av landet i några hundra år, kanske också för att språken är så fatalt olika, men även också för att samhällen i sig skapar människor av sin avbild, och Finland var ett starkt nationalistiskt land med djupa sociala problem till följd av sin 1900-tals historia. Till skillnad från många senare invandrargrupper så var finnarna också till en absolut majoritet arbetarklass, och det var också i dåtidens storindustri en majoritet av dom började jobba – ofta med lägre löner än svenskar vilket också skapade de första debatterna om lönedumpning.

Att finska enklaver, där de bara bodde med varandra, växte fram var också en naturlig konsekvens i denna problematik.

Fackliga representanter slet sig i håret under den här tiden, de finska arbetarna ville inte kommunicera på samma språk som de svenska, och därför fortsatte bara problemen. Bara i Norrland kunde viss mark vinnas mellan grupperna då finskan var integrerad bland de olika orterna – och gränsen inte spelat så stor roll i överlag (Förutom i Hockey VM). I övriga Sverige fortsatte finnarna vara en grupp invandrare som mest höll sig för sig själva och vägrade integrera sig, något som man fortfarande ser spår idag av även om finnarna började integrera sg mer i svenska samhället vid den andra och tredje generationer. I mitten av 80-talet kan man säga att de ”började bli som folk” från att varit i princip ett hot mot allt Svenskt.

Faktum är dock, trots denna utveckling, att finnarna fortfarande är Sveriges mest kriminella invandrargrupp. Och många hävdar att det är från denna period detta härstammar från; utanförskapet mot svenskarna som hållit i sig och framförallt deras starka klassbakgrund i arbetarklassen. Trots att de erbjöds samma arbeten och gemenskap som de första utomeuropeéiska invandrarna så dög det inte, den självvalda nationalismen och chauvinismen blev ett problem som eldades på med att i princip nästan alla finnar också var dåligt betald arbetarklass. Finnarna blev de första jobbiga blattarna helt enkelt. De slogs med kniv, dumpade löner, söp, alla hade kniv och dessutom vägrade de lära sig språket enligt många svenska arbetare.

Greker, chilenare och andra blev dock en i laget på otaliga bruksorter. Även om viss alienation skapades i storstäderna, som alltid skapat en mer bitter, alienerad arbetarklass.

Men, mer om storstädernas funktion som förbittrare sen. En rolig passage först: inte minst fick vänstersnubbar sig en gladare min under dessa år när tråkiga svenska ”rödstrumpor” fick finna sig i att framstå som otroligt moraliska och stela jämfört med sin sydamerikanska systrar, som kom i hundratals med högklackat och kjol, som mer än gärna framhävde sin sexualitet för sina nyvunna kamrater. En gammal feminist sa en gång till mig att ”före chilenskorna kom trodde vi verkligen att alla kvinnor skulle bränna BH:s och vägra sminka sig, att vi skulle krossa normer och allt sånt, sen kom det ju massa kvinnliga, riktiga, revolutionärer som mer än gärna snodde våra karlar som muttrandes sett oss hålla på i några år med att försöka uppfostra dem”. Kanske en parantes, vänstern var ju redan förlorad, eller snarare skapad vid tiden, men ändock en rolig parantes.

Jag har svårt att tänka mig att den vanliga ”svennebanenen” hade några större klagomål på det hela heller. I dagsläget kan dessa historier om dessa invandrargrupper te sig kanske onödigt för t.e.x. en nationalist som läser detta ”Ja men det var fortfarande inte fan Irak!?”. Men låt mig då gå vidare i resonemanget; hur ser denna grupper på sig själva idag? Finnarna, dessa ”knivfinnar” som fortfarande idag kan mötas i vissa delar av den svenska arbetarklassen som ”ett alkoholiserat jävla pack” (Har man hört liknande jargong senare?) är idag inte helt integrerade, främst tack vare språkförbistring, men att de ser sig som svenskar, eller svensk/finnar, eller för den delen Europeér är en självklarhet.

I synnerhet bland nationalistiska grupper verkar finnar ha en ganska stark representation, kanske tack vare just ”den finländska sisun”, som tidigare var ett hjälpande myt och verktyg när man skulle råna svennar. Övriga invandrargrupper från denna generation har idag bott över 30 år i Sverige, majoriteten av dessa ser sig som helsvenska, har ofta fasta jobb inom industri och områden i arbetarklassen som är stabila och brukar kallas ”arbetararistokratin” av dagens mer osäkra arbetare. Majoriteten av dem har aldrig ens reflekterat över en identitet som ”invandrare” i Sverige, utan har i sådant fall kallat sig t..e.x. Svensk, Chilenare, Grek eller liknande. Inte så få ”socialist” har man också hört.

Konflikten ”svenne vs invandrare” och vad dessa epitet innebär idag har ej etablerat sig, helt enkelt för att det är löjligt att kriga mellan radhus med varandra. Och det är fånigt att påstå att grannen odlar potatis i hallen om det är ditt skyddsombud du jobbat med i 30 år. En i längden ohållbar socialemokratisk kompromiss: välfärdssamhället och tid, språkmässig integration och en vettig bostadspolitik har alltså visat sig kunna skapa åtminstone en generation invandrare som inte kan placeras i myten och symbolerna som lyfts upp idag.

De är invandrarna som aldrig blev ”invandrare” riktigt i dagens mening.

Att jag behöver nämna att just den socialdemokratiska ekonomin, de små dragen av socialism, som var en absolut nödvändighet för allt detta att fungera torde till och med ett litet barn förstå. ”Ja men det är ju inte idag!” säger någon arg sverigedemokrat som följd. Sant, men då vet jag lösningen på det hela. Eller åtminstone i vilken ände vi ska börja arbeta. Summan är dock given: Vettig integration förutsätter ett samhälle byggt på andra stolpar än hejdlös kapitalism.

Men mer om det sen, och varför det är helt andra förutsättningar idag. Det tål även att påpekas, att just tack vare en fungerande integration, att det är även bland dessa grupper som SD också finner röster idag, då samhällets brutalisering i sig, gör dessa grupper rädda för utvecklingen. Precis som vilken svennearbetare, eller för den delen person i arbetarklassen, som helst det vill säga. Har man något, så är man rädd att förlora det. Det är basic marxistiskt förståelse.

Och därför, tack vare nyliberalismens framfart, måste man se en viss logik i framgångarna som nationalistiska partier får. Men det viktigaste från denna text är det här: hur kan det komma sig att dessa invandrare inte är ”invandrare” idag, och vad har skapat den situationen? Vad är den moderna ”invandraren”? Och vilka liknelser, skillnader finns. Och framförallt, vad hände i samhället? Och vad kan vi göra för att skapa en fungerande integration igen? Vad bör vara de historiska lärdomarna?

Nästa text kommer behandla 80 och 90-talet. Och då kommer vi också kunna se hur ett annat samhälle, och andra förutsättningar växer fram för populationspolitiken och integrationen, och hur andra ekonomiska drivkrafter börjar växa fram i samhället i stort. Och hur kapitalistiska kriser kom att sammanfalla med massinvandringen medvetet och välplanerat. Framförallt ser vi hur ”invandraren” börjar ta form som ett yttre hot, och symbol, för en välfärd som håller på att spåra ur. Som sagt, myter skapas och symboler skapas för samtidens historiska kontext. Och där har ”invandraren”, trots att detta är ett ord som nästan är löjligt brett, djupt och mångfaldigt, med allt från religiösa reaktionärer till vanligt folk och progressiva krafter, blivit ihopklumpat till en symbol för samhällets förfall, i alla möjliga frågor, för en stor del av befolkningen. Samtidigt har samhällsförändringen, själva frågorna som sådana, som arbetslöshet, bostadslöshet, sekulära samhället och så vidare hamnat i bakgrunden, och helt fallit bort i analysen. Symbolen överskuggar sakfrågorna helt enkelt.

Nästa text kommer också behandla hur moderna nationalismen börjar ta form och kommer heta ”Välfärden börjar rasa, invandraren tar form och kapitalismen krisar”.


Fotnot: Författaren är av stolt finsk / svensk härkomst – sisun sitter i blodet!

Kategorier:Funderingar