Arkiv

Archive for the ‘Historia’ Category

Regionalism och politik (Del 2: Ångermanland, Västerbotten)

november 29, 2010 1 kommentar

Bild från Höga Kusten, Ångermanland

Här kommer del 2 av 3 i en serie om regionalism, politik och historia om övre Norrland. Del 3 kommer uteslutande behandla Norrbotten på grund av den stora vidden av information och intressanta händelser i området.

Allmänt om övre norrland, Ågermanland, Västerbotten, Norrbotten och Lappland

Övre norrland är i särklass bland de vackraste områden som finns i Europa idag, från Höga kustens dramatik till de djupaste nordiska skogarna till fjällvärldens berg, dalar, tundror och dramatik. Förutom det är också övre norrland det ekonomiskt fattigaste området i sverige, starkt präglat av avbefolkning, arbetslöshet och sociala problem. Det är också i övre norrland som fler etniska grupper än svensk är som starkast, lapparna har sitt sameting här – sätet för hela lappland som innefattar norge, sverige, ryssland och finland. Tornedalningarna har nu fått en egen nationsfana och traditionellt sett har befolkningen i överlag haft mer att göra med finnar än med sörlänningar (varav även den norrländska fanan har ett vitt bakgrundsfält).

Historiskt så har produktionen främst kunnats delas in i några basområden: kusten med sin pappersindustri, sågverk och tunga fabriker, inlandet med sin skogsnäring och gruvindustri. När järnvägen drogs var det också här en stark syndikalistiskt rörelse bland rallarna.  Majoriteten av alla vattenkraftsverk  i Sverige ligger också i området (1/3 – del av Sveriges totala elkonsumtion), och på senare tid även en betydande del av vindkraftverken. Detta leder till att området i sig exporterar betydligt mer än vad det drar in i form av stöd av svenska staten, såsom Norrland som helhet, även om det här blir som tydlgast ekonomiskt, men även geografiskt.  Detta har tagit sig, och fortfarande tar sig olika uttryck av missnöje och seperatism. Här kan bland annat Kirunas säregna politiska karta nämnas.

Genom historien har flera slag inom svenska arbetarrörelsen stått i övre norrland och det är även här den har blivit som mest dramatisk. ”Norrbottenskommunismen” med sin starka stalinistika men ändå regionala prägel, morden i Ådalen, attentatet mot Norrskensflamman, kravallerna i Klemensnäs, gruvstrejken i Kiruna/Svapavaara och koncentrationslägret i Storsien talar sitt tydliga språk även om man kan säga att det är socialdemokratisk ”urmark” man står på – området i sig har varit stabilt rött i över 100 år med få lokala undantag till en bonderörelse som även på senare år börjat mullra mot ”stureplanscenterns” påtagliga nyliberalism. Det är även i Norrland som t.e.x. Socialistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna (RS), Knegarkampanjen och flertalet andra vänsteristiska projekt ofta nått god jordmån. Men vi kommer återkomma till flera av dessa exempel – vi tar det län för län.

Ångermanland – Kampen i Ådalen

Ångermanland var länge den nordligaste delen av statsbygget Sverige, först på sent 1500-tal fortsatte expansionen norrut till Lappland och västerbotten. Ångermansälven gav ypperliga anledningar för flera sågverk och området var tidigt industrialiserat med både skogsarbete, sågverk. När svenska arbetarrörelsen började formera sig blev området bubblande av aktivitet och i hundratals strider fram till det historiska klimaxet i Ådalen, när sverige nästan trycktes till revolution,  så var Ångermanland i centrum för den svenska stridbara arbetarklassen.

Kampen i Ådalen varken började eller slutade med morden på de fem arbetarna, det ska man vara klar med. De tusentals arbetare som mötte svensk militär med maskingevär 1931 hade i nästan 50 år stridit för sina rättigheter och långt efter händelserna var området livaktigt med en stark arbetarrörelse, inte minst manifesterat i hamnarbetartrejken 1970. En strålande sammansättning av områdets kampvilja finns förevigat i bokform. Nu till de mest dramatiska händelserna kanske i svensk historia överhuvudtaget.

Minnesmonument över Ådalen 1931

Mycket har skrivits om Ådalen, och jag kommer inte och ska inte heller leka expert på ämnet, man kan bara konstatera att det är här grunden för moderna svenska samhället läggs. Fredliga arbetare, i sympati med kämpande arbetare söderut, blev obeväpnade nedskjutna av svensk militär. Dagen innan hade strejkbrytare stoppats att arbeta, vilket resulterade i våldsamheter. Fem dödades av kulorna från svensk militär, fyra är begravda i kramfors. Den femte, en syndikalist, ligger begravd i Västervik. Före händelserna hade flera konfrontationer skett mot strejkbrytare efter hela den norrländska kusten, vissa med resultatet att militär tillkallats i omgångar för att jaga bort den svenska arbetarrörelsen. Ibland fick militären fly själva. Ibland blev strejkbrytarna tjärade och fjädrade och tillbakaskickade ofta till södra sverige där de skickats ifrån. Allt som oftast skedde konfrontationer i hamnstäder då fabriksägare ofta ville kunna förskansa strejkbrytare på ”säkra ställen” då lokalbor ofta vägrade dem husrum eller mat.

Efter händelserna utbröt vilda strejker och en planerad storstrejk över hela norrland och även stora delar av södra Sverige. Över hela landet skedde även solidaritetsaktioner och massmöten som svar, som bland annat arbetarkonstnären Amelin förevigat. Detta katalyserade konfrontationer i Västerbotten där polis öppnade eld och sköt ned minst tre arbetare som dock klarade livhanken samt flertalet kravaller på mindre orter som slogs ned av svensk polis med sablar och batonger. Detta i sin tur katalyserade ytterligare konfrontationer mot den svenska staten. 1931 var året som Sverige stod som närmast en revolution efter de hårda sammandrabbningarna 1917.  Men ådalen påverkade också Socialdemokratin djupt, och det var här som de, av rädsla för fortsatte konfrontationer, började anpassa sig mer till reformismen och helt enkelt hota sig fram mot makten (”Vill ni verkligen se ett nytt ådalen?”) vilket i sin tur ledde till det ”välfärdssverige” som existerade mellan 1950 och 1980. Tack vare sin dominans lyckades också SAP lugna de revolutionära arbetarna, även om detta också ledde till att norrlands kommunister gick starkt framåt. Många kunde aldrig förlåta SAP för att ha ”övergett offren i Ådalen”.  ”Svensk välfärd”, det vill säga klassfreden skapad i saltsjö-boo 1938,  är således byggt på gravarna på de arbetare som mördades av svensk militär.  Efter sammandrabbningarna i Norrland skulle det dröja till Göteborg 2001 innan polisen öppnade eld på demonstrationer igen, då i en tid där detta ”välfärdsexpriment” hade fallit och samhället återigen närmat sig råbarkad kapitalism.

Fyra av de begravna, socialdemokrater, ligger här.
Den femte, syndikalist, förvägrades att begravas med dessa och ligger i sin födelsestad Västervik.

Ådalen kunde också förfallit annorlunda om arbetare tagit till vapen, både kommunister och syndikalister, då i starka positioner främst i Norrland uppmanade till allmän beväpning av den svenska arbetarklassen efter händelserna (I tåget sägs flera ropat ”Hämta gevären, hämta gevären, de skjuter på oss!” efter militären öppnat eld). SAP lyckades dock lugna ned känslorna med utlovade reformer samt en hätsk positionering mot kommunisterna, som alltid problemet att relateras till sovjetryssland. Självklart förklaras Ådalen av borgeliga historiker som en ”tragedi” medans socialister snarare ser en grym logik i det som utspelades. Vid tidpunkten var Sverige det land i Euroa  som hade den radikalaste arbetarklassen, SAP ådrog sig efter händelserna att kväsa denna i utbyte för reformer. Något som de också lyckades med.

Ådalen får stå som ett praktbevis över hur klasstriderna alltid kommer att eskalera, och det kommer också stå i bakgrunden för kommande strider.  I särklass är det kanske den viktigaste händelsen i svensk modern historia. Hela sveriges nutida historia, relationen mellan parterna på arbetsmarknaden, och politikens utformning står i blodet efter svenska statens mord på obeväpnade demonstranter.

Demonstrationståget
Syndikalister, kommunister och socialdemokrater gick i enad front

Jag tänker inte fylla på mer om händelserna, det finns många experter, lokala som pålästa i ämnet samt litteratur i ämnet:
Intervjuer med deltagare i demonstrationen
Hemsida om händelserna (en av flera googla gärna)
Wikipedia

Artikel från Sveriges Kommunistiska Parti
Artikel från Folkmakt
Suverän artkel från Transportarbetaren ”Kampen om historian”
Fritjof Lagers bok ”Ådalen 1931” på PDF
Liknelser mellan Ådalen 1931 och Göetborg 2001

Jag kan även reommendera boken ”Ådalen 1931” av Birger Norman (Boken ovan av Lager är dock från en som var på plats) samt även mängder av artiklar i ämnet. Jag kommer avsluta dessa händelser med två dikter. Den första är skriven på gravstenen ovan, den andra blev publicerat av tidningen Socialdemokraten direkt efter händelserna.

Till de stupade
Av Josef Kjellgren

Idag har allt blivit så tyst, så mörkt och meningslöst.
I dag, kamrater, finns inga ord för vår sorg och smärta.
Era bleka ansikten stirrar emot oss, nära, nära, anklagande.
Först stod ni, främst föll ni, okända i går är era namn
kampsymboler i dag.

Med vårens första bud gick ni till skuggorna.
Döda – ? Nej – .
Ni skall alltid leva,
och vi skall alltid, alltid minnas er.

Här vilar en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.
– Erik Blomberg

Beriden polis på väg till Klemensnäs 1932 efter att 1200 arbetare gjort uppror

Västerbotten
Västerbottens politiska historia är i mångt och mycket en dragkamp mellan det socialdemokratiska partiet och kommunisterna även om någon utpräglad ”västerbottenskommunism” skapats såsom i fallet längre norrut. Dock är det märkvärt att västerbotten fortfarande 2010 härbärgar det största stödet för det moderna Vänsterpartiet.  Var tioende västerbottning la sin röst på ett parti som i andra delar av Sverige har haft stora problem att tas seriöst på grund av sitt kommunistiska förflutna.

Bland de första fackliga aktiviteterna i området kan härledas så långt tillbaka som till 1880-talet och i början av 1900-talet besöktes området främst av socialdemokratiska agitatorer men efter första världskriget även av kommunister. Syndikalisterna verkar dock gett upp ett aktivt rekryterade vid de större industrierna vid 20-talet, och satsade under sin storhetstid på att organisera främst skogsarbetare, flottare och rallare.

I övrigt präglas västerbotten av ofta gamla socialdemokratiska nästen, med nästan en majoritet av dem i socialdemokratiskt styre sedan SAP blev ett legala nog att ingå i sveriges riksdag, även om det är noterbart att socialdemokraterna länge hade stora problem att etablera sig i länet. I övrigt kan det vara värt att notera att syndikalistiska framgångar främst var bland skogsarbetarna inåt i landet och bland rallarna. De flesta anteckningar som förts från syndikalistiskt håll om just kuststäderna, Umeå och Skellefteå är historier över delvis en stark radikal socialdemokratisk tradition men också om att kommunisterna länge legat i opposition mot socialdemokraterna och ”sugit upp” radikala arbetare. Att syndikalismen också traditionellt fått större jordmån bland mindre byar, lantbruk och ”friare folk” är en annan parantes som spelar in. En syndikalistisk agitator på besök i Umeå sammanfattade det hela med ”Det skulle behövas dynamit för att väcka Umeås arbetare ur sin socialdemokratiska slummer”. Ändock vann hans agitation, i detta fall i Holmsund, att lokala rallare anslöt sig till SAC. Just detta LS höll i sig så länge rallarna befann sig i området.

Lokalt fanns det dock aktiva kommunister som vid sågverken i Holmsund och Obbola hade en viss, våldsam, verksamhet vid sidan av att vara en oppsition inom LO. Vid minst ett tillfälle bröt de sig bland annat in och misshandlade ”småborgare” beväpnade med påkar och maskerade. Vad man kan anta är samma ”liga” eller vad man nu kan kalla dom stod också som maskerade vakter som ofta höll också fackmöten fria från spioner från ledningen. Sista aktiviteten som sägs härledas till kommunisterna vid umeå älvs utmynning i Obbola och Holmsund var att hålla en tysk antifascist gömd i Obbola i drygt ett år från Umeåpolisen. Till sist skvallrade en socialdemokrat på tyskens gömställe och han skickades hem för vad vi kan anta är en säker död. Det är oklart om dessa personer också var inblandade i handgemäng i Umeå mot lokala nazistiska etableringsförsök, men det är rimligt att anta att så var fallet. Just detta område kommer jag garanterat återkomma till framöver, då jag förbereder en bok i ämnet. Från fackliga anteckningar från perioden 1920-1940 kan dock en avsevärd andel av arbetarna i Holmsund och Obbola också varit medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) men ändock trogna LO’s taktik och strategi på arbetsmarknaden och mindre radikala än de SKP medlemmar som befann sig mer norrut. Det är inte en gissning som är tagen ur luften att man kan anta att i södra västerbotten så gick en politisk gränsdragning mellan en stor kommunistisk rörelse som kunde agera självständigt, och en mindre som hade en oppositionell roll under första halvan av 1900-talet.

Det kan också vara värt att notera, så här efter kuriosa inlägg, att två av de åtta inerneringsläger som byggdes i Sverige under andra världskriget för att låsa in radikala arbetare, också byggdes i Västerbotten; i Vindelen och Stensele. Bara Norrbotten härbärgade mer läger, men det återkommer vi till.

Med en produktion i länet mångt och mycket helt baserat på skogen så låg en spelplan färdig under första halvan av 1900-talet. På samma sätt som i stora delar av norrland så låg ved på brasan för en mycket aktiv och radikal arbetarrörelse. Inte minst kring storstrejken 1909 så var stämningarna höga kring kustindustrierna,  vars nederlag också skapade en inledande stor syndikalistisk aktivitet i länet. Lossmen-Ekträsk-konflikten måste räknas bland tidiga SAC’s längsta och mest radikala strider. Sammanlagt rasade striden i närmare 7 år och är Sveriges längsta lockout. Arbetarna klarade sig nästan helt och hållet på en kämpande solidaritet från andra norrländska arbetare som i stora antal, upp emot 500, begav sig till området för att ge sig ut i skogarna och jaga bort strejkbrytare som bolaget kallat in.

Och under hela 10,20 och 30-talet fortsatte konflikterna i Västerbotten, i princip varenda bransch, varenda fackklubb i Västerbotten har en egen historia att berätta här. Författaren Per Runesson ställer en korrekt fråga över tidsandan när han i sitt verk om syndikalismen i västerbotten skriver ”Frågan är om det någonsin i Sverige fördes en sådan våldsam facklig-politisk kamp som i Västerbotten under mellankrigstiden.”

Och så fortsatte striderna  genom hela västerbotten fram tills arbetsfreden 1938, varav socialdemokratin inledde en hetsjakt mot länets många aktiva kommunister och radikala socialister som satt sig på tvären mot den traditionella socialdemokratin. Här kan det vara värt att nämna att under 20-talet var SSV (Vänsterutbrytning från SAP) betydligt större än SAP i länet och att Socialdemokraterna i valet 1921 enbart fick 6,4% av rösterna, snittet i resten av landet var 36,2%.

En sista strid fick dock SAC i västerbotten 1933-34 i flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal, där bland annat systematisk sabotage användes. 51 arbetare åtalades efter konflikten för varierande brott, men striden vanns.

Mellan perioden 1900-1939 utkämpades med en ytlig kunskap i ämnet (det skulle krävas en fullständig undersökning på ARBARK för varje avdelning för att få full översyn) alltså hundratals strejker, lockouter, blockader och strider i Västerbotten. Efter andra världskriget påbörjades många efterlängtade reformer och många eftersatta och urfattiga orter i Västerbotten började utvecklas i takt med industrierna, som nu kunde utnyttja sveriges ”neutrala” politik i kriget, varav en period av lugn som fortfarande idag kan sägas är hyfsat stabil fortfarande råder, ofta med de fackliga organisationerna i centrum för orternas framväxt i form av folkets hus, skolor, bibliotek och rekreationsfaciliteter. Men denna fred tillkämpades av arbetarna i Västerbotten i sitt stora slag: Klemensnäskravallerna.

Efter Ådalshändelserna 1931 så utbröt oroligheter efter hela kustlinjen (40% av skellefteås invånare var ute på gatan dagen efter ådalen i en protest mot lokala tidningens ställningstagande mot arbetarna) , och till sist kulminerade de upphetsade känslorna, inte minst i den stora pappersmassastrejken 1932 som också innefattade den betydande del hamnarbetare efter kusten. I den lilla orten Klemensnäs strax sydost om Skellefteå leddes svartfötter in vid strejken, vilket ledde till direkta konfrontationer mellan arbetare, strejkbrytrare och polis. Två arbetare fick livshotade skador efter polisen öppnat eld, flera andra arbetare sattes i fängelse efter händelserna. Hela fabriken var under  en tid ockuperad av arbetarna varav en röd fana höjdes med texten: ”Kamp mot fascism och strejkbryteri!” men trots tappra insatser från arbetarnas sida mot strejkbrytare och poliser med sablar, hästar och gevär så fick de finna sig nedslagna med våld efter att ha stormat området där svartfötterna bodde.  Att anmärka är att SAP ej deltog i dessa kravaller då de ansågs ”kommunistledda”.

Flera av de aktiva arbetarna skulle senare återfinnas i de många interneringsläger svenska staten byggde främst i Norrland mot ”subversiva element” under andra världskriget. Närheten för ett nytt Ådalen var i Klemensnäs (Och i Sandarne, där ytterligare 3 arbetare nästan dog) oerhört nära, och gav upphov till att den kommunistiska rörelsen stärkte sympatier bland arbetarna, och att socialdemokraterna (som kämpade även om liberala röster) tappade stöd. Det var inte förrän andra världskrigets slut som Västerbotten kunde sägas ligga under ”socialdemokratisk kontroll”, norrut var oppositionen fortfarande stor. Händelserna å andra sidan, som gemensamt brukar kallas i historien för Brädgårdskravallerna, påverkade socialdemokraterna till att överge den radikala politiken och söka uppgörelsen i saltsjöbaden 1938.

Nedan följer ett referat från en bok som länkas här nedan, om stormningen av fabriken:

Tisdagskvällens kommunistmöte hade samlat cirka 1.000 demonstranter utanför det fridlysta området i Klemensnäs.

När fabriksledningen och landsfiskal Gårding såg, att så mycket folk hade samlats, gavs order till strejkbrytarna att laga det förut nedrivna staketet. Filip Forsberg började att med grova skällsord trakassera fabriksledningen. Han ansåg att det var rena provokationen från fabriksledningens sida att reparera stängslet i demonstranternas åsyn. En arbetare som var närvarande berättade sedan för Västerbottens Folkblad, att han hade hört en arbetare från annan ort säga till en kvinna: ”Då klemensnäsborna inte vill ta initiativet, är det bäst att ni kvinnor går först och visar dem vägen.” Sedan började anfallet på stängslet.
Polisen fick en svår uppgift att förhindra intrånget. Demonstrantema stormade in på bred front. De fåtaliga poliserna tvingades retirera, i första hand till strejkbrytarnas förläggning. Demonstranterna kastade sten och några var utrustade med käppar och stenslungor. Lands-sekreterare Hultman fick en sten i ryggen och disponent Scharin en sten i huvudet. Även poliser träffades av stenar. En demonstrant hade i ivern fått tag på en av de upphängda förbudsskyltarna, som han använde att slå polisen med.

Landsfogde Linell gav nu order till poliserna att skjuta, mot marken eller i luften. Demon-stranterna överraskades av skottlossningen, men någon i vimlet skrek: ”Var inte rädda, det är bara lösa skott.” En kvinna blottade sin byst och skrek: ”Se här mitt kommunistiska bröst! Skjut i mitt kommunistiska bröst!” En demonstrant fick en kula genom sin ”knallhatt”, endast några centimeter från huvudsvålen. Han tog omedelbart av sig hatten och visade upp kulhålet för de omkringstående. Två demonstranter sårades. Sixten Rönnkvist från Sävenäs fick en studsande kula i ljumsken. En man från Kallholmen sårades ovanför ena ögat. Under tiden blev Filip Forsberg anhållen av landsfiskal Gårding, men en ursinnig demonstrant skrek: ”De tar Filip!” Så sprang han fram och riktade ett våldsamt slag mot landsfiskalen, som tvingades släppa Forsberg.
Sedan polisen dragit sig tillbaka mot strejkbrytarnas förläggning, höll Filip Forsberg och Carl Lindbom korta tal, där de uppmanade folket att ansluta sig till det kommunistiska partiet. Polisen såg att ställningen i längden var ohållbar och tog kontakt med sina överordnade. Landshövdingarna Rosén i Umeå och Gärde i Luleå konfererade om vilka åtgärder som borde vidtagas för att förstärka polisstyrkan på platsen. Det resulterade i att de stockholmspoliser, som var stationerade i Luleå, skulle förstärka polisen i Klemensnäs. De anlände klockan två på natten.
När demonstranterna lugnat ner sig, skickades några poliser ut för att anhålla dem som ansågs vara ledare för demonstrationerna. Filip Forsberg och Fritz Wall anhölls i Kallholmen. Där togs också Sverker Rinaldo Sundling. Dagen därpå blev Carl Lindbom anhållen i sitt hem.

Värt att notera att denna Filip Forsberg ”Röda Filip” kommer återkomma i större omfång i texten om norrbotten. Han var i sanning en man av ett särskilt virke.

Så här minns även en arbetare från trakten tiden vid konfrontationen i Klemensnäs:

Uppeldade ja, det kan man väl säga, men det var inte på kommando dom rev ner staketet. Man minns ju bara själv, hur uppriven man kunde bli. Sedan strejken hade pågått ett tag, var vi ute i en skärgårdsstuga och på vägen tillbaka får vi se, hur det ramlade kubb utifrån kubbledningen. Då förstod vi att strejkbrytare hade kommit och börjat arbeta.
Så kom vi med motorbåten in mot stranden och där stod det strejkbrytare, som drog ner timret från magasinet, och så en polis som vaktade. När jag såg den där polisen vart jag alldeles vild: ”Styr rätt på den ‘halen’ där”, sa jag till min kompis. Men han hade bättre förstånd än jag. Han körde bara alldeles nära honom, men jag passade på och fick in en spottloska på han. Man var ju absolut uppjagad och vild, när man såg såna där människor. Men stackarna som stod där förstod ju heller inte vad dom gjorde. Det var det värsta.
Jag kom till fabriken strax efter det att staketet var rivet. Man berättade då att en man med kniv hade jagat Arne Scharin och jag mötte själv en kvinna från platsen, som hade ett förkläde med sten i fickorna. Hon hade nog deltagit så gott hon kunnat.

Några år efter dessa händelser bröt kriget i Spanien ut och SKP medlemmar i hela västerbotten stegande upp sin aktivitet, inte minst med spridning av Norrskensflamman, men några gjorde även den långa resan till Spaniens skyttegravar. Centrumet i Västerbotten för denna verksamhet verkar just varit kring Klemennäs och Ursviken.

Det stora antalet frivilliga västerbottningar i kriget mot fascismen i Spanien 1936  från just området kring Skelleftehamn, Ursviken och Klemensnäs tyder på att området länge var övervägande kommunistiskt med en stark tradition både före och efter kravallerna i vid fabriken. Likaväl tyder anteckningar från SKP att industriområdet kring Skellefteå var väldigt aktivt partiområde, de kommunistiska arbetarna var i Umeå färre till antalet och till skillnad från aktiv partiverksamhet verkar ha främst satsat på att arbeta fackligt.

För att hedra västerbottens frivilliga kämpar i kampen mot fascismen följer här vad som anses som den mest korrekta listan på volontärer. Samtliga är arbetare, såsom alla frivilliga från Norrland som förts in i av alla kända källor. Ett faktum som bidrog starkt till det ”arbetarrykte” svenska frivilliga hade i Spanien. I överlag är det arbetare från kustremsan som verkar ha dragit iväg, förmodligen tack vare sina kontakter med hamnarbetare och sjömän. Det finns inga anteckningar om norrländska syndikalister i strid, SAC motsatte sig även sådan verksamhet generellt, SKP uppmanade dock sina medlemmar att delta i stridigheterna och bidrog med resehjälp. Betänk dessa arbetares uppoffringar.

Vila i frid! Arbetare, minns dem med stolthet!
Elof Abrahamsson, f. 31/10 1913, fabriksarbetare från Ursviken, organiserad i Järn och metall, var partisan,
stupade i Aragonien eller Ebro.
Oskar Berg, f. 1/1 1915, grovarbetare från Skellefteå.
Sven Brännström, f 19/4 1911, metallarbetare från Ursviken. Reste ned med Elof Abrahamsson i juni 1937.
Partisan. Deltog i 60-års jubileet 1996. Död 10/9 1998.
Gustav Adolf Edin från Bastuträsk, f. 1914. Stamanställd vid flottan i Karlskrona i 2,5 år. Bussförare organiserad i
Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet. Avreste till Spanien 18 januari 1938, stupade vid Ebro.
Olov Elis Eliasson från Vilhelmina, f. 1905, stupade vid Ebro 22 september 1938.
Ragnar Hörnqvist, f. 1/6 1906, skogsarbetare från Storuman. Avreste 20 november 1936, hemma vid jul 1938.
Sigurd Lundberg, f. i Kiruna 6/5 1913, sjöman från Holmsund, vpl i flottan, avreste maj 1938, anmäld som saknad
i strid.
Hans Ruben Ove Olofsson, f. 29/12 1914, sjöman från Umeå, stupade i Batea.
Sigfrid Sandkvist, f. 15/2 1901 i Vilhelmina, skogsarbetare bosatt i Skellefteå. Reste ner och hem med Ragnar Hörnqvist.
Hjalmar Stridsberg, f. 13/12 1908, rörmontör från Skelleftehamn, reste ner i december 1936, återkom till Sverige
i februari 1938.
Kurt Sörensen från Holmsund, endast namn finns.
Folke Olof Liljegren, f. 5/9 1909, målare, från ”Umeåstrand” (Obbola?)

En tysk-svensk brigad i Spanska Inbördeskriget.

En väldigt bra sammanfattning från arbetarhåll över händelserna i Klemensnäs kan läsas i ”Hur arbetarrörelsen kom till skelleftebygden”.

Läsvärt är också nummer #8 – 08 av tidningen Västerbotten som är ett politiskt nummer, här finner du mycket annan arbetarhistoria men även nedteckningar över frivilliga västerbottningar i kriget mot fascismen i  Spanska inbördeskriget samt lokal nazistisk historia.

Norrbotten kommer behandla b.l.a. följande
– ”Norrbottenskommunismen”, hur, varför och när den kom till som allmänt begrepp
– Attentatet mot Norrskensflamman
– Gruvorna och kampera kring LKAB
– Seperatismen och dess politiska partier
– Storsien, och koncentrationslägren
– Konflikterna och relationerna med samerna och finnarna
– Tornedalen

Kategorier:Historia

Regionalism i Sverige och politik (del 1, södra sverige, södra norrland)

november 10, 2010 16 kommentarer

Ta en titt på den här kartan. Det här är vad som beskrivs som Sverige.

Den här kartan är gjord utefter de tydligaste regionalistiska strömningarna i vårt land, ibland rent separatistiska,  och folkslag kombinerat med 2010 års valresultat.

Den här kartan pekar på många saker samtidigt. Både från historisk synvinkel, aktuell politisk synvinkel och den säger även något om svensk nationalism. Allting tåls att kommenteras. Serien kommer avslutas med ett inlägg om regionalism i allmänhet i sverige.

Svitjod, Storswänsken, Svearna
I slutet av vikingatiden slogs sig östgötar och västgötar sig tillsammans och bildade Svitjod, den första nationsliknande strukturen i dåtida Skandinavien tillsammans med Danerna (Danmark). Idag skulle detta område omfatta vad vi kallar ‘Mellansverige’ – Sveriges vagga om man så vill. Noterbart här är det fortfarande idag är i dessa områden som den svenska identiteten är som starkast, och det är även här man finner mest svensk historia rent kulturellt. Det är också härifrån som krigen mot Danskarna om Småland och Skåne skulle föras, likaväl som ockupationen av Norrland och Baltikum skulle organiseras ifrån. Alla svenska huvudstäder har också förlagts inom detta område i historien och är traditionellt den svenska överklassens högborg och omfattar även Stockholm, Göteborg och Örebro. Det är också här traditionellt som svenskt borgerskap har funnit en stabil, liberal, grogrund under senhistorien.

Intressant är dock så sent som alltså årets val så har historiska ‘upprorsområden’ i Svealand fortfarande  behållit sin status som ‘röda’ områden. Dalarna och Värmland har historiskt varit de fattigaste landskap som varit ‘svenska’ – och i synnerhet Dalarna har i omgångar varit okända för sin uppror mot sittande kungar och hövdingar men även för de problem kristna kyrkan hade i området. Regionalt är landskapen även mer lika Norrland i produktion (skogsindustrin, gruvorna) och även dragits med liknande sociala problem. De delar också en historia av omväxlande ockupationer av svenskar och norrlänningar. Så sent som i EMU valet så uppgick över 60% att rösta nej – siffror som annars bara kunde mätas emot Norrlänningars och Jämtlänningars bristande tro på centralstyre. Enda liknande politiska situation man finna inom Svealand är kuststäder med industri där ‘röda’ små öar har skapats, där hamnstaden Göteborg sticker ut i synnerhet som historiskt socialistiskt fäste (och även på så sätt att den har en genuin lokal kultur och identitet). Tidigare var även Bohuslän en starkt fäste för en radikal arbetarrörelse, i synnerhet bland syndikalister, där en majoritet av stenhuggarna var organiserade.

Närheten till Norge har också skapat starka särdrag hos värmlänningarna som t.e.x. språket och med dess starka vikt i svensk historia har också skapat en tydlig regionalistisk hyllningssång som annars är vanligare i t.e.x. Norrland.

Gästrikland är den tredje och sista röda området inom de områden med tydlig historisk svensk identitet. Traditionellt sett så tillhörde landskapet Uppland, som länge var Sveriges vagga och säte för överklass och feodalherrar. Gästriklands närhet till norrland, dess likheter i produktion och industri samt historia i arbetarrörelsen har dock skapat en snarlik norrländsk identitet och landskapet brukar allmänt ses som norrländskt. Bland annat så är en tydlig dialekt också en tydlig markör över att det mycket väl är gränsområdet mellan ett tydligt Svealand och Norrland.

Skåne och paradoxen Sverigedemokraterna

Den skånska flaggan och skånsk nationalism är den mest kända och på ytan mest separatistiska rörelsen inom ‘Sverige’. Slogans som ”Gräv bort skåne” och ”Ge Skåne Till Danmark”, som ofta repeteras från båda sidor, är tydliga bevis på hur djupt rotat ogillandet är mellan Skåningar och Svear är (Norrlänningar avskyr också skåningar, men av mer politiska och kulturella skäl). Detta baserar sig inte minst på de  hundratals år av krig mellan Danmark och Sverige över området, vilket framanade tack vare Svearnas förtryck  Snapphanerörelsen som förde gerillakrig mot Storswänskens invasion och slogs för ett autonomt Skåne i Dansk Regim.

Skillnaderna mellan Skåne och Sverige manifesterar sig också språkmässigt. Skånskan har fortfarande idag mer gemensamt med Danskan och äldre nordeuropeiska språk och kan för många andra te sig obegriplig.

Politiskt är Skåne dock ytterst intressant. För att vara ett område så tydligt definierat som regionalistiskt och anti-svenskt så är det häpnadsväckande att ett parti så tydligt definerat som svensknationalistiskt, Sverigedemokraterna, fått sådan maktbas i området. Detta förklaras dock ofta av historiker som en följd av den inhemska skånska kulturen. Krig, invasioner, ett nästintill aldrig industrialiserat bondesamhälle och dess ganska tidiga koppling via sjöfart till Europas kyrkliga (t.e.x kristnandet)  och nationalistiska strömningar sägs vara en stor del i förklaringen till varför just skåningar, snapphanarna och rebellerna, röstar idag på ett svenskt nationalistparti. Århundraden av ett levnadssätt skapar såklart en inhemsk kultur, och i Skåne manifesterar det med konservatism, misstro mot regering och riksdag (konstigt vore väl annars..) och lokalpatriotism – ofta med en släng av främlingsfientlighet. Självfallet manifesterar sig detta i bland annat Sverigedemokraterna, som i Skåne finner sin nuvarande maktbas. Även om lilla Skånepartiet, som är ett öppet separatistiskt parti i Sverige, är det yttersta beviset på regionens historiepolitiska kultur. Traditionellt sett har enbart Malmö varit ‘rött’ i området, omgivet av militära städer (Helsingsborg, Karlskrona m.m.)  och flottbaser och landsbygd. Skåne, trots sin historiska koppling som östra danmark, är därför den djupblåaste delen av moderna Sverige. Stödet för nationalsocialistiska och fascistiska grupper har i skåne också funnit god jormån även om södra Svealand och Småland traditionellt också varit områden där dessa ideologier fått bärkraft.

Småland – Nils Dacke och arbetarråd
Småland är mångt och mycket det spelbräde som svear och danskar använde när de i århundraden slogs för makten över södra Sverige. Själva namnet ”Småland” avslöjar dock områdets egna karaktär, som nästan kan liknas med tyska federationen. Inte minst är Småland känt för det uppror Nils-Dacke ledde mot den centraliseringsprocess och avkatolisering som Gustav Vasa genomförde. Att poängtera är att området före detta uppror förmodligen också var autonomt jämfört med övriga områden som Svearna bestämde över. Området är därför starkt präglat av decentralism (Små land = Små länder), stolthet över att just vara smålänning förekommer ofta och i hög grad och även om smålänningar anser sig numera vara mer eller mindre ”Svenska” som Svear så drar de sig inte för att påpeka att det var just i Småland som mycket ar råvarorna, industrierna (Småland var det första område i Sverige som industrialiserades)  och handeln kom ifrån för  att Svearnas skulle kunna föra ockupationskrig både inom det som kallas moderna Sverige men även utomlands i Finland, Baltikum och andra områden där Sverige lämnat historiska avtryck. Vissa språkmässiga skillnader, som dock var betydligt större förr i tiden, förekommer dock fortfarande. Att påpeka är att Kalmar tidvis har varit Sveriges största stad.

Industrialiseringen har också medfört att  Småland är påfallande ‘rött’ för att vara i södra Sverige. Träindustrin har alltid varit relativ stor i området, likväl som glas- och järnbruk förr i tiden. Upproret i Västervik (Svenska Revolutionen) är ett påfallande sånt exempel. 1917 utropades en rådsrepublik i staden, polisen spärrades in och arbetarna tog över staden i väntan på att resten av Sverige skulle följa med. Fortfarande idag är just kustremsan vid Småland och vid vissa bruksorter tidvis knallrött på kartan. I övrigt så är Småland relativt likt kulturellt och historiskt med Svealand och faktiska Sverige, man kan dock med något djupare grävande skönja att Småland har varit mer kyrkligt. Måhända för att det var i Småland som fattigdomen också slog till som hårdast, mycket tack vare den starka folkökning som skedde i området när det kommit i relativt lugn efter alla krig. Att smålänningar dock inte fullt ser sig som svenskar är dock klarlagt, även om de även ibland tenderar att t.o.m. se sig som förmer än svenskarna. Att svenskar gjort sig lustiga över smålänningar, är också klarlagt då just dessa fått utstå mest skämt. Inte allt för sällan om snålhet.

Gotland och Åland
Gotland var länge en tysk koloni (Hansan) och tidvis även ägt av Danskar och har förutom det också en gedigen lång egen tradition (b.l.a. sägs Goterna härstämma från ön). Lämningar kan spåras tillbaka till ön till tiden långt före Svitjod formerade sig, och antalet av dessa lämningar tyder att ön länge varit en central handelsplats.  Öns huvudstad, Visby, är också ett världsarv tack vare den centrala roll staden spelat i Östersjöns historia. Allt detta har gett Gotland en tydlig egen identitet som är starkt regionalistiskt. Språkmässigt skiljer sig till exempel fortfarande Svenskan och Gutiskan markant.

Gotlands flagga

Åland är ett annan ö som måste kommenteras. För det första är att alla pratar svenska där, men ön är finsk. Åland är således inte ens svenskt, utan ägs av finland (Efter kriget mot ryssland 1808) även om ön i många drag får bestämma över lagar och regler själva. Historiskt har ön ockuperats av Sverige i omgångar, och även ryssar, finnar och tyskar. Sista gången svensk trupp var på ön var så sent som i det finska klasskriget,  1918, när sverige ville återta ön så att röda garden ej kunna befästa en bas nära svensk mark.  Ön är nu därför även en helt demilitariserad zon och har många andra inslag i sin parlamentarism som sticker ut och gör ön unik. Men svensk är den inte, ön förklaras helt korrekt vara en ”autonom del av finland” såsom Karelen och Ingenmansland tidigare också var.  Planer på att återförena Åland med Sverige fanns i början av 1900-talet, men fick dock överges då Ålänningarna själva fick besämma. Lokalpatriotismen var allt för stark.

Några allmänna ord om Norrland innan vi börjar:

Norrland består av i princip av det hela rödmarkerade området på kartan ovan. Markerat så på grund av den socialdemorkatiska och vänsterpolitiska majoritet som kontrollerar området, och har också så gjort i över 100 år. Ofta med stora politiska skillnader jämfört med sina kamrater i södern, i regel har norrländska arbetarrörelsen varit radikalare och mer traditionell. Trots att Norrland har haft en betydligt mindre befolkning procentuellt, så har just händelser i Norrland för sin storlek stor plats i svensk arbetarhistoria, varav vissa delar kommer presenteras i den här texten.

Geografiskt består Norrland av Republiken Jämtland, Härjedalen/Medelpad, Hälsingland och den del som tydligt identifierar sig som Norrlänningar (Västerbotten, Norrbotten, Lappland, Ångermanland). Till storleken är Norrland ungefär lika stort som västsahara och skulle som självstyrande land hamna på 77:e plats i världen.  I och med det så innebär det också en stor multitud av olika dialekter, språk, kulturer och traditioner. De långa avståndet och den bristande infrastrukturen har också starkt påvekat till lokala kulturer.  I Norrland existerar även minoritetsfolk som Samer och Tornedalingar, som även har officiella språk i regionen, och för samerna, även en riksdag (sametinget).

I Norrland produceras även en stor del av den industri Sverige exporterar såsom pappers, trä och gruvindustrin. Utöver det så är det Sveriges rikaste region. Att dessa intäkter försvinner från området har länge varit en bidragande faktor till missnöje. Likaväl har de stora folkförflyttningar söderut som skett då föga resurser satsats på att skapa nya jobb också skapat irritaton. Sveriges fattigaste kommuner har också så länge statistik förts i ämnet, alltid varit norrländska, trots regionens rikedom. I överlag existerar en känsla av toppstyre från Stockholm. Alla dessa parametrar har starkt påverkat Norrlänningar att skapa sig en egen identitet, oftast som norrlänning eller jämtlänning. Till sidan av Skåne, så existerar också här de starkaste seperatistiska dragen. Främst manifesteras detta i den Jämtländska Republiken och i lappland av Kirunapartiet. Båda kommer vi återkomma till mer i texten.

Norrland har också en nästan homogen befolkning tack vare dess roll som försörjare av södra sverige och består därför av nästan uteslutande arbetarklass, med företagschefer och huvudkontor i södra sverige eller utomlands. Fram till mitten av 1990-talet utgick svenska försvaret, trots att ha satsat så mycket energi på att bygga försvar i Norrland, att det fanns en risk vid eventuell kommunistisk invasion av Sverige att Norrland skulle förklara sig som en fri sovjetrepublik. Krav på autonomi har helt korrekt under åren framställts, men i fallet av kommunistisk anslutning till dåvarande Sovjetunionen gäller detta främst Norrbotten och norra Lappland.

Läs mer:  För ett Autonomt Norrland


DEL 1
Södra norrland – en fri republik, syndikalistisk styre, konflikten med storswänsken och kampen i Ådalen

Södra Norrland domineras av sin närhet till Svealand. Kring kusten vid Hälsingland och Medelpad så existerar oftast rikare regioner som generellt sätt också sett sig som mer svenska, om än norrländska med sin tydliga koppling till produktion och centralstyre från Stockholm. Exempel på detta är t.e.x. Sundsvall där de första 1 maj tågen parallellt i Stockholm genomfördes. Dessa kuststäder har därför en särskild plats som socialdemokratins vagga och spelar en stor roll i arbetarrörelsens historia med sin tunga industri. Sundsvallstrejken 1879 är ett sådant exempel. Ett annat exempel på områdets vikt i historien bör vara den fängelsetid Anton Nilsson spenderade i Härnösand, när över 10 000 arbetare från hela norrland vallfärdade mot kulsprutebeväpnade militärer för att befria honom. En solidaritetsaktion som var övervägande sedan när kungen till sist benådade Anton Nilsson från den dödsdom har drog på sig i och med Amaltheabomben. Värt att nämna är också ”Röda veckan” i Söderhamn, Hälsingland, 1931 när arbetarna tog makten över orten efter dödsskjutningarna i Ådalen längre norrut.

Som en nemesis till detta har Jämtland och Härjedalen existerat i det fattigare och mindre industrialiserade inlandet och har därför helt sonika omnämt kuststäderna som ”Storswänsken”. Inte bara av rent ekonomiska skillnader, utan även på grund av politisk makt. Östersund var länge styrt från Sundsvall vilket länge var ett irritationsmoment. Kulturellt existerade också en stark skillnad mellan ett inland med tydlig inhemsk kultur och ett ibland nästintill obegripligt språk, och den norrlandsvenska som folket på kusten hade.

Inlandets produktion har främst kretsat kring skogen och skogsindustrin både i södra och norra norrland, varav termer som ”skogsarbetarkommunism” tidigare användes för att referera till en period när arbetarrörelsen var starkare. Då både syndikalister,  pragmatiska kommunister och vänsterinriktad socialdemokrati tidvis och med olika geografiska ‘strongpoints’ haft stort inflytande över branschen.  Läsvärt på ämnet är också Skogsarbetarstrejken 1975. Detta var och är en stor skillnad från de stora industrierna efter kustlandet.


Republiken Jämtland
Tack vare ekonomisk utsugning, avfolkning brist på politisk makt, centralism tll Stockholm och Sundsvall och sina starka kulturella bakgrund (B.la. ett flertal språk, med Jamska som största) så var missnöjet i Jämtland länge kokande. Inte minst för att Jämtland under nästan hela medeltiden varit självständigt och styrt över sig själv. Med egen regering och lag. Jämtarna tog även till strid mot Norge 1178 för sin självständighet, men trots att man förlorade, så behöll man ett särställning som autonomt område under norskt styre, och sedemera även danskt. I slutet av 1800-talet, under svenskt styre, börjades dock en en maktöverföring från den lokala makten till storswänsken. Riktig fart på missnöjet tilltog dock på 1950-talet då den jämtska nationen snabbt avfolkades på grund av den socialdemokratiska politiken.

1963 kokar missnöjet över och en socialist utropar Den Jämtländska Repbuliken, med sin egna befrielsearmé JRA (ej att förväxlas med NRA, kuriost är dock att JRA är äldre än IRA).  Republiken tog även till sig Härjedalen efter några år, som snabbt också tog till sig  republikens fana, som är tydligaste identitetsfaktorn mellan de två inlandsregionerna. JRA’s flagga är dock något ovanligare. Den tidigare svart/gula fanan för härjedalen används efter det enbart i Medelpad.

Även om det på många sätt var ett sätt att försöka öppna ögonen på regionens problem så fanns det, och finns, en allvarsam ton bakom orden. Eller som nuvarande presidenten, Ewert Ljusberg, och tillika syndikalisten, förde fram det ”Vår kamp är 51% humor, 49% allvar”. Klart är i alla fall att jämtar har en tydlig egen identitet som på långa vägar ej är svensk, måhända norrländsk. Under de territorium som idag anses svenska så har få en så egen nationell karaktär. I synnerhet är jämten lokalpatriotisk med egen nationalsång och andra kulturella produkter. Missnöjet med ”storswänsken” är också fortfarande stort, och inte minst manifesterar sig detta i konflikter mellan östersundsbor och sundsvallsbor. Vid ett fåtal tillfällen har det även uppblossat rent kravalliknande situationer av hundratals missnöjda jämtar när de hört att sundsvallsbor kommit för att slåss – men ej vågat dyka upp.

Jämtland firar sig självständighet traditionellt på Storsjöyran då även presidenten håller tal och nationalsången sjungs, i regel är det enda gången JRA visar upp sig också. Framförallt som fanbärare som flankerar presidenten. Allsången av Jämtlands nationalsång på Storsjöyran är i dagsläget den största politiska missnöjesmanifestationen och protesten i ”Sverige”.

Det högsta politiska målet är dock att jämtskan, eller jamskan, ska införas på skol­schemat från 7 års ålder.

– Vi tycker att jamska är ett språk, ett språk som har tagits ifrån oss. Elever som talade jamska i skolan blev straffade med pekpinne och kvarsittning. Jag tror att språket är viktigt för att stärka känslan för bygden, och alla våra nedärvda gener mår bra av att vi får prata jamska, säger Annéa Johansson.

Vill ni på allvar att Jämtland ska bryta sig ur Sverige och bli en egen republik?

– Ja, helst vill vi det men vi förstår att det ligger långt borta i tiden. Vi tror att början på det arbetet ligger i att lära barnen jamska.

JRA, i intervju


Härjedalen – oerhörd fattigdom och facklig kamp
Härjedalen, om än en del i jämtländska republiken, har en egen intressant historia. Fattigt och starkt plågat av eftersatthet under stora delar av dess historia, trots dess rikedomar i skog och mark så skapades en ytterst radikal arbetarrörelse i Härjedalen som under mitten av 1900-talet fortfarande kunde pratas om som ”Sveriges katalonien” på grund av det starka stöd syndikalistiska och kommunistiska rörelser hade.

”Den svartröda fanan vajar över Härjedalen” benämde en socialdemokratisk politiker situationen under en intensiv konflikt under SAC’s glansdagar i regionen, då runt var tioende härjedalning  var aktiv inom syndikalisterna. Ofta som skogsarbetare eller rallare.  SAC lyckades även under denna period i området genomföra årslånga strejker (byarna var ju självförsörjande) som även skulle repeteras längre norrut.  Det är därför intressant, att republiken jämtlands nuvarande president, också råkar vara syndikalist och från härjedalen. Denna tradition av facklig kamp i Härjedalen dog dock ut i takt med SAC’s konflikter med det socialdemokratiska LO, och var, liksom SAC i stort, ett minne blott efter andra världskriget. Fortfarande idag, så är dock den fackliga organiseringen i Härjedalen betydligt högre än i t.e.x. storstäder i södra sverige.

Intressant i arbetarhistorian från just Härjedalen är också ”Revolutionen i Sveg” 1918 då två bråkande arbetare (som var stupfulla) hamnde i bråk med varandra, det hela slutade i massiva kravaller och slagsmål med främst borgeliga handelsmän och bönder, tre personer blev nedskjutna i händelserna. I Härjedalen var det även vanligt under en lång tid att arbetare och bönder höll sig på sin egen kant.  Bland annat förbjöds barn bönder att gå i samma skolor som arbetarbarn.  Och trots att SAC försvann från orten, så höll sig en syndikalistiskt inspirerat parti (frihetliga kommunalfolket) sig kvar i kommunalpolitiken ända till 1991. Härjedalen är än idag ett djupt rött område.

Intressant i sammanhanget är också att Härjedalen liksom Jämtland länge var självstyrande och har i omgångar ockuperats av både norsk, dansk och svensk trupp. I synnerhet svenskarnas framfart är bevarat av historiker, som i synnerhet pekar ur deras råhet med b.l.a. massvåldtäkter mot befolkningen som straff för ”illojalitet”. Liknande metoder har använts även i Jämtland men även Skåne.

Här tar del 1 slut. Helt enkelt för att del 2 kräver en egen del.

DEL 2 OM ÖVRE NORRLAND, VÄSTERBOTTEN, NORRBOTTEN, LAPPLAND och ÅNGERMANLAND KOMMER INNEHÅLLA BLAND ANNAT:

Allmänt
– Koncentrationslägret Storsien
– Spanska inbördeskriget, volontärerna från norr
– Samerna
– Tornedalningarna
– Finnarna
– Bönder
– vad är en norrlänning

Ångermanland
– Ådalen,  1931 och kampen före och efter
– Hammaren och skäran på socialdemokratiska standar

Västerbotten
– Klemensnäskravallerna
– Var tioende västerbottning ”kommunist” 2010
– Kommunister och socialdemokrater
– Det syndikalistiska spöket
– Trä och pappersndustrin, konflikter

Norrbotten
– Norrbottenskommunismen, attentatet mot Norrskensflamman
– Gruvorna
– Seperatismen
– Hotet från Öst
– Konflikten med samerna
– Tornedalen

Kategorier:Historia

Gammal hjälte på återbesök

maj 21, 2010 1 kommentar


Ni som gillar mina politiska utläggningar och andra funderingar får hålla er tills nästa gång. ‘

Den här gången handlar det om ett annat favoritämne. Eller snarare tre. Historia, Rom/Antiken. Och i synnerhet den mest intressanta figuren inom de parametrarna:  gladiatorn, rebellen och upprorledaren Spartakus.

Jag vet inte hur många av er som sett originalfilmen från 1960 med med Kirk Douglas i Huvudrollen. Den regisserades förövrigt av Stanley Kubrick, som senare skulle bli känd av Clockwork Orange. Jag vet inte heller hur många av er som suttit ned och läst, riktig, historia för att försöka få grepp om vem Spartacus var. Så jag ska försöka ge mig på en kort liten brief om det hela.

Först börjar vi med vad som antas vara det historiska korrekta.  Det första man bör nämna är att väldigt lite är känt om honom. Romarriket försökte göra sitt bästa för att radera ut minnet av honom och det trejde slavupproret han ledde. Av förståeliga skäl. Därför är det mesta som är skrivet om honom från tiden kring upproret 70 f.kr, uppgifter från  de historiker som följde hans banemän:  Sulla, Crassus och sedemera Julius Caesar. När imperiet stabiliserat sig, och republiken försvunnit,  så försvinner de flesta uppgifter om Spartacus. Vad man dock vet är att han levde kvar som myt i Romarriket och sedemera till moderna tider.  En vandrinsgssägen om uppror, mod, rättfärdighet och militära framgångar som inspirerat otaliga uppror och tänkare sedan dess. Källor talar om att kring tiden för Roms kristnande (300 e.kr) så hotade romerska mammor sina barn att sköta sig ”annars skulle Spartakus komma och ta dom”. Det var så legenden levde vidare när de historiska böckerna under medeltiden låstes in av katolska kyrkan, som mer än gärna höll skrifterna undangömda.

Kirk Douglas som Spartacus i den suveräna filmen från 1960.

Ni kanske känner till historien i alla fall. Kort och gott, han leder historiens största uppror. Han enar slavar från hela världen och förnedrar dåtidens största militära makt. Det hela blir en episk kamp mellan han som upprorisk slav mot Crassus (Som namnet ”Krösus” kommer ifrån) som då är världens rikaste man. Det blir en legendarisk kamp som tvingar Rom att sträcka sig till det yttersta för att bibehålla sin makt. Spartakus förråds till sist av piraterna på sicillien som jag tidigare tagit upp och efter att tre arméer ringat in hans armé (och gallerna gett sig av för att ”själv ta hand om romarna”) så förlorar han slaget.

Hans kropp hittas aldrig. Alla upprorsmän korsfästs efter Via Appia, dåtidens huvudväg i Romarriket – hela vägen tll Rom. Enligt myten, och filmen, så är det Sparacus bästa vänner som korsfästs utanför Roms portar. Med en ung Julius Caesar som ser på och studerar hur Crassus fortfarande är orolig över att männen trotsar roms makt. Han hade nämligen lovat upprorsmännen att om någon pekade ut Spartacus så skulle korsfästningarna sluta. Händelsen sägs ha påverkat Caesar att anta de reformer hans styre sedan skulle slå igenom. Bland annat att öka löner för plebejer och befria ett antal tusen slavar samt jordreformer. Under hela kejsardömets första kejsare genomförs reformer. De ville inte se någon ny spartacus. Vill ni läsa mer historiskt så kan jag rekommendera wikipedia (bättre version), History.net och ja, ni kan väl googla? Annars rekommenderar jag att hålla ögonen öppna på historiska skrifter, lite nu och då dyker namnet upp.

Hermann Vogels ”Slave Rebellion – The Final Battle”. Tavla från 1700 talet.
Föreställer Spartacus fall.

Denne episka kamp har förevigats i otaliga populära verk. Allt från böcker till film. Den historiska korrektheten, precis som i verkligheten, varierar. Men i regel har författare och manuskrivare försökt hålla sig till en generell linje.

Och nu har turen kommit till en ny serie som jag, självklart, fastnat för.

Serien har just börjat visats i USA och den första säsongen är just slut. Namnet är Spartacus Blood And Sand. Jag blev inte besviken, även om den är präglad av tidens tand och liksom en annan favoritserie Rome är präglad av överdrivna sex- och våldscener. Till både historiska korrekhetens fördel (Romarriket var en väldigt promiskuös plats, och våldsam) men även till typiskt 2000-tals underghållning med överdrivna våldseffekter. Rome var ett slag i sig själv, garantera den bästa serien på 2000-talet, tyvärr verkar dock den här serien tagit en hel del influenser från skitfilmen 300. Det är ballt, men ibland för mycket, blodet sprutar friskt. Sexscenerna är dock liknande som i Rome, inget för moralkärringarna kort och gott. Men manusmässigt är Rome helt klart överlägset, där som i orginalfilmen om Spartacus sugs man in i alla turer kring republikens fall, de rikas korruption och de rävspel som sker. Hitills i serien är det mindre sånt – mer knull och slakt.

Från nya serien. Jag har en känsla av att Kirk Douglas var mer korrekt ute.

Med en sådan historisk hjälte som Spartacus borde man kunna väva in en hel del manusmässiga parametrar som skulle gjort serien riktigt radikal, men då är det också Hollywood (á 2000) som gjort serien. Filmen från 1960 innehåller dock en hel del radikalt material på den intelligenta fronten. Som sagt, Spartacus är en ytterst politisk historisk karaktär. På många plan talar vi, som Karl Marx och även socialistiska historiker som Max Beer pekar på att det lilla samhälle som byggdes kring Spartacus var präglad av fred mellan folk och krig mellan klasser, en planekonomi genomfördes, militära segrar mot dåtidens största militärmakt var vardagsmat och i de två städer som spartakus grundade (på italiens ”fot”) så migrerade tusentals slavar till i hopp om en bättre framtid. Romarrikets själva ekonomiska kärna, slaveriet, arbetet, avskaffades. Pengar förbjöds.

Att en revoltör som Spartacus blev fall för nationalromantiker är en gåta.
Han är den enda slavledare som blivit staty i de fina rummen. Detta är förmodligen baserat på den respekt som han åtnjöt t.o.m. av sina fiender.
För att vara en ”undermänniska” för tiden var han känd som motståndare som hård, ärlig, duktig och ”riddarmässig”. Detta var dock en drivkraft mer skapat av honom för att inte ”sjunka till romarnas nivå”.

Jag rekommenderar dock folk att se serien. Den har stort underhållningsvärde.  Dock kommer den nog precis som Rome offra en hel del historia och realism till fördel för underhållning (och sex och våld). Att alla gladiatorer har lånat de fåniga bröstplåtarna från 300 bör man ju dock tillägga. Men jag hälsar min kära gamla vän välkommen igen, fastän hollywood trimmat upp våldeffekterna. Nu får vi bara se om han blir en sådan skön, sympatisk, antihjälte som fiktionella Pullo i Rome.  Jag väntar dock spänt på en dokumentär om spartakus och i synnerhet hans historiska arv i marxismen, spartakisterna i tyskland, socialdemokratiska bildningförbunden, populärmusiken och hans evigt levande myt som de rikas största baneman genom tiderna. Nu är han här igen. Och han kommer återkomma hela tiden.

Pullo. Rebellen. Fyllbulten. Slagskämpen. Proletären.
. Man sörjer varenda gång man påminns om att de la ned Rome.
Skälet? För mycket sex. för dyrt.  Kommer ”nya” spartakus vinna samma plats i mitt hjärta?

De rika får helt vänja sig, minnet kring spartakus lever vidare.

Kategorier:Historia